They fuck you at the drivethrough!

And they fuck you på receptförnyelsen på "mina vårdkontakter" på nätet. När man stängt av datorn och det gått en vecka så har ingenting hänt och man kan inte komma åt en käft och ett tu tre så har man hunnit flera mil därifrån.

Oåtkomliga på sina telefontider om de ens har några på toppen av eremitberget. GAAHH!

Igår var det en dokumentär på tvåan om psykakuten på S:t Göran i Stockholm. Mycket intressant. 

18 platser hade de. 18 platser! Det var alltid fullt och många som var där skulle inte behöva var dör utan på andra ställen. En dam på 91 år vars sinnen börjat svikta, en asylsökande kvinna som fått besked om utvisning, ungdomar vars pojk- eller flickvän gjort slut osv. 

Nu jävlas det storartat här. På alla håll och kanter. När man tycker att man gjort nåt bra så är det ändå inte bra och man halkar ner på noll igen. Fy fan. 

Hur många gånger ska man orka klättra upp? 

Det är smått osynligt det här, hur utsatt man blir om man hamnar i behov av vård. Antingen det gäller psyket, missbruk eller både ock. Det kroppsliga lämnar jag därhän för nu.

Det är osynligt för folk som aldrig behövt söka hjälp själv eller för en anhörigs räkning. Bristerna är alltså obegripligt stora. Man säger år efter år att "men herregud så här kan det ju inte få gå till" "så kan det väl ändå inte vara", och så är det just så illa som det är och lite till. 

Maktlösheten... insikten att ingen hjälp finns, inte här, inte när man behöver den. Den kanske finns nånstans, ibland, men inte så väletablerad att den finns konstant som en trygghet för den som hela tiden håller sig i livbojen med vitnande knogar. 

Den här livbojen har man byggt själv, kanske har en familj byggt den, av trasiga liv och gammal gråt. Av sorg och empati och krossade hjärtan. Av utmattning och hopp. 

Det är osynligt. 

Vem ska se det?

Vem ska förstå det?

Ulf Kristersson? Fredrik Reinfeldt? Dan Eliasson? Annie Lööf?

Tror ni de nånsin har hållit eller byggt en sådan livboj?

My name is Satan

Härligt. Klockan är sex och jag får sova vidare. Tror jag. Nej då behagar magen balla ur å det grövsta. Knip och kramp så jag får sätta mig på huset. Utan resultat! Fy fan vad värdelöst. 

Så jag får inte sova och inte skita utan jag får gå med den här knuten till mage tills en halv balja kaffe gjort sitt och det möjligen blir lite bättre. 

Tre omgångar senare så mår jag jävligt illa. Nej det är inte magsjuka, tro mig, jag VET om jag har magsjuka. Det här är jävulen. 

Och nu har jag satt i innerdörrarna och snart åker innanfönstren i. Istiden bankar på dörrjäveln ett halvt sekel för tidigt. Kom FÖRE snön nu då säger jag så fästingarna får fan åtminstone. De tre sista vintrarna har de gömt sig under snötäcket de jävlarna och den uteblivna tjälen. 

Önskelista:
Traktorgrävare
3 lass bärlager
2 lass stenmjöl
Plintar
Virke, skruv och plåt

Strumpmånglare

Idag har jag gjort nånting som jag inte gjort på fem år. 

Gått i affärer. 

H&M, Dressman... och naturligtvis - apoteket. Eftersom någon däruppe och här nere verkar vara på min sida (tack) så kunde jag strosa runt och se om jag behövde nåt. Ja det gjorde jag ju. 

Strumpor. Jag har ETT par nu som är hela men de är så skitiga så de står av sig själva. Och alla skor jag har förstör strumporna så jag måste ha ett par innestrumpor, och ett par att ha i skorna. 

På Dressman kom en liten märkvärdig hemul fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag sa att jag försökte hitta priset på strumpjävlarna. Naturligtvis så stod det på etiketten som jag inte sett fast jag letat med ögona'. 
"De kostar 60 kronor" sa hemulen. 
"Prick?" frågade jag som tyckte att det var ett märkligt pris och då förklarade hon så där alldeles för tydligt att; 
"Jaa de kostar ju 59.90 kronor" (din dumma jävel)!

Jaha, så jag gick vidare till att höra om kvaliteten var nåt att hänga i julgranen eller om de skulle förvandlas till sladdrande amöbor efter en omgång i 60 graders tvätten. 
Då fick jag ett till sånt där övertydligt, överseende med pucko-svar som att de skulle nog hålla. 

Ja men dra åt helvete då förbannade strumpmånglare. Jag köpte dem ändå men det var bara för att det var ta tre och betala för två - kampanj. Annars hade vederbörande fått spotta strumpor till jul. BAH!

