I förrgår...

... skulle jag ha åkt in. Som jag skrev i fredags. Alltså skulle jag åkt in i onsdags när jag fick smällen. Men eftersom man är motvalls även fast hjärnskakningen lurar bakom hörnan och nackfan går halvt ur led så vill man inte sitt i timtal på akutmottagningar. 

Det blev några dygn. 

Snabba som fan var de i Avesta, halskrage och röntgen. Och efter konsultation med neurokirurger från Falun och Uppsala så ville de att jag skulle läggas in i Falun. Jag hade en fem milimeters "grej" i hjärnan på motsatt sida än var jag fick smällen. Och hjärnskakning. 

Neurokirurgläkaren, ortopedläkaren och medicinläkaren skulle alla säga sitt, utesluta sitt och ge klartecken eller besked om vad som skulle göras. Jag fick inte äta från och med fredag kväll och under hela natten väckte de mig varannan timme för att kolla tryck (96/65), lysa i ögonen, kolla reflexer och allt. 

Läkaren, den första som jag skulle klämma i händerna konstaterade att "det där var inga akademikerhänder, det var hästskötarhänder!"

De trodde att var en blödning. När sen det var uteslutet så kunde det vara en propp. Det hade kunnat bli det av att halsen/nacken knyckts till och kunnat skada kärl som i sin tur orsakat en propp i skallen. Så jag fick vänta på kontraströntgen ända till 21.00 igår kväll. Ingen mat på ett dygn. 

Ingen mat, taskigt med vätska, skulle inte ens få kaffe först men det bråkade jag mig till, så blir man svårstucken. Det är jag aldrig annars. Jag ser värre ut i än en knarkare i armarna. 

Men värst av allt...

...jag har gråtit mig fördärvad i ett dygn. Mina ögon är helt förstörda. Jag var helt förkrossad. Av skräck, av ångest, av att vara hemifrån, av att plötsligt befinna mig i en situation ifråntagen allt ansvar och bara i händerna på andra. Då kom allt det som jag aldrig kan släppa fram annars för att jag måste orka. 

Till slut fick jag ringa dit Pluto och de fick langa fram både ångestpastiller och ordna så att han kunde få vara kvar om jag måste vara kvar ännu en natt. 

Sent igår kväll var röntgensvaren klara och jag hade ingen propp. Ingen blödning heller. Ledband och musklerna i nacken har fått sig en rejäl smäll och så fick jag en liten hjärnskakning som jag haft sen i onsdags. Ingen huvudvärk och inget illamående men jag hade det ändå. 

Det jag har märkt så är det en konstig trötthet. 

När månen lyste över dimman igår kväll så åkte vi äntligen hemåt. Å vad jag är glad att vara hemma. Det är i vardagen livet är. Det är den som betyder nånting. Att få vara bland de sina och med sina saker. Det betyder allt. 

Och så stal jag ännu ett par landstingsbyxor 70 - 80 kilo. 

Saxfan

Ja nu har man väl satt sig i saxjäveln i alla fall. Efter smällen i skallen så känns det som att nån har bräckt hela min överkropp som ett knippe okokt spagetti. 

Värst i tinningen/tinningarna, nacken och mellan skulderbladen. Märk väl "värst" för det gör ont överallt annars också. 

Aj som helvete. 

Jag kan inte ens diska synd nog. 

Egentligen skulle man väl ha "kollat upp" det här men då är det en heldag på akuten. Timtal och åter timtal. Och så kanske det inte är värre än muskelskador. Det orkar ju ingen fan sitta på akuten i dagens läge. 

Och ringa VC... pffff, kanske jag får en tid om två veckor, kanske en remiss till röntgen om tre och då har det här förmodligen slutat göra ont. 

Eller också så är det nåt jag måste kolla upp. I förrgår.

Jävla dilemma. 

När min kropp rämnar som nu... då rämnar psyket också. Jag brukar kunna lita på min kropp, min styrka och när jag inte kan det så blir jag ledsen, paltig och ynklig som ett urvattnat räkskal. 

Uff. 

Grattis

Idag sitter han på axeln. Hela natten har han suttit med klorna på varsin sida mitt huvud och pickat mig elakt i skallen. "UPP UPP, VILA INTE; UPP!"

Han satte sig där redan igår kväll. Med svarta blänkande vingar, skiftande nästan i blått, med djupa ögon och bidande sinne kramade han åt med klorna om mina axlar och skapade en ristande smärta i mitt huvud. En jagande känsla i kroppen som inte lämnade mig ifred ens under nattens slumrande timmar. 

"UPP UPP, VILA INTE"

Igår skulle jag träna Loostigaste på ridbanan. Det går ju på rutin när man leder dem dit, spänner jorden och fixar med inspänningstyglar. 

