Leta i den här bloggen

lördag 31 augusti 2013

Program som behövs i vår tid

Det är ingen slump att program som "Arga Doktorn" och "Sveriges bästa äldreboende" kommer nu. Behovet av att belysa de här frågorna har funnits ett tag nu och man känner i hela samhället, bland folk och i sociala medier, i rapporter och andra forum att behovet av att FÅ HJÄLP ökar. 

Få hjälp mot auktoriteter och överheter, instanser och myndigheter. Människor på marken, som har rättigheter, som har rätt, får ändå klubban i huvudet i byråkratins Sverige. DU har gjort fel, VI har gjort rätt, gå nån annanstans och förresten så kan du hålla tyst och sluta gnälla. 


Vi har en bra sjukvård, som i min mening inte utnyttjas. Det finns nog både kunskap och medicinska resurser men det som saknas tror jag är personligt engagemang, vidare tanke och ekonomiska resurser. 

Ta bara en sådan sak som exemplet i första programmet av "Arga doktorn" där en tjej sökte tre gånger på sin vårdcentral för blixtrande och plötslig huvudvärk. Istället för att fråga den klassiska frågan om hur huvudvärken kom, om det var smygande eller plötsligt och också kontrollera om hon äter P-piller och har anlag för blodpropp så gör man inget av det, utan skickar hem henne gång på gång. 



Vad saknas? Tror man inte att det kan komma allvarliga fall till en vårdcentral? Går personalen på knäna och har blivit så slut och blassé att de inte förmår tänka i större perspektiv? 

Man såg det också i första programmet av "Sveriges bästa äldreboende" hur man med små medel t ex kan få till en trivsam matplats. Lägga en duk på bordet, hänga upp tavlor, ha enhetligt porslin. Men man såg också en chef som inte förmådde vara chef, en personal som stängt av för att orka. 

Vissa saker måste få kosta säger jag igen. 

Kasta på några spänn per person i skatt och vräk ut det till sådant som varje samhälle måste ha. Det som det inte kan och får ligga vinstintressen i, nämligen vård, omsorg, skola, polis osv. 

Vi måste alla ha det, alla blir sjuka, alla blir gamla, alla går i skolan, alla vill ha det tryggt. Det är ju en investering som belönar sig i framtiden. Man kan väl för fan inte dra in på sånt?

Man ser hur det ytterst är en politisk fråga när personalen suckar och säger att pengarna dragits in och att man måste ta från den enskilda verksamhetens budget om man ska remittera till kliniker i andra län. 




Men man ser också att det är enskilda vårdpersonal som faktiskt kan vara riktigt dåliga på sitt jobb. Som bara vill avvisa och skicka hem. Och nu hör jag protesterna; det finns faktiskt eldsjälar, det finns faktiskt personal inom vården som jobbar ihjäl sig utifrån resurserna. Ja det finns det, men jag pratar inte om det som fungerar nu, utan det som inte fungerar. 

Otal gånger har inte bara jag utan bra många bekanta stött på patrull gång efter gång  när man sökt vård. Hemskickad och hemskickad, vänta och se, blir det värre så får du komma igen, ta alvedon... det ska fan veta att man väntar jävligt länge innan man söker vård ändå. Det är inte det första man kastar sig på när det börjar uslas nånstans att; "jag tror jag åker och tar en heldag i väntrummet på akuten". 

Uppenbarligen behövs program som dess i vår tid. 

Sveriges bästa äldreboende del 2

Arga doktorn del 1

torsdag 29 augusti 2013

Vad skulle man ångra?

Jag såg ett program som hette "Mitt sista år". En mamma och hustru var döende i cancer. De tre barnen var mellan 20 och 30 år. 

Totalt urmagrad talade hon om för sin make att nu var det inte roligt mer. Hon låg i sängen med slocknad blick. Strök bort tårarna som rann när vissheten om att hennes liv hade nåt sitt slut landade i deras medvetanden. 

Hon sade att; "På onsdag ska det ske. Då får det vara slut." Och familjen stöttade gråtande hennes beslut.

"Det är så här det kommer att bli", sa yngsta dottern när de bäddat ner sig bredvid mamman och de låg där stilla och tysta allihop. 

"Hur?" frågade mamman. 

"Så här tyst." svarade dottern. 

Då sa mamman nog det bästa man kan säga i en sådan situation. 