And as we speak så fick jag mosa en millimeterstor (liten) fästingsjävel på näven. Vafan? Undrar hur många man har på sig utan att veta det och hur många som ramlar av innan man vet ordet av. 

BAH!

Annars då? Jotack abiotiska faktorer, alleler och heterozygoter. Sammanställ och koppla till kursinnehållet. Skriv som en vetenskaplig rapport och dokumentera med digitalkamera. Så nu vet ni. 

Jag fick ett bisarrt samtal i morse av en tysk kvinna. Hon hostade så dra ända in åt helvete så hon kunde inte prata. Jag satt tyst och funderade vad hon gjorde på jobbet egentligen. 

Life's a piece of shit, when you look at it. 

Ståle vid havet

Så böljande din våta smekning

så stilla din tröstande våg

kastar sig rasande mot sten och klippa

sliter våldsamt i segel och tåg

Så obönhörlig i stormen

så svalkande och gudomligt skön

så stark och obeveklig

så följsam runt de minsta krön

Egentligen

Egentligen skulle jag inte byta om, duscha och borsta håret. Egentligen skulle jag komma och se ut som jag mår. 

Egentligen skulle jag inte göra någonting som en manifestation av hur samhället har behandlat mig och sådana i samma sits som jag. 

Egentligen skulle jag ha hängt mig. Egentligen skulle jag ha fått ett raseriutbrott och vält skrivbordet över utredaren från Försäkringskassan. 

Egentligen skulle jag ha klappat ihop för länge sen, redan då jag blev satt på svältpeng och blev livegen. Då när jag skulle stå till svars för ingenting, för att jag var människa och knappt det. Egentligen skulle jag ha klappat ihop. 

Egentligen skulle jag ha gett upp för länge sen.

Egentligen skulle jag inte ha försökt betala mina skulder utan blivit en fullskalig belastning för samhället i egenskap av en totalt utblottad och psykiskt sjuk person som behöver resurser personal. 

Egentligen skulle jag inte ha hankat mig fram och försökt klara mig när världen rasade ner i mitt huvud. 

Egentligen skulle jag inte gå upp ur sängen på morgonen, på förmiddagen eller ens kvällen. 

Egentligen skulle jag vara precis så deprimerad som jag är. 

Egentligen skulle jag inte ha orkat. 

Egentligen orkar jag inte. 

Uppgiven

Jaha. 

Det har varit en ansträngande vecka. På många sätt. Yttre omständigheter, kroppen och så huvve't. Så ansträngande att jag inte vetat riktigt om jag skulle klara av mig själv. 

Det är otäckt att göra vardagssysslor och samtidigt vara så gråtfärdig/slut/rädd/nervös så att man blir så där kraftlös som man blir innan man ska in på en scen eller tävlingsbana. 

Det ska inte behöva vara så. Men nu när det är så... vad tusan gör man? Jag har inget svar på det. Jag blir bara uppgiven. 

På morgnarna när den värsta jävulen rider mig så brukar jag träda in  i ett tillstånd av att "nej jag skiter i det här, det är för jobbigt, jag gömmer mig och förklarar mig sjuk" och då kommer ett litet lugn över mig. Att jag slipper ifrån och jag ser en vision av det liv jag vill leva. 

Och sen är allt borta igen. 

En jävla till kamp. Varenda dag. Och så försöker man göra nåt konstruktivt, med hästarna eller så, och sen... pfff....

Ähhhh...

...jag har ingenting att säga!

"Yeah I know"

Gå i barndom

Ja det gör jag. Nu gör jag det. Går i barndom. 

Nähä... det hjälpte inte. Det var ingen som kom och avlastade mig ändå. Bit ihop (bokstavligt), knyt näven i fickan och orka fast man inte orkar. 

Om man har en tid på psyket och inte orkar åka dit... då gissar jag att det är rätt illa. Jag skulle behöva bli körd dit på en skottkärra men det går inga. 

Och om man får sitta och tänka efter hur gammal man är, räkna åren från man är född och fundera ut vad det är för år nu... ja då tror jag att hjärnan är rätt bränd. 

Utmattad, utbränd, slutkörd. Slitna ord men min verklighet. 

Ta sig i kragen

Ha ha ha ha haaa. Nej skämt åsido... igår var det ingen rolig dag. Det är svårt att få nån att förstå det. Nå ut med budskapet liksom.
 "Idag känns det överjävligt. Jag är rädd, ångestfylld och utmattad, stressad och missnöjd, frustrerad och ledsen. Jag vill ingenting eller jag vill men orkar inte så jag vill bara gömma mig."

Det är inte så lätt att säga. Tiden och frankheten finns inte där och skulle man ändå våga säga det så vet man inte hur det skulle tas emot. Hur skulle man själv reagera? Man kanske inte skulle orka ta emot det, inte orka hjälpa eller prata. Man kanske bara skulle vilja fly från hela situationen. 

