Våga möta oliktänkande

Ämnet ligger i luften. 

Dels bokmässan som hade yttrandefrihet som tema och bjöd in Nya tider. En tidskrift som organisationen Expo menat är en " högerextrem tidning med starka band till odemokratiska rörelser". Nya tider bemöter kritiken  HÄR

Vi ser också oviljan i politiken att bemöta partier som inte tycker lika. Som inte har den gängse uppfattningen som man "ska ha". 

Vi märker det tydligt i samhället, i vardagen, på vänlistorna på fejjan och på de som slutar heja när man möter dem, sluta gilla ens inlägg och slutar höra av sig. Vi märker det på de som utan att veta någonting om en - ändå deklarerar för människor i ens krets att "den där tycker si och så och den ska man inte ha med att göra". 

Alexander bard pratade om det här i sitt "Sommar", att skilja mellan åsikt och person. Man ÄR inte sin åsikt. Man kan göra ett professionellt jobb fast man tycker på ett visst vis politiskt eller i andra frågor. 

Bard säger att om man vill bli dum i huvudet så ska man bara omge sig av ryggdunkare. Folk som tycker lika, säger lika och helst gör lika.  Alexander Bards sommarprat

Vill man utvecklas i diskussioner, utvecklas i tanken, världsligt, socialt - så ska man våga möta folk som inte tycker lika som du själv. 

Än en gång - person och åsikt är inte samma sak. Tänk dig en läkare som är t ex vänsterextremist. Tror du att du skulle märka av hans politiska åsikt när han opererar ditt knä?

Om vi återvänder till bokmässan så låt säga för argumentationens skull att Nya tider ÄR en högerextrem tidskrift. 

Jaha. Än sen? Ska man backa och lämna arenan fri?

Om jag skulle deltaga i någon slags sammankomst där det också skulle deltaga folk som stod helt i motsats till vad jag tycker så skulle jag se fram emot att komma dit, ta plats och i bästa fall få tillfälle att argumentera för min sak. 

Om vi bara omger oss av de som är på "den rätta sidan" som vi anser är goda så får vi aldrig till en dialog. Tro mig, en gruppering som verkligen har taskiga grunder kommer snart att krackelera i en sådan miljö. De kommer ändå inte att klara en dialog. Dialogen och den givande diskussionen kommer ur oliktänkande och att man kan skilja på person och åsikt. 

Det kan vi inte idag. 

Om folk visar det minsta till oliktänkande så ryker de från vänlistan, eller baktalas eller ignoreras. 

Det är en bakåtutveckling. 

Regeringen visar prov på det idag och det är skrämmande att vi inte har politiker med integritet, intelligens och  förmåga att ta debatten, skilja på person och åsikt. De verkar bara vilja bara ha liktyckande runt sig som dunkar dem i ryggen. Eller inte utgör ett hot i debatten. 

Vi bygger inget land av det för gissa; - folk tycker olika och det finns nyanser i alltihop. Det är inte enkelt och det är inte svart eller vitt. 

Våga möt oliktänkande. Skilj på person och åsikt. 

Andas

Andas
ta ett djupt andetag
ditt och alla andras
se dagen randas
se natten bli till dag

Andas
blunda och ta sats
hoppa och låt dig
av änglarna sakta landas
på det som ska bli din plats

Jag såg ett otroligt program om folk som stammar.  Länk till "Stamningens helvete" här.

Genom att andas rätt så kunde de som inte ens kunnat säga sitt namn tidigare stå upp framför de andra och prata, möta folk på gatan och fråga om klockan, ringa osv. 

Det var ett hjärtgripande program. Människans röst. Vår röst. Våra ord. Rätt sagda, med rätt stämma slår de an strängar i vårt innersta som skapar en sådan rörande klang. Musiken från vår begynnelse. Aïnurs musik. 

Det är en nyckel det här - att andas. 

I ett program som hette "Befria sinnet" så handlade det om Posttraumatisk stress. Män som varit i Mellanöstern och som kom hem till USA som främmande våldsamma bräckliga trasor. De fick genomgå ett andningsprogram för att bearbeta sina minnen. 

De fick "meditera för medkänsla". En viss typ av andning aktiverade det ställe i hjärnan (amygdala) där vår förmåga till empati sitter. 

De fick bland annat utöva en kraftfull andning som framkallade minnena och då lära sig - också genom andningen - att kunna kontrollera sitt undermedvetna. Det händer nämligen saker med en när man har posttraumatisk stress. 