Att man kan inte tänka sig hur det kommer att bli. Att försöka föreställa sig det är omöjligt. Låt det som är nu vara nu och låt det som kommer att kännas då - kännas då. Träng inte bort det, acceptera det, och känn det då. Ingen kan någonsin föreställa sig hur det kommer att kännas när jag väl är borta. 

Det var trösterika ord. 

Jag tänker mig om man skulle ligga så där, vara så där sjuk och ta ett sådant beslut. Att nu får det vara nog. 
Vad var det då som var viktigt egentligen? 
Vad skulle man komma ihåg? 
Vad skulle sticka ut? 
Vad skulle man ångra?







måndag 26 augusti 2013

Att sätta gränser är att bry sig

Det var en person som i vuxen ålder plågades av ångest, aggressioner, depressioner, avstängdhet, inåtvändhet. Personen utsatte sig ofta, omedvetet, för risker. Som att supa hejdlöst eller ge sig i bråk med större och starkare. 

Vid psykologsamtal kom det fram att det här beteendet funnits redan vid 16 - 17 - 18 års ålder. Risktagandet, gränspressandet. Röka, dricka, slåss, ta tabletter, skära sig, ha sex med folk man knappt känner, dra på sig sjukdomar, ha många partners... testa gränserna. Göra farliga saker. 

Det visade sig vid samtalen att den här personen gjort de här sakerna för att se om nån brydde sig tillräckligt mycket för att säga nej, sätta stopp. 


Personen hade som tonåring gått balansgång på ett broräcke över älven, när isflaken forsade fram under bron och räcket var halt så som broräcken blir när det är en liten ishinna på dem, bara för att se vad reaktionen hemma skulle bli. 
När personen kom hem och berättade; "Jag gick på räcket över älven!" så svarade föräldern; "Jaha." 

Personen började gråta hos psykologen och sa: "Om jag åtminstone hade fått höra att 'gör inte så, det är ju farligt' men inte... bara ett 'jaha'. 


Ungdomar i 16 - 17 - 18 årsåldern som gör farliga saker behöver en röst som säger: "det där är inte bra för dig, gör inte så, jag önskar dig bättre. " 

Det kan vara den referens som får dem att hejda sig när de hamnar i kompisgänget som ska testa nåt, dricka nåt, röka nåt, ta nåt, göra nåt. "Nej... mamma, pappa, NÅN, tycker inte att det här är bra för mig. De bryr sig tillräckligt för att säga åt mig att jag är värd bättre än att göra skadliga saker." 

Bry sig. 

Vad är att bry sig?

Är det att vara barnens bästa kompis och säga ja till nästan allt?

Eller är det att sätta gränser, förbereda dem för samhällets regler och tala om vad som är dåligt respektive bra för dem?

De kommer att tycka att du är en pain in the ass som säger nej till fester och röka. Men de kommer att känna nånstans att de åtminstone har någon som bryr sig så pass om dem att de inte vill att de ska hamna i trubbel. 

Eller bli sjuka. 

Eller bli våldtagna. 

Eller dö. 

Det är ett ansvar som kommer med att ha ungdomar i sitt hem, ens jobb som vårdnadshavare, ens förbannade plikt. 

Att sätta gränser. 


onsdag 21 augusti 2013

Orka

Var fungerar jag? 

Kan jag skapa mitt liv, tillvaro, inkomst och leverne utifrån där jag fungerar?

Jag måste för annars fungerar jag inte. 

Det är ju inte det att man inte gör det, utan hur man MÅR när man gör det som en klok vän sa. 

Men det ska inte behöva kosta för mycket att leva, vara, göra, finnas, duga. 

Varför kostar det så mycket då? För vissa?

Och varför kan andra göra saker utan kostnad? Utan ansträngning. Utan ångest. Utan nervositet. Utan känslan av att stå på kanten av stupet. Utan den där svindlande undergångskänslan.

Jag tror att vissa av oss som burit med sig en eller annan erfarenhet, som är motagliga för dess påverkan av oss, som är inkännande och känsliga, ja mänskliga, vi kan inte bära allt till slut. 

En dag så tar orken i armarna slut och vi orkar inte bära allt det som vi burit ensamma alldeles för länge. 

Och då orkar vi inte ens bära ett brev från brevlådan eller en liter mjölk från affären. 

Orken är slut. 

