Tält var inte lustiga. Fukten trängde snabbt in, sovsäckarna eller framför allt dragkedjorna till desamma jävlades. Det var ett helsike att komma ur både säcken och tältet om man skulle ut och pinka och de skulle man ju. Och inte vågade jag gå själv. Alltid skulle nån med ut. Jag frös jämt dessutom och jag vaknade ofta i vargtimmen, skakandes och pinknödig utan att våga göra nåt åt det.
På höskullen var det värre. Läskigare. Anna och jag pratade högt om vår stora VAKTHUND som vi inte hade liggande bredvid oss. Och vilka otroliga karateslagskämpar vi var och vilka grepp vi kunde. Ifall nån gärningsman nu skulle stå bakom logdörren och lyssna så hade han ju stuckit direkt vid överhörandet av det samtalet det fattar man ju. Fatta två tjejer på 9 - 10 år som kan karate. Pfff...
Och på morgonen kom flugorna och man gömde sig i sovsäcken i höet eller om det var höet som gömde sig i sovsäcken så man inte fick luft. Och Annas pappa kom och sjöng och visslade i ottan och korna svarade förstås. Sen var det väl bara att cykla hem och tvätta av sig lopporna.
Men när vi sov i husvagnen vid mormor... där var det riktigt mysigt. Inte rått eller kallt, inga flugor, utan varmt och ombonat. Vi fällde ned bordet och lade ut kuddarna så det blev en enda jättesäng och så bäddade man med kuddar och filtar och sovsäckar. Kommer ni ihåg den där känslan när man höll på att bädda inför att man skulle sova över någonstans? Doften av nytvättade örngott och lakan och retsamma syskon som tyckte att man var i vägen.
Men sen, när mörkret sänkte sig och man hade dragit ned de små blekgula rullgardinerna som hade ett snöre med en liten plastdroppe på, så lade man sig bland alla grisar och så berättades det om spöken och varulvar. Om den där fågelskrämman som stod borta i skogen efter stigen och om olika slags väsen som rörde sig i skog och mark. Allt medan dimman kröp upp på gården från åkrarna och man hörde ljud från skogen man inte hörde dagtid.
När man blivit tillräckligt rädd så avslutades allt med att "det finns inga spöken" och man kunde somna tryggt så där i grupp som de gjorde förr i stugorna när alla låg i samma rum. Sen på morgonen hade man inte en aning om vad klockan var. Det var bara väldigt varmt och solen gassade på rullgardinerna. När man kom ut satt mormor med en kaffekopp och en cigarett och vi gick in och fick choklad och sirapslimpa.
Guldmynt i min barndoms skattkista.