Så jag satt här igår, vid köksbordet med måttlig ångest (se Anne Schöllers förklaring på svenska folkets sjukfrånvaro) och vämjdes över att jag var stendöd till kropp och själ. Frustrerad över att jag inte orkade med mig själv. 

Jag gick ut. Ner i stallet. Tog in Loostigaste och tänkte "jag tar in henne och ryktar henne i alla fall" och det gjorde jag. Sen tänkte jag att jag skulle gå ut en sväng men det kändes förbannat otäckt. Svårt att beskriva för den som aldrig känt nåt liknande men att gå iväg kändes så otäckt att jag var alldeles darrig i benen. 

Jag började gå ändå och tänkte att vi kan vända när som helst. 

Det tog nån kilometer innan det värsta släppte och jag började tycka att det blev om inte behagligt så i alla fall förlösande. 

Mygg, broms och skräck men vi älgade på och det var hemskt befriande. Lugnande. 

Belöningen är känslan efteråt när man trotsat sig själv och ändå gjort det man vill göra. Men varför i själva jävulen ska tröskeln vara så hög? Varje gång, varför ska det vara så otäckt, tungt och ångestfyllt bara att leva?

Det är för jobbigt.

Jättebjörnfloka - giftig som fan

Oförklarligt

Det är nu man får försöka hitta... den där sista, DET där sista, som håller en på banan. Håller mig på banan. Mig. 

Det är nu det gäller att hålla i. Hålla fast i allt det som man skapat åt sig. Jag. Allt det som jag tycker om och som får mig att bli normaliserad, jordad och lugn när hela världen gungar. 

Som nu. 

Oförklarligt när det händer, men det händer, och det finns inget grepp. Styrkan viker och tröttheten är överväldigande. Utsikterna är få, lösningarna obefintliga, tryggheten väck. 

Jag vill så mycket, kan så mycket, men vad hjälper det när man är död av sin egen skalle. Kropp. Allting. 

Slagen till marken som en skadeskjuten fågel, utpumpad och förbi, som en kolsvart korp i dörröppningen. 

Det är nu jag skulle behöva insatser professional. Läggas in, tas ut, flyttas på, avlastas, förstås, vaggas... men här finns bara jag och mitt huvud och mina egna vägar till vila. Hjälpen uteblev när nöden var som störst och se vad den lett mig nu. 

Det är bara en tidsfråga innan min vila kommer att bli mitt fördärv. 

Synd på sådan potential. 

Synd på så rara ärtor.

Julrim

I livskarusellen
på söndagskvällen
håller i så länge det går

Och i nordanvinden
som smeker kinden
torkar stilla en tår

Jag sträcker ut
jag håller ut
så lång som jag nånsin når

Jag håller i
med frenesi
tills man får bära mig på bår

Men mitt inre liv
är ett hål med kniv
skuret till ett blödande sår

Mot stormens vågor
och eldens lågor
krum och böjd jag står

och mot nattens gastar
sig mot mig kastar
med knuten hand jag slår

Går in i natten
i djupa vatten
tills inte mer jag rår

Jag regregerat
och resignerat
längtar till en vår

Gustavs grabb

Leif GW Perssons, inte självbiografi för det står ingenstans att det är, men det är hans berättelse. Som han minns den. Berättelsen om den klassresa han gjort från liten arbetarpojk till ekonomiskt oberoende professor, kriminolog och författare. 

Det här är ingen bok man bara skummar igenom i hängmattan. Man måste läsa och fatta vad man läser. 

Det här är inte heller ett "Sommar" i bokform. Jag vet inte riktigt hur man ska placera den här boken men är man intresserad av människor och hur de fungerar, av GW och hans person, psykogi i viss mån och även en studie i det svenska språket så ska man läsa den. 

Jag tycker mycket om språket i boken. Riktig svenska som jag skulle kalla det med gamla herdeliga uttryck och benämningar. Välskrivet och äkta. Inga hemligheter och krusiduller. 

Det mest intressanta är när GW berättar om sin ångest och vad han gör åt den. Försöker göra åt den. Hur den uppkommit, i alla fall som han tror att den uppkommit. 

För min del är det på nåt sätt tröstande att läsa om hur psyket ställer till det för till och med en sådan som GW.  Jag känner igen mig i en hel del. Att barndomens otrygghet skapar ångest som förföljer en i livet och som fäller krokben professional för en. Kanske till och med leder en in på vägar man aldrig velat sätta sin fot på men som man ändå medvetet beträder för att de leder till en stunds vila. 

Vila för skallen. Inte kroppen.

Morgonminnesförlust

Det är tydligen det enda som hindrar en från att vakna skrikande enligt "Dilbert". Jo det kan stämma. 

