BRUNNEN

 Husen var byggda som i en hästsko så byggnaderna bildade ett naturligt skydd inne på själva gårdstunet. Det var den stora mangårdsbyggnaden i två våningar, en flygel ihopbyggd med ett vagnslider och så en drängkammare uppepå. Den tredje byggnaden var ladugården, hönshus och ett litet stall och ovanpå det var en enorm höskulle. Inom gården var förstås en vändplan som rundade en gigantisk gammal ask. Mitt ute på gårdsplanen där det växte gräs och perenna buskar fanns en brunn.  Det hade varit en sådan brunn som hade en handpump en gång i tiden men nu var där bara ett förmurknat trälock. När pojkarna vågade sig dit ibland för att sparka lite förstrött på träet så flisorna flög fick de onådiga bannor av de vuxna. Var de tokiga kanske? Ville de drulla i och drunkna? Det var strängt förbjudet att ens närma sig brunnen. Men det hindrade ändå inte pojkarnas nyfikenhet att gång efter annan söka sig dit.

-         I morgon ska vi se hur djup den är. Viskade Olof i mörkret uppe på kammaren där de fått sitt tillhåll under vistelsen på gården.

-         Hur då? Frågade Erik.

-         Tyst. väste Johan. - Vill ni att farsan ska höra oss?

-         Jo, fortsatte Olof obekymrat men med ett viskande tonläge. – Vi tar med oss ett rep med en hästsko fastknuten i änden.   

-         Smart. viskade Erik.   

-         Sen tar vi en bunt tidningar och dränker in dem i tjära som vi tänder eld på. Dem lägger vi i en stålkorg och hissar ned den också fast med ett annat rep.

-         Vad ska det vara bra för? Ifrågasatte Erik.

-         Vi ska väl kunna se ner i brunnen. Väste Johan.

-         Precis, replikerade Olof. Erik teg.

   Kammaren värmdes av en liten kamin där en rogivande brasa knastrade och sprakade. Pojkarna låg i varsin säng runtom den och mitt på väggen var ett stort treglasfönster som vette ut mot gården. Medan de var för sig låg och funderade hur lodningen av brunnen skulle gå till så somnade de en efter en i den mysiga kammaren.

   Nästa dag satt pojkarna vid frukosten medan husmor stökade runt och serverade både siktkakor, te och kokta ägg. Ibland blev hon upptagen med annat och då passade pojkarna på att diskutera dagens planer.

-         Jag vet var det finns en stålkorg, sa Olof lågt. – Jag smyger iväg och hämtar den när alla har åkt ut på åkern. Under tiden hämtar ni ved och tidningar från ve’bo’n. Tjäran står i stallet.

  Sagt och gjort. Gårdens vuxna for ut på åkrarna och pojkarna satte sin plan i verket. Korgen fylldes med brännbart och tjäran hälldes över. Med gemensamma krafter lyckades de efter ett väldigt slit få undan det tunga locket och brunnens svarta gap öppnades framför dem. De rös.

-         Hu, vad djup den verkar vara. Sa Erik. Ekot av hans röst studsade konstigt mot brunnsväggarna.

-         Ja men nu ska vi veta HUR djup sa Olof, medan Johan tände på bränslet i korgen. De

hade fäst repet i ett av äppelträden för korgen var tung. De tre pojkarna hävde den över kanten och med stöd av trädet så åkte korgen djupare och djupare ned. Erik låg på mage och försökte se.

-         Ser du något? Stönade Johan.

-         Nä bara stenar i brunnsväggen.

  Efter ännu en stunds halande så var väggen bara jord och lera.

-         Ser du inget vatten? Stånkade Olof.

-         Nej. Eriks röst ekade ned i brunnen. Korgfacklan lyste som en alltmer avlägsen fyrbåk där nere.

-         Nu är det inte mycket rep kvar. Sa Johan. Olof kastade en blick på det. Det var tungt

nu. Plötsligt rycktes repet ur händerna på dem. Både Johan och Olof tappade greppet men fångade det snabbt igen. Erik flög upp på fötter.

-         Vad händer? Utropade han. Repet ryckte igen, som om man fått en fisk på en krok. De

stirrade förskräckta på varandra. Ryckningarna blev starkare och starkare och till slut fanns det inte en chans att hålla kvar repet. Korgen försvann nedåt samtidigt som det till deras stora förskräckelse hördes ljud av traktorer och bilar som rullade in på gårdsplanen. Pojkarna fick panik.  Tillsammans baxade de tillbaka det tunga trälocket över brunnen. Repet och korgen fick de lämna.

