Det som inte fick hända...

...har nu hänt. 

I min hemkommun fanns inga psykologer och inga läkare. Vuxenpsyk gav mig "rådet" att söka i annan kommun. Så det blev att åka åtta mil istället för tre. Enkel resa. 

Så slutade den psykologen på psykmottagningen åtta mil bort. Jag fick då "rådet" att åter söka hjälp för mina ångest- och depressionsbesvär i min hemkommun igen. Det skulle finnas resurser här nu. Både läkare och psykolog. 

Det var två veckor sedan jag äntligen fick den läkartid jag väntat länge på. Jag blev lovad av psykmottagningen åtta mil bort att det skulle inte ändras i någonting förrän jag upprättat en kontakt med vuxenpsyk här i min kommun. 

Så när jag då kom till den här läkaren så skrattade vederbörande och sa; "Vilket önsketänkande, här finns varken läkare eller psykologer. Jag ska sluta nu, sa läkaren och pekade på sina packade resväskor, så jag kan inte följa upp dig."

Ett besök som var HELT BORTKASTAT! 

Så via Mina vårdkontakter förnyade jag förra veckan receptet på den skitmedicin jag har som nån slags livlina när det är riktigt jävligt. Som komplement till de psykologsamtal jag inte kan erbjudas. Det finns ju ingen psykolog. 

I morse fick jag ett sms. Receptet är förnyat. Bra, tänkte jag. Nåt som fungerar i alla fall. Jag blev lite lugnare. Nu måste jag bara låna pengar och låna en bil för att ta mig till apoteket. 

Men så ringer det i min mobil för 249 spänn. Det är psykmottagningen åtta mil bort. En sekreterare som meddelar att läkaren "förhastat sig" och förnyat receptet fast hon inte skulle. 

Jag har nu inte ens skitmedicinen som är bättre än ingenting när jävulen jagar livet ur mig.

Och så säger jag att jag inte har någon annan läkare och ingen annan kontakt etablerad utan kommer då att bli hängande i luften. Då intar sekreteraren en fientlig attityd. Bemöter mig inte utan blir tyst och säger efter tystnaden "så är det."

Här finns ingen kompetens i att kunna bemöta patienter som är oroliga. Som lider av ångest och som vill känna att det NÅGONSTANS finns NÅGON som håller i en lite, bryr sig om och hjälper en lite i väntan på att man kan få förhoppningsvis lite mer omfattande hjälp senare. 

Hon säger att jag ska ringa dit i morgon på telefontiden och själv undersöka deras plötsliga avhopp från min vård. 

Jag blir arg och säger att jag KAN inte ringa för jag har ingenting på mitt telefonkort och minus på banken. Jag KAN inte sitta och ringa. Det fungerar inte så i det här jävla skitlandet, säger jag, att man bara kan vända sig om till en annan mottagning. Det tar flera månader. Jag vet inte ens när jag kommer att få en läkartid och än mindre en psykologtid. 

"Jag är bara sekreterare" säger vederbörande. "Ja jag är bara patient", säger jag och det blir tyst igen i luren. Nu har man varit den där bråkiga jäveln igen. 

De ska ringa tillbaka. Och under tiden hinner tusen tankar och känslor skölja igenom mig. Rädd för att blivit knuffad ut över branten utan skyddsnät ännu en gång. 

"Skyll dig själv din jävel. Har du inga vingar som vi andra? Nej men då kan du ställa dig i kö när du krossats mot marken!"

Riv av "adeln" sina privelegier!

Fram för revolutionen. Fram för koskit framför regeringshuset. Fram för folks ilska och civilkurage. 

Folk på landsbygden börjar få nog av den urholkning av samhällsstruktur som sker systematiskt. Inga bussar går, man lägger ner skolor, lanthandeln kan inte ha öppet mer, lantbrevbärningen slutar, ta ut eller sätta in pengar blir en heldagssyssla om du ska åka buss om det mot förmodan finns en bank som hanterar kontanter, vårdcentraler har inga resurser eller läggs ned!

Vad är det här för SKITSAMHÄLLE som borgarbrackorna tycker att vi ska ha? Sänka skatter till varje pris och sen inte kunna finansiera det som varje samhälle värt namnet måste ha. Vad håller de på med? Och hur kan man tycka att nånting i den här politiken är bra? Vilka trampar man på?

Slå på en hundring på skatten istället och kosta på vård, skola och omsorg. Vräk in resurser i allting så vi får ett välfärdssamhälle värd namnet. Som är till för alla, kantänka. 

