Närvarande och ändå inte där

Onbåbar i bottenlös förtvivlan

Utan motivation

utan vilja

men med medvetande

och känsla

ångest

tar världen över och blir övermäktig. 

Kommer som blinda spöken i en mörk tunnel

och allt du har till försvar är dina förnuftets knutna händer

som slår blint och kraftlöst vartefter de ger vika för känslan. 

Där ligger ett enastående intellekt. 

Där ligger förnuftet och hjärnan. 

Svullen av substanser...

...bortom logik av utbrändhet

men där. 

Närvarande och ändå

inte där. 

Vi räddar ditt liv. 

Men vad räddar vi dig till?

Liv eller plåga?

Skulle vi ha låtit bli?

Låtit dem hämta dig?

Äntligen. 

Låtit änglars varma händer äntligen omfamna dig. 

Att slippa världens våndor. 

Räddar vi eller stjälper vi?

Bara dödens klockors skira klang ska visa...

...om vi haft rätt eller fel. 

Endast din lättnadens suck på dödens bädd ska visa...

...att vi hela tiden fördröjt din så länge längtad vila. 

Man måste ha en referens

Man märker inte hur kass man är förrän man testas mot världen. Mot vardagens prövningar. 

Det är en sak att ta sig upp ur sängen, att göra kaffe och se till att dagen börjar rulla på utan att man har ett glödgat spett genom skallen och/eller en begynnande ångestkänsla som växer till en fullblodig attack och sätter hela dagen ur spel. Det är en sak.

Det är en annan att tro att man ska klara det som friska människor klarar utan att så mycket som att blinka. Som friska människor utan generaliserad ångest och ångestsyndrom och panikångest klarar utan att ens behöva fundera över tider, piller, flyktvägar, strategier och vägar till tryggheten. 

För dem är inte att fortbilda sig som instruktör i dressyr detsamma som att ställa sig på en rutten flotte och ensam staka sig ut på en blåsig och stormande sjö. 

Men det är det för mig. 

Och jag har packat väskan full. Jag har laddat telefonen med musik från sagan om ringen och jag har pastiller i varje fack. 

Jag har backup med människor som ska kunna fånga upp mig om jag faller. 

Men till sist är det ändå jag som måste stå där ensam. 

Vid referensen mellan att vara frisk och att vara sjuk. 

När stresshjärnan slår i taket

Det finns olika typer av stress. Du kan vara stressad utan att ha en massa saker på agendan. Du kan vara jäktad, ska hinna hit och dit, utan att vara stressad. 

Du kan ha en kroppslig och mental stress som din kropp och hjärna lärt sig genom år av att varje dag och när som helst så kan vad som helst hända. 

Saker som man måste värja sig emot, saker som man måste ta tag i, saker som är övermäktiga, som får vem som helst att duka under och explodera men som du måste stå mitt i och hålla i. 

År efter år. 

Om man ser på livet som ett akvarium men som är fyllt till hälften med vatten så är det så här:

Vid vattenytan - där är mittenläget, normalläget om man så vill (vad som nu är normalt). Det är det läge där man kan simma fram och där det flyter på ändå. Det funkar där. 

Från vattenytan och nedåt - där befinner man sig när man är deprimerad, trött och sliten. Tappar andan och orken. Orkar inte hålla sig uppe, varken kroppsligt eller mentalt. 

Nere på botten - där är man rätt nära repet. Kanske till och med i det eller så har man varit i det. Självmord och självmordstankar är vanligt här nere. Och om man inte gör sak av det så har man ändå den värdelösa, hopplösa, sorgsna känslan. 

Från ytan och uppåt - där är euforin och glädjen om den håller sig på hälsosamma nivåer. Där kan också stressen finnas om det är ohälsosamma faktorer som gör att man drivs upp ovanför ytan. 

Mot taket på akvariet - då har man kanske en manisk fas, eller är så är man stressad så man får kroppsliga symptom. Kanske ångestattackerna kommer om man är en sådan som får ångest. Man kanske inte ens känner igen det som ångest utan det visar sig som hjärtklappning och en stark rädsla eller oro som sedan försvinner. Eller andra kroppsliga symptom som yrsel, illamående, magproblem, synförändraingar (tunnelseende tex) eller att man upplever sig själv "lite bredvid" sig själv och andra. Tankarna blir svårstyrda eftersom man börjar fungera med sin stenåldershjärna som prioriterar flykt framför logik. 

