Nu ligger jag här och sprattlar nedanför advokaternas, tjuvarnas och mördarnas ringar, på golvet inför ögonen på representanter från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten. Det här är ett överlämningsmöte. Jag ska överlämnas. Jag är ett kolli. Nej just ja, böckling. Ett besvärligt parti böckling. Fast i fiskmjärdar och fadäser.
De är dumma i huvudet, representanterna. Tre kärringar i varsin likadan fåtölj som jag sitter i. De är blåsta. Jo det är förmätet av mig att anse mig mer intelligent än de här tjänstemännen, kvinnorna, tanterna med represen- före. Men de är fan dumma i huvudet. Jag vill inte att de ska varken representera, hjälpa eller guida mig. Det är som när Jerry Seinfeld upptäcker att hans smarta flickvän har en mentor som dejtar Kenny Bania.
Jag får vränga mig på det här mötet. Vända mig ut och in värre än jag vågar göra när jag sist var hos en psykolog värd namnet. Det krävs förtroende och trygghet innan man vränger sig. Men jag måste annars får jag inte de 3 300 kronorna i månaden som jag förtjänar genom att låna bil och tanka med andras pengar för att ta mig de tre milen till det här stället och sen de tre milen hem. Jag får tala om varför jag är här och det är svårt.
Jag är här för att jag "varit aktuell" i sjukvård, socialtjänst, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag har sedan jag blev utförsäkrad ansökt om behandling och rehabilitering men det finns inga psykologer eller terapeuter att uppbringa i min kommun. Inte ens i grannkommunen. Jag har varit hos flera olika läkare med resultat som är rena löjan. Apropå fiskmjärdar. Det ligger flera förfrågningar på olika psykmottagningar men ingen har ännu kallat mig.
Jag fick vid ett tillfälle av kraft nog att ringa till patientombudsmannen som i sin tur kontaktade enhetschefen inom psykiatrin och påminde dem om den här så kallade vårdgarantin. Då hade jag väntat på en tid i sju månader.
Jo jag fick ett svar, ett personligt brev undertecknat av enhetschefen själv som beklagade och lovade mig en kallelse inom en månad. Det här var strax innan jul 2009. Det kom aldrig någon kallelse.
Så en av de här människorna i fåtöljerna ordnade en remiss till en läkare i psykiatri och vidare psykologsamtal. det var mycket bra. Två år hade då gått. Men jag var tvungen att resa ned till fiskmjärdsbotten för att få ta del av vårdgarantin som inte var någon garanti. Och jag var tvungen att vränga mig för okänt folk och visa mig i min allra mest sårbara skrud. Hudlös. Flådd böckling.
Jag har ju skulder. Det måste jag tala om. 3 300 i månaden räcker inte ens till hyran. Inte ens till bensin in till de här träffarna. Det räcker inte till läkarbesök och rehabilitering och medicin. Än mindre till att betala det jag hade att betala innan jag blev sjuk. Men det är inte det som är det värsta, konstigt nog, den krisen har jag på något sätt genomlevt. Att vara livegen och parasitera på de mina. Att börja tänka i banor som att befria dem från bördan som är jag.
Nej det är synen på mig som är den värsta. Synen som är legaliserad och legitimerad av de som har styrt upp det här systemet. Vi som inte bidrar till samhället, som har haft osmakligheten att bli sjuka, som vill ha och vill ha, mat, vård, bostad... fy fan. En av de här kvinnorna ska hjälpa mig med ekonomin. Bra tänker jag. Skuldsanering tänker jag. Kanske ändå ett beviljat försörjningsstöd tänker jag. Kanske hyresbidrag tänker jag. Storkok säger hon.
Storkok. Inte i som att man kokar tre paket makaroner på samma gång för att spara på el utan storkok som i att man ska köpa stora bitar kött och billiga rotfrukter och göra storkok för att det är billigare; "än att äta pizza varje dag för det går ju inte va!" säger hon och tittar på mig och nickar åt sig själv. Nu har hon sagt en sanning minsann. Pizza. Ja jävlar. Tur du sa det. Jag som åker och köper pizza varje dag. Hon måtte vara synsk. Vilken AHA - upplevelse. Nu måste jag sluta köpa pizza. Och börja göra storkok. Att jag aldrig tänkt på det förr.
Gratis mat
I deras ögon är jag redan utanför. Utanför samhället. Utanförskap. Utan talan. Utan värdighet. Utan inflytande över mitt eget liv. Utan plats.
Jag är en breve´käring. Det hette folk förut som inte ägde något utan de fick ha sina saker eller djur om de ägde några hos någon som tog hand om dem och så fick de gå runt och göra sysslor "breve´". Bredvid alltså. Dagens breve´karlar är människor i utanförskap. Reinfeldt och hans hejdukar tror att utanförskap är det som automatiskt inträder om man får bidrag av nå't slag. Eller om man är sjukskriven.
Men det verkliga utanförskapet som jag ser det och har upplevt det är när man är med i samhället på låtsas, på nåder. Pseudodelaktig. Som när man var slyngel och inte hade någon att vara med utan man gick nära nå't gäng till matsalen så det inte skulle se ut som att man gick själv och de gick fortare och fortare för att komma ifrån en.
Utanförskap är när man inte har sin värdighet kvar. Värdighet som kommer av att man räknas med. Sophämtare, direktör, städare, lärare, hamburgervändare, sjukskriven, studerande, arbetssökande vad som helst - man måste få ha sitt människovärde kvar oavsett. Vad är det som gör att man känner människovärde? Jo kontrollen över sitt liv, sin ekonomi och sin livssituation.
Att man kan tänka; jo jag är utan arbete nu men jag letar och jag klarar mig under tiden. Jag behöver inte gå till soc (och få avslag) jag kan köpa mat och kläder till mina barn, jag kan betala hyran fast jag söker arbete eller fast jag är sjuk eller fast jag studerar så jag kan få den kompetens jag behöver. Jag har ett värde även som "breve´karl.
Det har man inte idag. Dagens utanförskap ligger i att du förlorar all kontroll över ditt liv om du blir sjuk eller arbetslös. Livegen och fattig.
Jag skulle också kunna jobba med att lära ut hur man gör storkok. Jag är en jävel på det. Dillkött, grytor eller 40 x 40 cm lasagne. Jag kan storkoka spagetti också. Eller våfflor.
Men det blir kanske inte lika gott i längden.
