Jag tittade på "Kommunpampar". Tv följer några tjänstemän inom kommuner i vårat land. Vi får se hur de representerar, talar, åker runt... nu är det ju tv, det får man komma ihåg, men ändå.
En kommunkvinna talade om en bok som skulle användas för svårt demenssjuka i vården. Ett rakt konstaterande från en som arbetade med demenssjuka till kommunkvinnan "Du har fått fel underlag. Att använda en bok till demenssjuka är inte ens möjligt. Vem har sagt att det ska gå?"
Kommunkvinnan svarade att de hade tjänstemän som tagit fram ett det underlag som sa att svårt demenssjuka skulle kunna tillgodogöra sig det här.
"Ja men det är fel, sa den som arbetade med de sjuka, du har fått fel underlag. Det är inte möjligt."
Då såg man frågetecknet i ansiktet på denna kommunkvinna. Jag har sett det där frågetecknet på politiker och kommunfolk, "pampar" uppsatta tjänstemän. Det där frågetecknet framträder när man säger: "Ja men så där ser det ju inte ut i verkligheten!" Då ser man att de vet inte om nån annan verklighet än den de själva lever i.
Jag bytte kanal till tvåan där det var en riksdagsdebatt om jobbskatteavdragen. Raka frågor hur pensionärernas minskade plånbok skapat fler jobb? Nej inga svar, bara anklagelser tillbaka. Och så frågetecknet.
Ja jag vet att jag generaliserar men inte mycket. Det finns inget så vilset som blicken i politikers ansikte när de ställs inför verkligheten. Jag såg bara när riksdagens officiella öppnande skulle äga rum och alla stod och väntade på kungens tal. Herregud... en fårskock med dåligt samvete i mörkret som nyss kackat på fel ställe hade sett mer förtroendeingivande ut.
Är det dessa som ska leda landet? Oh man!
På förekommen anledning så har det här också blivit synligt i olika debatter. Man är sig själv närmast. Har man aldrig upplevt hur det är att inte kunna betala sina räkningar, köpa mat, om man varit utan pengar och jobb eller kanske inte ens KUNNAT jobba för man varit sjuk - ja då kan man inte fatta hur stor betydelsen av den formen av trygghet är.
Vi lever i olika världar.