Jag vet inte vad det är för dag när jag vaknar, jag vet inte vad jag måste göra eller vad som gäller eller nånting. Det enda jag vet är vad klockan är och det utan att se på den. Jag känner vad klockan är. Mysko. 

Idag skulle jag gärna slippa mocka och istället blåsa till t ex Valbo, gå på Hööks, Biltema och andra kula ställen och handla en massa jock. Men det är bara att glömma när man knappt har kosing till livs. Det skulle ha varit mysigt annars. Fika, framför allt äta och sen komma hem och dega ut. 
Varken Pluto eller jag har hela strumpor längre. Men vi har myggfångare. Kanske vi ska sätta dem på fötterna? Myggjagare.

Ståles lapp till Vassäran

Det är väl mest därför man (jag) åker bort. För att det är skönt att komma hem. Om man slipper stressen att så fort man kommer hem att kasta av sig de åtsittande finkläderna och dra på sig säckväven och springa till stallet och ta i tu med det man skulle ha tagit i tu med när man egentligen var i Valbo. 

För att inte tala om mina avklippta vinterkängor som nu får agera vattentäta skor. Inga strumpor givetvis. De glider bara av. 

Man får skylla sig själv. 

Möta sig själv - och tacos

Jag vaknade av att Pluto lade sin arm om mig när jag tydligen höll på att ramla ur sängen. Hur han kunde känna det när han sov vet jag inte. 04.43.

Jag drömde precis då om en liten flicka som talade om för mig att hon fick gå och handla öl åt sin alkoholiserade pappa. "Det är inte rätt" sa jag. Hon var ledsen men vågade inte riktigt släppa på masken. "Om jag gör det blir han inte arg" sa hon tyst och jag lutade medlidsamt min panna mot hennes huvud. I en iltanlke funderade jag om hon hade löss och om det var nu jag skulle få löss för första gången i mitt liv. 
"Du gör det hellre än att han blir arg" sa jag och kände tårarna komma. "Men det är inte rätt". 

Vi kan inte fiska. Det är för mycket mygg. 

Det är fredag (nähä???) och jag har handlat nåt som jag inte har handlat på fem år. Tacos. 

Pluto och jag åt det efter att vi varit tillsammans i ett halvår och jag fick för mig att han inte tyckte om det så vidare värst. 

Så häromdagen frågade jag; "Du är inte så förtjust i tacos va?" "Jo det går väl an" säger han. Jaha. Här har man alltså gett fan i fredagslivset i FEM ÅR. BAH! Sanningen att säga så är inte jag heller (!?) så förtjust i tacos. Sugglet åker bara ur bröden, svider i mungiporna och så är det ett evigt hackande och en massa disk. 

Men nu har jag köpt pitabröd som vi ska ha eländet i så får vi se om det blir nå bättre. 

Ray Mears åt nyss getmage i sin överlevnadsskola. Jag gissar att mina pita-tacos blir nåt i stil med det. 

Lustig lista

♥ Godaste snabbmatenMax chicken delifresh

♥ Vinet du dricker just nuRuffino

♥ HundrasenSchäfer

♥ KlädaffärHA! Granngården eller nåt. Militärkläder.

♥ Godaste snacksenKalla fiskpinnar i dillgräddfil.

♥ Smarrigaste smågodisetJag kan inte med smågodis längre men möjligen sura skallar och hallon-lakritsskalle.

♥ Låt det nynnas på nuJustin Hayward - Maybe it's just love

♥ Radiokanal som oftast lyssnas påP1 - sommar

♥ FavoritglasssmakenMagnum strawberry/vit choklad men den kan jag inte heller med längre.

♥ FavoritförfattareEdgar Allan Poe, Guy de Maupassant, Bram Stokes osv men nu läser jag GW. Skitsvårt. Många är bra. De flesta är döda.

♥ Tvserie någonsinNånsin också? Jaha... Poirot är ju välgjort, Ullared ger mig lugn, Dr Phil är intressant, Real housewifes är lagom hjärndött... allt har sin funktion. 

♥ Tvserie du längtar efter till höstenDet Okända, Mannen som talar med hundar

♥ Världens bästa filmSagan om ringen - trilogin

♥ Film där du kan flest rubriker utantillSagan om ringen-trilogin

♥ Klädesplagget i garderobenMin fina klänning i grönt som jag fick av en vänlig själ. 

♥ Doften i parfymsamlingenJag kan inte med parfymer heller.

♥ Godaste kaffet

Det jag får på morgonen och som jag bryggt själv. 

Fire at will

Flygunderstöd

Mardrömmar, livliga drömmar och galenskap har präglat den här natten. 

Leif GW Persson frågade om jag känt mig som en outsider i livet. Jag svarade att nog har jag varit "lite bredvid". 

