HÄXAN

  Klockan var närmare midnatt när Håkan sa hejdå till sin kompis och stängde dörren till hans hus. Ett ilsket duggregn piskade Håkans ansikte när han gick över gårdsplanen och han skyndade sig in i bilen för att komma undan regnet.

   Huset låg ensligt beläget en bra bit ut i skogen. En lång ödslig väg gick från 

huset mitt i ödemarken och ut till den stora riksvägen . Inga fler gårdar eller hus låg anslutna till vägen, bara någon enstaka vändplats för timmerbilar bröt den enformiga sträckan som var fullständigt omgärdad av storskog.

   Håkan hade varit hos sin vän hela kvällen, tittat på tv och pratat och klockan hade dragit iväg. Nu var det hög tid att åka hem.

   Redan innan han kört ut från gården fick han slå på vindrutetorkarna. Vilket ruskväder. Hela sommaren hade varit fin och nu när augusti närmade sig sitt slut så slog vädrets makter till av alla krafter. Det var som om sommaren försvann i ett ögonblick för höstens regn och rusk. Just den här natten var vädret ovanligt ilsket. Regnet slog i hårda skyar ned över vindrutan och blåsten kom i stötar som tog tag i bilen och skakade den i sidled. Det var som om alla onda makter vore lösa. 

   Torkarnas monotona gnisslande fram och tillbaka över vindrutan skapade ett kusligt ljud i mörkret. Håkan kände sig illa till mods. Mörkret var kompakt på båda sidor om vägen och regnet skymde sikten ytterligare. För första gången i livet kände han sig mörkrädd, riktigt mörkrädd. Han hade aldrig trott på spöken eller annat oknytt och aldrig hade han varit rädd för att gå ensam på mörka ställen, än mindre tvekat att köra bil på natten. Snarare tyckte han att det var mysigt. När kompisarna försökt skrämma upp honom för att åka den ensliga vägen ut till huset hade han skrattat åt dem men nu var det som om någon osynlig kraft gripit tag i honom, något som stramade åt över bröstet och som gav honom rysningar i nacken. Ideligen sökte sig blicken åt sidorna, ut i det kompakta svarta mellan träden, i backspegeln…

 

  Efter en stunds körande tyckte Håkan plötsligt att han inte kände igen sig längre. Någonting med vägen och omgivningen var annorlunda på något vis. Det var som om han kört vilse trots att det inte fanns några fler vägar att välja på. Han kastade ännu en orolig blick i backspegeln och saktade farten något. Dumma tankar började dyka upp, som att någon plötsligt skulle sitta i baksätet och stirra på honom. Tänk om han skulle möta någon annans blick däri? Han rös och vinklade bort spegeln. Han hade inget annat att välja på än att bara köra på rakt fram så fort sikten tillät. Han kunde ju inte komma fel… väl? Bilen jagade fram utefter den regnvåta grusvägen. Granarna på sidorna kastade av och an i blåsten och rätt var det var kom grenar flygande ner rakt i hans väg. I strålkastarljuset tycktes det som om vägen blev smalare och smalare och för varje löv eller gren som for framför bilen ryckte Håkan till av rädsla. Hans nerver var på helspänn och han trampade hårt på gaspedalen. Det kändes som om han inte kunde komma hem fort nog.   

  Plötsligt dök något upp vid sidan av vägen. I bråkdelen av en sekund såg han en svart hukande gestalt intill vägkanten som kommen från ingenstans. Håkan hoppande till så våldsamt att bilen började kränga i sidled och han fick sätta in alla krafter för att få den under kontroll. Till slut blev bilen ståendes stilla mitt på vägen, en bra bit från den mörka figuren. Hjärtat dunkade hårt i bröstet av rädsla och kallsvetten for över hans kropp och kom honom att skälva till. Vem kunde det vara som stod vid vägen den här tiden på dygnet och mitt ute i skogen?  

    Med darrande händer vinklade Håkan tillbaka backspegeln och han sökte med blicken i den, fortfarande för rädd för att vända sig om. Ännu en ofrivillig rysning skakade hans kropp när den mörka figuren blev synlig i spegeln alldeles bakom bilen. Var det inte betydligt längre bort han upptäckt den?

