För många mår dåligt i vårt land

Hjälpen. Var är den? När du sitter hemma på ditt rum med skräcken för att leva i ditt bröst men rädslan för att dö får dina händer att darra...

När du står vid diskbänken efter att alla lämnat matbordet och du gråter tyst för att ingen ska märka. I morgon blir det samma sak igen. Korv och spagetti eller fiskpinnar och mos. Duka, och hålla masken. Släppa fram tårarna när du ställer tallrikarna i diskmaskinen. 

När du måste vara social för att inte verka konstig. Du vill inte vara den konstiga. Den som alltid säger nej. Den som alltid stannar hemma. Den som alltid undviker och avviker. Du sätter på dig din mask av frusna tårar och går ut i den sociala världen och spelar din roll. Men masken krackelerar och när du äntligen får gå hem är den fallen till marken i tusen bitar. 

När rädslan får dig att stå bakom persiennernas dammiga vy och se ut på en strimlad värld. Kanske skulle du gått ut men du sov för länge och du är inte redo att möta världen. Inte idag. Heller. Orkar inga blickar. Orkar inte se dig själv i spegeln. Varför finns jag? 

När du vaknar 03.47 och magen är en knut av ångest. Du svettas och fryser och får gå upp på toaletten mitt i natten. Så absurt. Sitta där mitt i natten när din kropp sover. Eller om det är hjärnan? Med en overklig hjärnas uppfattningar om verkligheten. 

I sin ångest är man alltid ensam. Ingen kan aldrig fullt ut förstå vad just DU känner. Och var kommer ångesten ifrån? Var kommer känslorna ifrån? Hör de till det förflutna? Kanske är det jag känner nu...

...det jag egentligen skulle känt då? Men det kan komma fram nu för jag är vuxen och jag har landat i min person och allt som tidigare fått stå tillbaka för annat har nu fått plats att bana sig fram i mitt medvetande. 

Och det skapar en sådan ångest. Det skapar depression. Det skapar gråt och ilska. Det gör att jag känner att jag inte orkar. Den där berömda väggen, den är fan här, jag har sprungit in i den. Eller så är jag metrar ifrån den. Eller igenom den - liggande i träspillrorna på andra sidan. Slut. 

Vi har kämpat för länge. Vi har varit starka för länge. Vi har haft diagnoser obehandlade - för länge. Vi har levt med svårighet och fått bära dem ensamma för länge. 

Men vi är här och det finns en röd tråd för alla. En livsnerv, en mening. Ett gyllene ljus som det gäller att hitta. Det gyllene ljus som skänker ro. Lugn. Mening. Det finns där. 

Kanske är vi bara på fel plats. Med fel människor? Gör fel saker. 

Jag har varit det. Helt fel. Min ångest påminner mig om det rätt ofta. Depressionen påminner mig om det varje dag. Allt är väl (förutom fattigdom) men jag gråter vid köksbordet. 

Jag är rädd för natten. 

Men jag lägger all min oro i änglarnas famn. Jag litar på att de skyddar mig och alla de jag älskar. "Livet älskar mig och allt är väl" ber jag till de starka änglarna. Och de vakar och beskyddar med sina godhetens svärd och vilande vingar efter sin rygg. 

Lägg din oro för dem att ta hand om och somna lugnt. De vakar över dig. 

De vakar över dig.  

"Flyktingbarn får Svenskar att förlora sin värdighet!"

  Rubriken kommer från en artikel som delas friskt på fejjan och jag tycker den är ogenomtänkt, ensidig, blåst och underskattar "vanliga svenska människor" som han uttrycker sig, kommunalrådet i Nacka  Jan -Eric Jansson. 