Klyftorna mellan fattig och rik växer sig större än Grand Canyon. Man jagar ensamstående mammor ut på pseudosysselsättningar som motprestation för att få socialbidrag när pisskassan inte räcker till. Samtidigt ger man vederlag på miljonbelopp till avdankade politiker som kan gå och peta sig i näsan i åratal och få fruktansvärda summor i månaden. Summor en heltidsarbetande jävel inte ens kan drömma om. 

Det kan ALDRIG råda jämlikhet i ett land där man behandlar folk så olika. Där man visar med ersättningskalan vad du är värd. 

Man har ju för fan inte ens råd att bo idag. Förr kunde man på en lön eller en och en halv ha hus, bil, barn, husvagn och åka på semester. 

Idag har man inte ens råd med mat, hyra, bensin och en påse kattskit på två inkomster. Vafan har hänt?

Det är en typisk svensk medborgaridentitet att man ska utplåna sig själv och framhäva andra. Man ska aldrig be om hjälp, man ska alltid tacka och betala tillbaka, vi har svårt för att bli bjudna på saker för då blir man "välskylla". Själv är bäste dräng, ensam är stark och man ska sopa framför sin egen trapp. Man ska inte kasta sten i glashus och man ska alltid bjuda tillbaka om man råkat bli bjuden själv. 


Vi har utvecklat nån slags förekommande, självutplånande ideologi där det är fult att tycka om sitt eget eller sig själv, fult att värna om det gamla eller om sitt eller de sina. Man ska hålla käften och göra och säga det som är politiskt korrekt, vem som nu bestämt det, annars är man en jävla skithög. Ge bort allting, då kan ingen säga att VI är dumma i alla fall. Sassa brassa. 

Åt helvete med det. Ingen ska lägga på mig värderingar jag inte har. Jag kan skilja agnarna från vetet. Jag kan tycka både vitt och svart och grått. 

Duktiga messerschmidts gillar att prata om demokrati. Ja då ska det väl vara det fullt ut. Allas åsikter ska få finnas även om man inte håller med om dem. 

"Tänk själv, och låt andra åtnjuta privelegiet att göra samma sak." sa Voltaire. 

Människor och människor

Sverige... vårat land består av människor och människor. Från olika världar. Strävandes åt olika håll.

Jag tittade på "Kommunpampar". Tv följer några tjänstemän inom kommuner i vårat land. Vi får se hur de representerar, talar, åker runt... nu är det ju tv, det får man komma ihåg, men ändå. 

En kommunkvinna talade om en bok som skulle användas för svårt demenssjuka i vården. Ett rakt konstaterande från en som arbetade med demenssjuka till kommunkvinnan "Du har fått fel underlag. Att använda en bok till demenssjuka är inte ens möjligt. Vem har sagt att det ska gå?"

Kommunkvinnan svarade att de hade tjänstemän som tagit fram ett det underlag som sa att svårt demenssjuka skulle kunna tillgodogöra sig det här. 

"Ja men det är fel, sa den som arbetade med de sjuka, du har fått fel underlag. Det är inte möjligt."

Då såg man frågetecknet i ansiktet på denna kommunkvinna. Jag har sett det där frågetecknet på politiker och kommunfolk, "pampar" uppsatta tjänstemän. Det där frågetecknet framträder när man säger: "Ja men så där ser det ju inte ut i verkligheten!" Då ser man att de vet inte om nån annan verklighet än den de själva lever i. 

Jag bytte kanal till tvåan där det var en riksdagsdebatt om jobbskatteavdragen. Raka frågor hur pensionärernas minskade plånbok skapat fler jobb? Nej inga svar, bara anklagelser tillbaka. Och så frågetecknet. 

Ja jag vet att jag generaliserar men inte mycket. Det finns inget så vilset som blicken i  politikers ansikte när de ställs inför verkligheten. Jag såg bara när riksdagens officiella öppnande skulle äga rum och alla stod och väntade på kungens tal. Herregud...  en fårskock med dåligt samvete i mörkret som nyss kackat på fel ställe hade sett mer förtroendeingivande ut.

Är det dessa som ska leda landet? Oh man!

På förekommen anledning så har det här också blivit synligt i olika debatter. Man är sig själv närmast. Har man aldrig upplevt hur det är att inte kunna betala sina räkningar, köpa mat, om man varit utan pengar och jobb eller kanske inte ens KUNNAT jobba för man varit sjuk - ja då kan man inte fatta hur stor betydelsen av den formen av trygghet är. 

Vi lever i olika världar. 

