Utanförskap och storkok

Jag sitter förbannat obekvämt i en konstig fåtölj i ett litet rum. Det finns några fåtöljer till ställda i en ring, alldeles för nära varandra. Jag fryser. Skakar. Kanske är det mest av nervositet och ynkedom. Jag känner mig ungefär som det där som man aldrig får bort i ett badkar eller i ett handfat. Eller nåt besvärligt kostsamt parti böckling som ingen vill befatta sig med. Böckling som simmat igenom alla samhällets nät som för varje krets i Dante's inferno fått större och större maskor.

Nu ligger jag här och sprattlar nedanför advokaternas, tjuvarnas och mördarnas ringar, på golvet inför ögonen på representanter från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten. Det här är ett överlämningsmöte. Jag ska överlämnas. Jag är ett kolli. Nej just ja, böckling. Ett besvärligt parti böckling. Fast i fiskmjärdar och fadäser. 

De är dumma i huvudet, representanterna. Tre kärringar i varsin likadan fåtölj som jag sitter i. De är blåsta. Jo det är förmätet av mig att anse mig mer intelligent än de här tjänstemännen, kvinnorna, tanterna med represen- före. Men de är fan dumma i huvudet. Jag vill inte att de ska varken representera, hjälpa eller guida mig. Det är som när Jerry Seinfeld upptäcker att hans smarta flickvän har en mentor som dejtar Kenny Bania.

Jag får vränga mig på det här mötet. Vända mig ut och in värre än jag vågar göra när jag sist var hos en psykolog värd namnet. Det krävs förtroende och trygghet innan man vränger sig. Men jag måste annars får jag inte de 3 300 kronorna i månaden som jag förtjänar genom att låna bil och tanka med andras pengar för att ta mig de tre milen till det här stället och sen de tre milen hem. Jag får tala om varför jag är här och det är svårt. 

Jag är här för att jag "varit aktuell" i sjukvård, socialtjänst, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag har sedan jag blev utförsäkrad ansökt om behandling och rehabilitering men det finns inga psykologer eller terapeuter att uppbringa i min kommun. Inte ens i grannkommunen. Jag har varit hos flera olika läkare med resultat som är rena löjan. Apropå fiskmjärdar. Det ligger flera förfrågningar på olika psykmottagningar men ingen har ännu kallat mig. 
Jag fick vid ett tillfälle av kraft nog att ringa till patientombudsmannen som i sin tur kontaktade enhetschefen inom psykiatrin och påminde dem om den här så kallade vårdgarantin. Då hade jag väntat på en tid i sju månader. 
Jo jag fick ett svar, ett personligt brev undertecknat av enhetschefen själv som beklagade och lovade mig en kallelse inom en månad. Det här var strax innan jul 2009. Det kom aldrig någon kallelse. 

Så en av de här människorna i fåtöljerna ordnade en remiss till en läkare i psykiatri och vidare psykologsamtal. det var mycket bra. Två år hade då gått. Men jag var tvungen att resa ned till fiskmjärdsbotten för att få ta del av vårdgarantin som inte var någon garanti. Och jag var tvungen att vränga mig för okänt folk och visa mig i min allra mest sårbara skrud. Hudlös. Flådd böckling. 

Jag har ju skulder. Det måste jag tala om. 3 300 i månaden räcker inte ens till hyran. Inte ens till bensin in till de här träffarna. Det räcker inte till läkarbesök och rehabilitering och medicin. Än mindre till att betala det jag hade att betala innan jag blev sjuk. Men det är inte det som är det värsta, konstigt nog, den krisen har jag på något sätt genomlevt. Att vara livegen och parasitera på de mina. Att börja tänka i banor som att befria dem från bördan som är jag. 

Nej det är synen på mig som är den värsta. Synen som är legaliserad och legitimerad av de som har styrt upp det här systemet. Vi som inte bidrar till samhället, som har haft osmakligheten att bli sjuka, som vill ha och vill ha, mat, vård, bostad... fy fan. En av de här kvinnorna ska hjälpa mig med ekonomin. Bra tänker jag. Skuldsanering tänker jag. Kanske ändå ett beviljat försörjningsstöd tänker jag. Kanske hyresbidrag tänker jag. Storkok säger hon. 