Amygdala är också ett ställe som är till för att upptäcka hot. Man kan lätt förstå att efter att ha varit i traumatiska situationer så är det här stället triggat. Man behöver inte ha varit i krig för det. Man kan ha haft krig hemma. Det framkallar tre saker. 

1 - Beteendet - det vill säga fly, slåss eller frysa till is. 
2 - Det sätter igång det autonoma nervsystemet som får hjärtat att slå fortare, blodtrycket att stiga osv. Krigsberedskap. 
3 - Hormoner - cortisol och adrenalin går ut i vår kropp. 

Genom andningsövningarna som kallas ujjayi-andning så lugnar man ner det autonoma nervsystemet.

Det är väldigt viktigt att man övar på det här varje dag så hjärnan lär sig det. Vid mätningar på hjärnan har man sett att munkar som mediterar varje dag så går deras stresskurva ned vid samma tidpunkt som de normalt mediterar. De har lättare att lugna ner sig och längre till stress- och ångesttaket. Man har också sett en tydlig förbättring av immunsystemet hos de som mediterar och andas rätt. 

Vid en ångestattack gäller det att försöka andas lugnt fastän kroppen går på högvarv. Ned i magen och sakta ut. Man upplever ofta att man inte får någon luft när man börjar hyperventilera och det ökar ångesten och paniken. 

Allt hänger på hur vi andas. Det har större betydelse än vi tror. 

Se programmet om stamningens helvete. Se hur de andas. Det kan översättas på vilken situation som helst. 

Andas, 

Psykisk smärta som blir fysisk

Det är klockorna jag räds
det är den tysta väntan innan
det svindlande andetaget
och jag vet att jag kommer att stålsätta mig
men det kommer inte att hjälpa
för när klockorna ringer in ditt liv
från det höga klocktornet
över stilla kyrkogård
i kylig kyrkas bänkrader
så kommer mina knogar vitna
min strupe snöras åt
käkarna stelna och ögonen knipa
hjärtat explodera
och blottas inför alla
den brustna masken av stelnad sorg
kommer slutligen att falla

Kropp och själ hänger ihop. Det har alla hört. Få förstått. Många upplevt, 

Som liten när oron över pappas fyllebravader jagade mig utan att jag förstod det så blev jag sjuk. Varje gång trodde jag att jag blev magsjuk. Låg på soffan och mådde gräsligt illa. Magen var en åtsnörd klump. Jag var slut men kunde inte vila för illamåendet och magen jagade upp mig på toa. Ingen förstod vad det var. Eller så gjorde de det men kunde inte blanda in min lilla hjärna i det. 

När jag blev äldre och hamnade i ett destruktivt förhållande och fått stryk i nästan fyra år och var inne på det sista året så började min kropp tala åt mig. Jag blev sjuk. Fysiskt. Samma sjukor drabbade mig. Jag kräktes och om inte så mådde jag vanvettigt illa. Det hände oftare och oftare. Jag trodde vi hade dåligt vatten eller att jag ätit dålig mat. Men anfallen satt i några timmar eller en halv dag och sen vände det tvärt. Men jag vågade bara äta pannkaka och dricka cola. Jag fattade ändå inte att psyket skrek åt mig att jag bar på en massa sorg, rädsla, oro...

Sen kom värken. Det var i högstadiet ryggen började krångla men i 20-årsåldern kom den riktiga kroppsvärken. Den flyttade sig runt i kroppen. Och mellan varven var jag död av trötthet. Massage var min högsta önskan. Varma bad. Allt som lindrade lite grand. 

Kurvan har stadigt stigit uppåt. Kroppssmärtan är ett skämt. Jag vet inte om jag är smärtfri på något ställe på riktigt nå'n gång.

Det värsta är ändå när den här ångestsmärtan kommer och slår ut mig. Den uppenbarade sig första gången i gymnasiet som jag för övrigt inte kunde gå. Det är lite svårt att gå till lektioner när man nyss fått näsan indunkad i ett bilfönster eller försöka höra läraren när trumhinnan är spräckt. Men då kom ångestsmärtan som någon slags typ av migrän. Det var inte migrän, inte den klassiska, men smärtan var och är sådan. Det var som att dra en harpun genom skallen. Ut i ögat och bak i nacken. 

