Vid psykologsamtal kom det fram att det här beteendet funnits redan vid 16 - 17 - 18 års ålder. Risktagandet, gränspressandet. Röka, dricka, slåss, ta tabletter, skära sig, ha sex med folk man knappt känner, dra på sig sjukdomar, ha många partners... testa gränserna. Göra farliga saker.
Det visade sig vid samtalen att den här personen gjort de här sakerna för att se om nån brydde sig tillräckligt mycket för att säga nej, sätta stopp.
Personen hade som tonåring gått balansgång på ett broräcke över älven, när isflaken forsade fram under bron och räcket var halt så som broräcken blir när det är en liten ishinna på dem, bara för att se vad reaktionen hemma skulle bli.
När personen kom hem och berättade; "Jag gick på räcket över älven!" så svarade föräldern; "Jaha."
Personen började gråta hos psykologen och sa: "Om jag åtminstone hade fått höra att 'gör inte så, det är ju farligt' men inte... bara ett 'jaha'.
Ungdomar i 16 - 17 - 18 årsåldern som gör farliga saker behöver en röst som säger: "det där är inte bra för dig, gör inte så, jag önskar dig bättre. "
Det kan vara den referens som får dem att hejda sig när de hamnar i kompisgänget som ska testa nåt, dricka nåt, röka nåt, ta nåt, göra nåt. "Nej... mamma, pappa, NÅN, tycker inte att det här är bra för mig. De bryr sig tillräckligt för att säga åt mig att jag är värd bättre än att göra skadliga saker."
Bry sig.
Vad är att bry sig?
Är det att vara barnens bästa kompis och säga ja till nästan allt?
Eller är det att sätta gränser, förbereda dem för samhällets regler och tala om vad som är dåligt respektive bra för dem?
De kommer att tycka att du är en pain in the ass som säger nej till fester och röka. Men de kommer att känna nånstans att de åtminstone har någon som bryr sig så pass om dem att de inte vill att de ska hamna i trubbel.
Eller bli sjuka.
Eller bli våldtagna.
Eller dö.
Det är ett ansvar som kommer med att ha ungdomar i sitt hem, ens jobb som vårdnadshavare, ens förbannade plikt.
Att sätta gränser.