Sen befann jag mig i ett stort hus och plötsligt gick en karl lös med ett svärd på folk. Han högg ner dem och han högg sig själv men dog inte. Jag sprang i huset, allt var så verkligt, golv, dörrar, träet, trasmattor... När han kastade sig mot mig över en säng så lyckades jag få av honom svärdet och när jag motade ut honom så vaknade jag. 

Usch, nätter och mornar tar kål på mig. Jag mår skit helt enkelt. Fy hundan. Undrar vad som ska inträffa för att jag ska må bra. Jag menar... hur lång tid ska det ta och vad behöver jag göra?

Det här är verkligen ingen hit. Jag blir lamslagen. Minsta grej känns övermäktig. Som att dricka kaffe och se nyheterna, det är på gränsen. Läsa orkar jag inte, ofta får jag stänga av ljudet på tv:n och ibland får jag slå av den. 

Och varje morgon undrar jag: hur i helsike ska jag mäkta med resten av livet?

Otippat...

...men efter en dagjävel med begynnande halvskräck, myggmedelsinköp, stallbodypump OCH gräsklippning så var jag tvungen att kasta mig i sjön (som att det bara fanns en) oavsett grader. 

I vattnet alltså inte latituder.

Åsikter om min klädsel/badstil osv kan mejlas till jävulen@seeifIcare.cp

Andra vågen

Skjut sappören. Murarna kommer att sprängas!

Jodå, på eftermiddagen började det och på kvällen var fan lös. MYGG. Hela stallet var fullt, hästarna, jag, jävulen. Och naturligtvis - myggsprayen var slut. 

Jobbigt

Gud vare myggtabletter och insektsfångare men man måste gå ut brett. Jag har inget flygunderstöd varför jag ska inhandla det idag. Fort. Och är det slut så kommer jag att tugga mig igenom disken av ren ilska. 

20 minuter senare

Ja nu är jag tillbaka igen efter ett helvetes arbetspass på toa. Nu står det och väger, på väg att vicka över den riktiga skräck-kanten. 
Jag måste en massa saker men nu är modet på väg att svika mig. Händerna skakar och svetten lackar. Det går inte att skriva sig ur det. Jag får bara hoppas att det vänder medan jag går i barndom. 

Fy fan för ångest. Fy fan säger jag. 

Spilling the beans

På nyheterna talas det om att fler och fler skaffar får samtidigt som rapporterna om vanvård ökar. I förrgår var den stora nyheten att bristen på familjehem var enorm i Sverige. Behovet av folk som kan ta hand om barn som behöver fosterhem är jättestort.

Visst man kanske inte kategoriskt kan säga så här rakt över och generalisera men vafan... jag kan inte låta bli att slås av tanken varför i helvete man skaffar på sig djur och barn och sen bara pfffff.... nä det var för svårt att ta hand om dem. 

Om det inträffar saker efter man fått/skaffat dem så är det väl en annan femma men säg t ex att man skaffar ett gäng får för att de är gulliga men man vet ingenting om får och sen efter några månader så; OJ då de behövde visst DEN sortens mat osv osv. 

Liv och död på fönsterbrädan, blommar rikt och går sen hädan

Dödskallen, nedfallen

med sitt ondskefulla grin

Rosenkvist, en antikrist

döljer hågen i silverskrin

Eller att man har världens problem med sig själv eller sin pojkvän, kanske missbruk, misshandel osv och så blir man med barn och tror att det ska lappa ihop och vara lösningen på allting och förändra saker och ting till det bättre och ett tu tre så är det ännu ett barn som behöver fosterhem. 

Jag mår väldigt dåligt av alla dessa rapporter om vanvård av djur. Om jag inte kan åka dit och hjälpa dem i samma sekund så vill jag inte se eländet. Man blir bara frustrerad, galen och illamående. Och så kan man inte göra något, bara konstatera att ännu en människa låtit sina djur lida. 

Jag vet vad det ska stå på min gravsten.

"ÄNTLIGEN"

Utan verklighet född

Det var en mycket avancerad maträtt. En äggsallad rullad i moccapulver. Jag skulle tanka, fiska och samtidigt intervjua Lasse Åberg på en flotte mitt i sjön. 
Vi stötte på några tjuvfiskare som blånekade men hade tejpat frysblock på huvudet i form av en hatt. Det avslöjade dem. 
Plötsligt var jag på ett tak och halkade ner, om och om igen, precis när jag trodde att jag klarat mig så var jag på väg nedför igen. Taket bestod av samma slags omlottplast som badmintonbollar har. Det var läskigt. När som helst kunde jag falla igenom.

Ja ni hör ju. Vilka drömmar. Undra på man är slut och har ont i ansiktet när man vaknar. Bitit ihop och gnisslat tänder. 

När jag vaknar så väller verkligheten över mig. Det jag tror är verkligheten. Jag försöker bena ut vad jag har missat, vad jag inte betalat, vad jag måste och var Jävulen gömmer sig den HÄR dagen. 

