Leta i den här bloggen

måndag 17 november 2014

Jag kapitulerar

Jag ger upp
det finns inget jag har som kan få det att vända ändå
När jag står på klippkanten och väger
så kan inget upphäva tyngdlagen
eller lagen om alltings jävlighet
Så jag sträcker mig efter botten
men den är så fruktansvärt skrämmande
mer skrämmande än allt annat
Mitt eget huvud skrämmer mig mer än 
något annat
Så jag kapitulerar
låt det komma
skölja över mig som en förstörelsens tidvattenvåg
krossa mig under ett berg av sorg
riva mig itu som skräckens vilda bestar
Jag kan ändå inget göra än att resignerat låta det ske. 
Om jag bara fick vila mitt huvud
lägga mina tankar på ett tryggt ställe
och blunda
svepas med av drömmen
vakna med rofyllt bröst 
Men natten skrämmer
drömmarna är som de vidunder
som obehindrat tar sig förbi vakenhetens mentala murar
uppvaknandet är som när krigaren över murkrönet
ser de härar han måste kriga mot
dagen är som strid utan standar och banér
utan svärd och sköld
med bara händerna mot vassa spikklubbor 
med bart skinn mot pilspetsarna 
Och mot kvällen utmattad
rädd igen för natten
som inte bjuder mig någon vila
När förnuftet sover kommer vidundren