   Med en kraftansträngning klev Håkan ur bilen men bara med ett ben. Det andra hade han fortfarande kvar inne i bilen medan han försökte få rädslan att lägga sig. Det kunde ju vara en förvirrad gamling som stod där eller någon som i vilket fall som helst behövde hans hjälp.

   Försiktigt klev han ur även med det andra benet och gick med dröjande steg mot gestalten. Det var som om alla lemmar i hans kropp stretade emot och ville förmå honom att sätta sig i bilen igen.  När han bara var några meter ifrån figuren glimmade ett par ögonvitor till i mörkret. Håkan kisade genom regnet och tyckte sig urskilja något som liknade en gammal käring under ett fladdrande tyg som nästan täckte hela hennes väsen. Det var en sjal som blåste svart kring hennes ansikte och utgjorde en slags grotta ur vilken bara de blekt lysande vitögonen syntes. Ett gråsvart hårsvall vällde ut över ryggen på henne och fick henne att likna en gigantisk ulv där hon hukade i regnet.

   Håkan tog ännu några skälvande, motvilliga steg. Han klarade strupen och sa med darrande röst:

-          Behöver du hjälp?

  Inget svar. Det enda som hördes var vindens starka sus i de höga granarna vid sidan om vägen och regnkaskadernas smattrande mot marken. Hörde hon dåligt? Håkan tog sats igen:

-          Behöver du…

  Längre kom han inte innan rädslan gjorde att orden fastnade i hans hals. Tanten började plötsligt vagga fram och tillbaka i mörkret. Hon svängde överkroppen av och an och underifrån sjalen hördes ett dovt morrande ljud. Håkan ryggade förskräckt tillbaka inför den fasansfulla synen. Han var just på väg att fly mot bilen när gumman knarrade fram:

-          Ge mig lift ut till vägen…

  Håkan stannade upp och svalde. På något vis var det som om han inte kunde säga nej till hennes förfrågan. Impulsen att fly försvann men lämnade efter sig en obehaglig inre strid mellan två viljor. ”Hon behöver hjälp” tänkte han. ”Hon sa det själv, att hon vill ha lift”, ”det är bara en gamling som behöver lift”. Den andra viljan skrek åt honom att fly för livet.

  Med rösten darrande av rädsla hörde han sig själv säga att han kunde skjutsa henne dit hon ville och utan ett ord började tanten med hukande vaggande gång att ta sig mot bilen. Håkan kunde inte hjälpa att han drog sig undan från henne medan han gick fram till passagerardörren och höll upp den. Han borde ju ha blivit lugnad nu när han fått vetskap om att det bara var en vilsen gammal tant som skrämt honom så, men istället kände han en växande skräck inför denna varelse som så fåordigt stavat fram sin förfrågan om skjuts. Genom natten försökte han få en glimt av henne när hon steg in i bilen men det var omöjligt. Allt under sjalen var höljt i dunkel utom just ögonen som då och då glimmade till med sin bleka glans.  Det var med blandade känslor Håkan gick runt bilen för att sätta sig bakom ratten igen. Han kunde inte skaka av sig den överhängande känslan av fara.   

  Sakta körde de iväg. Regnet hade tilltagit ännu mer och smattrade hårt mot vindrutan. Håkan ökade upp hastigheten på vindrutetorkarna och deras allt snabbare gnisslande fick spänningen i bilen att stiga. Käringen sa ingenting men han kunde känna att hon sneglade på honom då och då när han i ögonvrån såg hennes ögon blänka till i bilens mörker. Ibland hördes ett dovt morrande vilket fick håren att resa sig på honom för han visste inte om det var bilen eller tanten som lät. Han försökte att inte låtsas om henne utan stirrade bara rakt fram på vägen som aldrig tycktes ta slut.

   När tystnaden blivit alltför kompakt kände sig Håkan dock tvungen att försöka säga något till henne.

-          Var ska jag släppa av dig? frågade han och tittade till lite förstrött åt hennes

håll, men det han fick se höll på att få honom att köra av vägen än en gång. 