De litar inte på oss

Det ska bli ett program på tv. Klockan är slagen och så kommer, ingen signaturmelodi, utan en resumé av programmet som en försmak. Man får se programmet innan man får se programmet. "Jo vänta bara, se här vad som kommer i slutet, se hela, sitt kvar bara". 

Jaha, så kommer signaturen, programmet börjar och man är redan trött på att höra samma fraser, klipp och bilder två gånger. Och så blir det tillbakablickar, som att program-makarna inte litar på att vi tittare har varken minne eller hjärna utan de måste servera det så tydligt att det blir löjligt i knä't på oss om och om igen. 

Armarna i kors

Och så blir det reklam och efter reklamen så får man se samma igen, som att man inte kom ihåg var programmet slutade innan reklamen. 

Nämen... armarna i kors?

När man genomlidit ett helt program så har man sett det en sex - sju gånger och kan spy på det. Fördumning professional. Jag blir blåst av att se samma samma samma, om och om igen. Det gör mig dum i huve't. Arg. En reklamsnutt, ja har jag mot förmodan sett den så har jag ju SETT DEN. Jag kan för helvitte inte se den 57 gånger till. Det är ju tortyr. Värre än vattendroppe i pannan i tio dygn. 

GAAAHHHHH!

Och trailers för kommande program I VARJE REKLAMPAUS?!! Vafan tror de att man har minne som en guldfisk? Ja JUST ja, Hela Sverige bakar börjar ju nu. Jaa, det blir ju Hela Sverige bakar. Titta här, ett program med folk som bakar... ja JUST ja. Du, undrar när Hela Sverige bakar börjar? Titta nu börjar Hela Sverige bakar. 

Förresten, de som kommer med i Hela Sverige bakar - de kan inte baka. Jag vet for a fact att folk som bakar som om de jobbade på konditori inte kom med. De bakade för bra. Jag menar... vad ska man flabba åt om folk bakar för bra? Vad ska domarna klaga på? "Suverän Pavlova, inget att anmärka". Ja det var ju ett kul program. 

Ja jag skulle tycka det var kul förstås eftersom jag själv inte kan baka men gemene spé-man kanske inte tycker det är kul att se saker som är bra. De kanske vill skratta åt när folk försöker baka en Napoleonbakelse och taskar sig med äppelmoset. 

"He he he kolla Lennart hon smetade på äppelmos EFTER grädden, he he!"

Det Söde liv

Då tittar jag hellre på "Det söta livet" där den danska konditorn bakar skjortan av alla och envar. Herregud vilken skicklighet. Men vad tjänar det till nu, jag tycker inte om kaffebröd. Värdelöst. Fika går helt bort. 

Bjuda mig på tårta eller wienerbröd är som att bjuda Manne på en deathmetal-konsert. Bortkastat professional. 

"Titta, jag har fått en biljett till Dimmu Borgir!"

Tokig på TV

Man ska inte se på TV. Man blir ju bara galen. 

Igår vrängde de ihop Cheech and Chong att debattera om än det ena och än det andra i Aktuellt. Är det här intressant? Jag menar... ingenting blir ju sagt, det är själva debatten de vill åt. Att folk hetsar upp sig, tycker olika och pratar i mun på varandra. 

Vad är det för syfte undrar jag att höra två människor prata samtidigt? De blir stressade och får inte fram orden, programledaren avbryter och ställer en helt irrelevant fråga mitt i en mening. Nej det här går bort tycker jag. Låt de prata en och en då istället så NÅNTING blir sagt. 

Debatt

Sen är det fyran alltså. Fyran sport, fyran film, fyran X L, vanliga fyran, sjuan (!), fyra fakta och fyra jävulen. De har fulla apor som textar programmen. Fel fel och dubbelfel hela tiden. De säger en sak och det står en annan. Jag kan få betalt för att texta programmen åt dem. Hur får man sådana där jobb? Genom att supa sig full, sätta på sig en hög hatt och hålla tummarna?

Ivar von Flinthjärta

Och nu är det så man skäms. De har lurat hit Trinny och Susannah igen, för att styla om "kändis-Sverige". Ja jag skulle nog säga att de ska styla om forna medarbetare på fyran. Vilken skoj. Jag skulle gärna sett dem styla om Bard eller Legomössan i Idol - juryn men tji fick jag. 
Och frågeprogram, samkvämsprogram med tugg i köket, på öar eller i så mycket sämre vinkällare professional med stenväggar. 

Det är ju SAMMA FOLK!

Plura, Timell och Svarte Petter. Laleh, Borstis och Ivar von Flinthjärta. Engbergskan och Lindarw, Kloker Toker Focker, Messerschmidt och Vampire. 