   De åt alla middag tillsammans på eftermiddagen. Arbetet på åkern hade fått avbrytas av någon anledning för den dagen och pojkarna hade inte mer tid för att få vara ifred med sitt experiment. De utbytte blickar men vågade inte säga mycket över matbordet. De vuxna pratade om sitt.

- Tänk om de ser repet. viskade Erik oroligt.

- Tyst. sa Olof.

   Resten av dagen ägnades åt andra sysslor och pojkarna fick hjälpa till med dem. På kvällen vid läggdags så pratade pojkarna om vad som egentligen hänt vid brunnen.

-         Att ni skulle tappa korgen. Sa Erik.

-         Vi tappade den inte din dummerjöns, sa Olof. Den rycktes ur händerna på oss.

-         Äh.

-         Jag kände det också. Sa Johan.

-         Den fastnade väl i nå’t. sa Erik.

    De grunnade var för sig på vad det egentligen var som hänt. I morgon fick de se.

    Nästa dag när de åter var ensamma kunde de återvända till brunnen. De gick förväntansfullt över gräsmattan.

-         Vet ni vad det värsta är. Sa Johan.

-         Nä. Sa Erik.

-         Att vi måste hissa upp korgen och tända eld på alltihop igen.

De skrattade allihop. Men när de nått fram till brunnen fastnade skrattet i halsen på dem. Locket var skjutet åt sidan. Det där tunga locket. Repet var fortfarande knutet i trädet. Det här övergick deras förstånd. Hade någon av de vuxna kommit på dem och ville lära dem en läxa? Nej, de skulle aldrig lämna locket öppet.

   Molokna och förbryllade hissade de upp korgen som till slut tippade över brunnskanten. Allt var utbrunnet och det var bara kolrester som fanns kvar i korgen. Erik tog en sten och släppte ned i brunnen under tystnad. De stod alla och räknade sekundrarna.

-         Tjugo. Sa de nästan samtidigt.

-         Inget plurr. Sa Johan.

-         Ska den vara torr? Olof lät nästan besviken.

-         Desto större chans att man kan undersöka den. Sa Johan.

-         Vad är det här? Erik drog med fingrarna efter repet precis där det kom upp ur brunnen

och skavde mot kanten. Det var täckt av något, hår eller kladd. Samma slags rester fanns också på själva brunnens ovansida. De undersökte det hela under tystnad och kom fram till att det måste vara tjäran som kladdat med sig något från stallet. De tog korgen, lossade den från repet som fortfarande satt knutet i äppelträdet och gick sedan mot ve’boden.

-         Skam den som ger sig. Sa Olof. Med korgen full i ved, papper och tjära kånkade

pojkarna tillbaka till brunnen igen. Väl där fick de sitt livs chock; locket var på igen.

-         Men vad i… Johan släppte sin ände av korgen vilket gjorde att Erik och Olof inte

kunde hålla kvar sitt grepp heller och korgen damp i backen. De stirrade häpna på

brunnens lock.   

-         Någon driver med oss. Sa Olof. Klockan är redan för mycket för att vi ska hinna med ett andra försök med att lysa upp brunnen. Ikväll lägger vi oss på lur här.

-          

   De var överrens om det, gömde hinken med ved i en buske och fördrev tiden tills det blev kvällsvard och sängdags. När det tystnat i huset smög de försiktigt ut genom sovrumsfönstret och ned på verandataket. Därifrån kunde de hoppa ned på gräsmattan utan problem.  De gick först fram till brunnen för att se om locket var rört men det var det inte. De kom överens om att sprida ut sig på strategiska ställen så att de alla hade uppsikt över brunnen från olika vinklar. I sommarkvällens dunkel var det lätt att se om någon skulle gå fram till brunnen eller smyga runt på gården. De satt en god stund, alla på varsitt håll, och spanade ut över gräsmattan, uthusen, gårdsplanen och buskarna och träden som omgärdade alltihop. Plötsligt fick Olof syn på något. En mörk skugga alldeles vid husets jordkällare. Skuggan förflyttade sig sakta och försvann för ett ögonblick vid syrénhäcken där det var mörkare. Men så dök den upp igen, närmare ladugården denna gång. Var det Erik eller Johan som skulle byta gömställe? Skuggan var borta nu men Olof kunde höra dova ljud när den förflyttade sig över gården. Såg de andra den? För ett ögonblick blev allt stilla men så kom en hård duns, ett kvävt ljud och sedan tystnad igen. Olof började bli rädd. Han ville ropa åt de andra men vågade inte röja sig. Han satt själv i sädeslidret där tröskeln var så hög att han kunde gömma hela sig bakom den och ändå ha ett hörn att krypa in i, ett trappa att springa uppför till loftet och en bakdörr att fly ut ur om han skulle behöva. Han hade valt sitt gömställe med omsorg. Hjärtat tog ett skutt i bröstet på honom när han fick se skuggan komma dragande över gräsmattan rakt mot brunnen. Den släpade på något. En säck? Olof svalde hårt och drog sig bakåt lite. Den mörka figuren släppte ifrån sig det han släpade på när han nått fram till brunnen. Där hukade den och Olof hörde hur det otympliga trälocket hasades åt sidan. Nu flyttades det helt undan och Olof tänkte att den som nu stod där borta måste vara väldigt stark.