Fåret vid grillen

Till min stora glädje är det spökväder idag. Igår var det tryck-kammare/växthus och när vi precis efter två timmar gjort klar stallet och lagt in kvällsmat så var det dags att rädda in hästarna från bromsjävlarna. Först klockan fem kunde de gå ut igen = mocka en gång till och lägga in kvälls mat en gång till osv osv. 

Nej Gud vare - 5 grader och pudersnö, fungerande ström och en storbal i hagen. 

Jag längtar till havet. Jag längtar efter att bada och vila. Det känns som att dyngstacken för evigt grott sig in i mitt skinn. Leran går inte att tvätta av sig. 

Jag vill bada. 

Jag vill vila. 

Post-traumatiska Rune klubbhus

Vill nån vara vänlig att mocka åt mig? Tvätta åt mig också tack. Laga mat åt mig och städa gärna. 

Bär mig eller skjutsa mig i en vagn. Mjuka kuddar och fjädring professional. Prata åt mig. Andas åt mig. Dödheten har besatt min kropp och mitt psyke. 

Dra åt helvete vilken sluthet. Igår var det aningen värre än idag. Idag har jag i alla fall lyckats röra mig. 

Igår låg jag på soffan, illamående av trötthet, värkande i leder och kropp och jag kunde inte begripa hur jag nånsin skulle ta mig upp. 

Fy för fanden. 

Jag läste om en kvinna som blivit misshandlad och terroriserad sedan sin barndom och hur frustrationen och hennes dåliga mående satt sig fysiskt i kroppen. Neurologiska åkommor, ledsmärtor osv till och med förlamning vars orsak inte visade sig på provsvar eller röntgenplåtar. 

Hennes kroppsliga besvär hade sitt ursprung ur psykiskt lidande, dåligt mående helt enkelt. 

Det finns en hemsida som handlar om just sådana här saker, hur psykiska trauman kan framställa fysiska sjukdomstillstånd. http://www.funktionellasymptom.se/

Natten till igår drömde jag om exhelvetet. Han som misshandlade mig i fyra år. 

Han var runt mig hela tiden, mellan mig och Pluto, Pluto försökte jag ringa efter, jag fattade inte var han var, varför han inte var hos mig? Folk frågade om det var slut och sorgen över att han var borta var obeskrivlig. 

Istället var där någon som jag avskydde och jag tvivlade i drömmen på att Pluto någonsin funnits. Som att det var för bra för mig. 

Känslan jag hade när jag vaknade 05.25 var rent överjävlig. 

Jag tror att det satte igång nånting för jag mår åt helsike.

Perspektiv professional

Ja här sitter man och ser världstoppdressyr... det hugger i bröstet. I magen. Vad håller man på med? Jag alltså, nu, vad gör jag?

Ord kommer upp i skallen. "Jobba för det". "Man måste jobba för det". Ja vad gör man? Vad gör jag? Jo jag jobbar ihjäl mig. Det är nåt med hästarna varje sekund om dygnet. I princip. Jag jobbar för dem så jag går av. 

Fleka lu på fölvisningen 2005 

Det är nåt som är galet här alltså. Jag måtte jobba i fel ände. 

När jag går i leran, i avklippta stallkängor som jag slutat ha strumpor i för jag förstör dem bara, för att ge hästarna mat, mocka, bära spånbalar osv osv så är det ljusår till att ens sitta och rida ens en L:C i dressyr på klubben. 

Jag måste göra det jag vill göra, inte bara slita hund och gräva diken. Men vem ska slita åt mig medan jag rider?

BAH!

Höjden av horsemanship

Rolf - Göran Bengtsson - det stora OS-hoppet, sveriges hopplandslags ansikte, fanbäraren och han som så många hoppades på idag i finalen. 

Idag skulle han säkert bärga hem en medalj till Sverige, kanske rentav en guldmedalj?

I pressen konstaterades det häromdagen att laget "bara" hamnade på sjätte plats. I hästvärlden, i ridtävlingsvärlden, på DEN nivån, så är sjätte plats skitbra. Alltså på riktigt, inte bara för att "dunka dem i ryggen-bra" utan verkligen skitbra att komma sexa på en stor tävling, i hoppning såväl som i dressyr. 

Det är helt andra referenser än i andra sporter. Sjätte plats är skitbra. 

Lisen Bratt, mörbultad efter kraschen, sätter sig upp och hoppar en suverän runda. Hon visar vad hela ridsporten handlar om tycker jag. Vad minsta ridskolebarn får lära sig och som de bär som en gyllene regel under sin ridtid: Sitt upp igen. 
Alla vet som har ridit och ramlat av vad ridlärarens ord manat i dem: sitt upp igen!