SMÄCK sa det plötsligt.

Jag såg stjärnor och det svartnade. Hon hade gjort en av sina giraff-hals-ryck och träffade mig med käkbenen i min skalle. Jävulen Amanda gå i takt vilken smälljävel. 

Där sattes man på prov att behålla behärskningen. De fattar ju inte hur starka de är men satan... jag trodde jag skulle svimma. 

Sen har det där jagat mig. Bula professional, smärta a la bing bång och så skräck på det. Hela huvudet känns ur led och det gör ont på konstiga ställen, inte bara i skallbenet. 

Man ska ha hjälm. Man ska ALLTID ha hjälm. Och skyddsväst. Och en svetsad störtbåge på en rockring med hängslen.  

Här, ät bara, jag betalar gärna. Gör gärna illa mig också. Det gör inget hahahahahahh... jag har så gärna ont. Riv gärna ner stängslet också. Eller ha sönder några täcken. Jag har ändå inget för mig. Får jag be får jag be. 

Gamla flugögon

Jag har byggt i många år
på en känslomässig mur
den är byggd av varje frusen tår
innanför hänger händelser i bur

Ingen har fått muren att rasa
inte helt, bara till en del
vad som finns där bakom jag fasa'
så länge den finns där är jag hel

Såg ni Gudrun Schyman i "Min sanning" igår? Alla sympatiserar kanske inte med hennes ideologi men hon är en helvetes retoriker. Jag gillar ju hennes ideologier också men jag tycker hon är så skicklig att prata, intressant att lyssna på. 

Det var synd att Cecilia Bodström som intervjuade avbröt så mycket. Den enda gång hon inte gjorde det var när Gudrun talade om sin alkoholism vilket var väldigt intressant. 

Men dagens intervjuare ska vara så "på" som Leif GW uttryckte det. Man ska helst komma med nästa fråga innan den förra är slut. Konstpauserna går om intet. Ibland kan en stämning behöva få hänga i luften efter ett uttalande. Det blir en jävla effekt. Men sånt går bort i dagens tv. 

Synd. 

Sen har jag en dröm här som ni kan analysera i rent hobbysyfte. Om ni nu har det som hobby. 

Vi skulle åka buss, några ur familjen. Packning och djur skulle lastas. De bästa platserna längst fram var tagna och jag som blir åksjuk av en svag bris i gräset förbannade det faktum att jag var tvungen att infinna mig i tredje raden framifrån. 

Det var en jävla dieselstinkande bussfan och när vi äntligen var ombord så var det bara jag där, inga andra familjemedlemmar. 

Chauffören, en tjock gubbe, satte sig bredvid mig och började bli otrevlig och våldsam. Plötsligt hade vi alla lämnat bussen och flydde från chauffören. Mamma kom efter och föll offer för honom och hans sabel (!) som han naturligtvis hade. 

Jag tog sabeln av honom och ett baseballträ som låg på marken, högg sabeln i pannan på karl'n och dammade sen på med träet av alla krafter. Ljudet av smällarna när han fick det i skallen.... men jag slutade inte, jag slog mot tinningarna för att försäkra mig om att han var död. 

Jag gick rysande därifrån. 

Politiskt korrekt

Bomber och hasardspelare, svartskägg och anamma - Tintin åker ut från bibblan. Fast nu hade de visst ändrat sig efter debacklet. 

Mark Levengod talade  i morgonsoffan om att vara politiskt korrekt. Det här med att vara just politiskt korrekt tycker jag är tveksamt. 

Vad betyder det egentligen?

Jag tycker faktiskt (oj nu kommer det, inte korrekt) att det har vridits om till att alla måste tycka lika annars har alla och envar rätt att tillskriva en åsikter som man faktiskt inte har. 

Ta till exempel om jag kritiserar att barngrupperna på dagis är för stora. Fröknarna hinner inte med. Arbetsbelastningen blir för stor, barnen får inte den tillsyn de kanske skulle behöva. 

Eller en vårdavdelning för pensionärer, få personal, få liggplatser, personalen får springa mellan patienterna. Om någon behöver några extra minuter så växer stressen och tidspressen. 

Om jag kritiserar det här, hatar jag barn då? Eller är jag pensionärsfientlig?

Men så är det idag i vissa diskussioner. Vissa ämnen är förbjudna. Om man ens bara nämner ett ord i en diskussion eller ifrågasättande så blir man stämplad. Alla ska tycka lika. Fast alla inte gör det. Och det finns faktiskt en gråzon. Nyanser. 