Ansvar är tungt. Ångest är tungt. Oro är tungt. Skräck är tungt. Våld är tungt. Otrygghet är tungt. 

Men orkeslösheten är difffus, diagnosen är vag, symptomen varierande. 


"Vad kan jag hjälpa dig med då?"
"Ja... jag vet inte, jag är så trött. "
"Mmmm?"
"Ja... orkeslös. Och jag blir så lätt orolig."
"Jaha."

*tystnad, pinsam sådan*

(Vad kom jag hit för? Är jag hypokondriker eller? Trött, pffff, det är väl alla. Vad väntar jag mig?`En amfetaminhgrogg? Vafan  kom jag hit för...)

"Ja, hahahahahhh... alltså jag är tröttare än förut. Nu orkar jag inte ens göra det jag VILL!"
(DET var bra sagt, nu kanske doktorn fattar)

"Mmm. Vad ska vi göra åt det då?"

(Ja det ska väl DU svara på doktorjävel. Remittera mig, skicka mig till samtalsterapi, sjukskriv mig ett halvt liv, lyft mig från ansvaret, ändra på samhället, byt regering, HJÄLP mig för Guds skull!)

"Jadu, hahahhh, säg det,  jag vet inte..."


Ridå. 

Vi orkar inte mer vi som burit för tungt och för länge. 

Vi som fått göra andra människors arbeten på bekostnad av våra egna liv. 

Vi som blivit halverade i personalen samtidigt som trycket ökar i vårdköerna, en vårdgaranti som ska uppfyllas. En garanti på TID inte KVALITET.
Elever som har behov, och också särskilda behov, men fler blanketter att fylla i och fler planer, scheman, prov.
Fler ordrar, snabbare leveransdatum men färre personal, samma eller mer arbete men sämre resurser. 

Vi brinner upp. 

Vi tar slut. 

Vi tar slut. 


måndag 19 augusti 2013

Skolan har blivit en marknad

Eleverna är varor. Föräldrarna ska sätta sig in i skolans ekonomi, kräva ut bokslut och ta ännu ett vardagsbeslut. Som att det inte räckte med elavtal, pensionsfonder, olika abonnemang och alla andra av dessa val vi måste göra nuförtiden. Nu ska man välja friskola med omsorg. För att välja en som "går bra". Som kanske kommer att vara kvar. 

Så ansvaret är den enskilda människans. Man kan inte lita på nånting längre. Man kan inte lita på att skolan blir kvar. Byskolor läggs ned och barn ska sitta på bussar i timtal för att sitta i alldeles för stora klasser långt bort. 

För att skolan har blivit en marknad.

En marknad av otrygghet. 

Man kan inte lita på att det jobb man haft i åratal är säkert för det företag som funnits i Sverige sedan urminnes tider säljs ut åt helvete för att hänga med i konkurrensen. Allt flyttas till billigare ställen. Billigt som blir dyrt i slutänden. 

Sjöstedt sa igår att de aldrig tänker sätta sig i en regering som tänker privatisera och dra vinster på den offentliga sektorn. Skola och omsorg. 

Nej vissa saker måste få kosta. 

När jag gick i ettan så försökte jag hitta trygghet överallt. Om jag skulle ta upp en bok så blev sekunderna bakom bänklocket och doften från hemmets hyllpapper (inte bänkpapper) den lilla dos av trygghet som jag klamrade mig fast vid. 

Jag minns klumpen i halsen, krampen i magen och mina tårfyllda ögon som jag försökte dölja. Gud förbjude att lärarinnan skulle se mina tårar och fråga om jag var ledsen. Då skulle fördämningarna brista och jag skulle inte orka dagen ut. 

Jag gjorde det knappt ändå. 


Jag, andra längst bak från höger i randig mörk tröja. Ett stort flin. Jo visst. 

En plansch på väggen med "Hästens öga" som satt på klassrumsväggen kunde jag inte ens titta på. Den fick det att brista för mig varje gång. 

Tvångstankarna var svåra. När vi gick för att äta  fick jag panik om jag fick gå på "fel" sida i det två och två - led som vi skulle ha ner till matsalen. Jag måste gå på den sida som var närmast hem. I matsalen måste jag svälja åtta gånger oavsett om jag hade mat i munnen eller inte. Åtta var ett jämnt runt tal som symboliserade vår familj med marginal. 