   Allt är inte svart eller vitt. Saker är komplicerade och det finns skalor på svårigheterna. Det finns idioter i alla läger och det svåra är att spåra den springande punkten och lokalisera kärnan till vad som får folk att bli arga, protestera eller ge uttryck för missnöje. Alla är inte verbala ekvilibrister som kan formulera sina klagomål på ett konstruktivt sätt och rikta det till rätt ställe. En frustration över att vårat land har tappat greppet kanske helt enkelt hos en "vanlig svensk" slutar med ett mail till kommunalrådet i Nacka där man kallar honom för "idiot" eller "jävla tomte". Jan-Eric Jansson (KD), kommunalråd i Nacka funderar i en debattartikel i DN var "rädslan" för flyktingbarn kommer från. Varför "vanliga svenskar" hellre har Hells Angels som grannar än ett HVB - hem. 

   Jan-Eric ger en i mitt tycke ensidig bild av hur det kan se ut och redan i början blir det fel. Han säger att de som kommer till hemmen är män med en genomsnittsålder märk väl på 17 år. Han kan inte förstå varför folk börjat reagera och påstå att dessa unga män skulle vara mer våldtäktsbenägna än svenska ungdomar. Ja om detta må de lärde tvista till leda. Jag vet då en sak att alla dessa övergrepp som skett i skolor, i gymnastikhallar, i badhus och som öppet har skyllts på "kulturkrockar" lär ha hällt vatten på kvarn'. 

  Han ger också ett exempel på varför det är just unga män som kommer och det är en sammanfattning av ett antal fall som han har satt ihop som ETT exempel. Pappan är död eller försvunnen och mamman skickar äldste sonen till Europa. 

Men det finns många andra exempel. Vi hörde för några månader sedan en kille från jag tror det var Afghanistan som blev av sin pappa sliten ur sin mammas grepp och skickad utomlands och hamnade sedermera här i Sverige. Han var då 15 år, fick bara vinka till sin mamma på avstånd och han längtade hem. En annan sida av myntet där man inte bryr sig om sin 15-årige sons känslor och framför allt inte hans mammas. Andra historier som är mer alarmerande är de som rekryterats av islamister och ljuger om sin ålder. Det är en del av kakan. Den andra är att knappt 19 % av ensamkommande är flickor. Resten är unga män. De flesta ensamkommande vet man inte åldern på. 

   Kanske är det denna brist på kontroll som får "vanliga svenskar" att protestera? Kanske protesterar de mot brist på ordning på boendena som Jansson talar sig varm om. Jag kan vittna om annat, jag som blor granne med ett och jag kan även se på nyheterna en helt annan skötsel av HVB - hem än den vackra bild Jansson målar upp. Visst finns det de som sköter sig och visst finns det de som pressar gränserna men nu efter de år som man sett detta på nära håll så ser man bristerna i att handleda och vara de starka förebilder för ungdomarna som Jansson talar om redan finns. Men Jansson har ju gu'bevars rest runt och hälsat på pojkarna på dessa hem och inte stött på tillstymmelse till hot eller annat otäckt. Inte ens blivit tafsad på. Möjligen har han tagit del av den högljuddhet som enligt honom behöver stävjas. Jo jo. 

   Jansson talar också om hur viktigt det är att vuxenvärlden ställer upp på ungdomarna och att vi tar hand om dem och visar att alla är lika mycket värda nu när de kommit hit. De ska bemötas med värdighet. Jag kan inte låta bli att jämföra med några grabbar jag känner. De har det svårt av olika orsaker, problem av olika slag och de har haft sina egna upplevda krig och trauman som gjort dem i samhällets ögon besvärliga och oönskade. Blivit utestängda från skolan, fast vi har skolplikt i Sverige och skolorna får inte neka stödinsatser, men de har alltså inte fått gå dit utan fått smyga sig dit för att sitta i korridoren för att ändå ha någonstans att gå på dagen. Viljan att lära har fört dem dit men oförmågan hos skolan har lämnat dem som vilsna "bråkstakar" löst flygande utan ramar och handfasthet. Kallade för glåpord och uteslutna från skolresor för skolresorna är till för dem "som kämpat". 