 Om kulturen ska bli "politiskt korrekt" enligt dagens norm så får vi nog göra stora bål ute på torgen av filmer, böcker och seriealbum. Inte ens "Bamse" skulle klara sig. Fan vargen hade ju hängt upp Lille skutt i ett träd och kastade sten på honom. Och "det kunde ha gått illa om inte Bamse kom och tog ner Lille skutt. 

Jag tyckte att det var illa nog att Vargen hängt upp honom i trädet. Å andra sidan blev vargen utkastad för ett stup. Nej, inte korrekt. 

Fast det kanske väcker anstöt det också. Att elda på torgen. Kanske bäst att diskret klippa sönder böcker, filmer och allt hemmavid bakom soffan och hoppas att ingen upptäcker dem förrän man ska städa undan kattskiten som ligger där bakom.

Undrar om det här inlägget är politiskt korrekt? 

Anfekta och anamma. 

Motvalls och på trissor

Fattig som en lus
kan inte köpa grus
ej heller betala en traktor

Med händerna gräva
mot Kina jag sträva
blir onda ryggen en faktor

Leran den väller
och hästarna fäller
när de halkar sidvärts åstad

Första världskrigets grav
ett flytande hav
av jord, skit och hästar i bad. 

Är det ett omen om man försöker göra en profil på platsbanken tre gånger och serverhelvete ballar ur alla tre gångerna? Ska jag se det som ett varsel? Ett förebud om att jag är dömd till evig vaddingdom för att jag får skylla mig själv?

Ja antagligen. 

Kvällslivs: rågmjölsgröt, lingonsylt och mjölk. Och så hårdmacka med korv. 

Det är inte alla som får tillbaka 19 spänn på skatten. Vissa får kvarskatt. Man ska vara glad för att man får vara tacksam. 

Som migrationsverket till exempel. 

I deras stadgar och grundkriterier står det att man ska vara motvalls, tvärsförs och göra allting tvärtemot vad sunt förnuft, empati och hjärna säger. 

90-åriga tanter - ut med dem, små barn på två år - ut, familjer som bott här i flera år där föräldrarna har jobb och barnen går i skolan - UT!

Det är fan så man baxnar. 

Men man ska baxna i det här landet. Man ska baxna ända ut över ättestupan vare sig man är ung eller gammal. Så länge man är obekväm så vill folk jaga en med bössan. Fast inte om det gäller riktiga grejer. Då läggs locket på. Då får man inte säga nåt. 

Ussarej, det kan bli dålig stämning tjö. 

Kan du gå på naglarna va, grabb va?

Events i Mora

Vi har tillbringat helgen i Mora sa Långben. 

Nerverna var svåra på vägen upp, uff uff. Ångesten låg som en lurande ulv under skinnet. 

Men så hade jag som utlovat en ridlektion här för en duktig tjej och hennes ponny och ett tu tre så var alla nerver som bortblåsta. Ååååhh vad roligt det är att ha träningar och ridlektioner. Höjdpunkten på hela det här året. 

Igår blev vi bjudna på krabbmiddag. Krabbor fångade på Koster. Voj voj sicken lyx. Men som vanligt har jag otroligt svårt att sitt till bords. 

Det kryper i mig, jag får för mig att jag mår illa.... det är alla möjliga fel. 

Jag sprätte krabba på mina nytvättade byxor och hade svårt att få i mig ett jättegott vitt vin. Jag dricker aldrig vitt vin. Men det här var gott. Ni ska inte tro att jag kommer ihåg namnet på det. Bah. Jag kände mig klantig som inte vet hur man äter krabba även om jag lär mig. Ja ja, det gick bra. 

Vi åker hem snart till mockning och allsköns kattpryttel. Sån't är livet sa Långben. Kroppen är i chock efter att ha vilat i två dagar. 

Igår sov jag tre timmar mitt på dagen och sen lade jag mig halv nio. Ja herregud. 

Nybyggarna

Igår var det ett program på femman; "Nybyggarna" med Arga Snickaren Anders. 

Nu kan man ju skratta hur mycket man vill åt hans toppluva som han hade i programmet men jag tyckte faktiskt att det var ett jävla viktigt program. 

Inte nödvändigtvis bra i den bemärkelsen för så mycket har jag inte sett av det än men programmet visade med all önskvärd tydlighet hur fan det faktiskt ser ut i vårat land. 

Vi har folk som med sina trasiga människoöden driver omkring i kylan, vissa med svåra sjukdomar, de flesta med missbruk, utan bostad och utan hjälp. 

Var finns den statliga insatsen för dessa människor? Det var inte bara gamla heroinskallar han träffade på, utan unga människor, ungdomar som inte haft något val. Födda i en knarkarkvart, våldtagna och utslängda. 

