Det är vårvindar friska när jag trampar på nedför Garpenbergsbacken. Håret fladdrar för ögonen och i munnen. Solen lyser mig i ögonen och jag känner doften av dynga och blöta vårdiken nere i Kroken. Det luktar gott. Koskit och bara, blöta åkrar. Våren är på väg. Den är nog redan här.
Inga vantar har jag, dålig jacka och naturligtvis ingen mössa. Oftast ridstövlar. Med röda byxor kunde man nämligen leka Diana i "V" med ridstövlar. Eller Lydia. Ingen ville vara Lydia. Diana var den man ville vara och då skulle man gå snabbt och se arg ut i röda kläder och svarta ridstövlar. Ibland kunde vi lura min syster Vassäran och A:s syster V att vara Donovan och Julie eller arga ödlor. Det gick rätt dåligt. De lurade oss jämt. Vi kallade för övrigt Donovan för "klädnypan" eftersom han såg ut som han hade en sådan mellan ögonen.
Det var också så att jag och A var "grisarna" och Vassäran och A:s syter V var "rävarna". De hette Olle och Nisse dessutom. De var de listiga så klart. Allt var väldigt hemligt och det mesta gick ut på att lura skjortan av A och mig vilket inte var så svårt. Det förekom till och med hemlig brevväxling med de här rävarna och grisarna och vi fick då epitetet "grisarna de små". Mycket degraderande. Men vi visste vår plats.
Jag rundade det röda uthuset med postlådorna och kom in på ladugårdsbacken under de stora askarna och lönnarna. Hönsen sprätte i leran utanför ladugården och dörren till hönshuset var alltid lagom på glänt med en lång hasp så de kunde gå ut och in. Om tuppen var ute så skyndade jag mig. Han kunde jaga en nämligen. En gång gjorde han det när jag kom så jag fick kasta cykeln och springa in.
Farstudörren var öppen. Ännu ett vårtecken. Jag knackade en gång på köksdörren och gick sedan in, lika varje gång. A:s mamma satt antingen med en kopp kaffe och en veckotidning eller bakade tiotusen bullar som låg i ett formidabelt berg på köksspisen i hörnet under fina bakdukar. Att hon hann och orkade mellan ladugårdssysslor. Det luktade Vicks ibland i köket. Vi fick smörja hennes onda rygg med det. Om hon satt med veckotidningen så kunde jag och A kräla över bordet och läsa Saidas spalt. Det var mystiskt och spöklikt. Vi fick ofta många uppslag av sådant. Som att försöka spöka själva tex. Helt värdelöst.
Men en av våra främsta sysselsättningar på våren var att gå ut och så valde vi ett väderstreck och sen var det bara att gå. Ingenting fick hindra oss. Vi fick inte går runt någonting utan allt skulle forceras, taggtrådsstängsel, eltrådar, snårskog, leråkrar, bäckar, diken... det slutade oftast med att vi hade ett ton lera runt varje stövel och låg skrattandes i ett dike oförmögna att ta oss upp.
I brinken där Trollbäcken kom forsande var det liksom en annan värld. En hålväg, bred som en ravin med en bred bäck som nästan var som en å på vissa ställen, ringlade sig fram. Kabbeleka växte i kanterna och dem fick man inte ta på. Och vad kunde man väl inte finna ut på dylika ställen om inte att hoppa över bäcken så pass många gånger att man bara råkade plurra med ett ben och sen råkade ramla bakåt i vattnet och sen var man ändå sjöblöt och då kunde man lika gärna bada.
Jo det var vanvettigt kallt. A:s mamma tappade faktiskt tålamodet när vi kom in för tredje gången och hade blött ned oss fullständigt och jag fick låna kläder IGEN.
Guldminnen är när Vassäran och A:s syster V eldade i kaminen nere i kojan som stod ute på åkern, och stekte pannkaka där. A och jag höll till på en filt i solen utanför kojan och läste Finn och Fiffi. Det var "Det hemlighetsfulla slottet" minns jag och lite då och då fick vi en pannkaka av storasystrarna som var lite mildare till lags den dagen. Annars var Finn och Fiffi en stark prägel på vår tillvaro. Dessa album med äventyr som man kunde gömma sig i när verkligheten var för läskig. Jag har en stor samling och saknar bara ett album. Feroms hemlighet. Så nu vet ni.
Nu var det så att A:s familj även ägde ett Philips Videopac Magnavox Odyssey. Tv - spel alltså. Det här var innan Nintendo och vi kunde sitta och spela detta Pac Man - liknande spel till vi blev helt slut. Simpla pixelgubbar men vad gjorde det?
Men sen kom NES, Nintendo Entertainment System med spel som Super Mario, Wrecking Crew, Zelda, Kid Icarus, Punch Out... A:s storebror med vänner hade tournaments med tabellförda spel och räddade prinsessor eller utslagna boxare och A och jag kunde ibland, på nåder få sitta bakom och titta på när vederbörande storebror letade sig igenom sista labyrinten i Kid Icarus med tillräckligt många flaskor med sig för att klå bubbelgubben i slutet.
En gång gick vi in på broderns sparade gubbe i Link, Zelda 2, råkade radera alltihop och fick sen försöka sitta och spela tillbaka allt som han hade uppnått. Det gick inte och vi flydde fältet innan nån hann se oss vid brottsplatsen. Jag tror inte vi klarade oss ändå.
Men det här är minnen som kommer och knuffar ikull mig dagar som dessa. Dofter, ljud, bilder. Jag är oändligt glad att jag hade tillgång till den här fristaden där allt var likadant jämt. Man visste vad som gällde. Det var alltid ladugård klockan fem och man gick alltid den vägen innan man cyklade hem för att få med sig lite hö i en kasse till kaninerna.
