Så ansvaret är den enskilda människans. Man kan inte lita på nånting längre. Man kan inte lita på att skolan blir kvar. Byskolor läggs ned och barn ska sitta på bussar i timtal för att sitta i alldeles för stora klasser långt bort.
För att skolan har blivit en marknad.
En marknad av otrygghet.
Man kan inte lita på att det jobb man haft i åratal är säkert för det företag som funnits i Sverige sedan urminnes tider säljs ut åt helvete för att hänga med i konkurrensen. Allt flyttas till billigare ställen. Billigt som blir dyrt i slutänden.
Sjöstedt sa igår att de aldrig tänker sätta sig i en regering som tänker privatisera och dra vinster på den offentliga sektorn. Skola och omsorg.
Nej vissa saker måste få kosta.
När jag gick i ettan så försökte jag hitta trygghet överallt. Om jag skulle ta upp en bok så blev sekunderna bakom bänklocket och doften från hemmets hyllpapper (inte bänkpapper) den lilla dos av trygghet som jag klamrade mig fast vid.
Jag minns klumpen i halsen, krampen i magen och mina tårfyllda ögon som jag försökte dölja. Gud förbjude att lärarinnan skulle se mina tårar och fråga om jag var ledsen. Då skulle fördämningarna brista och jag skulle inte orka dagen ut.
Jag gjorde det knappt ändå.
Jag, andra längst bak från höger i randig mörk tröja. Ett stort flin. Jo visst.
En plansch på väggen med "Hästens öga" som satt på klassrumsväggen kunde jag inte ens titta på. Den fick det att brista för mig varje gång.
Tvångstankarna var svåra. När vi gick för att äta fick jag panik om jag fick gå på "fel" sida i det två och två - led som vi skulle ha ner till matsalen. Jag måste gå på den sida som var närmast hem. I matsalen måste jag svälja åtta gånger oavsett om jag hade mat i munnen eller inte. Åtta var ett jämnt runt tal som symboliserade vår familj med marginal.
Vi var då fem stycken plus hund och kaniner. Talet åtta fick fylla ut för djur, lycka och hälsa. Tryggheten skulle vara säkrad. Åtta. De eviga cirklarna. De som alltid gick ihop och kom tillbaka till varandra. Precis som vi i familjen alltid kom tillbaka till varandra efter tid av kaos.
Om vi skulle vara i ett annat klassrum i olika grupper t ex runt jul för att pyssla så var jag livrädd. Rutinerna, och tryggheten, försvann. Jag dolde det genom att vara livlig och galen. Inombords grät jag. Trasig och rädd.
Friluftsdagar, bussresor, teaterföreställningar på andra skolor, allt sånt fick mig att bli rädd och osäker.
Jag kan tänka mig om jag skulle fått lov att åka buss, till en annan skola långt bort från hemmet, i en stor klass i lokaler jag inte kände igen och med en lärarinna som inte skulle hinna se mina tårfyllda ögon.
Det skulle jag aldrig ha klarat. Jag klarade ju knappt av det som det var.
Vad ska inte det här göra med sköra barn, känsliga och otrygga? Kommer de att bli fungerande vuxna som kommer att bidraga till ett rikt samhälle eller kommer de att bli ångestfyllda trasor som försöker överleva sitt liv medan de klamrar sig fast i sitt hyllpapper.
Jag tror att man tjänar mer i längden på att skapa en trygg liten skola. Jag tror att ett tryggt folk som vet att det finns ett skyddsnät om de faller - orkar bygga mer i det gemensamma samhället.
