Men man kan behöva skala bort annat också, saker man vill göra, folk man tycker om, grejer man verkligen borde göra.
Om allt bara var blaj som man måste skala bort så vore det nog inte lika svårt. Men det blir svårt när det är sånt som inte är odelat blaj.
Till exempel en utbildning som är väldigt bra, som man verkligen velat gå på, men som krafterna inte räcker till för.
Prioritera, konstant, om man har en grej att göra så måste man låta bli allt annat. Eller också struntar man i det och gör allt ändå. Men då kommer smällen. I form av att magen vrider sig som en trasa och ångesten kramar livet ur en.
Nej, det kan man vara utan. Det går inte längre att strunta i kroppens och skallens varningsklockor.
Det är väldigt svårt att identifiera sig som den som inte orkar, den som måste välja handla eller duscha, vara ute i solen eller gå på möte, rida eller få smärta så man inte kan gå.
Man vill ju kunna göra allt.
När ska man få tiden att läka ut? Är det när man släppt taget om det som man trodde var viktigt? Är det när man hittat ett sätt att göra det man vill, som man mår bra av och samtidigt få ihop det med sitt liv?
Kanske.