I taket - där kommer panikångestattackerna. Fullt ut. Där går man in i väggen så det smäller om det. Men det som är läskigt är att sådana som jag t ex går inte in i väggen på det klassiska sättet därför att man är - som min syster uttryckte det - "född och uppväxt på väggen" - och då faller man inte ihop som många gör. Man står upp och mår skit. Men attackerna tar man inte miste på. Jävulen går lös i hjärnan och med kroppen i varierande tidsrymd. En fruktansvärd känsla. 

Jag har haft panikångest och vanlig vardagsångest sedan jag var väldigt liten. Det kan dels vara genetiskt betingat och påspätt av hur jag haft det i uppväxten och senare i livet. I tonåren kom nedstämdheten och det är inte så ovanligt att tonåringar går runt och är "svåra" men min nedstämdhet tangerade depression och har hållit i sig sedan dess. 

Jag fick en fråga av en överläkare i psykiatri om jag någonsin befann mig i närheten av den där ytan, den där medellinjen där allting funkar. Nä, det gör jag inte. Ungefär nån timme efter att jag ridit om det varit en sådan dag men aldrig annars. 

Jag är nånstans mellan botten och nedanför ytan - alltid. Ibland kan man förstås titta upp, Eller stiga upp om det är av yttre orsaker som att t ex ha en ridlektion då jag känner mitt "flow" som jag alltid gör när jag har träningar. Musik är också en lyftare. Men annars... pffff. 

De här antidepressiva medlen som så idiotiskt kallas lyckopiller, är ju till för att ta den som är på botten närmare ytan. Inte upp i manitaket. Då är det nå't som är galet. 

Jag har aldrig haft någon positiv effekt av SSRI - preparat eller andra antidepressiva, stämningsstabiliserande eller till och med antipsykotika som man ibland kan äta mot andra tillstånd än psykotiska. 

Igår hade jag en av mina värsta panikångestresor på länge. Det började med en smärta i högra tinningen som inte har någonting med ångesten att göra. Men det brukar vara så att det ena ger det andra. Jag mår illa av ångest och om jag då mår illa av något annat, t ex preparat mot tinningsvärk - så kan jag få ångest av illamåendet. Men det är så bottenlöst. Jag läser om panikångestattacker, att de håller i sig mellan tio minuter till en halvtimme... jo hej du. 

Igår höll det i sig i ungefär åtta timmar. Ibland håller de i sig i 24 eller mer, ibland tolv. Så föreställ er en smärta i tinningen och ned mot skulderbladet som är på en nia på en tiogradig skala. Lägg sedan på en ångest som är ändlös som en kvasar i rymden. Från helvetets botten och iväg till var som helst av ren skräck. Illamående på det som i den värsta magsjuka och så få släpa sig till huset helt utmattad varannan minut och inte kunna sova för ångesten, smärtan och illamåendet väcker dig hela tiden. 

Jag sov 13 timmar inatt. 

Så bromsa i tid go' vänner. Det här önskar jag inte min värste fiende. 

BRUNNEN

 Husen var byggda som i en hästsko så byggnaderna bildade ett naturligt skydd inne på själva gårdstunet. Det var den stora mangårdsbyggnaden i två våningar, en flygel ihopbyggd med ett vagnslider och så en drängkammare uppepå. Den tredje byggnaden var ladugården, hönshus och ett litet stall och ovanpå det var en enorm höskulle. Inom gården var förstås en vändplan som rundade en gigantisk gammal ask. Mitt ute på gårdsplanen där det växte gräs och perenna buskar fanns en brunn.  Det hade varit en sådan brunn som hade en handpump en gång i tiden men nu var där bara ett förmurknat trälock. När pojkarna vågade sig dit ibland för att sparka lite förstrött på träet så flisorna flög fick de onådiga bannor av de vuxna. Var de tokiga kanske? Ville de drulla i och drunkna? Det var strängt förbjudet att ens närma sig brunnen. Men det hindrade ändå inte pojkarnas nyfikenhet att gång efter annan söka sig dit.

-         I morgon ska vi se hur djup den är. Viskade Olof i mörkret uppe på kammaren där de fått sitt tillhåll under vistelsen på gården.

-         Hur då? Frågade Erik.

-         Tyst. väste Johan. - Vill ni att farsan ska höra oss?

-         Jo, fortsatte Olof obekymrat men med ett viskande tonläge. – Vi tar med oss ett rep med en hästsko fastknuten i änden.   

-         Smart. viskade Erik.   

-         Sen tar vi en bunt tidningar och dränker in dem i tjära som vi tänder eld på. Dem lägger vi i en stålkorg och hissar ned den också fast med ett annat rep.

-         Vad ska det vara bra för? Ifrågasatte Erik.

-         Vi ska väl kunna se ner i brunnen. Väste Johan.

-         Precis, replikerade Olof. Erik teg.

