Leta i den här bloggen

torsdag 9 augusti 2012

Perspektiv professional

Ja här sitter man och ser världstoppdressyr... det hugger i bröstet. I magen. Vad håller man på med? Jag alltså, nu, vad gör jag?

Ord kommer upp i skallen. "Jobba för det". "Man måste jobba för det". Ja vad gör man? Vad gör jag? Jo jag jobbar ihjäl mig. Det är nåt med hästarna varje sekund om dygnet. I princip. Jag jobbar för dem så jag går av. 

Fleka lu på fölvisningen 2005 

Det är nåt som är galet här alltså. Jag måtte jobba i fel ände. 

När jag går i leran, i avklippta stallkängor som jag slutat ha strumpor i för jag förstör dem bara, för att ge hästarna mat, mocka, bära spånbalar osv osv så är det ljusår till att ens sitta och rida ens en L:C i dressyr på klubben. 

Jag måste göra det jag vill göra, inte bara slita hund och gräva diken. Men vem ska slita åt mig medan jag rider?

BAH!