I samspelet mellan häst och ryttare är det inte medaljen, prisrosetten som är viktigast. Det ska inte vara det. Det är viktigast att nästa gång man ska hoppa ett hinder eller utföra en rörelse så ska hästen minnas det positivt. Jag som ryttare ska minnas det som positivt. 
Rolf-Göran väljer att inte starta i OS finalen för att hästen inte rör sig helt hundra. Det gör ont. Kanske tänker Rolf-Göran att om han ändå skulle ha hoppat rundan så skulle hästen minnas obehaget och det kanske skulle komma att prägla resten av karriären negativt? 

Så han valde att spara hästen. 

Höjden av horsemanship.

Ett föredöme för alla. 

Det är inte värt vad som helst att tävla om en medalj. Det kan vara av större värde att hästen behåller förtroendet för sin ryttare.

Markoffensiv

Ja man är desperat om man åker sju mil för myggbekämpning. Enkel resa. Men vi måste. Det är åt helvete vad mygg det är här. 

En stor djurstalls elinsektsdödare och en mindre. Nu var det väl fan. 

Idag är det hårt. Jag måste hinna med stall och hästar mellan OS. Plus lite annat pryttel. Och samtidigt som jag gör allt annat så håller jag på att spackla, slipa och måla väggar. Som utfyllnad, inte bara i hålen i väggen utan i tiden. 

Det är nu jag skulle vilja vara ekonomiskt oberoende, ha en traktorgrävare obegränsat med grus och sen kunna köpa mängder med byggmaterial för att göra en ligghall till hästarna. Och ett ridhus. 

BAH!

Stark-skör

Vakna upp med vardagsångest. Livet på en pinne. Jag skulle verkligen vilja vakna någon natt eller morgon med ett stort lugn. Det händer aldrig. Jag mår skit när jag vaknar. Fysiskt och psykiskt, sen tar det flera timmar att ens samla ihop sig så pass att jag fungerar med de mest elementära vardagsgrejer. 

Jag läste om Doris Dahlins och Maggan Hägglunds bok "Drunkna inte i dina känslor. Den handlar om människor som är extra känslobegåvade. 
Enligt den amerikanska psykologen Elaine Aron är två av tio extra känsliga för hur man själv och andra känner och kan kastas mellan att vara helt orkeslös och se världen i svart till att stå på barrikaderna som en krigaramazon. 

Ja jag känner igen mig. Det gör säkert många. Hur som helst är det väldigt energikrävande att vara sån här. Att gå in i ett rum och känna stämningen, spänningar, energier... och dessutom själv känna så starkt åt alla håll så man sprängs. 

Tydligen kan det här bero på att man som barn fått ta för mycket ansvar samtidigt som det är till viss del medfött. Det är en överlevnadsstrategi för flocken att ana faror och se behov. Tell me about it. 

Så det är väl bara att köra på då i ullstrumporna tills man klappar ihop. Om man, jag, nu gör det nån jäkla gång så man får vila äntligen. 

GAAH!

Det staplas på varandra. Och den som tycker att man inte ska klaga när man har det bra kan sluta läsa nu för jag tänker klaga. 


För det första... förbannade tv4! Här väntar man i tre år på ett avsnit av "Poirot" som jag inte har sett. Förr söndagen öppnade de upp med att visa ett avsnitt som de sände häromveckan. Jaha, så igår var det dags igen. Jag trodde att det började klockan tio eller elva som det gjort hela året men inte igår för då började "Poirot" klockan nio. Det insåg jag en dryg timme senare.
Dessutom ett avsnitt vi inte sett. Gnnnnnnnn!

Sen: Myggjävlar! Det är invasion här. Jag vet inte var jag ska göra av hästarna snart. Inne i köket? Förresten det är mygg där med. Jag impregnerar stallet med medel, jag har nätfönster, hästarna är sprayade med allsköns läskiga kemikalier, myggtabletter i eluttagen men tamfan det hjälper. 

Jag funderar på att åka till Jula eller nåt sånt ställe och köpa en sån där lampa som slukar odjur men det går inte att åka hemifrån eftersom vi måste hålla koll på djuren här.


Och så toppar vi det hela med att vakna i svinottan med världens huvudvärk och skräck. Jag har väl bitit ihop tänderna som tusan i natt och det här med värme/mygg/broms/åskväder/hästar gör mig förbannat nervös. 


Nej nu får det gärna bli oktober.

Jag kräver livs!

Mitt största problem med att vara hemifrån är att inte vara garanterad den mat jag vill ha. Eller det kaffe jag vill ha. Eller på de tider jag vill ha det. 


Gud vare rostade mackor och OS varför vi har tillbringat den mesta tiden framför tv:n och datorn. Om det är nåt vi kan göra här i Mora hos svärföräldrarna så är det att vila. Det är dåligt med det annars. Ligga i soffan och koppla bort världen. 


