Jula av efter Kalle Anka

"Vart är du på väg?" sade min själ, ensam i ett tyst hörn.

"Jag går vart jag vill", svarade mitt egensinniga hjärta.

"Jag har passioner att ge utlopp, och mängder av liv att leva".

"Jag är intellekt", sade mitt huvud. "Jag kan rationalisera allt. Jag har tankekrafter att lära mig och tal att lyssna till, och böcker att läsa."

"Vet du vart du är på väg?" svarade min själ åter igen.

"Jag är full av muskler och blod, och jag måste glädja mig åt att leva", sade kroppen. "Men allt detta är intet tills du bringar det i harmoni med mig", sade den själ som andas med Gud. 

(p. 53, "Livsredskap" . Sylvia Brown)

Man ska och man måste. 
Det ska vara på ett visst vis för att bli accepterat. 
"Va?! Ska ni inte fira jul?"

Jo jag ska fira jul. Jag ska fira att jag inte behöver stressa ihjäl mig. Jag ska fira att jag inte ska välla ut en massa pengar på krimskrams. Jag ska fira att jag ska ta det lugnt och äta skinkmacka, dricka mumma och spela Diablo III. Så jag ska visst fira..

Man möter folk, oftare och oftare, som bara suckar och smått desperat funderar hur länge det dröjer innan bubblan ska spricka. De är på väg att spricka själva. "Herregud, så fort man fått ordning på det ena så kommer det nåt nytt."

Vardagen börjar te sig övermäktig för folk. På riktigt. Värre än nånsin. Värre än förut. 

Vi kom i samtal med en kassörska igår som hade just det där uttrycket i ansiktet. Det var som att hon kippade efter luft. Vi gav henne ett förslag till helgaktivitet: "Stäng av mobilen, åk ut i skogen, gör upp en brasa och grilla korv!" Hon såg ut att släppa ifrån sig ett ton av press och stress. Ögonen lyste som om hon hittat en skatt. "Jaaaa.", sa hon. "Det vore nånting det." 

Och det såg verkligen ut som hon menade det. 

Vi är inte gjorda för det här. Innan allhelgona så väller tomtarna ur affärernas hyllor. Glitter och döskallar blandas som i nå'n slags morbid spökfestival och mellandagsrean börjar nån gång före advent och slutar vid midsommar. 

Och advent, det är numera nån flytande grej som man kan ta till när mörkret kryper för tätt inpå. Upp med stjärnor och ljusstakar, granar med ljus innan det ens är december. Vi orkar inte vänta. Vi orkar inte med mörkret. 

Julbordskryssningar i oktober, lussebullar i affärerna i början av november och julskyltning innan det är advent. Vad ska man känna när det väl är advent då? "Å... advent IGEN!" "Å... Lucia IGEN!"

Inte ser vi midsommarstänger strax efter påsk? Nej just det. För då är det ljust och vi har lite mer sinnesfrid att vänta. Nu kan vi inte vänta. Tålamodet är slut. Det nordiska ljuset förärar oss bara den ena delen av året och den andra delen äter den mörka materian upp oss och vårt tålamod. Åt helvete med våra hårt inspikade traditionsdatum.  Vi skiter i allt och vräker på med saffran, ljus, pumpagubbar, granar, skelett och ljusstakar, glitter och ljusslingor nån gång i början av september, jular av efter Kalle Anka och hinkar svagdricka tills det blir vår nån jävla gång. 

Jag tror nog att bubblan måste spricka. Vi måste nog alla sprängas med den och ligga för ankar här och där, släpa oss upp, samla ihop drivved och göra en brasa som vi alla samlar oss vid för en gemensam sak. 

Överlevnad. 

Mental överlevnad. 

Fysisk överlevnad. 

Vi måste slänga av oss attiraljerna, samlas vid bålet och enas om det som är viktigt. Nå botten och klättra från den, och medan vi gör det...

...göra botten så trivsam vi kan. 

Man kan gott vara på botten ett tag även om det gör ont. Även om det är hemskt. 

För föreställ dig lättnaden när du lämnar den. 

Det gick nästan ända hem

Jag har ju varit på kurs. Två dagar. En fortbildningskurs för ridinstruktörer. Dalarnas ridsportförbund anordnade kursen och ledare var den suveräna Elisabet Lundholm. Ja jag säger suveräna för det är hon. 