   Vem kan skilja på kamp och kamp? En femtonårig pojke kämpar med en svår diagnos, jobbiga familjeförhållanden, relativ fattigdom som redan sätter honom utanför den inre kretsen av de som har råd. Vem kan bedöma hans kamp?! I Sverige gör vi skillnad på folk och folk och det känner ungdomar av, vilka som duger och vilka som inte är välkomna till skola och ungdomsgård. Och särskilt deras föräldrar märker av den här särskiljningen, de som har slagits för att deras barn ska få den hjälp de har rätt till! Då kanske man har nära till att protestera mot att det ska placeras ännu ett gäng ungdomar i grannskapet som åtnjuter en service som de infödda ungdomarna och deras föräldrar slagits för i åratal. Orättvisor föder ilska. Kanske är det rentav ilska och inte rädsla som skapar protesterna?

Gilla olika

Det här med att "gilla olika" är knepigt. 

Jag har den senaste tiden aktivt bevandrat mig i information som kommer bland annat både från Sverigedemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och ett antal amerikanska och Australiensiska medier. 

Jag har även delat några klipp från dessa källor som jag vet är riktiga. Det är alltså inga påhitt - det är fakta. 

För mig spelar det då ingen roll vem som delar eller förmedlar denna fakta utan för mig är det viktigast att det som är sant KOMMER FRAM!

Om man är förblindad av en frisyr, järnrör eller annat trams så kan man stanna i den bubblan. Men jag vill vidga mitt vetande och sprida fakta. 

Vi kan ta tjuren vid hornen direkt. Sverigedemokraterna. Det är som en bit gödande kol för vissa. En ögonbindel eller öronproppar som hindrar vederbörande att se,  lyssna och bedöma. 

Men man får ta russinen ur kakan. Jag som har mina ideologier i vänsterpartiet kan inte undgå att se att det på personplanet har utvecklats något slags rött skynke som fladdrar framför all fakta som framställs. Vem som än kommer med den. 

Jag lyssnar på vad som sägs - kollar upp det och tycker jag olika, ja då säger jag det, tycker jag lika - då säger jag det. 

Jag låter mig inte hindras av moralkakor, politisk korrekthet - vad nu det är. Det som framstående komiker kallar: "Politisk korrekthet börjar som en halv anständig tanke men som slutar i absolut katastrof och ett dödande av en demokratisk diskussion". 

I nuläget tycker jag att förra regeringen och sittande totalt underminerat all form av förtroende. Den människosyn som alliansen spred med sitt misstänkliggörande och utförsäkrande av sjuka var långt värre än något annat i modern tid. 

Nuvarande regering som jag hoppades mycket på har fallit så platt som en pannkaksjävel möjligen kan göra. Inkompetens, olagligheter, språkliga grodor och en dumhet som jag sällan skådat. 

Så det är dags att vi kastar den här moralkakan åt helvete och börjar prata demokratiskt över partigränserna om de problem och de lösningar som är reella. 

Uppfattning är verklighet och upplever folk otrygghet så gör de. Det går inte att pekfingra bort!

Närvarande och ändå inte där

Onbåbar i bottenlös förtvivlan

Utan motivation

utan vilja

men med medvetande

och känsla

ångest

tar världen över och blir övermäktig. 

Kommer som blinda spöken i en mörk tunnel

och allt du har till försvar är dina förnuftets knutna händer

som slår blint och kraftlöst vartefter de ger vika för känslan. 

Där ligger ett enastående intellekt. 

Där ligger förnuftet och hjärnan. 

Svullen av substanser...

...bortom logik av utbrändhet

men där. 

Närvarande och ändå

inte där. 

Vi räddar ditt liv. 

Men vad räddar vi dig till?

Liv eller plåga?

Skulle vi ha låtit bli?

Låtit dem hämta dig?

Äntligen. 

Låtit änglars varma händer äntligen omfamna dig. 

Att slippa världens våndor. 

Räddar vi eller stjälper vi?

Bara dödens klockors skira klang ska visa...

...om vi haft rätt eller fel. 

Endast din lättnadens suck på dödens bädd ska visa...

...att vi hela tiden fördröjt din så länge längtad vila. 

