När du sitter där i natten med darrande ben, kallsvett på ömmande hud och en oförklarlig skräck i ditt inre så är du så ensam som du någonsin kan vara.
Du kan aldrig förklara känslan.
Och när det släpper sedan... hur ska du kunna kläda i ord, det som rivit ditt sinne i trasor? Hur ska du kunna bringa förståelse till din trängtande, längtande själ? Hur ska man kunna vaggas när man ingen famn har att tillgå? När famnens armar är för hårda eller inte finns där?
Man återvänder till livet som vem som helst. Deltar och försöker, men befinner sig alltid med en del av sig själv i den ravin där man slåss mot vargarna. Man har ett ben på den sida stängslet där granaterna fortfarande sprängs och man måste avväga och bedöma faran.
Dagens outfit eller ska jag orka till kvällen?
Inte ens i sällskap är jag med. För jag är ändå ensam. Som min egen skugga känner jag inte igen mig själv i det jag gör och säger. Det är korrekt, både socialt, arbetsmässigt och tamejfan också politiskt.
Men jag hör mig själv som från en annan dimension.
Inte jordad.
Jag vaknade natten till igår. Jag hade drömt att jag gick i det hus där det hemska skedde. Det var förfallet, det var tomt, lämnat som om man bara rest sig och gått. Jag gick bland bråten och såg kläder, tidningar, saker och mindes...
När jag vaknade så var inte bara min tanke utan hela min känsla; vem ligger bredvid mig och hur rädd behöver jag vara?
Hela jag var i en annan tid.
Och så lägger jag huvudet mot Fleka lu's mage, känner sparkarna mot hela min underarm. Jag går in till Loostigaste och ryktar henne. Och blir jordad. Jag är jag. Jag känner igen mig. Vi är en energi.
En.
.jpg)
17 kilo sen
