sökte mina händer efter väggar som rasat för länge sedan ner
sökte ibland rester, fastän långt långt efter
sökte bland de saker som låg där ingen ser
och när jag där rev och slet i ting från förr blev fler och fler
det på mitt sinne pockade och for ner
Jag var som blixten slagen, livrädd inför dagen
minnen vräkte sig som lavinen mot mitt sinne för berget ner
Ting som jag förgätit, ting som förnuftet ätit
som ödets skugga vålnad mot mig ler
Minner mig om dagar som jag aldrig vill se i livet mer
aldrig här och aldrig mer
Och det skira skira spröda, kom sig av det spillda röda
som av fummelhänder, när jag klumpigt vänder, det jag i dunklet ser
och det klamrar liksom minnen döda och av mina känslor föda
när jag ser ut i mörkret så ser de mig i ögonen och ler
de dansar runt och skrattar minnenas demoner som blir fler och fler
inget får de om jag inget ger
Inget grepp om vägens räl, inget grepp runtom min själ
inget ljus i tunneln även om en punkt av ljus jag ser
ett avgrundsdjup av sorg och ilska som räcker gott och väl
under min mentala piska som mig själslig smärta ger
och det är i den processen som det sker
att jag minns det aldrig mer