Man måste ha en referens

Man märker inte hur kass man är förrän man testas mot världen. Mot vardagens prövningar. 

Det är en sak att ta sig upp ur sängen, att göra kaffe och se till att dagen börjar rulla på utan att man har ett glödgat spett genom skallen och/eller en begynnande ångestkänsla som växer till en fullblodig attack och sätter hela dagen ur spel. Det är en sak.

Det är en annan att tro att man ska klara det som friska människor klarar utan att så mycket som att blinka. Som friska människor utan generaliserad ångest och ångestsyndrom och panikångest klarar utan att ens behöva fundera över tider, piller, flyktvägar, strategier och vägar till tryggheten. 

För dem är inte att fortbilda sig som instruktör i dressyr detsamma som att ställa sig på en rutten flotte och ensam staka sig ut på en blåsig och stormande sjö. 

Men det är det för mig. 

Och jag har packat väskan full. Jag har laddat telefonen med musik från sagan om ringen och jag har pastiller i varje fack. 

Jag har backup med människor som ska kunna fånga upp mig om jag faller. 

Men till sist är det ändå jag som måste stå där ensam. 

Vid referensen mellan att vara frisk och att vara sjuk. 

När stresshjärnan slår i taket

Det finns olika typer av stress. Du kan vara stressad utan att ha en massa saker på agendan. Du kan vara jäktad, ska hinna hit och dit, utan att vara stressad. 

Du kan ha en kroppslig och mental stress som din kropp och hjärna lärt sig genom år av att varje dag och när som helst så kan vad som helst hända. 

Saker som man måste värja sig emot, saker som man måste ta tag i, saker som är övermäktiga, som får vem som helst att duka under och explodera men som du måste stå mitt i och hålla i. 

År efter år. 

Om man ser på livet som ett akvarium men som är fyllt till hälften med vatten så är det så här:

Vid vattenytan - där är mittenläget, normalläget om man så vill (vad som nu är normalt). Det är det läge där man kan simma fram och där det flyter på ändå. Det funkar där. 

Från vattenytan och nedåt - där befinner man sig när man är deprimerad, trött och sliten. Tappar andan och orken. Orkar inte hålla sig uppe, varken kroppsligt eller mentalt. 

Nere på botten - där är man rätt nära repet. Kanske till och med i det eller så har man varit i det. Självmord och självmordstankar är vanligt här nere. Och om man inte gör sak av det så har man ändå den värdelösa, hopplösa, sorgsna känslan. 

Från ytan och uppåt - där är euforin och glädjen om den håller sig på hälsosamma nivåer. Där kan också stressen finnas om det är ohälsosamma faktorer som gör att man drivs upp ovanför ytan. 

Mot taket på akvariet - då har man kanske en manisk fas, eller är så är man stressad så man får kroppsliga symptom. Kanske ångestattackerna kommer om man är en sådan som får ångest. Man kanske inte ens känner igen det som ångest utan det visar sig som hjärtklappning och en stark rädsla eller oro som sedan försvinner. Eller andra kroppsliga symptom som yrsel, illamående, magproblem, synförändraingar (tunnelseende tex) eller att man upplever sig själv "lite bredvid" sig själv och andra. Tankarna blir svårstyrda eftersom man börjar fungera med sin stenåldershjärna som prioriterar flykt framför logik. 

I taket - där kommer panikångestattackerna. Fullt ut. Där går man in i väggen så det smäller om det. Men det som är läskigt är att sådana som jag t ex går inte in i väggen på det klassiska sättet därför att man är - som min syster uttryckte det - "född och uppväxt på väggen" - och då faller man inte ihop som många gör. Man står upp och mår skit. Men attackerna tar man inte miste på. Jävulen går lös i hjärnan och med kroppen i varierande tidsrymd. En fruktansvärd känsla. 

Jag har haft panikångest och vanlig vardagsångest sedan jag var väldigt liten. Det kan dels vara genetiskt betingat och påspätt av hur jag haft det i uppväxten och senare i livet. I tonåren kom nedstämdheten och det är inte så ovanligt att tonåringar går runt och är "svåra" men min nedstämdhet tangerade depression och har hållit i sig sedan dess. 