   Kammaren värmdes av en liten kamin där en rogivande brasa knastrade och sprakade. Pojkarna låg i varsin säng runtom den och mitt på väggen var ett stort treglasfönster som vette ut mot gården. Medan de var för sig låg och funderade hur lodningen av brunnen skulle gå till så somnade de en efter en i den mysiga kammaren.

   Nästa dag satt pojkarna vid frukosten medan husmor stökade runt och serverade både siktkakor, te och kokta ägg. Ibland blev hon upptagen med annat och då passade pojkarna på att diskutera dagens planer.

-         Jag vet var det finns en stålkorg, sa Olof lågt. – Jag smyger iväg och hämtar den när alla har åkt ut på åkern. Under tiden hämtar ni ved och tidningar från ve’bo’n. Tjäran står i stallet.

  Sagt och gjort. Gårdens vuxna for ut på åkrarna och pojkarna satte sin plan i verket. Korgen fylldes med brännbart och tjäran hälldes över. Med gemensamma krafter lyckades de efter ett väldigt slit få undan det tunga locket och brunnens svarta gap öppnades framför dem. De rös.

-         Hu, vad djup den verkar vara. Sa Erik. Ekot av hans röst studsade konstigt mot brunnsväggarna.

-         Ja men nu ska vi veta HUR djup sa Olof, medan Johan tände på bränslet i korgen. De

hade fäst repet i ett av äppelträden för korgen var tung. De tre pojkarna hävde den över kanten och med stöd av trädet så åkte korgen djupare och djupare ned. Erik låg på mage och försökte se.

-         Ser du något? Stönade Johan.

-         Nä bara stenar i brunnsväggen.

  Efter ännu en stunds halande så var väggen bara jord och lera.

-         Ser du inget vatten? Stånkade Olof.

-         Nej. Eriks röst ekade ned i brunnen. Korgfacklan lyste som en alltmer avlägsen fyrbåk där nere.

-         Nu är det inte mycket rep kvar. Sa Johan. Olof kastade en blick på det. Det var tungt

nu. Plötsligt rycktes repet ur händerna på dem. Både Johan och Olof tappade greppet men fångade det snabbt igen. Erik flög upp på fötter.

-         Vad händer? Utropade han. Repet ryckte igen, som om man fått en fisk på en krok. De

stirrade förskräckta på varandra. Ryckningarna blev starkare och starkare och till slut fanns det inte en chans att hålla kvar repet. Korgen försvann nedåt samtidigt som det till deras stora förskräckelse hördes ljud av traktorer och bilar som rullade in på gårdsplanen. Pojkarna fick panik.  Tillsammans baxade de tillbaka det tunga trälocket över brunnen. Repet och korgen fick de lämna.

   De åt alla middag tillsammans på eftermiddagen. Arbetet på åkern hade fått avbrytas av någon anledning för den dagen och pojkarna hade inte mer tid för att få vara ifred med sitt experiment. De utbytte blickar men vågade inte säga mycket över matbordet. De vuxna pratade om sitt.

- Tänk om de ser repet. viskade Erik oroligt.

- Tyst. sa Olof.

   Resten av dagen ägnades åt andra sysslor och pojkarna fick hjälpa till med dem. På kvällen vid läggdags så pratade pojkarna om vad som egentligen hänt vid brunnen.

-         Att ni skulle tappa korgen. Sa Erik.

-         Vi tappade den inte din dummerjöns, sa Olof. Den rycktes ur händerna på oss.

-         Äh.

-         Jag kände det också. Sa Johan.

-         Den fastnade väl i nå’t. sa Erik.

    De grunnade var för sig på vad det egentligen var som hänt. I morgon fick de se.

    Nästa dag när de åter var ensamma kunde de återvända till brunnen. De gick förväntansfullt över gräsmattan.

-         Vet ni vad det värsta är. Sa Johan.

-         Nä. Sa Erik.

-         Att vi måste hissa upp korgen och tända eld på alltihop igen.

De skrattade allihop. Men när de nått fram till brunnen fastnade skrattet i halsen på dem. Locket var skjutet åt sidan. Det där tunga locket. Repet var fortfarande knutet i trädet. Det här övergick deras förstånd. Hade någon av de vuxna kommit på dem och ville lära dem en läxa? Nej, de skulle aldrig lämna locket öppet.

   Molokna och förbryllade hissade de upp korgen som till slut tippade över brunnskanten. Allt var utbrunnet och det var bara kolrester som fanns kvar i korgen. Erik tog en sten och släppte ned i brunnen under tystnad. De stod alla och räknade sekundrarna.

-         Tjugo. Sa de nästan samtidigt.