  Käringen hade dragit tillbaka sjalen och hennes ohyggliga ansikte låg nu blottat inför hans syn. Ansiktet var grådaskigt, rynkigt och utmärglat. Benen lyste vita genom hennes tunna skinn och hon stirrade ondskefullt på honom med sina utstående ögon. Håkan blev mållös av fasa. Paralyserad av skräck stirrade han på henne utan att förmå sig att göra något alls. Ett oljud vid bilens ena sida fick honom dock att tvingas tillbaka till verkligheten. Hjulen hade skurit ner mot dikeskanten och stenarna slog emot underredet vilket skapade ett hemskt oväsen. Håkan vände blicken framåt igen och från gumman hördes ett elakt väsande.

 ”Det här går inte” tänkte han skräckslaget. ”Hon skrämmer mig från vettet”, ”jag måste se till att bli av med henne”.

  Håkan kämpade med att styra upp på vägen igen och såg sin chans. Han saktade in och till slut stannade han bilen. Här gällde det att hålla huvudet kallt. Med låtsad förvåning sa han:

-          Det är något fel i bakhjulet, kan du gå ut och titta? Försiktigt lyfte han blicken

från vägen och såg på den fruktansvärda varelsen igen och han skalv och hisnade vid åsynen. Bakom de vassa tänderna hördes ett svagt fräsande ljud medan hon stirrade ogillade på honom. Underkäken malde i sidled av återhållen ilska och ögonen flammade av en sådan ondska att han inte kunde tro på vad han såg.

-          Du kanske måste skjuta på lite, stammade han och undrade hur länge han

skulle kunna tilltala henne innan något hände.

  Hon började morra igen och Håkan tyckte att hennes ansikte skiftade i olika färger. Skinnet var plötsligt ömsom grönt ömsom blekvitt och i ögonen glimmade en avlägsen röd glans. Plötsligt öppnade hon dörren och backade ur bilen, fortfarande med blicken fastnaglad i hans. Han kunde se hennes knotiga händer när hon stödde sig mot sätet. De var håriga och rynkiga och längst ut på de långa fingrarna spretade mörka förvridna klor. ”Hon är inte mänsklig” tänkte Håkan förfärat, ”ingen människa har sådana händer”. 

  Tanten gick sakta baklänges längs bilen. Han såg henne i backspegeln och väntade ännu lite till. Snart skulle hon böja sig för att se på hjulet. Han såg henne vid bakändan av bilen, såg henne böja sig… NU! Med en rivstart drog han iväg och gruset sprutade från däcken. Håkan trampade gaspedalen i botten och bilen kastades framåt i hög fart. Passagerardörren som gumman lämnat öppen slog igen av farten med en smäll. Han vågade knappt andas. För varje sekund kom han längre och längre ifrån käringen. Han kastade snabba blickar i backspegeln men han kunde inte se henne. Var blev hon av? Håkan sökte med blicken så gott han kunde i den höga farten. Hade hon fallit ned i diket?

  En skarp knackning på förardörrens ruta fick Håkan att hoppa högt. Till sin oförställda skräck såg han häxan springa alldeles bredvid bilen. Hon knackade uppfordrande på rutan med sina fasansfulla händer och hennes spetsiga tänder blottades när hon i ett grin drog upp sin överläpp liksom ett rovdjur. Håkan stirrade förskrämt på hastighetsmätaren. Den visade på över åttio kilometer i timmen, likafullt sprang tanten jämsides med bilen och skrapade med klorna mot rutan, galen av raseri över att han lurat henne. Det var en fruktansvärd skräck och Håkan tvingade sig att stirra på vägen framför sig och gasade på än mer i hopp om att hon skulle ge upp.  

   När häxan slutat jaga honom visste han inte. Han visste bara att hon inte längre fanns någonstans runt bilen när han äntligen stannade hemma på sin egen gård. Inte ens då vågade han gå ur utan satt där tills gryningen nalkades. Först då öppnade han bildörren och gick darrande ut. När han slog igen bildörren upptäckte han till sin fasa långa rivmärken i bilens lack…