Jag fick en fråga av en överläkare i psykiatri om jag någonsin befann mig i närheten av den där ytan, den där medellinjen där allting funkar. Nä, det gör jag inte. Ungefär nån timme efter att jag ridit om det varit en sådan dag men aldrig annars. 

Jag är nånstans mellan botten och nedanför ytan - alltid. Ibland kan man förstås titta upp, Eller stiga upp om det är av yttre orsaker som att t ex ha en ridlektion då jag känner mitt "flow" som jag alltid gör när jag har träningar. Musik är också en lyftare. Men annars... pffff. 

De här antidepressiva medlen som så idiotiskt kallas lyckopiller, är ju till för att ta den som är på botten närmare ytan. Inte upp i manitaket. Då är det nå't som är galet. 

Jag har aldrig haft någon positiv effekt av SSRI - preparat eller andra antidepressiva, stämningsstabiliserande eller till och med antipsykotika som man ibland kan äta mot andra tillstånd än psykotiska. 

Igår hade jag en av mina värsta panikångestresor på länge. Det började med en smärta i högra tinningen som inte har någonting med ångesten att göra. Men det brukar vara så att det ena ger det andra. Jag mår illa av ångest och om jag då mår illa av något annat, t ex preparat mot tinningsvärk - så kan jag få ångest av illamåendet. Men det är så bottenlöst. Jag läser om panikångestattacker, att de håller i sig mellan tio minuter till en halvtimme... jo hej du. 

Igår höll det i sig i ungefär åtta timmar. Ibland håller de i sig i 24 eller mer, ibland tolv. Så föreställ er en smärta i tinningen och ned mot skulderbladet som är på en nia på en tiogradig skala. Lägg sedan på en ångest som är ändlös som en kvasar i rymden. Från helvetets botten och iväg till var som helst av ren skräck. Illamående på det som i den värsta magsjuka och så få släpa sig till huset helt utmattad varannan minut och inte kunna sova för ångesten, smärtan och illamåendet väcker dig hela tiden. 

Jag sov 13 timmar inatt. 

Så bromsa i tid go' vänner. Det här önskar jag inte min värste fiende. 

BRUNNEN

 Husen var byggda som i en hästsko så byggnaderna bildade ett naturligt skydd inne på själva gårdstunet. Det var den stora mangårdsbyggnaden i två våningar, en flygel ihopbyggd med ett vagnslider och så en drängkammare uppepå. Den tredje byggnaden var ladugården, hönshus och ett litet stall och ovanpå det var en enorm höskulle. Inom gården var förstås en vändplan som rundade en gigantisk gammal ask. Mitt ute på gårdsplanen där det växte gräs och perenna buskar fanns en brunn.  Det hade varit en sådan brunn som hade en handpump en gång i tiden men nu var där bara ett förmurknat trälock. När pojkarna vågade sig dit ibland för att sparka lite förstrött på träet så flisorna flög fick de onådiga bannor av de vuxna. Var de tokiga kanske? Ville de drulla i och drunkna? Det var strängt förbjudet att ens närma sig brunnen. Men det hindrade ändå inte pojkarnas nyfikenhet att gång efter annan söka sig dit.

-         I morgon ska vi se hur djup den är. Viskade Olof i mörkret uppe på kammaren där de fått sitt tillhåll under vistelsen på gården.

-         Hur då? Frågade Erik.

-         Tyst. väste Johan. - Vill ni att farsan ska höra oss?

-         Jo, fortsatte Olof obekymrat men med ett viskande tonläge. – Vi tar med oss ett rep med en hästsko fastknuten i änden.   

-         Smart. viskade Erik.   

-         Sen tar vi en bunt tidningar och dränker in dem i tjära som vi tänder eld på. Dem lägger vi i en stålkorg och hissar ned den också fast med ett annat rep.