-         Inget plurr. Sa Johan.

-         Ska den vara torr? Olof lät nästan besviken.

-         Desto större chans att man kan undersöka den. Sa Johan.

-         Vad är det här? Erik drog med fingrarna efter repet precis där det kom upp ur brunnen

och skavde mot kanten. Det var täckt av något, hår eller kladd. Samma slags rester fanns också på själva brunnens ovansida. De undersökte det hela under tystnad och kom fram till att det måste vara tjäran som kladdat med sig något från stallet. De tog korgen, lossade den från repet som fortfarande satt knutet i äppelträdet och gick sedan mot ve’boden.

-         Skam den som ger sig. Sa Olof. Med korgen full i ved, papper och tjära kånkade

pojkarna tillbaka till brunnen igen. Väl där fick de sitt livs chock; locket var på igen.

-         Men vad i… Johan släppte sin ände av korgen vilket gjorde att Erik och Olof inte

kunde hålla kvar sitt grepp heller och korgen damp i backen. De stirrade häpna på

brunnens lock.   

-         Någon driver med oss. Sa Olof. Klockan är redan för mycket för att vi ska hinna med ett andra försök med att lysa upp brunnen. Ikväll lägger vi oss på lur här.

-          

   De var överrens om det, gömde hinken med ved i en buske och fördrev tiden tills det blev kvällsvard och sängdags. När det tystnat i huset smög de försiktigt ut genom sovrumsfönstret och ned på verandataket. Därifrån kunde de hoppa ned på gräsmattan utan problem.  De gick först fram till brunnen för att se om locket var rört men det var det inte. De kom överens om att sprida ut sig på strategiska ställen så att de alla hade uppsikt över brunnen från olika vinklar. I sommarkvällens dunkel var det lätt att se om någon skulle gå fram till brunnen eller smyga runt på gården. De satt en god stund, alla på varsitt håll, och spanade ut över gräsmattan, uthusen, gårdsplanen och buskarna och träden som omgärdade alltihop. Plötsligt fick Olof syn på något. En mörk skugga alldeles vid husets jordkällare. Skuggan förflyttade sig sakta och försvann för ett ögonblick vid syrénhäcken där det var mörkare. Men så dök den upp igen, närmare ladugården denna gång. Var det Erik eller Johan som skulle byta gömställe? Skuggan var borta nu men Olof kunde höra dova ljud när den förflyttade sig över gården. Såg de andra den? För ett ögonblick blev allt stilla men så kom en hård duns, ett kvävt ljud och sedan tystnad igen. Olof började bli rädd. Han ville ropa åt de andra men vågade inte röja sig. Han satt själv i sädeslidret där tröskeln var så hög att han kunde gömma hela sig bakom den och ändå ha ett hörn att krypa in i, ett trappa att springa uppför till loftet och en bakdörr att fly ut ur om han skulle behöva. Han hade valt sitt gömställe med omsorg. Hjärtat tog ett skutt i bröstet på honom när han fick se skuggan komma dragande över gräsmattan rakt mot brunnen. Den släpade på något. En säck? Olof svalde hårt och drog sig bakåt lite. Den mörka figuren släppte ifrån sig det han släpade på när han nått fram till brunnen. Där hukade den och Olof hörde hur det otympliga trälocket hasades åt sidan. Nu flyttades det helt undan och Olof tänkte att den som nu stod där borta måste vara väldigt stark.

   Johan satt på höskullen i en liten lucka och hade full uppsikt över hela gården. Han visste att Olof satt i sädeslidret men var Erik var visste han inte. Johan hade också sett skuggan och visste direkt att det inte var någon av de andra. Han hade blivit rädd när han såg figuren närma sig ladugårdsbyggnaden för uppe på höskullen fanns inte många vägar ut. Men så hade skuggfiguren stannat bakom träden och det där otäcka ljudet hade ekat stumt mot ladugårdsväggen. Nu såg både Johan och Olof hur varelsen baxade bort locket och böjde sig ned över det den släpat över gräsmattan. Den lyfte upp den ledlösa säckliknande klumpen och släppte ned den i brunnen. ”Tjugo sekunder” tänkte Olof. En svagt dämpat ljud avslöjade att bytet nu hade nått brunnens botten med hög hastighet. Skuggan tog tag i repet vid äppelträdet, ryckte i det några gånger och både Johan och Olof stelnade till vid åsynen av rörelsen. Skuggan tog tag i repet och hävde sig ned över brunnens kant och fortsatte sedan längre och längre ned. Både Johan och Olof kände att de måste göra något. Var var Erik? Om han sett detta måste han vara vettskrämd. Efter en bra stund hördes ett ljud från brunnen. Ett lågt morrande eller ulande som av ett djävulens odjur . Repet var stilla. Skuggfiguren hade nått botten. Olof och Johan kröp fram nästan samtidigt från sina gömslen. De träffades under ett av askträden och var båda mycket skärrade.