Nej det enda raka är att dra på gamla 8 - bit Zelda och försöka vränga sig igenom nionde slottet utan karta. 

Fy fan för TV. 

Skala bort

Det är en svår konst, att skala bort sånt som man inte orkar, sånt som man mår dåligt av och sånt som bara tar en massa energi. 

Men man kan behöva skala bort annat också, saker man vill göra, folk man tycker om, grejer man verkligen borde göra. 

Om allt bara var blaj som man måste skala bort så vore det nog inte lika svårt. Men det blir svårt när det är sånt som inte är odelat blaj. 

Till exempel en utbildning som är väldigt bra, som man verkligen velat gå på, men som krafterna inte räcker till för. 

Prioritera, konstant, om man har en grej att göra så måste man låta bli allt annat. Eller också struntar man i det och gör allt ändå. Men då kommer smällen. I form av att magen vrider sig som en trasa och ångesten kramar livet ur en. 

Nej, det kan man vara utan. Det går inte längre att strunta i kroppens och skallens varningsklockor. 

Det är väldigt svårt att identifiera sig som den som inte orkar, den som måste välja handla eller duscha, vara ute i solen eller gå på möte, rida eller få smärta så man inte kan gå.

Man vill ju kunna göra allt. 

När ska man få tiden att läka ut? Är det när man släppt taget om det som man trodde var viktigt? Är det när man hittat ett sätt att göra det man vill, som man mår bra av och samtidigt få ihop det med sitt liv?

Kanske. 

Sista betalningsdag: the big rip!

Ja om det kunde stå så på räkningarna. Det var väl för lätt förstås. 

The big rip är alltså när den mörka materian expanderat så jävligt mellan alla atomer i universum så allt rivs isär. Det är ingen som vet vad den mörka energin är, bara att den utgör 70 % av universum. Ungefär som riksdagsledamöterna. De fyller ut men ingen vet vilka de är och sen sväller de och försvinner. Och tar allt med sig. 

Den här mörka energin kallades förut för den kosmologiska konstanten. Einstein behövde en teori som förklarade varför universums expansion inte stannade av på grund av gravitationen utan fortsatte att expandera. Han kom på att det måste finnas en motverkande kraft och kallade den för kosmologiska konstanten. En slags antigravitation. 

Om man ska blanda in Gud i det här så kan man ju säga att om Gud hade en tub fogskum som det stod mörk energi på så har han sprutat världen full. Alla som hanterat fogskum vet att det är rent störtlustigt hur det expanderar. 

Det är rena julafton för de med dragiga hus att gå runt med en tub fogskum och sen skratta rått åt gliporna som fylls igen med rasande hastighet.  

Ur E.T.A Hoffmans "Djävulselixiret"

Men om Gud står för fogskummet så måste väl ändå Jävulen stå för rumtidsväven. Rumtidsväven är olika beroende på var man befinner sig. Det där känner ju alla till som har ägnat två timmar på arbetsförmedlingen eller två timmar framför Gods of War. Det är omöjligt att de två timmarna är lika långa. Man hinner ju knappt piska ner Hydran från masten på den tiden, men jösses vad man hinner genomlida på AF. 

Nu är ju tydligen allt bara ett hologram ändå, projicerat från andra änden av universum. Vi är bara en platta av information som egentligen har sitt djup nån annanstans, för, allt KAN vara på två ställen samtidigt. Ni vet, doppelgänger-grejen. 

Undrar om det är därför Reinplåt ser smalare ut? Och om det är därför Plura, Moraeus, Lotta Engberg och Christer Lindarw är precis överallt? Måtte de inte stöta på sig själva i samma kanal för då... eller det var inget förresten. 

Tugg-TV

De finns i hundratal snart dessa "se så trevligt VI har det - program". Och de ska sitta vid ett trångt bord och ÄTA och de ska prata med mat i munnen och allt de säger om det så är det mest banala skit som nå'n rapat ur sig så tas det emot som den djupaste sanning världen har mött på sedan Platon vällde ur sig visdomar. 

Sommarpratarna, Moraeus, Slottet, Så mycket bättre, Grötö, Plura i köket, källaren, vinden, i Botswana, i masten på en rigg och under en båt nere på stranden och tamfan överallt - med gäster. 

Och det lustiga är, att när EN eller högst två pratar så ska de andra sitta och titta och lyssna och ÄTA och tugga och vricka kinderna och mungiporna i sidled och då filmas de en millimeter från ansiktet så man verkligen ska se hur de tuggar och tuggar. 