Var finns insatserna för att ordna vård, hjälp och bostäder för den här gruppen människor i Sverige?

Jag tycker att det är en jävla fokus på annat jag. 

Dessutom tycker jag att det är fruktansvärt bra att det kommer fram och syns direkt i rutan och in i sofforna att de här människorna existerar. 

NYBYGGARNA

Skräckgubbar och TV

Vem blir inte galen av TV? 

Igår var det "Min sanning" igen med Robert Aschberg den här gången. Cecilia Bodström sätter eld på sig själv och de obekväma fåtöljerna genom att alstra tillräckligt med statisk elektricitet för att skapa 70 åskväder och en rejäl eldsvåda genom att gnida sig fram och tillbaka, åla och vränga sig. 

Vad är det med människan? Hon sitter inte still en sekund. De gängliga benen flyger upp värre än den värsta yoga-gubbe och hon snurrar och vimsar på stolen så man blir fullständigt tokig. 

Och så "Djursjukhuset" på trean... en annan som är intresserad av djur och sjukdomar, jag tittar gärna på det. Men då är det så där mainstream överslätat förenklat så man blir frustrerad. Ingen djupare information, inga förklaringar, ingen uppföljning utan det är nästan som nåt slags hjärnbefriat barnprogram som ska passa alla och helst bara enkla Kalle. 

BAH!

De enda program jag ville se började klockan nio men vi orkade inte vara uppe... ha ha. Pensionärsparet. Mormor är fan uppe senare än vad jag är. 

Gud vare Play och internet. 

Idag skulle jag ha klippt löv men det är för blött. Fast den verkliga anledningen är väl att gräsklipparen inte fungerar. 

Och nu börjar det dra ihop sig. Det ska byggas skräckgubbar och skrivas spökberättelser bara så ni vet det. 

Skitbrunns-issue

Det känns rysligt idag. Läskigt. Oroligt. Usch. 

Jag ska försöka ta min usla kropp till ansträngning professional i stallet. Inte önskvärt när det uslas i förkylningen. Eller vad det ska kallas det här eländet i bröstet och snoken. 

På morgonen här har jag gått lös med lien runt skitbrunnen. Om slamsug kommer oförhappandes och inte hittar brunnfan vilket har hänt ett antal gånger. 

Jag stod och diskade här för nåt år sen. Ja jag diskar årsvis. Jaha, slamsug kom ner på gårn här och jag skickade ut Pluto till karlamansmästergörat professional. 

Liksom, nu när man råkar ha sig en karlslok så kan man för EN GÅNGS SKULL i livet få vara fruntimmer och stå vid diskbänken och låta the man in the house gå ut och ta tag i sånt där som lastbilar, traktorer och annat jock och byk som man har själv har fått bita i i alla tider. 

Nähä, då kommer han in igen för han och de två gloparna som körde slamsugbilen HITTADE inte brunnen. Så jag fick sleva mig ut med kökshandduken i näven och tidernas fulaste outfit för att peka på. BAH!

Otack är världens lön. 

Blubb blubb

Den är något mystiskt med himlen ikväll
molnen är blå och stämningen säll
vinden är kuslig och ljum
mitt inre ett tillbommat rum
men rösten som skriker är gäll

Löven fladdrar lysande gula
i öst stirrar fullmånens kula
över grantoppar's bryn
mot den stålblå' skyn
bak' stammar glor trollena' fula

Med skullen full i hö är man lugn sa Långben och plastade in Musse innan han syrade honom. 

Bodypump är intressant när man har nån slags förkylning i kroppen. Hjärtat rusade iväg så jag fick trycka mig själv på halsen. Otäckt. Nu har jag bara resten kvar. Zzzzzzzzz. 

Lillkojv fick en halv råtta av Prick. Eller om det var en sork. Stor var den i alla fall. När det började knaka så gick jag in. Fy fan. 

Söndagsjöns

Kokande olja i ådrorna. Så känns det. Gift och taggtråd som skaver i lederna, benen värker, alltså skelettet. Höfterna, pannbenet, jävulen och andra onämnbara ställen. 

Till och med håret gör ont.  

Jag har närt en pirat vid min dator

Nu gör kalopsen sig själv och igår bakade jag en kaka igen. Om jag inte lägger av nu så kommer det här att bli en dålig vana. Två kakor på en vecka - tsss... 

I alla fall var det en choklad/kaffekaka med smält blockchoklad på. Förbannat god och även den får Pluto ta med till jobbet. 

Det går inte åt här hemma. 

Jag vill mest bara sova annars. Slut, trött och öm. Jag skulle vilja ha svamp men jag orkar inte ut i skogen. Då är det illa. 