-         Var är Erik?! Viskade Johan upphetsat.

-         Jag vet inte… Erik! Olof visk-väste över gårdsplanen men de fick inget svar.

   De gick båda försiktigt fram till brunnen. Rädda men fast beslutna vad som måste göras. Johan lossade repet och slängde ned det i brunnen. Sedan tog de tag i locket tillsammans och drog det över hålet igen. Det tog alla deras krafter.

-         Erik! Nu ropade Johan av full hals.

-         Kom fram nu! Stämde Olof in.

   De började gå runt och leta och ropa och snart hade de vuxna vaknat och kom ut på gården och frågade vad de höll på med. De var tvungna att bekänna alltihop. Två skarpa örfilar fick de men värst var ändå oron över Erik. Han var lite yngre och de hade ändå ett ansvar över honom. Eriks pappa tog pojkarna i örat.

-         Vet ni inte om att ni ska ge fan i den där brunnen? Vet ni ingenting ungjävlar?

   De teg. Också mycket för att de inget mer visste än att man inte fick närma sig brunnen. Inte varför.

   Hela natten letade de och hela nästa dag. I dyngbrunnen och i alla förråd, lårar och krypin. På vindar och i källaren. De satt alla tysta vid kvällsmaten och ingen av dem rörde just i maten. Johans pappa grep Eriks far om armen.

-         I morgon måste vi öppna brunnen. Hans blick var lika fast som nävens grepp över

armen. Som för att hålla kvar honom. Eriks fars ögon såg först med fasa på Johans far men så veknade han.

-         Ja. Sa han bara.

   De fick användning för krogen med ved. Den hissades ned och lyste upp ganska bra där nere. De kunde med möda se ett bylte och några ben men inget mer.

-         Erik! Ropade Eriks far ned i brunnen. Tystnaden gav dem det svar de fasat. Han

ropade en gång till och rösten gick upp i falsett när tårarna bröt fram.

   Johans far tog honom undan medan de andra drog över locket igen. Olofs far hämtade traktorn och tog en stor sten i skopan. Han placerade stenen på locket och åkte iväg igen.

   Johan och Olof såg förstämda på.

-         När locket murknar… sa Olof

-         Ja? Sa Johan.

-         Då krossar stenen skuggan. Sa Olof. 

Minnen - en spökdikt

Det var mörkt och tyst och dött, och jag vandrade förstrött
sökte mina händer efter väggar som rasat för länge sedan ner 
sökte ibland rester, fastän långt långt efter
sökte bland de saker som låg där ingen ser
och när jag där rev och slet i ting från förr blev fler och fler
det på mitt sinne pockade och for ner

Jag var som blixten slagen, livrädd inför dagen
minnen vräkte sig som lavinen mot mitt sinne för berget ner
Ting som jag förgätit, ting som förnuftet ätit
som ödets skugga vålnad mot mig ler
Minner mig om dagar som jag aldrig vill se i livet mer
aldrig här och aldrig mer

Och det skira skira spröda, kom sig av det spillda röda
som av fummelhänder, när jag klumpigt vänder, det jag i dunklet ser
och det klamrar liksom minnen döda och av mina känslor föda
när jag ser ut i mörkret så ser de mig i ögonen och ler
de dansar runt och skrattar minnenas demoner som blir fler och fler
inget får de om jag inget ger

Inget grepp om vägens räl, inget grepp runtom min själ
inget ljus i tunneln även om en punkt av ljus jag ser
ett avgrundsdjup av sorg och ilska som räcker gott och väl
under min mentala piska som mig själslig smärta ger
och det är i den processen som det sker
att jag minns det aldrig mer

Snövägen

Han skulle upp till en avlägsen skogsväg för att hämta ett lass timmer. Det var vinter och mörkt, snön drev över den smala vägen och gjorde att dikeskanterna flöt ihop med själva vägen. Han tyckte inte om att åka upp dit. På vägen var han tvungen att passera det gamla kapellet som hade ett stort svart klocktorn som vars silhuett avtecknade sig kusligt mot himlen. Ibland stod luckorna in till klockorna öppna fastän tornet för länge sedan var övergivet för klockringning. På tillbakavägen kunde de vara stängda igen. Sådant fick håren att resa sig på hans huvud. 