När jag jobbade på ridskola och brände ut mig riktigt ordentligt så låg jag med sådan smärta en hel sommar och en halv höst. I september började jag kunna lämna sängen. Tänk, varje dag i nästan tre månader med en migränsmärta på ena sidan skallen som gör så ont att man hör den. Det krasade och knastrade i huvudet. Ångesten var extrem. Jag hamnade i ett konstant ångesttillstånd som inte släppte sitt grepp en sekund. Jag tappade helt all livslust, all matlust allting. Jag trodde verkligen livet var slut. Alla åkte till stranden och jag låg i ett sommarsolsbelyst rum och var livrädd för att somna, plågad av smärta och hunger men hatade att äta. Illamåendet var en konstant följeslagare och äta var bara ett nödvändigt ont. 

Nu har det här utvecklats till nån jävla spett-halvsides-skräck-historia. Rätt vad det är så säger kroppen nej bara och det går oftast att härleda till någon form av psykisk anspänning. Jag brukar rita bilder av det för det hjälper mig något. (Se ovan)

Psyket kan absolut ta sig kroppsliga utvägar. Ångesten blir reell. Påtaglig. Smärtan sätter en ur spel och man tillåts dra sig undan världen ett ögonblick. Jag är alltid väldigt lugn efteråt. Det säger en hel del 

Rädd för natten...

...och rädd för morgonen. 

När jag vaknar är jag livrädd. Hjärtat slår i trehundra och tankarna är ett glödgat nystan av skräckslagna oidentifierbara tankar. "Vad måste jag?" "Vad har jag glömt?" "Vad är det frågan om idag?" "Hur är allt egentligen?"

Så måste det gå ett bra tag innan jag får sortera ut mig. Innan jag är redo för vardagen. Möta folk. Läsa något eller se på TV. 

På morgonen klarar jag på min höjd en serietidning, en klädkatalog och total tystnad. Möjligen brasans knastrande eller om jag öppnar fönstret så jag får höra uteljuden. Tyvärr är det mest en massa hundskall. 

Om jag har något på agendan den dagen - vad som helst nästan - en tid att passa eller något som kräver att jag måste finnas till hands ja då slår ångesten på direkt. Att vakna och inse att idag ska jag göra det där... det är fruktansvärt jobbigt. 

Jag gör det jag ska, jag gör det jag tagit åt mig eller som åligger mig men jag får genomleva Satan innan och efteråt faller jag ihop i en hög. 

Sen kommer natten. Kvällen tycker jag om men när det drar sig mot att man ska släcka ner och gå och lägga sig så fylls jag av oro och ibland riktig nattskräck. Då låser det sig och det spelar ingen roll hur trött jag är så blir jag rädd och klarvaken och sitter uppe. Patrullerar går'n och försöker hitta ett tryggt ställe där jag kan lägga mina tankar. 

Ligger jag väl i sängen så tänker jag också så. Letar efter ett tryggt ställa att linda mina oroliga tankar kring. 

När det gått en längre period av att må så så har man inte fått minsta vila varken för kropp eller själ. Det är svårt att förklara för folk. 

Jag kan inte ha morgontider hos läkare, sjukgymnast eller vad det nu kan vara man ska bokas in på. Jag måste alltid säga att jag inte kan före lunch. Ibland får man ju inte välja förstås och det är ett helvete. 

Också svårt att förklara. 

Jag försöker i möjligaste mån ordna min vardag kring mitt mående. Jag kan inte pressa in mig i mallar som är gjorda för folk som pallar att gå upp i ottan och träffa folk och prata, se ut och vara. Jag kan inte det, det vet jag nu efter 40 år. 

Nu får det vara så som jag klarar av det. 

Att vara negativ är provocerande

Tydligen. 

Jag är pessimist. Jag är negativ. Jag tror det mesta om illa och skit innan jag blir motbevisad. Knappt då tror jag att det är är bra utan jag är beredd på kniven i ryggen. 

Jag är försiktig med vad jag säger. 

Jag vänder inte bort blicken, jag har ögonen på målet och vill inte ha någon bakom mig. 

Men med det sagt så ska ni veta att jag har den svartaste galghumorn driven till sin spets. Den som är nödvändig att ha när man är beskaffad med det här sinnelaget. Min paroll att man kan skämta om det mesta. Man kan skratta fast Jävulen står på tröskeln bokstavligt talat. 

De här skämtrutorna som jag gillar skarpt - och jag vet många med mig - är roliga just för att de driver med den mörka sidan som man inte får ha. Man ska ju vara positiv Gu'bevars. 

Folk tycker om att vifta finger när man konstaterar att det mesta är blaj, och att man inte ser någon ljusning i tillvaron. Då kommer klämkäckheten farande som en moralkaka och meddelar att man ska väl se positivt på livet, dagen blir vad man gör den till, hinkar med döda karpar och så vidare. 

