Leta i den här bloggen

söndag 26 oktober 2014

Skräck



    Jonas svängde av från riksvägen och in på grusvägen. Cykeln hoppade på stenarna ibland och det plingade till i ringklockan på styret. Han hade packat sina fiskegrejer och sovsäck på cykeln för han hade tänkt övernatta vid det vindskydd som fanns vid sjön han var på väg till. Det var ett fint men avskiljt läge, en bra bit att cykla med andra ord, men det gjorde honom ingenting. Jonas såg det som träning och ett gott tillfälle att få vara ensam.  Det var ett speciellt ställe det här som han brukade åka till lite då och då under sommaren. Han cyklade dit för att få vara ifred och som den unge man vid god vigör han var så bekom honom cykelturen på drygt tre mil föga. 

   Jonas trampade in på grusvägen som ledde upp till sjön. På vägen passerade han några hus och ladugårdar men efter en stund var det helt öde omkring honom. Han kom fram till sjön vid sen eftermiddag. Vindskyddet låg på en gräsäng intill sjön och det var ganska öppet omkring förutom några enstaka buskar och småträd. Ned mot sjön löpte en lång träspång som sedan följde vattenbrynet och in mot skogen där den tycktes bli ett med skuggan från skogen. Han ställde cykeln vid ett träd i utkanten av ängen och började samla pinnar och ris till brasan. Vedträn fanns redan staplat mot vindskyddet så allt han behövde var något att få fart på elden med. Det tog sin tid och kvällen nalkades sakta.

   Efter att ha lagt sina grejer i skjulet och förberett för en lägereld så gick han ner längs spången mot sjön och satte sig på en av hällarna som sköt upp ur det svarta vattnet. Kvällssolens strålar spelade lätt över vattenytan och fick den att glittra som guld. Insekterna flög lågt och lockade upp fisken och Jonas fick flera fina napp. Efter ännu någon timme hade det blivit så pass mörkt att han inte kunde fortsätta fiska, så han tog sina öringar och gick upp till skyddet och tände brasan.

   Tystnaden var total. Tidigare hade en storlom hörts ropa över vattnet annars var det alldeles stilla. Jonas stekte sin fisk över glöden och åt med god aptit. Efter att ha suttit ett tag och tittat ut över sjön kröp han längst in i skyddet och lade sig i sovsäcken medan elden sakta falnade ned. Till slut glödde bara den orangeröda kolen i mörkret därutanför och natten intog sjön och skogen.
  
  Jonas hade precis börjat dåsa till när han blev varse ett ljud som bryskt ryckte honom tillbaka till verkligheten. Först hade han svårt att förstå vad det var han hörde så han satte sig upp och lyssnade spänt. Det tog inte många sekunder för honom att inse att det han hörde var fotsteg som målmedvetet stövlade fram i gräset. De närmade sig hastigt skjulet bakifrån. Jonas blev först våldsamt rädd men sedan slog det honom att det faktiskt kunde vara hans kompis Kent som kommit för att hålla honom sällskap eller kanske skoja med honom. Jonas satte sig upp, drog upp knäna mot kroppen och lyssnade.

-          Är det du Kent?  ropade han högt och ekot slog ut mot sjön
  Stegen tvärstannade. Ingenting hördes mer. Det började dunka och susa av rädsla i Jonas öron. Han insåg att han var fångad i en fälla. Av allt att döma hade någon kommit trampande över ängen och när han ropat så hade denne någon insett sig vara påkommen och stannat alldeles bakom skjulet. Det kunde inte vara Kent. Insikten var fasansfull. Det måste vara någon annan som i mörkret stannat av hans rop.


   
Jonas satt stilla och andades så tyst han kunde, oförmögen att förstå vem som kunde tänkas vara ute den tiden på dygnet och med vilka avsikter?
   Efter en evighet av tystnad började Jonas fundera om han verkligen hört något eller om han drömt.  Kanske det bara var inbillning trots allt?  Om nu ingen gett sig tillkänna vid det här laget så kunde det betyda tre saker: antingen hade han drömt, eller så hade vederbörande smugit iväg, eller också, ve och fasa, så stod det någon kvar bakom skjulet. 

Jonas sträckte sig ljudlöst efter sin ryggsäck och lirkade fram sin stora jägarkniv. Den var nyslipad och blänkte till när han tog den ur fodralet. Försiktigt försiktigt hasade han bakåt, fortfarande med knäna uppdragna. Darrande höll han upp kniven framför sig med båda händerna. Minuterna kröp fram. Kanske hade det gått en kvart sedan stegen tystnat, kanske längre. Hjärtat dunkade hårt i öronen och gjorde det svårt att höra små ljud. Det enda Jonas kunde se var den rektangulära öppningen ut mot sjön och den ljusa sommarhimlen som speglade sig i den.





   Plötsligt fylldes öppningen av något mörkt. Allt hände så snabbt att han inte hann reagera. En svart silhuett blev synlig mot bakgrunden och den kastade sig med våldsam fart in i skjulet. På två steg hade den nått fram till Jonas som satt paralyserad med kniven framför sig. Han höll den av alla krafter och kände att något tungt stötte emot den och stannade upp, kastade sig bakåt och försvann ur skjulet lika fort som denne kommit in. Jonas såg hur något stort störtade nedför spången mot vattnet. Mer behövde han inte se. 

Han sprang ur skjulet och ut mot grusvägen utan att se sig om eller bry sig om sina saker. I panik sprang han mot gårdarna han cyklat förbi tidigare tills han trodde att bröstet skulle sprängas men han vågade inte stanna förrän han stod på förstubron till ett hus som såg ut att vara bebott. Det tog en god stund innan han hämtat andan och kunde förklara sig för det förskräckta paret som öppnat för honom.



    Jonas fick aldrig någon förklaring på vem, eller vad det var som smugit sig på honom där i vindskyddet, men en sak var han säker på; man vill inte gott om man beslutar sig för att flyga på någon som sitter ensam vid en sjö. Frågan är bara vad som hänt om han inte haft sin kniv…