Klockan började närma sig vargtimmen. Det där konstiga grådasket mellan tre - och fyratiden på morgonen. Rune var lite trött och radion spelade för fullt. Plötsligt fick han syn på någonting mellan trädstammarna. Först funderade han på om det var ett rådjur men sedan såg han att det var en människofigur som med bestämda steg kom stövlande mot Rune och hans maskin.
Faktiskt lite lättad av att få sällskap så gjorde han sig redo att hoppa ur, ta en snus och hälla upp en mugg kaffe. Precis när han steg ur skogsmaskinen så slocknade radion. Den var totalt svart och Rune började fundera om det var kortslutning nånstans. Han hann inte tänka mer på det för mannen hade kommit väldigt mycket närmare nu och Rune steg ur i leran för att hälsa på honom åtminstone.
När Rune stod på backen så skulle han precis höja blicken för att säga hej och upptäckte då till sin stora förvåning att mannen var borta. Han hade ju varit så nära att han nästan kunnat se honom i ögonen men vid närmare eftertanke så hade han inte sett något ansikte på den gråe mannen. Det var bara en grå silhuett med en slags slokhatt eller huva. Ingenting däri som han kunde minna sig som ett ansikte, ögon eller de minsta mänskliga drag. Bara ett sudd, ett mörker.
Rune blev plötsligt väldigt rädd. Det fanns ingenstans som mannen hade kunnat ta vägen mer än där han stod själv. Han tittade ned i leran och såg bara spåren av sina egna stövlar. Snabbt hoppade han in i maskinen igen och stängde dörren och plötsligt började radion spela.
Där satt han till det började dagas innan han vågade sig hem. Men mannen på mossen skulle för alltid förfölja hans drömmar. Den gråe mannen utan ansikte, lika grå som vargtimmen själv.