Nu åkte han på den snöiga vägen med sin stora timmerbil. Tidigare hade han passerat postlådor som tillhörde sommarstugorna. Skogen stod tät intill dikeskanterna och vägen var som en nybakad glasyrtårta. Fin drivsnö att ploga sig fram i. 

Han lastade på timret på bilen och det tog en stund. Klockan blev mer och mer och natten närmade sig medan vinden avtog. Det var kusligt att sitta där ensam i hytten men nu var han klar och han visste inte hur fort han skulle sätta sig i timmerbilen för att köra nedför den smala skogsvägen och vidare utåt de större vägarna. 

Han rattade runt vändplanen som var helt orörd. Bara märkena av hans egen bil gjorde nya där. Han drog en lättnadens suck när han sakta åkte nedför vägen i sina gamla hjulspår. Men så såg han något konstigt mitt i vägen. Människospår. Stövelspår och en prick till höger om dem. De kom från ingenstans och inga spår ledde uppåt utan bara nedför vägen. Innan han hann tänka för mycket så fick han syn på en liten man, en gubbe i luggslitna kläder och en käpp i ena handen, gåendes mitt i vägen. När gubben hörde timmerbilen bakom sig så stannade han, vände sig om och förde sina armar i en avvärjande gest med käppen i handen som om man vill stoppa ett tåg eller bli sedd av piloten till ett flygplan. 

Skräcken bet sig fast och med sakta sakta mak närmade han sig gubben med bilen. Han låste dörrarna och bara körde sakta mot gubben så han fick flytta sig åt sidan. När han passerat honom och kom nedåt brevlådorna för sommarhusen så fanns där inga spår mer. 

Bara spåren av hans egen timmerbil...

HÄXAN

  Klockan var närmare midnatt när Håkan sa hejdå till sin kompis och stängde dörren till hans hus. Ett ilsket duggregn piskade Håkans ansikte när han gick över gårdsplanen och han skyndade sig in i bilen för att komma undan regnet.

   Huset låg ensligt beläget en bra bit ut i skogen. En lång ödslig väg gick från 

huset mitt i ödemarken och ut till den stora riksvägen . Inga fler gårdar eller hus låg anslutna till vägen, bara någon enstaka vändplats för timmerbilar bröt den enformiga sträckan som var fullständigt omgärdad av storskog.

   Håkan hade varit hos sin vän hela kvällen, tittat på tv och pratat och klockan hade dragit iväg. Nu var det hög tid att åka hem.

   Redan innan han kört ut från gården fick han slå på vindrutetorkarna. Vilket ruskväder. Hela sommaren hade varit fin och nu när augusti närmade sig sitt slut så slog vädrets makter till av alla krafter. Det var som om sommaren försvann i ett ögonblick för höstens regn och rusk. Just den här natten var vädret ovanligt ilsket. Regnet slog i hårda skyar ned över vindrutan och blåsten kom i stötar som tog tag i bilen och skakade den i sidled. Det var som om alla onda makter vore lösa. 

   Torkarnas monotona gnisslande fram och tillbaka över vindrutan skapade ett kusligt ljud i mörkret. Håkan kände sig illa till mods. Mörkret var kompakt på båda sidor om vägen och regnet skymde sikten ytterligare. För första gången i livet kände han sig mörkrädd, riktigt mörkrädd. Han hade aldrig trott på spöken eller annat oknytt och aldrig hade han varit rädd för att gå ensam på mörka ställen, än mindre tvekat att köra bil på natten. Snarare tyckte han att det var mysigt. När kompisarna försökt skrämma upp honom för att åka den ensliga vägen ut till huset hade han skrattat åt dem men nu var det som om någon osynlig kraft gripit tag i honom, något som stramade åt över bröstet och som gav honom rysningar i nacken. Ideligen sökte sig blicken åt sidorna, ut i det kompakta svarta mellan träden, i backspegeln…

 

  Efter en stunds körande tyckte Håkan plötsligt att han inte kände igen sig längre. Någonting med vägen och omgivningen var annorlunda på något vis. Det var som om han kört vilse trots att det inte fanns några fler vägar att välja på. Han kastade ännu en orolig blick i backspegeln och saktade farten något. Dumma tankar började dyka upp, som att någon plötsligt skulle sitta i baksätet och stirra på honom. Tänk om han skulle möta någon annans blick däri? Han rös och vinklade bort spegeln. Han hade inget annat att välja på än att bara köra på rakt fram så fort sikten tillät. Han kunde ju inte komma fel… väl? Bilen jagade fram utefter den regnvåta grusvägen. Granarna på sidorna kastade av och an i blåsten och rätt var det var kom grenar flygande ner rakt i hans väg. I strålkastarljuset tycktes det som om vägen blev smalare och smalare och för varje löv eller gren som for framför bilen ryckte Håkan till av rädsla. Hans nerver var på helspänn och han trampade hårt på gaspedalen. Det kändes som om han inte kunde komma hem fort nog.   