En sådan kunskapsbank och inspiratör, förebild och drivande kraft för ett positiv och människoseende ledarskap inom ridsporten. 

Jag har ofta snubblat på den där andra sidan, där man inte vill berömma någon eller säga hur fint hästen går, hur fin den är eller nåt sånt för då kan ju nån gu'bevars tro att de är nånting. 

Men Elisabet står verkligen för att man VISST ska berömma varandra, man växer ju i det, och man ska berömma hästarna. Det ska vara högt till tak, man kan dryfta ämnen, kritik och allt möjligt så länge det är konstruktivt och öppet. 

De här kurserna är guld värda. 

Elisabet och på den vita hästen - min ridlärare från jag var elva år till jag blev runt sjutton år. 

Men så är det mina nerver. En kamp att utkämpa varje gång. Det blir inte lättare. Första dagen kröp det i mig av halvpanik. Andra dagen gick bättre och jag var kvar till sista minuten. 

Men hjärnan blir trött och det blir inte bättre av att jag har en examination i en tredje kurs i engelska idag. När jag hade fyra mil kvar hem igår så började det komma krypande. Ju tröttare hjärna desto lättare kommer ångesten. 

Diffust varje gång, en känsla bara, en lukt... illamåendet, huvudet blev blytungt, microbortfall i skallen... intressant när man kör i beckmörker på en motorväg. När jag hade två mil kvar hem så tänkte jag stanna och ringa men insåg att jag klarade inte av det. Jag bara höll mig i ratten och försökte låta bli att hyperventilera. "Breethe deep, hold..., 1,2,3,4, let go, breethe deep, hold..., 1,2,3,4, let go..."

För varje sekund kom jag närmare hemmet, jag koncentrerade mig på vägen, vred på iskall luft, saktade farten, satte på ett band med spökhistorier som jag brukar lyssna på... det var hemskt. Inte spökhistorierna alltså utan hur jag mådde. 

Väl hemma låg illamåendet väldigt högt uppe i halsen. Ögonen gick knappt att öppna, huvudet hängde, kroppen var totalt kraftlös. Jag vacklade in och Pluto fick hjälpa mig att sitta på hallsoffan. Mamma kom in från stallet och ord för ord, minut för minut så lättade det. 

Efter en dryg timme hade det vänt men tröttheten sitter fortfarande i. Både den mentala och kroppsliga. Priset man får betala. 

Det är ett lotteri. Ibland sitter det i i ett halvt dygn eller ett helt. Ibland två. Jag hade tur igår men jag känner av det än. 

Men det är alltid en personlig seger när man klättrar över sin egen mentala mur för att komma dit man vill. Nå kunskap och inspiration, kompetens och intyg. 

Det är bara så jobbigt att det ska ta sådan kraft. 

Befria sinnet

Såg ni dokumentären "Befria sinnet"? 

SVT PLAY Befria Sinnet

Det handlade om hur man genom en speciell meditation och andningsövningar kan närma sig traumatiska minnen utan ångest. Befria dem. "Meditation för medkänsla". 

Posttraumatisk stress. Man förknippar det ofta med krigsveteraner, tjänstgörande soldater som kommer hem och har sett sina kamrater sprängda i luften. Och så ballar de ur på hemmaplan. 

Man kan ha posttraumatiska stresssymptom utan krig. Det vill säga utan officiella krig i länder med vapen och stridsvagnar, explosioner och handgranater. 

Man kan ha krig hemma. Mellan t ex två människor varav den ena slår den andre. Håller den i ett psykologiskt övertag, hotar och skräms. 

Man kan få "granatchock" utan granater. Detta obegripliga fenomen som drabbade soldater efter att de varit nära döden eller nära en farlig våldshandling. Bevittnat dylika. Man kan vara med om det hemma i sitt eget kök eller vardagsrum en helt vanlig lördagskväll. 

Utan granater, med en bingolott i näven och en sönderslagen hårbotten. 

I hjärnan sitter amygdala. En del som är till för att upptäcka hot i omgivningen. Här ska också signaler utgå ifrån i tre steg. 
1. Beteendet. Fly, frysa eller slåss?
2. Det autonoma nervsystemet - hjärtat börjar pumpa, blodtrycket stiger, redo för kroppsansträngning. 
3. Hormonutsöndring, bland annat stresshormonet cortisol. 