Häromdagen gick det just ett sånt där program på tv. Jaha, det var reklam på Seinfelt så jag slog över och såg tuggandet och pratandet runt bordet. Sju man tuggar, en frågar konstiga frågor och en annan försöker tugga och svara samtidigt. 

Vederbörande som hade tagit en dammsugare i luggen och dragit den som en sträng choklad rätt ner över pannan som man gjorde när man var liten framför hallspegeln när det var "Svar direkt" eller nånting kunde knappt prata och hade ingenting att säga. Och löständerna var för stora och hade halkat på sniskan vilket försvårade allt ytterligare. Men tugga och äta och prata det ska man göra. 

Ret-tv när det är som värst. 

Kolla här, tre sekunder in - tugg tugg. 

Arga psykdoktorn

Ja det var bara mössan som fattades. 

Om du har spenderat en dryg (!) timme hos en 74 -årig psykiatriläkare som meddelade sin avgång redan innan min ingång, som drog hela Sveriges psykiatriska historia från så kallade idiothem till insulinbehövande patienter under första världskriget till Göteborgs grundande och doktorsavhandlingar och dess betydelse... som förordade ECT behandling, beskrev serotoninnivåernas inverkan på tyngd och trötthet i kroppen utöver depression och ångest, ja då vet du vad jag pratar om.

Annars kan jag säga att det var en omtumlande upplevelse. En person som var så smart så att hon framstod som galen. Och varför ska man gå till en läkare som inte kan följa upp? Hon förkastade den svenska psykiatrin. Tyckte det var åt helvete. 

Jag kan bara hålla med. Det behövs en arg psykdoktor. Hade jag haft en sådan med mig genom åren så hade han haft att göra. 

Wasted söndag

Ibland gör man saker som öppnar dörren till minnena. 

Man känner sig på samma sätt som då, känner samma lukter, hör samma ljud, mår lika. Och dörren öppnas. 

Det är oundvikligt för minnena finns där, dörren är bara hjälpligt stängd och det behövs så lite för att vredet ska gå upp och tvärslån knäckas. 

Jag somnade i lördags kväll med en krypande känsla av den gamla ångesten, den knackade på men som vaken stängde jag dörren. Till och med lite nonchalant. 

Jag brydde mig inte ens om att låsa. 

I sömnen är försvaren borta. Lås, och dörrvred är borta. Ångesten hävde sig mot min minnesdörr och slog in den medan jag sov. Jag vaknade vid ljudet av när träet splitsades och flisorna träffade mig som spjut och pilar. 

Jag vet inte vad klockan var men det var mörkt. En benig kloförsedd hand runt min mage och en tombola i huvudet. Det var bråttom till toaletten, jag blev sittande där i en och en halv timme. Svettades, frös, skakade och mådde rent överjävligt dåligt. 

Det gick inte att lämna toaletten. Jag var som en urvriden trasa. Med ojämna mellanrum sköljde jävulen över mig och det vara bara att genomlida. Till slut fick jag microsömnattacker och somnade i en halv sekund när huvudet var på väg ner mot min lilla tidningshylla jag skruvat upp på väggen. 

Det var gryningsljust när jag stapplade ut. Jag mådde så vanvettigt illa. Som en mäla framåtböjd, skakandes. Så trött, så slut. 

När jag lade huvudet på kudden, kämpande med illamåendet, kämpande med magknipet som inte gav sig, kämpande med tankarna som var på en miljon otäcka ställen samtidigt och jagade så hann jag inte mer än somna in så började allt om från början. 

Jag tror jag var på toa 40 gånger. Hela tiden med ångestpåslag professional. Nånstans mellan gångerna så försökte jag mot illamåendet svälja ned dubbla nervpastiller som hade möjligen en toppkapande effekt. 

11.30 satt jag vid köksbordet och tvingade i mig fil. Sova gick inte tröttheten till trots, äta gick inte för jag mådde så illa, jag kunde inte stå för jag mådde illa och jag mådde illa för magen var tom och jag kunde inte äta för jag mådde illa. 

Det är ett sådant fruktansvärt tillstånd att jag inte önskar någon det. Sakta gav det med sig så pass att jag åtminstone kunde vara kvar uppe. 

Så söndagen blev att ligga i soffan och se ett maraton av ett program om ett bärgningsföretag i Kanada som drog lastbilar ur snöiga raviner. Lugnande. Skönt. 

Men man blir så hjärnslut av ångest. Jag känner mig nollad i ordets bästa betydelse. 

Det är på gott och ont. 

Och jag undrar när det blir sådana här resor... kommer de nånsin att lägga av? Det finns nog ingen psykolog i världen som kan hjälpa mig med det här.