Kanske är det välmenat. Kanske är det menat som uppmuntran att man kan välja glädje som den där tokfan Pollack skanderar så fort han får tillfälle. Men si det går inte att ta sig i kragen när man ingen krage har. Det enda man gör är att förringa de ord som pressats ur en döende själ. Den luft man med kämpande bringa formar till viskningar över torra uppgivna läppar. Man förringar det och människan som säger det. 

Jag gav nyligen luft åt min hopplöshetskänsla i form av en bild på fejjan. Det var min viskning. men tydligen var det en provocerande viskning. Svärta om än i galghumorform mottages inte lätt. Då är det lättare att ta bort folk som kommer med sån verklighetsbaserad skit. Ta bort som i ta bort som vän fejjan. Vår tids markering utan konfrontation och förklaring. Jag kallar det för fjortismetoden. 

Men negativitet är inte bara av ondo. Att vara kritisk och på sin vakt är inte bara av ondo. Att se världen genom ett sorgeflor är jobbigt - men det går. För det mesta. 

Men folk blir provocerade av det. 

Räkna med det. 

När livet gör för ont

I morgon kan det bli bättre - eller sämre. En skämtbild av "Villfarelser" som använder bilder med nattsvart galghumor. Lite som "Stenmark" fast ett steg längre. 

Det kanske inte går att föreställa sig om man aldrig varit i kontakt med de känslorna, att livet kan kännas för övermäktigt. Den här vardagen då man kan och SKA njuta av solen, sommaren, passa på, passa på för helvete, att vara ute, grilla, dricka bubbel, rosé, öl, cider och vin. Ta kort på sina fötter mot en horisont av sand och vatten. Ta bilder av sin fantastiska semester i långtbortista'n med pool, balkong och hotell. 

Missförstå mig inte, ni som gör sådant - kör hårt, jag unnar er verkligen glädjen. Man ska aldrig skämmas eller dölja att man finner njutning i livet eller i det man gör bara för att det finns sådana som jag som inte gör det. 

Om jag åker bort - så vill jag hem. Om jag umgås med folk så tycker jag oftast att de är blåsta och jag kan inte nog räkna minutrarna tills jag få komma hem till min egen hjärna. Till tystnad och de texter, den musik och de samtal jag har utbyte av. 

Alla är inte sociala mästare som älskar att sippa på rosé och snattra jöns, halvlulliga kring en sönderkryddad fläskfile´. Jag trivs bäst med mig själv och med min sambo, med våra djur och naturen. 

Men det finns en baksida av myntet. Ensamhet som inte är självvald. När man är ensam och läser på fejjan om folk och hur de går loss i semestertider, i värmen, i sällskap och Gud vet allt. Då vill man bara dra något gammalt över sig och gråta ut som den misslyckade döskalle man känner sig som. 

Jag har varit den där döskallen. I elva år. Jag satt utanför livet och tittade på det och önskade att jag hade modet att kliva ut i det. 

En dag gjorde jag det. Jag gav mig fan på det. Jag sa ja fast allt inom mig skrek nej. Jag följde med fast jag helst ville vara hemma. Och när jag följt med några gånger på alla möjliga tillställningar så insåg jag att jag hade absolut INGET ut av att umgås med folk. Jag hatade det de pratade om, jag hatade det de gjorde och jag hatade deras fula blåsta uppsyn när de drog samma historia som jag hört tusen gånger. 

Jag minns hur jag stod mitt i vimlet och tänkte: "är det här livet, då hör jag inte hemma här". 

Så jag slutade. Jag gav upp. Jag satt i sängen och glodde på TV, skrev dagbok och lyssnade på musik och för varje dag växte insikten att jag inte hade någonting att leva för. Jag hade mina hästar, som en svag repstump av motivation att hålla mig kvar. Jag hade min familj som var en del av det repet. Men var det tillräckligt starkt?

Och så kom "Nyckeln till frihet" på TV. Ni vet den filmen med Morgan Freeman och Tim Robbins. Morgan Freeman säger; "Sätt igång att leva eller sätt igång att dö". 

Och då bestämde jag mig för att gå in i alla faror. Gå rakt ut i allt jag var rädd för och tyckte illa om. 

Elva år utan en kärleksfull beröring, elva år av ensamhet. Elva år av längtan. 

Jag vet att jag hade en dröm runt den där perioden, att jag mötte en lång man och han tog mig i sin famn på ett faderligt sätt. Han meddelade mig utan ord att jag skulle hitta kärleken och att jag skulle hitta hem. Han var så stor och trygg men svår att se. Jag höll min panna mot hans bröst och han höll om mitt huvud med sina varma händer och jag kände en sådan oändlig kraft och trygghet. 