   Johan satt på höskullen i en liten lucka och hade full uppsikt över hela gården. Han visste att Olof satt i sädeslidret men var Erik var visste han inte. Johan hade också sett skuggan och visste direkt att det inte var någon av de andra. Han hade blivit rädd när han såg figuren närma sig ladugårdsbyggnaden för uppe på höskullen fanns inte många vägar ut. Men så hade skuggfiguren stannat bakom träden och det där otäcka ljudet hade ekat stumt mot ladugårdsväggen. Nu såg både Johan och Olof hur varelsen baxade bort locket och böjde sig ned över det den släpat över gräsmattan. Den lyfte upp den ledlösa säckliknande klumpen och släppte ned den i brunnen. ”Tjugo sekunder” tänkte Olof. En svagt dämpat ljud avslöjade att bytet nu hade nått brunnens botten med hög hastighet. Skuggan tog tag i repet vid äppelträdet, ryckte i det några gånger och både Johan och Olof stelnade till vid åsynen av rörelsen. Skuggan tog tag i repet och hävde sig ned över brunnens kant och fortsatte sedan längre och längre ned. Både Johan och Olof kände att de måste göra något. Var var Erik? Om han sett detta måste han vara vettskrämd. Efter en bra stund hördes ett ljud från brunnen. Ett lågt morrande eller ulande som av ett djävulens odjur . Repet var stilla. Skuggfiguren hade nått botten. Olof och Johan kröp fram nästan samtidigt från sina gömslen. De träffades under ett av askträden och var båda mycket skärrade.

-         Var är Erik?! Viskade Johan upphetsat.

-         Jag vet inte… Erik! Olof visk-väste över gårdsplanen men de fick inget svar.

   De gick båda försiktigt fram till brunnen. Rädda men fast beslutna vad som måste göras. Johan lossade repet och slängde ned det i brunnen. Sedan tog de tag i locket tillsammans och drog det över hålet igen. Det tog alla deras krafter.

-         Erik! Nu ropade Johan av full hals.

-         Kom fram nu! Stämde Olof in.

   De började gå runt och leta och ropa och snart hade de vuxna vaknat och kom ut på gården och frågade vad de höll på med. De var tvungna att bekänna alltihop. Två skarpa örfilar fick de men värst var ändå oron över Erik. Han var lite yngre och de hade ändå ett ansvar över honom. Eriks pappa tog pojkarna i örat.

-         Vet ni inte om att ni ska ge fan i den där brunnen? Vet ni ingenting ungjävlar?

   De teg. Också mycket för att de inget mer visste än att man inte fick närma sig brunnen. Inte varför.

   Hela natten letade de och hela nästa dag. I dyngbrunnen och i alla förråd, lårar och krypin. På vindar och i källaren. De satt alla tysta vid kvällsmaten och ingen av dem rörde just i maten. Johans pappa grep Eriks far om armen.

-         I morgon måste vi öppna brunnen. Hans blick var lika fast som nävens grepp över

armen. Som för att hålla kvar honom. Eriks fars ögon såg först med fasa på Johans far men så veknade han.

-         Ja. Sa han bara.

   De fick användning för krogen med ved. Den hissades ned och lyste upp ganska bra där nere. De kunde med möda se ett bylte och några ben men inget mer.

-         Erik! Ropade Eriks far ned i brunnen. Tystnaden gav dem det svar de fasat. Han

ropade en gång till och rösten gick upp i falsett när tårarna bröt fram.

   Johans far tog honom undan medan de andra drog över locket igen. Olofs far hämtade traktorn och tog en stor sten i skopan. Han placerade stenen på locket och åkte iväg igen.

   Johan och Olof såg förstämda på.

-         När locket murknar… sa Olof

-         Ja? Sa Johan.

-         Då krossar stenen skuggan. Sa Olof.