Vi var då fem stycken plus hund och kaniner. Talet åtta fick fylla ut för djur, lycka och hälsa. Tryggheten skulle vara säkrad. Åtta. De eviga cirklarna. De som alltid gick ihop och kom tillbaka till varandra. Precis som vi i familjen alltid kom tillbaka till varandra efter tid av kaos. 

Om vi skulle vara i ett annat klassrum i olika grupper t ex runt jul för att pyssla så var jag livrädd. Rutinerna, och tryggheten, försvann. Jag dolde det genom att vara livlig och galen. Inombords grät jag. Trasig och rädd. 

Friluftsdagar, bussresor, teaterföreställningar på andra skolor, allt sånt fick mig att bli rädd och osäker. 

Jag kan tänka mig om jag skulle fått lov att åka buss, till en annan skola långt bort från hemmet, i en stor klass i lokaler jag inte kände igen och med en lärarinna som inte skulle hinna se mina tårfyllda ögon. 

Det skulle jag aldrig ha klarat. Jag klarade ju knappt av det som det var. 

Vad ska inte det här göra med sköra barn, känsliga och otrygga? Kommer de att bli fungerande vuxna som kommer att bidraga till ett rikt samhälle eller kommer de att bli ångestfyllda trasor som försöker överleva sitt liv medan de klamrar sig fast i sitt hyllpapper. 

Jag tror att man tjänar mer i längden på att skapa en trygg liten skola. Jag tror att ett tryggt folk som vet att det finns ett skyddsnät om de faller - orkar bygga mer i det gemensamma samhället. 

söndag 18 augusti 2013

Hulkens alias



Vad heter Hulken när han är i skogen? - Mulken
Vad heter Hulken när han är onykter? - Fullken
Vad heter Hulken när han är arg i Kina? - Pulken
Vad heter Hulken när han jobbar på knivfabrik? - Dulken
Vad heter Hulken när han jobbar på däckfabrik? - Vulken
Vad heter Hulken när han jobbar på migrationsverket? - Tulken
Vad heter Hulken när han jobbar i travstall? - Sulken
Vad heter Hulken i slalombacken? - Pulken
Vad heter Hulken när han spyr? - Hulken
Vad heter Hulken när han svullar mat? - Bulken
Vad heter Hulken när han åker skateboard? - Rulken
Vad heter Hulken när han får ballarna i kläm? - Kulken
Vad heter Hulken när han cyklar? - Hjulken 
Vad heter Hulken när han klär ut sig till tomte? - Julken

tisdag 13 augusti 2013

Värsta natten

In my bed wide awake, 
go to sleep for heaven sake, 
from hell a bad headache, 
my mind and thoughts bend and break, 
like waves on dark deep lake. 
Please from me this burden take.

Bland den värsta natten i mannaminne. Ont, skräck, ingen sömn, rädsla, konstigheter, sjukdomskänsla...

Jag sitter här med lavendeldoft och ett tänt ljus. Tool, Parabola 800 % slower i högtalarna. Meditation för en trasig själ. 


Jag har precis gjort examination i engelska och inväntar betyget. Jag bannar mig själv för att jag inte har kunnat koncentrera mig på mina studier på grund av diverse distraktionsmoment. Jag kan bättre. Men det är bara att hugga i inför nästa kurs. 

Varför gör folk som de gör? Jo för att de vinner nåt på det. Man gör det man gör, till vilket pris som helst, utan att ens ifrågasätta om det är rätt eller vilka konsekvenser det får eller vilka det drabbar. Det här är bra för MIG.

Om man bara kunde på riktigt sätta sig ned och tänka efter om det man gör verkligen är rätt eller om det är en egoistisk handling utifrån en sanning som inte är sann. 

Då skulle mycket vara vunnet. 

tisdag 6 augusti 2013

Sniff it

Det luktar kadaver i vårt hus
kan bero på en och annan mus
som tuggad och kontaminerad 
rutten och halverad 
sprider lukt professional
i tv-rum, kök och hall
Jag har eldat liken
vänt upp mattfliken
Hittat nya luktkällor
riggade av våra levande fällor
Som förser oss med mat
dock ej på silverfat
Som när de burit in bytet
visar uppfordrande plytet
"Häll upp mat ur burk,
den där musen smakar urk."


fredag 2 augusti 2013

Som en Ruda

Helt ensam i vattnet. Långgrunt och alldeles klart vatten. Solen värmde och glittrade som blad av guld på vattenytan. Jag simmade som en fisk fram och tillbaka för att se om jag orkade. Jag simmade på rygg också bara med benen och lät armarna hänga. Jag orkade. 