Tänk när det är påsk igen. Apropå ingenting. Ägg, dun och god mat. 

Tranor, svanar och tussilago. 

Jag längtar förbi den här långa mörka, kalla, helvetesvintern med snöblåst och jävelskap. Jag längtar till ljusa kvällar, svala stråk i luften och en annan känsla i hela tillvaron. En hoppfull "före" känsla där man vet att även om det är kallt eller eländigt så är man på väg mot vitsippor och tofsvipor på åkrarna, kanadagäss och gäddnapp. 

Man kan se för varje dag, att det blir ljusare längre på kvällen och tidigare på morgonen. 

Den var för kort i år, sommaren. 

Det var ingen sommar. 

Uff. 

Tangerat rekord

10.40. 

Så länge har inte jag sovit sen sist jag hade avlösning i stallet. Det är ovanligt men jag känner mig inte frisk heller. Sjuk ren av. Halvlöjlig förkylning och småfebrig. 

Subfebril. 

Men tro fan att man ändå far omkring, är uppe, nere, inna och uta i köppäbä.
Vi har varit i skogen och somliga har plockat bär, andra svamp och vissa (!) har enbart dummat ut sig.

Ståle i mammas oprationshuva mot ohyra

Vassäran, Mimmi och jag diskuterade betydelsen av att kunna alla i "Barba" - familjen. Jag sa till Pluto bara i förra veckan, jag skrev det till och med i bloggen, att det var sån kunskap man ska ha. 

Barbastark, Barbala och den lite undanskymde Barbaflink. Nej det tyckte han. Jaha, jaha, vad kom inte som fråga på "Vem vet mest" om inte "vad heter den röde i Barbafamiljen?"

Say no more. 

Vassäran och Pivert

I övrigt spekulerade Ståle och jag i varför trolljägargubben bara går iväg på slutet i filmen "Troljägaren" och andra viktigheter. 

Farsan

Ni hör ju själva. 

Helbrägdagörning professional. 

Bikt

Mormor och hennes gubbe hade en sommarstuga. Innan de byggde ut till åretruntboende med toalett och sånt så fanns det bara dass. 

Vi grisar (syskon) tillbringade mycket tid där, särskilt på somrarna. Det vankades alltid nåt gott, som grönsakssoppa med sirapslimpa, kotlett med gräslökspotatismos, choklad och macka... ja eller fika då. Strassburgare, bullar och så hemgjord hallonsaft. 

Voj voj. 

Jag var inte den som gjorde hyss. Jag tyckte inte om att gå bakom ryggen eller ljuga. Jag hade och har nån sån där medfödd rättskänsla och var alltid noga med sanningen och rättvisan. 

Men eftersom även solen har sina fläckar så var det väl inte utan att man blev meddragen ibland på galenskaper. 

En grabb i samma ålder som jag var där en gång, vid sommarstugan. Han kläckte den briljanta idén att vi skulle låsa in oss på dass och slänga ner precis allt som fanns därinne i de tre dasshålen. 

Jag behöver ju inte säga vad som fanns där nere. Det jobbiga var att inte bara skulle jag göra otyg, jag skulle också fördärva min fristad, mitt rum av absolut trevnad och läsning, mitt ställe för tillflykt och ensamhet. 

Dass och toaletter har alltid betytt en hel del för mig. Och för George Costanza. 

Jaha, så vi skred till verket. Jag var inte särskilt aktiv. Det var ju några toarullar som skulle ner, en savettlåda, nån tidning, faktiskt en toasits och som pricken över i - men då tyckte jag att det gick för långt så jag gick ut - FOTBÄNKEN!

Illdådet uppdagades rätt omgående och när mormors gubbe, som aldrig blev arg, ändå fick masa sig ner bland feces och nässlor för att prångla upp nedslängda items så lade han på sin allra bistraste min. Och den var JÄVLIGT bister. 

Munnen blev så bred att man hade kunnat få in ett metspö på tvären. 

Ungefär den min han hade när han fick lov att göra sånt som han absolut inte ville, som att dammsuga husvagnen eller klippa gräset. 

Jag kände mig jävligt illa till mods och eländig över att ha besudlat min annars pålitliga person med ett sånt otyg.

Men nu är det sagt så nu lägger jag det här bakom mig. 

Tror jag. 

Blommor och rum

Att skapa sig rum tror jag är nödvändigt för att må bra. Rummet kan vara ens skrivbord på arbetsplatsen, eller läshörnan, sängen, vad som helst som ger en ombonad känsla av trygghet. 

Jag har skapat rum sedan jag var liten. Där har jag omgett mig med saker, dofter och färger som fått mig att komma till ro. 