-         Vad ska det vara bra för? Ifrågasatte Erik.

-         Vi ska väl kunna se ner i brunnen. Väste Johan.

-         Precis, replikerade Olof. Erik teg.

   Kammaren värmdes av en liten kamin där en rogivande brasa knastrade och sprakade. Pojkarna låg i varsin säng runtom den och mitt på väggen var ett stort treglasfönster som vette ut mot gården. Medan de var för sig låg och funderade hur lodningen av brunnen skulle gå till så somnade de en efter en i den mysiga kammaren.

   Nästa dag satt pojkarna vid frukosten medan husmor stökade runt och serverade både siktkakor, te och kokta ägg. Ibland blev hon upptagen med annat och då passade pojkarna på att diskutera dagens planer.

-         Jag vet var det finns en stålkorg, sa Olof lågt. – Jag smyger iväg och hämtar den när alla har åkt ut på åkern. Under tiden hämtar ni ved och tidningar från ve’bo’n. Tjäran står i stallet.

  Sagt och gjort. Gårdens vuxna for ut på åkrarna och pojkarna satte sin plan i verket. Korgen fylldes med brännbart och tjäran hälldes över. Med gemensamma krafter lyckades de efter ett väldigt slit få undan det tunga locket och brunnens svarta gap öppnades framför dem. De rös.

-         Hu, vad djup den verkar vara. Sa Erik. Ekot av hans röst studsade konstigt mot brunnsväggarna.

-         Ja men nu ska vi veta HUR djup sa Olof, medan Johan tände på bränslet i korgen. De

hade fäst repet i ett av äppelträden för korgen var tung. De tre pojkarna hävde den över kanten och med stöd av trädet så åkte korgen djupare och djupare ned. Erik låg på mage och försökte se.

-         Ser du något? Stönade Johan.

-         Nä bara stenar i brunnsväggen.

  Efter ännu en stunds halande så var väggen bara jord och lera.

-         Ser du inget vatten? Stånkade Olof.

-         Nej. Eriks röst ekade ned i brunnen. Korgfacklan lyste som en alltmer avlägsen fyrbåk där nere.

-         Nu är det inte mycket rep kvar. Sa Johan. Olof kastade en blick på det. Det var tungt

nu. Plötsligt rycktes repet ur händerna på dem. Både Johan och Olof tappade greppet men fångade det snabbt igen. Erik flög upp på fötter.

-         Vad händer? Utropade han. Repet ryckte igen, som om man fått en fisk på en krok. De

stirrade förskräckta på varandra. Ryckningarna blev starkare och starkare och till slut fanns det inte en chans att hålla kvar repet. Korgen försvann nedåt samtidigt som det till deras stora förskräckelse hördes ljud av traktorer och bilar som rullade in på gårdsplanen. Pojkarna fick panik.  Tillsammans baxade de tillbaka det tunga trälocket över brunnen. Repet och korgen fick de lämna.

   De åt alla middag tillsammans på eftermiddagen. Arbetet på åkern hade fått avbrytas av någon anledning för den dagen och pojkarna hade inte mer tid för att få vara ifred med sitt experiment. De utbytte blickar men vågade inte säga mycket över matbordet. De vuxna pratade om sitt.

- Tänk om de ser repet. viskade Erik oroligt.

- Tyst. sa Olof.

   Resten av dagen ägnades åt andra sysslor och pojkarna fick hjälpa till med dem. På kvällen vid läggdags så pratade pojkarna om vad som egentligen hänt vid brunnen.

-         Att ni skulle tappa korgen. Sa Erik.

-         Vi tappade den inte din dummerjöns, sa Olof. Den rycktes ur händerna på oss.

-         Äh.

-         Jag kände det också. Sa Johan.

-         Den fastnade väl i nå’t. sa Erik.

    De grunnade var för sig på vad det egentligen var som hänt. I morgon fick de se.

    Nästa dag när de åter var ensamma kunde de återvända till brunnen. De gick förväntansfullt över gräsmattan.

-         Vet ni vad det värsta är. Sa Johan.

