Totalt urmagrad talade hon om för sin make att nu var det inte roligt mer. Hon låg i sängen med slocknad blick. Strök bort tårarna som rann när vissheten om att hennes liv hade nåt sitt slut landade i deras medvetanden.
Hon sade att; "På onsdag ska det ske. Då får det vara slut." Och familjen stöttade gråtande hennes beslut.
"Det är så här det kommer att bli", sa yngsta dottern när de bäddat ner sig bredvid mamman och de låg där stilla och tysta allihop.
"Hur?" frågade mamman.
"Så här tyst." svarade dottern.
Då sa mamman nog det bästa man kan säga i en sådan situation.
Att man kan inte tänka sig hur det kommer att bli. Att försöka föreställa sig det är omöjligt. Låt det som är nu vara nu och låt det som kommer att kännas då - kännas då. Träng inte bort det, acceptera det, och känn det då. Ingen kan någonsin föreställa sig hur det kommer att kännas när jag väl är borta.
Det var trösterika ord.
Jag tänker mig om man skulle ligga så där, vara så där sjuk och ta ett sådant beslut. Att nu får det vara nog.
Vad var det då som var viktigt egentligen?
Vad skulle man komma ihåg?
Vad skulle sticka ut?
Vad skulle man ångra?