I hjärnan sitter också hippocampus som ska anpassa känslorna efter situationen. Så man inte behöver fly för att man hör en smällare t ex. I PTSD - hjärnor är det här området krympt. Man överreagerar alltså. 

Genom att andas på sätt som kroppen känner igen så väcker man minnen och kan närma sig dem. Det är en smärtsam metod. Genom att meditera så blir man djupavslappnad på ett sätt som ändrar förhållandet till minnet. Det är den främre delen, prefrontala cortex som aktiveras. 

Meditationen gör också att sinnet och kropp kopplas samman på ett häpnadsväckande sätt. Man kunde till exempel se att de som mediterat i två månader ökade sitt immunsystem och var mer mottagliga för t ex influensavaccin. 

Vad vill jag säga med det här då?

Jo, att jag för varje gång jag hör om sådant här begriper mer och mer varför jag inte kan sova, varför jag drömmer mardrömmar, varför jag ständigt är beredd till strid, varför kroppen värker för att under natten så är mina muskler och mitt sinne så på spänn att man skulle kunna skjuta pilar med eländet. 

Jag begriper varför jag reagerar för mycket, hoppar till för småljud, inte vill ha folk bakom mig, inte tål stökiga miljöer, vill ha kontroll. 

"Har du en tumme eller är du din tumme?"

"Har du dina minnen eller är du dina minnen?"

Om man har traumatiska minnen som är överväldigande, så ÄR man sina minnen. 

Men det går att ändra på. 

Breethe deep
Take a deep breath
although the hill is steep
it will not lead to death

Kära Tomten...

...jag önskar mig några saker, Inte nödvändigtvis till jul för julen i det här huset kommer att passera obemärkt förbi. 

Inga julklappar kommer att köpas, ingen julmat kommer att inhandlas. Möjligen ska jag investera i en skinka och fuläta den med senap och julbröd och drick mumma fram till Ivanhoe piggnar till och väljer fel käring. 

Om vi slår på stort blir det en Jansson också som man kan äta i dagarna tre. Och dagarna tre för mig är en gång på kvällen man gör den och lunch, middag och kvällsmat dagen efter när den gonat till sig. 

Sen blir det pannkaka och spagetti och korv fram till trettondagsjäveln. 

Nej jag önskar mig några saker som följer:

Friskvård professional. Massage, kiropraktor, healing, akupunktur... vad som helst som tar bort smärta. Just nu har jag "tappat" högra sidan, jag har ett spjut i benet på grund av ryggens nervkläm, högerarmen är som sockerdricka och känsellös och nacken är ett skämt. 

För att ta mig till de där behandlingarna behöver jag en bil och pengar till att betala med. De är inte gratis minsann. Så - en kruka med guld vill jag ha. 

En traktorgrävare modell större och ett eget grustag. Gosse vad jag skulle åstadkomma med en traktor när jag väl lärt mig köra den. Jag skulle aldrig gå ur den, möjligen om nästa önskemål blir uppfyllt. 

Ett ridhus med limträstomme. 25 x 65 blir bra med ljusinsläpp på östra kortsidan och en läktare på den västra. Ett Bang Olufsen eller möjligen Denon ljudsystem så jag kan rida till Sagan om ringen - musik och när jag är där och krattar - Tool, Metallica, Led Zeppelin, Black Sabbath och Rainbow på högsta volym. 

En ballista. 

Släng med ett Playstation 4 också med senaste Gods of War. Det kan du gärna skynda på med för jag kommer att genomleva det här mörkret och leran med att begrava mig i skräckvärldar som är värre än den som ryms innaför pannbenet. Jag ska säga att det krävs rätt skapliga monster för att överklassa den inombords boende jäveln. 

Just ja, en lösdrift. 

Å, e' kola. 

Emotionell examen

" Det kreativa sinnet är en helig gåva och den rationella hjärnan är dess trogne tjänare. Problemet är att vårt samhälle hyllar tjänaren och glömmer gåvan." - Albert Einstein. 

Klas Hallberg var på TV igår och höll ett föredrag. Det handlade om att "hylla mysteriet". Han hade hört ett radioprogram en gång om en indiankvinna som sa att hon varje dag gick ur ut sin hydda, beskådade naturen och hyllade dess mysterium. 
Han beskrev hur vi urbaniserade människor kliver ur våra hyddor varje morgon och försöker kontrollera mysteriet. 