-         Nä. Sa Erik.

-         Att vi måste hissa upp korgen och tända eld på alltihop igen.

De skrattade allihop. Men när de nått fram till brunnen fastnade skrattet i halsen på dem. Locket var skjutet åt sidan. Det där tunga locket. Repet var fortfarande knutet i trädet. Det här övergick deras förstånd. Hade någon av de vuxna kommit på dem och ville lära dem en läxa? Nej, de skulle aldrig lämna locket öppet.

   Molokna och förbryllade hissade de upp korgen som till slut tippade över brunnskanten. Allt var utbrunnet och det var bara kolrester som fanns kvar i korgen. Erik tog en sten och släppte ned i brunnen under tystnad. De stod alla och räknade sekundrarna.

-         Tjugo. Sa de nästan samtidigt.

-         Inget plurr. Sa Johan.

-         Ska den vara torr? Olof lät nästan besviken.

-         Desto större chans att man kan undersöka den. Sa Johan.

-         Vad är det här? Erik drog med fingrarna efter repet precis där det kom upp ur brunnen

och skavde mot kanten. Det var täckt av något, hår eller kladd. Samma slags rester fanns också på själva brunnens ovansida. De undersökte det hela under tystnad och kom fram till att det måste vara tjäran som kladdat med sig något från stallet. De tog korgen, lossade den från repet som fortfarande satt knutet i äppelträdet och gick sedan mot ve’boden.

-         Skam den som ger sig. Sa Olof. Med korgen full i ved, papper och tjära kånkade

pojkarna tillbaka till brunnen igen. Väl där fick de sitt livs chock; locket var på igen.

-         Men vad i… Johan släppte sin ände av korgen vilket gjorde att Erik och Olof inte

kunde hålla kvar sitt grepp heller och korgen damp i backen. De stirrade häpna på

brunnens lock.   

-         Någon driver med oss. Sa Olof. Klockan är redan för mycket för att vi ska hinna med ett andra försök med att lysa upp brunnen. Ikväll lägger vi oss på lur här.

-          

   De var överrens om det, gömde hinken med ved i en buske och fördrev tiden tills det blev kvällsvard och sängdags. När det tystnat i huset smög de försiktigt ut genom sovrumsfönstret och ned på verandataket. Därifrån kunde de hoppa ned på gräsmattan utan problem.  De gick först fram till brunnen för att se om locket var rört men det var det inte. De kom överens om att sprida ut sig på strategiska ställen så att de alla hade uppsikt över brunnen från olika vinklar. I sommarkvällens dunkel var det lätt att se om någon skulle gå fram till brunnen eller smyga runt på gården. De satt en god stund, alla på varsitt håll, och spanade ut över gräsmattan, uthusen, gårdsplanen och buskarna och träden som omgärdade alltihop. Plötsligt fick Olof syn på något. En mörk skugga alldeles vid husets jordkällare. Skuggan förflyttade sig sakta och försvann för ett ögonblick vid syrénhäcken där det var mörkare. Men så dök den upp igen, närmare ladugården denna gång. Var det Erik eller Johan som skulle byta gömställe? Skuggan var borta nu men Olof kunde höra dova ljud när den förflyttade sig över gården. Såg de andra den? För ett ögonblick blev allt stilla men så kom en hård duns, ett kvävt ljud och sedan tystnad igen. Olof började bli rädd. Han ville ropa åt de andra men vågade inte röja sig. Han satt själv i sädeslidret där tröskeln var så hög att han kunde gömma hela sig bakom den och ändå ha ett hörn att krypa in i, ett trappa att springa uppför till loftet och en bakdörr att fly ut ur om han skulle behöva. Han hade valt sitt gömställe med omsorg. Hjärtat tog ett skutt i bröstet på honom när han fick se skuggan komma dragande över gräsmattan rakt mot brunnen. Den släpade på något. En säck? Olof svalde hårt och drog sig bakåt lite. Den mörka figuren släppte ifrån sig det han släpade på när han nått fram till brunnen. Där hukade den och Olof hörde hur det otympliga trälocket hasades åt sidan. Nu flyttades det helt undan och Olof tänkte att den som nu stod där borta måste vara väldigt stark.