I Hofors, i gallerian finns en affär som heter just Blommor och rum. Jag har gått förbi flera gånger men alltid känt mig dragen dit. Igår gick jag in. 

Det första jag såg var att affärsinnehaverskan skrivit "VILA" med sådana där vita små bokstäver. Precis det har jag själv gjort i vardagsrummet. 

Som den affären såg ut - så skulle jag vilja att mitt hem såg ut.

Jag rekommenderar ett besök där, verkligen. 

Köper inte alla nytt? Det gör jag.

Jag vet inte var jag ska börja. 

Och inte var jag ska sluta. 

Jag har varit till psykläkaren idag. Vi pratade om stämningsstabiliserande mediciner, om antidepressiv medicin, SSRI och alla andra möjliga bokstäver i kombination. 

Eller för all del - helt fristående. 

C till exempel. Och P. 

I sitt fulaste. 

Vi var helt överrens om att det inte var någon idé att prova ytterligare någon sort. Och som hon uttryckte det; "hästarna är de bästa stämningsstabiliserarna för dig". 

Ja. 

Ångestdämpande är de också. När ångesten inte gått för långt. Som jag skrev om förut så måste man vara i ett visst läge mentalt för att man ska fungera bland dem och är man inte det så hjälper de en att komma dit. 

Ibland inte hela vägen men strävan är den. 

Jag är ett fruset hav gott folk. En bottenfrusen sjö av tårar och sorg. Det sitter där det sitter, fast som en stelnad kaka i mitt sargade inres usla väggar. 

Ett block av elände som inte låter sig huggas itu men som värker och våndas innanför murarna. 

Vi pratade om missbruks- och psykvården, läkaren och jag. Hur de som har en eller flera diagnoser och som medicinerar med alkohol eller annat och får sig ett missbruk till livs - inte har någonstans att vända sig. 

Jag har många gånger fått höra att om det ska göras en utredning så ska man vara drogfri i tre månader först. Men utan hjälp, utan vård så är det ett orimlig krav och en orimlig begäran. 

Vem kan sluta självmedicinera på egen hand om det blivit ett sådant svårt missbruk av det att man svävar mellan liv och död allt som oftast? Ett moment 22 som ingen vill ta i. Det finns inga resurser till det. 

På avgiftningsavdelningen gick en person bärsärkargång och slog sönder allt. Hela rum och andras tillhörigheter. Personen fick hämtas av polis och de på avgiftningsavdelningen med ett antal diagnoser och nervproblem fick härda ut/gömma sig/fly/våndas alltmedan timmarna passerade utan medicin. 

Jävla bra samhälle vi har. Väldigt uttänkt. Det är precis som de gamla sanitoriumen där man tryckte ihop psykiskt sjuka med handikappade, pedofiler med missanpassade barn osv osv. Alla oönskade på ett och samma ställe. 

Djungelns lag och de känsliga, svaga blir de absoluta offren. 

Så är det idag. 

För "vi ska inte ha" sjuka i samhället. 

Vad ska vi ha då?

Vad ska vi ha istället?

Lillyhammer

Lillyhammer - första avsnittet

Mycket bra serie. Ba så ni vet det.


Den här dagen började hårt. Veva igång i hundra knyck och sen har det i princip fortsatt. Men jag kan inte göra det jag ska, som att mocka och allt sånt utan det blir bara dumheter. 

Men jag klippte gräs och fick ont över bröstet. Det har inte släppt heller. Vafan? 

Var ringer man när man har skräcksmärtor i bröstet? Tänk om det inte är skräcksmärtor utan "riktiga"?

Otäckt är det. 

Intresseklubben

Igår sändes det första programmet av "Intresseklubben". En svensk variant på den brittiska förlagan ledd av suveräne Stephen Fry. 

Jag tycker ju i och för sig att ingenting kan mäta sig med originalet. Hugh Laurie, Bill Bailey med flera bjuder på första klassens humor i "QI". 

Smakprov på brittiska "QI"

Annars då? Jotack se farbror var så artig. Helt slut. Efterspel, efterreaktioner och anspänning professional. 

Såg ni "Buck" hästmannen från USA? Hans filosofi är samma som Caesar Milans. Att se sådana där program är att se hur man ska göra för att hela tiden eftersträva en balans. 

"Buck"
Buck, misshandlad av sin missbrukande far. Hästarna blev hans trygghet. Han förstod att han behövde den livsstilen för att klara sig.

Man behöver inte ha med djur att göra men har man det så tvingar det en att komma till den där balansen och rätta energin så att de lyssnar och följer. 

Det fungerar inte att vara arg. Det fungerar inte att vara ledsen heller, eller vek eller för hård. 

