Fan i all högfärd!

"En brudgum från Konsjön red till gästbôs. Sade till sig själv och brudsvennerna: 'Silverspänne i hatten, silverspännen på knäna, silverspännen på skorna - förvisso, här rider ärones konung.' Strax efter detta utrop red han ikull och hade nog humor att utbrista: 'Fan i all högfärd!'" (Carl Larsson i By, en Dala sockens historia)

Så här känner jag mig. Jag klär mig i gåbortkläder. Går ut bland folk och sitter i klassrum. Försöker klämma in mig i livets runda hål fast jag är en romb. Och det slutar med att jag rider ikull i diket med galghumorn till pass. 

Men misslyckad. 

Man (jag) vill ju inte bara ge upp. 

Man (jag) vill ju klara av nå'nting. 

Men det jobbiga i att övervinna sig själv är att man måste övervinna sig själv. 

Förbannat. 

Jag har hjärna och kapacitet. 

Men handikapp. 

Jag är stark. 

Men svag. 

Smala ben men brett arsle. 

Påläst men inget minne. 

Jag lär försöka (igen) innan jag ger upp. 

"Fan i all högfärd!"