   Johan satt på höskullen i en liten lucka och hade full uppsikt över hela gården. Han visste att Olof satt i sädeslidret men var Erik var visste han inte. Johan hade också sett skuggan och visste direkt att det inte var någon av de andra. Han hade blivit rädd när han såg figuren närma sig ladugårdsbyggnaden för uppe på höskullen fanns inte många vägar ut. Men så hade skuggfiguren stannat bakom träden och det där otäcka ljudet hade ekat stumt mot ladugårdsväggen. Nu såg både Johan och Olof hur varelsen baxade bort locket och böjde sig ned över det den släpat över gräsmattan. Den lyfte upp den ledlösa säckliknande klumpen och släppte ned den i brunnen. ”Tjugo sekunder” tänkte Olof. En svagt dämpat ljud avslöjade att bytet nu hade nått brunnens botten med hög hastighet. Skuggan tog tag i repet vid äppelträdet, ryckte i det några gånger och både Johan och Olof stelnade till vid åsynen av rörelsen. Skuggan tog tag i repet och hävde sig ned över brunnens kant och fortsatte sedan längre och längre ned. Både Johan och Olof kände att de måste göra något. Var var Erik? Om han sett detta måste han vara vettskrämd. Efter en bra stund hördes ett ljud från brunnen. Ett lågt morrande eller ulande som av ett djävulens odjur . Repet var stilla. Skuggfiguren hade nått botten. Olof och Johan kröp fram nästan samtidigt från sina gömslen. De träffades under ett av askträden och var båda mycket skärrade.

-         Var är Erik?! Viskade Johan upphetsat.

-         Jag vet inte… Erik! Olof visk-väste över gårdsplanen men de fick inget svar.

   De gick båda försiktigt fram till brunnen. Rädda men fast beslutna vad som måste göras. Johan lossade repet och slängde ned det i brunnen. Sedan tog de tag i locket tillsammans och drog det över hålet igen. Det tog alla deras krafter.

-         Erik! Nu ropade Johan av full hals.

-         Kom fram nu! Stämde Olof in.

   De började gå runt och leta och ropa och snart hade de vuxna vaknat och kom ut på gården och frågade vad de höll på med. De var tvungna att bekänna alltihop. Två skarpa örfilar fick de men värst var ändå oron över Erik. Han var lite yngre och de hade ändå ett ansvar över honom. Eriks pappa tog pojkarna i örat.

-         Vet ni inte om att ni ska ge fan i den där brunnen? Vet ni ingenting ungjävlar?

   De teg. Också mycket för att de inget mer visste än att man inte fick närma sig brunnen. Inte varför.

   Hela natten letade de och hela nästa dag. I dyngbrunnen och i alla förråd, lårar och krypin. På vindar och i källaren. De satt alla tysta vid kvällsmaten och ingen av dem rörde just i maten. Johans pappa grep Eriks far om armen.

-         I morgon måste vi öppna brunnen. Hans blick var lika fast som nävens grepp över

armen. Som för att hålla kvar honom. Eriks fars ögon såg först med fasa på Johans far men så veknade han.

-         Ja. Sa han bara.

   De fick användning för krogen med ved. Den hissades ned och lyste upp ganska bra där nere. De kunde med möda se ett bylte och några ben men inget mer.

-         Erik! Ropade Eriks far ned i brunnen. Tystnaden gav dem det svar de fasat. Han

ropade en gång till och rösten gick upp i falsett när tårarna bröt fram.

   Johans far tog honom undan medan de andra drog över locket igen. Olofs far hämtade traktorn och tog en stor sten i skopan. Han placerade stenen på locket och åkte iväg igen.

   Johan och Olof såg förstämda på.

-         När locket murknar… sa Olof

-         Ja? Sa Johan.

-         Då krossar stenen skuggan. Sa Olof.