Leta i den här bloggen

torsdag 23 juli 2015

Arbetsförmågan har många parametrar

  Det lovades vitt och brett när den nya regeringen skulle tillträda att den bortre tidsgränsen på sjukskrivningarna skulle tas bort. Man skulle sluta upp med att skramla guldmynten ur gipsen på de sjuka och istället ha en humanare politik som gagnade människans tillfrisknande. En bra bit in i mandatperioden ser vi ingen skillnad. Tvärtom så går Försäkringskassan (!) ut och säger att de ska gå emot ett sådant beslut som att slopa den bortre tidsgränsen.




  När det kommer till flyktingpolitik så hörs ofta argumentet att man inte kan hjälpa i vilket land man är född. Man kan inte hjälpa att det land man bor i drabbas av krig och dess fasor. Lika lite kan man hjälpa att man föds med eller drabbas av sjukdom men det gör man i Sverige. Man  straffas på många plan. Ekonomiskt, för det ska ju inte löna sig att vara sjuk gu’bevars. Det kan ju locka folk till att simulera.  De korvören som ramlar in räcker knappt till en påse kattskit. Mediciner, rehabilitering och läkarbesök som är rätt frekvent återkommande kostar som bekant skjortan och är inte att tänka på med den här kassan.

   Och så var det här med arbetsförmågan som ska bedömas. Försäkringskassan har hittat det ultimata kryphålet när det gäller att sortera bort folk. ”Vi bedömer inte hur sjuk du är utan hur frisk du är”. En klassiker. Den saluterande synen att fokusera på det friska. Men här har det hela en synisk baktanke. Du kan komma med vad läkarintyg som helst. Gud fader själv kan ha märkt det med sitt sigill. Det spelar ingen roll för om du på något sätt visat upp en arbetsförmåga så trumfar det ut alla läkarintyg du kommer släpande med. ”Ja visst, du är ju sjuk i benet men inte i armen.”  Du har ju gått med hunden eller klippt gräsmattan, skrivit en blogg eller hängt tvätt den dag eller stund när kropp och/eller psyke tillät det.  Då har du si och så mycket procents arbetsförmåga. PANG! Klubban i bordet och din talan finns inte.


Hur visar man osynlig sjukdom?

  Men låt mig berätta något för er tjänstemän, handläggare, bedömare och framför allt beslutsfattande politiker som sitter med människors öden i er hand. En arbetsdag innefattar inte bara just den stund du utför en syssla. Den omgärdas av mobilisering av ork av att göra sig presentabel, färdas, utföra sysslan, och sedan ska man hem och återhämta sig. Och det vet ju alla att i hemmet så pågår inget annat än återhämtning. För många är det här oöverstigliga hinder i vardagen. Att handla kräver ungefär samma arbetsinsats som några timmars arbetsträning och det är många dagar som det får sorteras bort från ”att göra – listan” för orken/kapaciteten/möjligheten finns inte. Varken den kroppsliga eller den mentala. Vissa dagar går det. Då klarar man vissa saker som att slänga in en maskin tvätt, diska eller annat nödvändigt. Men andra dagar så är den som är sjuk inte kapabel ens till det mest elementära i vardagen. Så är människan skapt ni arbetare inom styrande instanser. Jag har själv en härlig cocktail av diskbråck, depression, generaliserad ångest och panikångestattacker. Det kräver en sjufan till planering och/eller flexibiltet när det kommer till att utföra den enklaste syssla. Att åka någonstans eller bara det att ha något på agendan – ett telefonsamtal, en tid att passa eller rent av ingenting, kan sätta allt ur spel och man måste ställa in allting i sista sekund. Det kräver också ett sjufan till förhållande att klara de slitningar och det förståelsekrav som behövs för att våga vara sjuk och orka vara frisk. Men det tär så förbannat att ligga till last, att inte kunna hjälpa till och att inte riktigt fullt ut kunna bli förstådd. För hur ska någon kunna förstå som inte är där själv? Hur förklarar man smärta och trötthet? Hur förklarar man ångest? Hur visar man osynlig sjukdom? Det krävs mycket av den sjuke. Styrka att klara sig igenom den parasitstämpel som tynger dig till marken. Styrka att vänta på vård. Styrka att inte bli förstådd och leva med smärta, fysisk och psykisk.

   Att ha en arbetsförmåga med de här diagnoserna på sitt CV kräver en slumpmässig samordning utan dess like. Det kräver att kropp och psyke är på topp samtidigt precis innan och när man ska göra en bestämd syssla. Det är ungefär lika troligt som att vinna på lotto. Nej en arbetsförmåga kan inte bedömas på illvilliga rapporter från någon som sett att man gjort det ena eller det andra. Den kan inte bedömas på korta ansträngningar som sedan kräver sitt dyrbara pris. Om man själv känner att man inte kan arbeta, går till en vårdinrättning som intygar detta så ska det räcka. Eller ska vi underkänna en hel yrkeskår? Ja just ja…