  Plötsligt dök något upp vid sidan av vägen. I bråkdelen av en sekund såg han en svart hukande gestalt intill vägkanten som kommen från ingenstans. Håkan hoppande till så våldsamt att bilen började kränga i sidled och han fick sätta in alla krafter för att få den under kontroll. Till slut blev bilen ståendes stilla mitt på vägen, en bra bit från den mörka figuren. Hjärtat dunkade hårt i bröstet av rädsla och kallsvetten for över hans kropp och kom honom att skälva till. Vem kunde det vara som stod vid vägen den här tiden på dygnet och mitt ute i skogen?  

    Med darrande händer vinklade Håkan tillbaka backspegeln och han sökte med blicken i den, fortfarande för rädd för att vända sig om. Ännu en ofrivillig rysning skakade hans kropp när den mörka figuren blev synlig i spegeln alldeles bakom bilen. Var det inte betydligt längre bort han upptäckt den?

   Med en kraftansträngning klev Håkan ur bilen men bara med ett ben. Det andra hade han fortfarande kvar inne i bilen medan han försökte få rädslan att lägga sig. Det kunde ju vara en förvirrad gamling som stod där eller någon som i vilket fall som helst behövde hans hjälp.

   Försiktigt klev han ur även med det andra benet och gick med dröjande steg mot gestalten. Det var som om alla lemmar i hans kropp stretade emot och ville förmå honom att sätta sig i bilen igen.  När han bara var några meter ifrån figuren glimmade ett par ögonvitor till i mörkret. Håkan kisade genom regnet och tyckte sig urskilja något som liknade en gammal käring under ett fladdrande tyg som nästan täckte hela hennes väsen. Det var en sjal som blåste svart kring hennes ansikte och utgjorde en slags grotta ur vilken bara de blekt lysande vitögonen syntes. Ett gråsvart hårsvall vällde ut över ryggen på henne och fick henne att likna en gigantisk ulv där hon hukade i regnet.

   Håkan tog ännu några skälvande, motvilliga steg. Han klarade strupen och sa med darrande röst:

-          Behöver du hjälp?

  Inget svar. Det enda som hördes var vindens starka sus i de höga granarna vid sidan om vägen och regnkaskadernas smattrande mot marken. Hörde hon dåligt? Håkan tog sats igen:

-          Behöver du…

  Längre kom han inte innan rädslan gjorde att orden fastnade i hans hals. Tanten började plötsligt vagga fram och tillbaka i mörkret. Hon svängde överkroppen av och an och underifrån sjalen hördes ett dovt morrande ljud. Håkan ryggade förskräckt tillbaka inför den fasansfulla synen. Han var just på väg att fly mot bilen när gumman knarrade fram:

-          Ge mig lift ut till vägen…

  Håkan stannade upp och svalde. På något vis var det som om han inte kunde säga nej till hennes förfrågan. Impulsen att fly försvann men lämnade efter sig en obehaglig inre strid mellan två viljor. ”Hon behöver hjälp” tänkte han. ”Hon sa det själv, att hon vill ha lift”, ”det är bara en gamling som behöver lift”. Den andra viljan skrek åt honom att fly för livet.

  Med rösten darrande av rädsla hörde han sig själv säga att han kunde skjutsa henne dit hon ville och utan ett ord började tanten med hukande vaggande gång att ta sig mot bilen. Håkan kunde inte hjälpa att han drog sig undan från henne medan han gick fram till passagerardörren och höll upp den. Han borde ju ha blivit lugnad nu när han fått vetskap om att det bara var en vilsen gammal tant som skrämt honom så, men istället kände han en växande skräck inför denna varelse som så fåordigt stavat fram sin förfrågan om skjuts. Genom natten försökte han få en glimt av henne när hon steg in i bilen men det var omöjligt. Allt under sjalen var höljt i dunkel utom just ögonen som då och då glimmade till med sin bleka glans.  Det var med blandade känslor Håkan gick runt bilen för att sätta sig bakom ratten igen. Han kunde inte skaka av sig den överhängande känslan av fara.   

  Sakta körde de iväg. Regnet hade tilltagit ännu mer och smattrade hårt mot vindrutan. Håkan ökade upp hastigheten på vindrutetorkarna och deras allt snabbare gnisslande fick spänningen i bilen att stiga. Käringen sa ingenting men han kunde känna att hon sneglade på honom då och då när han i ögonvrån såg hennes ögon blänka till i bilens mörker. Ibland hördes ett dovt morrande vilket fick håren att resa sig på honom för han visste inte om det var bilen eller tanten som lät. Han försökte att inte låtsas om henne utan stirrade bara rakt fram på vägen som aldrig tycktes ta slut.