Ibland känner jag att jag bara måste bada. Jag blir galen om jag inte får komma i vattnet. Överhettad som en korv i bakrutan på en solig bil. Det spelar ingen roll hur kallt det är i vattnet, jag måste i bara. 

Men ikväll var det varmt i vattnet och jag hade hela sjön för mig själv. Vilken lyx. Jag bara låg där och flöt med solen i ansiktet och tittade upp i himlen, tog några bentag och gled som en Ruda genom vattnet. 

Eller Löja för all del eller nån annan fisk. 


De tog över hundringen på affären för rökt Regnbåge. Några timmar senare hade vi fått upp en egen ur sjön. Fisken är insaltad nu och ska rökas i morgon. 

Nej jag har inte tagit syra, jag har faktiskt lyckats koppla av. Jag har faktiskt idag under några stunder känt att det har varit riktigt trevligt att leva och vistas i världen. När jag vaknade i morse så mådde jag bra. Alltså bra. Jag kände ett välbefinnande när jag vaknade. Inte ett illamående, smärtande ångestfyllt idiotmående som jag brukar ha utan jag mådde bra. 

Det vet jag inte ens när det hände sist. 

torsdag 1 augusti 2013

Guldmynt

Det var sådana här kvällar man pressade ur det sista ur sommaren. Man skulle sova i tält, sova i husvagn, på höskullen, i bilen, på balkongen, under pingisbord eller för all del kanske i en säng. Men det var ovanligt. 

Tält var inte lustiga. Fukten trängde snabbt in, sovsäckarna eller framför allt dragkedjorna till desamma jävlades. Det var ett helsike att komma ur både säcken och tältet om man skulle ut och pinka och de skulle man ju. Och inte vågade jag gå själv. Alltid skulle nån med ut.  Jag frös jämt dessutom och jag vaknade ofta i vargtimmen, skakandes och pinknödig utan att våga göra nåt åt det. 

På höskullen var det värre. Läskigare. Anna och jag pratade högt om vår stora VAKTHUND som vi inte hade liggande bredvid oss. Och vilka otroliga karateslagskämpar vi var och vilka grepp vi kunde. Ifall nån gärningsman nu skulle stå bakom logdörren och lyssna så hade han ju stuckit direkt vid överhörandet av det samtalet det fattar man ju. Fatta två tjejer på 9 - 10 år som kan karate. Pfff...


Och på morgonen kom flugorna och man gömde sig i sovsäcken i höet eller om det var höet som gömde sig i sovsäcken så man inte fick luft. Och Annas pappa kom och sjöng och visslade i ottan och korna svarade förstås. Sen var det väl bara att cykla hem och tvätta av sig lopporna.

Men när vi sov i husvagnen vid mormor... där var det riktigt mysigt. Inte rått eller kallt, inga flugor, utan varmt och ombonat. Vi fällde ned bordet och lade ut kuddarna så det blev en enda jättesäng och så bäddade man med kuddar och filtar och sovsäckar. Kommer ni ihåg den där känslan när man höll på att bädda inför att man skulle sova över någonstans? Doften av nytvättade örngott och lakan och retsamma syskon som tyckte att man var i vägen. 



Men sen, när mörkret sänkte sig och man hade dragit ned de små blekgula rullgardinerna som hade ett snöre med en liten plastdroppe på, så lade man sig bland alla grisar och så berättades det om spöken och varulvar. Om den där fågelskrämman som stod borta i skogen efter stigen och om olika slags väsen som rörde sig i skog och mark. Allt medan dimman kröp upp på gården från åkrarna och man hörde ljud från skogen man inte hörde dagtid. 

När man blivit tillräckligt rädd så avslutades allt med att "det finns inga spöken" och man kunde somna tryggt så där i grupp som de gjorde förr i stugorna när alla låg i samma rum. Sen på morgonen hade man inte en aning om vad klockan var. Det var bara väldigt varmt och solen gassade på rullgardinerna. När man kom ut satt mormor med en kaffekopp och en cigarett och vi gick in och fick choklad och sirapslimpa. 

Guldmynt i min barndoms skattkista.