Han drog parallellen till Einsteins citat. Kort sammanfattat så beskrev han hur vi har en inre kamp mellan det kreativa sinnet - den heliga gåvan - indiankvinnan, och den rationella hjärnan - som han kallade för vår inre projektledare. 

Samhället drivs av projektledarna. Det är inte direkt den heliga gåvan, kreativiteten, indiankvinnan som hyllas och som sätts i topp-positioner. 

Han beskrev det som att den inre projektledaren är den som kontrollerar, styr upp, fixar till, löser problem. Sinnet, indiankvinnan, hon är den som får uppleva allt som projektledaren ställer till. 

I Sylvia Browns bok "Livsredskap" så står det att man får lära sig intellekt från det att man är barn. I skolan dunkas det in att man ska "använda huvudet annars får du inget jobb". Det står; "Har du nånsin fått höra: använd känslorna?" Nej. Vi får höra att vi ska kontrollera våra känslor". 

Ingen säger någonsin att om man är tillräckligt emotionell så får man en examen. Känslor ses som en svaghet som gör människor mindre kompetenta. 

Men känslor kan försätta berg. (Livsredskap, Sylvia Brown p 39)

Ja mitt liv är kantat av det här. "Men gud vad du är känslig!" Jag tror knappast jag är ensam. Tvärtom. Många känner mycket och stort. Många känner i ett vida spektra. Men att ge uttryck för det eller visa det... pfff. Det slås ned på som "känslomässigt dravel". Ingenting att lyssna på. "Hon är bara känslig". 

Tänk om vi redan i skolan fick utveckla vår känslomässiga, kreativa och skapande sida? Att det ingick som ett kärnämne genom hela skolan. Jag tror många barn med olika problem skulle finna ett luftrum där. 

Det finns flera historiska exempel på detta. Ett flicka som inte kunde sitta stilla på lektionerna, som var klassens störiga och jobbiga, motoriskt oroliga som inte kunde räkna eller skriva längre stunder. 

När föräldrarna tog henne till en läkare för att se vad hon hade för psykisk störning så bad läkaren att få tala med henne ensam. Medan hon svarade på hans frågor rörde hon sig runt i rummet. Till slut satte han på en skiva med klassisk musik och hon började dansa. 

Han gick ut till föräldrarna och sa; Er dotter är inte psykiskt sjuk - hon är dansare. En av världens främsta balettdansöser skulle det visa sig. 

Min tanke med det här inlägget är att visa på att vi har glömt känslorna i vårt projektledda samhälle. Indiankvinnan får väldigt liten plats. Kreativiteten. 

När jag mått som sämst och ändå förmått mig att skriva eller måla, rida eller bygga någonting så har jag upplevt en lättnad som jag inte känt någon annanstans. 

Bara att sitta och karva i en lerklump och göra den till Häxmästaren av Angmar gav mig en otrolig frid. Tänk om man hade fått göra det i skolan. 

Klas Hallberg som höll föredraget tyckte att man kunde ta ett steg tillbaka, beskåda naturen och hylla dess mysterium. 

Inte försöka kontrollera det och veta allting. 

Släppa taget och se vad som händer. 

Superkvinnan

Jag vet inte om det var det det började med men det var då jag fick upp ögonen för det ordentligt. "Så kom jag i form efter förlossningen" vällde det upp på löpsedlarna. 

Först såg man Hollywoodkvinns som nyss fått barn och sekunden efter var de ute med vattenflaska (till sig själva) och träningskläder. Det var som en tävling i vem som kunde se mest tränad ut efter att nyss fött barn. 

Jaha, sen annonserade Alshammar att hon var gravid och bara tränade lite lätt, skulle få barn när det nu var och deklarerade att hon snart skulle vara tillbaka på tävlingsbanorna igen. 

Helena Lundbäck, hoppryttarinna, "Jag red till två veckor innan förlossningen och fyra månader efter rider hon Grand Prix. Och då förstår ju var man att man kan inte göra ingenting fram till Grand Prix utan man lär börja träna ganska omgående. 

HIPPSON - Helena Lundbäck

Alla gör naturligtvis som de vill och det här är inget fördömande. Jag bara konstaterar att superkvinnan är tydligen född. 

Vi tyckte mamma var galen när hon med sitt fjärde barn i magen hoppade upp på en häst utan sadel när hon (mamma alltså) var i sjunde månaden och hoppade över diken. Jag kanske får omvärdera mamma. Annars är galen ett epitet som hon tillräknas ganska ofta. Mest på skoj. 