Balans. Lugn. Bestämd. Fast. Kärleksfull. 

Om jag ska jobba med en häst och är väldigt låg - som idag - så kräver hästjobbet det av mig att jag närmar mig en mer balanserad energi. Annars gör hästen inte som jag vill. Den blir osäker. 

Så det blir ett sätt att leva. Trots att man känner sig på ett vis så måste jag försöka komma i den sinnestämningen att vi kommunicerar.

Och efteråt känner jag mig fan så mycket lugnare och gladare än innan. 

Lika värde?

Det handlade igår på Agenda om missbruksvården i Sverige. På förekommen anledning av William Petzälls död på grund av sitt drogmissbruk och trots alla hans rop på hjälp. 

Det finns de som jobbar med missbrukare och som viger sitt liv åt sitt jobb. Det är inte er jag riktar mig till nu. Jag riktar mig till de som sitter högre upp och som bestämmer var pengar ska gå, var resurser ska läggas och vilka befogenheter som ska finnas hos vissa fältarbetare.

Missbruksvården i sverige är ett skämt. Ett gammalt dåligt skämt. Det är fyrkantigt, hugget i sten, och inte individuellt flexibelt, inte anpassningsbart och framför allt; inte till för folk. 

Och det finns inga resurser.

Det heter så stort att inom vården ska alla ha lika värde. Pensionärer, barn, invandrare, fattiga, rika - alla ska ha lika värde. 

Men alla har inte lika värde inom vården, psykvården, missbruksvården eller vilken vård det nu gäller. Det finns ingen annan patientgrupp som skulle behandlas som missbrukarna behandlas. 

Missbrukarna har inget värde. 

Behandlingen av missbrukare och deras anhöriga talar sitt tydliga språk. Visst, de som fått hjälp har fått hjälp och de anhöriga som bara har gott att säga om soc, eller andra instanser på vägen... kul för er, men det är inte det jag pratar om nu. Det är ingen idé att prata om den lilla gruppen som det gått bra för. 

Jag pratar om det som har gått åt helvete. 

Föreställ er att en patient med återkommande hjärtproblem, kärlkramp, kanske infarkter, blir gång på gång inkörd till akuten för sina smärtor men efter nån dag eller kanske bara några timmar när symptomen möjligen avtagit så körs han ut på grund av platsbrist. Och så görs det inte nån uppföljning. Ingen ballongsprängning, ingen operation ingenting. Hem med dig. 

En person med psykiska problem och som självmedicinerat på sig ett missbruk, den personen faller mellan paragrafer, stolar bord och hela möblemang. Den personen faller i sin familjs för länge sedan uttröttade armar. 

Vad är ett rop på hjälp?

Är det att skära sig i handlederna eller skriva det på en lapp? Är det att vägra ingå i motivationsgrupperna eller att finta bort både soc, psyk och alla andra amatörer?

Eller är det att gång på gång på gång häva i sig allt som kommer i ens väg för att man inte orkar längre och för att man inte orkar be om hjälp. 

Men man ropar på hjälp så högt man kan, i tystnaden och ångorna av alkoholen, i töcknet av substanser. 

Familjen "hör" dessa rop och ropar vidare. Slår larm, anmäler, ringer ambulans, ber, frågar, vad kan vi göra, vad finns det för resurser, vad vad??Det händer ingenting. På flera år. Det går bara runt och det blir bara sämre. 

Var finns resurserna att hjälpa?

Var läggs pengarna? Ska inte alla ha lika värde? 

I dagens Sverige så talar regeringen om för mig att jag har inget värde för dem. Såna som mig "ska vi inte ha" nämligen sjuka och arbetslösa. 

"Vi ska inte ha" missbrukare heller. 

Vi ska cyniskt stå och vänta på att alla oönskade utrotar sig själva därför att du är ingenting att lägga några resurser på. 

Varför skulle det annars se ut så här?

Det drabbar inte bara missbrukaren/narkomanen/den psykiskt sjuke - det drabbar alla anhöriga. Kanske 5 - 6 personer eller mer blir icke arbetsföra, slutkörda, trasiga. 

Du är ingenting värd. 

Ingenting. 

Konstigt

Konst och installationer, blubb och blubb. 

Anna Odell ser till att blir omhändertagen för en fejkad psykos. Resurser som behövs får läggas på en person som ska göra en konstinstallation. 

Visst hon ville påvisa en problem inom vården eftersom hon varit omhändertagen tidigare och upplevt det negativt. 

Sedan hade vi Karl Fredrik Mattson som varit så klurig att han gjorde ett falskmynt med kungen på. 

Vidare ett par som placerat sig själva ute på gatan och som de sa: "erbjudit sin konst för de som passerade dem vid den tidpunkten". 