Dessutom har jag sovit till halv tio idag vilket är mitt årsbästa.

Österviken, Bysjön

Idag ska vi åka hem från Mora. Har vi tur kan vi pressa oss igenom Rättvik utan större mackel. Om vi tar vägen under den grå hästen och över kyrkbåten, ut på piren och sen genom vattnet och vidare upp mot Söderåsen så kan det gå. 


Det kom ett sjuhelvetes åskväder här igår och gissa; jag tyckte enbart att det var mysigt. Inte tillstymmelse till rädsla. När det drog nedanför oss blev jag till och med besviken. 


Det kan vara nyttigt att byta miljö. Byta perspektiv. 

Minnen och rum

Jag är sex år. Jag har klättrat upp på en stor sten på kalhygget och har fin utsikt över hallonsnåren, det långa gulaktiga gräset och ryggarna på mamma, storasystrar och mormor. 
De har tålamodet och diciplinen att fylla en butt med hallon utan att äta dem. Det har inte jag. Jag plockar en halv kaffekopp med hallon och sätter mig nånstans högt upp och äter dem.


Det är varmt i solgasset på stenen. När jag sitter däruppe så är jag nån typ av rymling, ett barnhemsbarn på flykt eller en bortglömd prinsessa som har lämnat sina vackra rum på slottet och gett sig ut för att söka äventyret. Oftast är jag Tom Saywer. Jag försöker flina som han gör genom att dra ner mungiporna istället för att dra upp dem. 

När jag hoppar ner från stenen så gör jag det mjukt och ljudlöst. Jag är en inföding som smyger osynlig under ormbunkarna och mellan det höga gräset. Jag har höga läderridstövlar och röda strumpbyxor. Min favoritklädsel i skogen. Jag kan gå var som helst i dem utan att riskera att få bagg i skorna. 


Det är tydligen fika. Pappa släntrar dit med vår Golden Retriver Robin och sätter sig på en stubbe. Robin ligger bredvid och tittar bort. Han får inte tigga och tittar alltid bort när vi äter. Pappa med sin kaffeprocedur med socker och sked, smörgås och så sitta lite avsides. Ofta med en korg där han hittat nån kantarell och kanske nån tidig Karl-Johan som han rensar minituöst med en liten fin kniv och en bortse.

Jag får saft och limpmacka med ost. Mormors egna svartvinbärssaft. Själv sitter hon mitt i snåren och dricker svart kaffe och passar på att plocka hallon medan hon fikar. Hon håller den sedvanliga halva koppen kaffe i ena handen och en cigarett, gul Blend, i den andra. Mamma är noga med att sitta i frånvinden. Hon vill minsann inte ha rök på sig. Inte systrarna Vassäran och Mimmi heller som också är med vid fikat. Vassäran har kanske kommit och satt sig samtidigt som vi andra. Mimmi står på en stubbe och steppar med en bekymrad/smått panikslagen min och klagar att det är myror. 

Snart ska vi åka hem till mormor och grilla med hennes gube och resten av släkten som är där. Vi kommer att sitta i förtältet utanför husvagnen och snacka jöns och allt är undantaget. Det finns ingen oro och ingen rädsla. Ingenting kan hända i den här bubblan. Ingenting. Här är full säkerhet. 
När jag kryper ner mellan styva, manglade, hårdtvättade lakan är jag tryggare än nånsin. 


Jag återvänder ofta dit i mina tankar. När jag söker ett rum av trygghet. 


Ofta återvänder jag dit.

Det kommer bakefter

"Bakefter". Så säger man här. Man ska ha lite efterrätt "bakefter" maten. Eller kaffe bakefter. Man har vagn bakefter bilen och för all del så är det nån sen jävel som kommer bakefter. 


Här är det känslor som kommer bakefter. Jag känner mig helt slut. Slut i huvudet och slut i kroppen. Det är som att jag skulle ha suttit i sträckbänk i två år och nu släppts lös och lemmarna bär mig inte utan jag rinner ner som en amöba mellan spjälorna i träet.


Nu när bromsarna har sin gyllene era så här även deras vasaller myggen strömmat in från flankerna. Jag tror att de tänker sig en fullskalig invasion innan helgen. Fy fan säger jag vilket helvetesår det här har varit väder- och ohyrewise. 


Hela dagarna kretsar kring att skydda hästarna. 

Inga mygg

Dessutom har jag målat matrummet i "latte". Shoot me. Nu är det bara zink-bläckfiskläpparna som fattas. Och urringningen. Naglarna har jag nog men de är inte målade eller rakt avklipppta. Jag har köpt fyra ljuslyktor också i matchande färg för nio kronor stycket. 


"Matrummet". Ni vet ungefär som ett utedass blir ett "spa" men i alla fall.