Det konstaterades nyss på nån stor konferens där hjärnan, legenden och slutsatsernas mästare Kristersson konstaterade att kvinnor jobbade mer hemma än män fast de båda arbetade heltid. Barn och hushållssysslor skulle ju till äventyrs skötas när man kom hem från jobbet och studien visade att det var kvinnor som hade den största arbetsbördan hemma. 

Nu kan man fråga sig, vad har världen, folk, media, samhället satt för standard egentligen för vad en kvinna ska fixa? 

Vara gravid, jobba, handla, göra mat, tvätta, städa,  föda barn, baka, städa igen, nå "idealvikten" efter förlossningen, träna, tävla... helvete, jag som vissa dagar inte ens kan koka pannkaka. Eller borsta håret. Som att det skulle göra nån skillnad. 

Nu vet jag ju att det brukar boosta till hormoner och annat som gör att man både orkar och känner annorlunda inför saker än vad man gör när man är en sån här gallblåsa som jag men ändå. Det är ju det här med att skaffa barn... nån ska ju eventuellt bära dem i nio månader och eftersom jag råkar var den av oss två som rent kroppsligt är av den kvinnliga varianten så är det tydligen mig det kommer an på. 

Det är jag som ska svälla upp, få mer ont i ryggen, föda så småningom och sen vara nån slags mjölkpump. 

Kan man inte få lägga ägg istället? Det går säkert om man bara hittar rätt frågeformulär innan. "Jag skulle vilja be att få önska om att anhålla om att få lägga ägg". 

Jag som får skräck när jag sett Fleka lu och Loostigaste ligga och pressa i förvärkar. 

Nej hu vale. 

Det måste ha gjorts en miljard

Är det EN man som jobbar på alla dessa kanaler som National geografic, TV 4 XL, Explorer osv osv. Alla program ser likadana ut nämligen. 

Helvetets motorväg, Lizard licks, Fish tank kings, skattgrävare, guldgrävare, Det svarta guldet, Wicked tuna, Dr. Pol, Stampen i L.A... listjäveln är oändlig. 

Fish tank kings

Jo det kan vara bra program men för satan... det är samma och samma och samma upplägg. 

Lizard licks

Först är det nåt som ska göras. Nåt svårt. En ko som ska förlösas, guld som ska grävas, olja ska borras upp, det ska byggas akvarier och koraller, bilar ska bärgas osv osv. Det hela ackompanjeras med tuff rockmusik (ni vet, ta daaaaa, daaaaa, sploing splong, bweeee) i bakgrunden och så varvat med intervjuer. 

The incredible Dr. Pol

Nu är det ju löjligt för man VET att intervjuerna kan omöjligt ha gjorts UNDER TIDEN kon ska förlösas och bilen ska bärgas, men ändå så pratar alla i presens. Och så är de arga. Alltid. På varandra. "Om inte Kalle P fixar det här så får han sparken!" 

Eller också så ska det byggas spänning av andra mått: "Om inte Kalle P fixar det här så kan han DÖ. Eller också kan bilen gå SÖNDER och det kostar en miljard dollar osv. 

Jaha, sen får man se den verkliga handlingen då när vi säger Dr. Pol förlöser den där kon och så går det rätt bra men innan man får se att det går bra...

...så får man se IGEN att om inte Kalle P fixar det här så kan han DÖ och så samma klipp igen när Kalle P kan dö och sen när det går bra med glad (sista färden) pling plong banjomusik i bakgrunden. 

Och så blir det reklam, man uthärdar den,  och så får man för tredje gången se att om inte Kalle P fixar det här så kan han DÖ och så går det bra med pling plong banjomusik i bakgrunden. 

Sen har vi de små knorrarna. Två som alltid är osams eller precis när man trodde att allt skulle gå bra så händer nåt osannolikt som att de glömt nycklarna i bilen och nån kör iväg med den. Eller att det är HELT OMÖJLIGT och JÄTTEDYRT att bygga, få tag i, gjuta en korall men så ett tu tre när akvariet är färdigt så har de ändå fixat det i sista sekunden.

Det är samma program men olika scener. Fisk, kor, olja, guld, arga folk, folk som är tokroliga, rockmusik, plongbanjomusik och så whähhhhh så är det slut efter 300 reklampauser. 

Jag ska göra som pappa. Skriva en stor lapp: "TITTA INTE PÅ TV!"