Sedan kastade jag mig ut. Lade ut en profil på mötesplatsen och efter tre dagar träffade jag min nuvarande sambo. Vi har snart varit tillsammans i tio år. Det var svårt. Jag sa ja men allt annat skrek nej. När han ville komma sa jag ja fast jag tänkte nej. När han ville jag skulle hälsa på honom så åkte jag fast jag inte vågade. Men när vi var tillsammans så kände jag att det var rätt. 

Min ångest blev fruktansvärd och istället för panikattackerna så bytte ångesten form till grova ätstörningar. Jag tappade 30 kilo på ett halvår. "Ångesten hittar nya vägar" sa min terapeut. Ja det gjorde den. Vardagsliv med sambo... det var långt från mitt invanda ensamliv. 

Genom att ha kontroll på min vikt så trodde jag att jag hade kontroll över allt annat. Men vi har övervunnit alla motgångar. Vi har varit växelvis starka och svaga. 

Det kommer andra tider. Det finns en röd tråd. Det finns kärlek och mening. För mig tog det många år att hitta den. Resan dit kan vara ditt livs prövning bokstavligt talat. 

Ge inte upp. 

Ge inte upp. 

Medberoende, dotter, anhörig, vårdare

Jag är ett vuxet barn till en självmedicinerande pappa. Han har jagats av ångest och depressioner sedan tonåren. När mellanölen kom så kom också hjälpen att klara vardagen. 

Depressioner och ångest är dels ärftligt och dels ett resultat av arv och miljö. I min pappas fall båda. Och tro på fan om det inte har spillt över på mig. Och mina syskon. 

Men jag använder inte alkohol som medicin. Faktum är att jag inte ens smakade på någonting i den vägen förrän jag var arton år och jag har passat mig förbannat noga för att göra alkoholen till medicin. Som tur är svarar jag inte alls bra på alkohol och mår dåligt av det. Mitt liv hade kunnat se annorlunda ut om jag mått bra av alkohol. 

Idag har min pappas psykiska tillstånd blivit starkt försämrat. Odiagnostiserad för han har inte varit drogfri så pass länge att man kunnat utvärdera honom. Inte ens under LVM:et som nyligen ägde rum. Psykiatrin går bet. 

Omedicinerad för ooh nej man kan inte ge en 67 - årig alkoholist någonting för ångest eller humörsvängningar, Ingenting för sömnen. Den som inte infinner sig. Fast han läser böcker om 2:a världskriget till långt in på natten och alla andra tänkbara böcker En utomordentlig hjärna med en ovanligt bred allmänbildning. Man ser bara en fullgubbe. 

Så det blir den medicin som finns på Bolaget. Och det är vi i familjen som gång på gång får sopa upp resterna efter dykningarna i alkoholens giftiga sjö. Och orosanmälningarna till soc och anmälningarna till IVO växer till ett Babels torn. Ett manifest över språkförbistringen mellan instanserna, den sjuke och hans familj. 

Jag skulle kunna publicera fruktansvärda bilder från en lägenhet i misär. Men det gör jag inte. Inte nu. Jag vet bara att vårat samhälle går fullständigt bet på människor med dubbeldiagnoser och självmedicinering. 

De går bet på att ta hand om och hjälpa. Vuxenpsyk och soc har under mer än 30 år stått helt handfallna. Hur ska man känna tilltro till vård och behandling? 

Oräkneliga är de gånger då vi äntrat en piss-stinkande lägenhet med halvtomma T-spritflaskor och sett in i hans ögon som varit långt borta från livet. De har sett på oss med det sista av medvetande som finns i en utbränd hjärna som inte fått näring på två veckor. Det minne som finns i ryggmärgen hos den pappa som ser sina döttrar och hör dem fråga hur det är utan att han kan svara. Han är långt borta. Ansiktet är blekt. Avståndet mellan kropp och medvetande minskar för var minut vi väntar på ambulansen. 

Vad kostar det? Vad betalar vi med? Jo med känslor på vårt övertrasserade känslokonto. Med otrygghet och sorg. 

Och så blir det avgiftning, anmälan till soc, uppstudsiga läkare och snorkiga sköterskor som vill skriva ut till varje pris för trycket är hårt på avgiftningen. 

Vid bussbytet hem till misären köps en flaska brännvin för att hålla den värsta abstinensen och ångesten i schack. 

Och vi, de anhöriga, döttrarna, vårdarna, sörjer hans död och återuppståndelse var gång. 

Var gång.