Karl Fredrik Mattson

Det här tycker jag är tveksamt. Om nån ställde sig på gatan och använde mig i sin konstinstallation så skulle jag bli galen. Jag har inte bett om det. 

Sen tycker jag att mycket av sådana här konstformer är rena löjan. Man ska vara speciell och mysko och göra obegripligheter och sen kalla det för konst. 

Vårdgrejen tycker jag är värst. Folk som arbetar för att ta hand om självskadande patienter ska få på skallen för att de tagit i för hårt. Jaha, men om de har att välja på att den här personen skadar eller har ihjäl sig själv eller om de måste använda sin stryka några minuter för att sätta en spruta lugnande i dennes bakdel så väljer de nog det senare. 

Vad ska de göra? Vänta och se om patienten gör nåt värre?

Nej sånt där går bort i min värld. 

TV

Såg ni "Min sanning" igår? Jan Guillo som är överallt satt i fåtöljen knarrandes. Jag vet inte om det var han eller fåtöljen som knarrade värst. 

Värst var i alla fall programledaren som verkade ha mer än en myra i brallan. Herregud. En tjackskadad apa med överskottsenergi hade suttit mer stilla än vad hon gjorde. 

Hon kastade sig framåt och bakåt, snurrade oroligt i stolen och kastade upp benen i olika gummiman-konstellationer och trotsade alla fysiska lagar i sitt sätt att handha sig själv i den där fördömda stolen. 

Sen var det ett inslag på Svt Gävledala om Metallica. Eller om det handlade om Dalapolisen. Vetefan men om det inte handlade om Metallica så pratar James Hetfield jävligt bra svenska. Och så har han blivit polis på gamla da'r. 

Kriget är slut och ett julrim

Gud, Satan eller mitt emellan
jag har fastnat i vardagsfällan
Hjälp mig ur
min känslobur
glad och lycklig är jag sällan

Jävulen, Jesus... Jan Guillo
till vem jag nu ska ge min tro
Den som ändå är överallt
värmer mig när det är kallt
ger mig i stormen en gnutta ro

Min låga börjar falna
allt är hemskt och folk är galna
fattig jämt
allt ett skämt
hopp och drömmar söndermalna

*

Ja skitsamma för vardagsrim. Jag har läst Morgan Allings självbiografi "Kriget är slut". 

Mycket bra bok. Morgans minnen är detaljerade och skildrar tiden med otäck skärpa. Miljön blir trovärdig, nog för att den är trovärdig nog ändå, men till och med en räka som jag känner igen mig och kan se allt framför mig. 

Tempo och EPA, Domus och manchesterkläder och polotröjor. Askkoppar och ölburkar. Och bilar. 

Han beskriver hur han försöker klara sig i en värld av missbruk och slagsmål, rotlöshet och otrygghet. Han tar han om sin lillebror och tar ansvar för andras känslor. "Vill inte göra dem besvikna" "vill inte göra dem ledsna". Han beskriver hur han som ett barn till missbrukare blir specialist på att läsa av folk och stämningar och lära sig passa in för att undkomma så lindrigt som möjligt. 

Han kommer inte undan lindrigt, men han klarar sig, överlever och tar revansch. 

Det här var en bladvändare som det heter. För mig blir det en översikt och en bekräftelse på alla de känslor och händelser som etsat sig fast och sådant som också tryckts undan. 

När han beskriver sitt barnajag öppnas ett hål inom mig. För en sekund. Det känns som att där finns oändligt mycket sorg för blotta förnimmelsen av minneshålet tårar mina ögon och knyter mitt inre. Jag öppnar det inte mer för nu.  

Sila T-röd

Eller närmare bestämt; sila en mosad banan med diskmedel, salt och vatten genom ett kaffefilter. SEN T-spriten. 

Vad gör man inte för att få se lite DNA? 

Nej skoj och sido så är min hjärna sprängd och förkylningen är ett hotande monster på tröskeln. Den här veckan har varit överjävlig. Tröttma kontra 1000 saker att göra strösslat med jävulens anspänning. 

Men det är väl så det ska se ut. Dessutom tycker olika anställda inom sektorer i offentligheten att man som pricken över i, i utsatta situationer kan kosta på sig att vara snusförnuftigt jävla spydig och frän så man får repa humör och argumentera med idioter om de mest elementära saker i DERAS yrke. 

Höjden av pinsamhet och förnedring på parad. Höjden av psykisk belastning. Höjden av fysisk ansträngning. Höjden av stress. 

Det kommer snart att ta ut sin rätt. 

Roligt i veckan: Godkänd kamin i vardagsrummet = typ värme