   När tystnaden blivit alltför kompakt kände sig Håkan dock tvungen att försöka säga något till henne.

-          Var ska jag släppa av dig? frågade han och tittade till lite förstrött åt hennes

håll, men det han fick se höll på att få honom att köra av vägen än en gång. 

  Käringen hade dragit tillbaka sjalen och hennes ohyggliga ansikte låg nu blottat inför hans syn. Ansiktet var grådaskigt, rynkigt och utmärglat. Benen lyste vita genom hennes tunna skinn och hon stirrade ondskefullt på honom med sina utstående ögon. Håkan blev mållös av fasa. Paralyserad av skräck stirrade han på henne utan att förmå sig att göra något alls. Ett oljud vid bilens ena sida fick honom dock att tvingas tillbaka till verkligheten. Hjulen hade skurit ner mot dikeskanten och stenarna slog emot underredet vilket skapade ett hemskt oväsen. Håkan vände blicken framåt igen och från gumman hördes ett elakt väsande.

 ”Det här går inte” tänkte han skräckslaget. ”Hon skrämmer mig från vettet”, ”jag måste se till att bli av med henne”.

  Håkan kämpade med att styra upp på vägen igen och såg sin chans. Han saktade in och till slut stannade han bilen. Här gällde det att hålla huvudet kallt. Med låtsad förvåning sa han:

-          Det är något fel i bakhjulet, kan du gå ut och titta? Försiktigt lyfte han blicken

från vägen och såg på den fruktansvärda varelsen igen och han skalv och hisnade vid åsynen. Bakom de vassa tänderna hördes ett svagt fräsande ljud medan hon stirrade ogillade på honom. Underkäken malde i sidled av återhållen ilska och ögonen flammade av en sådan ondska att han inte kunde tro på vad han såg.

-          Du kanske måste skjuta på lite, stammade han och undrade hur länge han

skulle kunna tilltala henne innan något hände.

  Hon började morra igen och Håkan tyckte att hennes ansikte skiftade i olika färger. Skinnet var plötsligt ömsom grönt ömsom blekvitt och i ögonen glimmade en avlägsen röd glans. Plötsligt öppnade hon dörren och backade ur bilen, fortfarande med blicken fastnaglad i hans. Han kunde se hennes knotiga händer när hon stödde sig mot sätet. De var håriga och rynkiga och längst ut på de långa fingrarna spretade mörka förvridna klor. ”Hon är inte mänsklig” tänkte Håkan förfärat, ”ingen människa har sådana händer”. 

  Tanten gick sakta baklänges längs bilen. Han såg henne i backspegeln och väntade ännu lite till. Snart skulle hon böja sig för att se på hjulet. Han såg henne vid bakändan av bilen, såg henne böja sig… NU! Med en rivstart drog han iväg och gruset sprutade från däcken. Håkan trampade gaspedalen i botten och bilen kastades framåt i hög fart. Passagerardörren som gumman lämnat öppen slog igen av farten med en smäll. Han vågade knappt andas. För varje sekund kom han längre och längre ifrån käringen. Han kastade snabba blickar i backspegeln men han kunde inte se henne. Var blev hon av? Håkan sökte med blicken så gott han kunde i den höga farten. Hade hon fallit ned i diket?

  En skarp knackning på förardörrens ruta fick Håkan att hoppa högt. Till sin oförställda skräck såg han häxan springa alldeles bredvid bilen. Hon knackade uppfordrande på rutan med sina fasansfulla händer och hennes spetsiga tänder blottades när hon i ett grin drog upp sin överläpp liksom ett rovdjur. Håkan stirrade förskrämt på hastighetsmätaren. Den visade på över åttio kilometer i timmen, likafullt sprang tanten jämsides med bilen och skrapade med klorna mot rutan, galen av raseri över att han lurat henne. Det var en fruktansvärd skräck och Håkan tvingade sig att stirra på vägen framför sig och gasade på än mer i hopp om att hon skulle ge upp.  

   När häxan slutat jaga honom visste han inte. Han visste bara att hon inte längre fanns någonstans runt bilen när han äntligen stannade hemma på sin egen gård. Inte ens då vågade han gå ur utan satt där tills gryningen nalkades. Först då öppnade han bildörren och gick darrande ut. När han slog igen bildörren upptäckte han till sin fasa långa rivmärken i bilens lack…