Storkok. Inte i som att man kokar tre paket makaroner på samma gång för att spara på el utan storkok som i att man ska köpa stora bitar kött och billiga rotfrukter och göra storkok för att det är billigare; "än att äta pizza varje dag för det går ju inte va!" säger hon och tittar på mig och nickar åt sig själv. Nu har hon sagt en sanning minsann. Pizza. Ja jävlar. Tur du sa det. Jag som åker och köper pizza varje dag. Hon måtte vara synsk. Vilken AHA - upplevelse. Nu måste jag sluta köpa pizza. Och börja göra storkok. Att jag aldrig tänkt på det förr. 

Gratis mat

I deras ögon är jag redan utanför. Utanför samhället. Utanförskap. Utan talan. Utan värdighet. Utan inflytande över mitt eget liv. Utan plats. 

Jag är en breve´käring. Det hette folk förut som inte ägde något utan de fick ha sina saker eller djur om de ägde några hos någon som tog hand om dem och så fick de gå runt och göra sysslor "breve´". Bredvid alltså. Dagens breve´karlar är människor i utanförskap. Reinfeldt och hans hejdukar tror att utanförskap är det som automatiskt inträder om man får bidrag av nå't slag. Eller om man är sjukskriven. 

Men det verkliga utanförskapet som jag ser det och har upplevt det är när man  är med i samhället på låtsas, på nåder. Pseudodelaktig. Som när man var slyngel och inte hade någon att vara med utan man gick nära nå't gäng till matsalen så det inte skulle se ut som att man gick själv och de gick fortare och fortare för att komma ifrån en. 

Utanförskap är när man inte har sin värdighet kvar. Värdighet som kommer av att man räknas med. Sophämtare, direktör, städare, lärare, hamburgervändare, sjukskriven, studerande, arbetssökande vad som helst - man måste få ha sitt människovärde kvar oavsett. Vad är det som gör att man känner människovärde? Jo kontrollen över sitt liv, sin ekonomi och sin livssituation. 

Att man kan tänka; jo jag är utan arbete nu men jag letar och jag klarar mig under tiden. Jag behöver inte gå till soc (och få avslag) jag kan köpa mat och kläder till mina barn, jag kan betala hyran fast jag söker arbete eller fast jag är sjuk eller fast jag studerar så jag kan få den kompetens jag behöver. Jag har ett värde även som "breve´karl. 

Det har man inte idag. Dagens utanförskap ligger i att du förlorar all kontroll över ditt liv om du blir sjuk eller arbetslös. Livegen och fattig. 

Jag skulle också kunna jobba med att lära ut hur man gör storkok. Jag är en jävel på det. Dillkött, grytor eller 40 x 40 cm lasagne. Jag kan storkoka spagetti också. Eller våfflor. 

Men det blir kanske inte lika gott i längden. 

Flugor är ett helvetets påfund!

Ja jag vet, jag har tjatat om det här förut men det ger jag fan i. 

Flugor. Det är sprungna ur helvetet. Mini-demoner säger jag. Pluääähh. De uppstår ur intet, gäckar en, försvinner när man ska jaga dem med smällaren, dör till synes men vecklar ut sig igen och kommer krypande. Sen är de borta, helt väck, tills man smyger sig närmare för att se var de tagit vägen - då exploderar de i nån slags vansinnesflygning och fastnar i nackhåren på en. 

Eller också en stund efter man släckt lampan på kvällen. Helt apropå ingenting. De kan ha suttit och sovit i tre år, men när jag ska sova och släcker lampan så väntar de en halvtimme innan de kör igång. Man hör nåt mysko brusande ljud. Är det en mus kanske? Nej nej, en fluga tro på fan, som flyger som en idiot mot plast eller annat fint material så det ska låta å det grövsta. 

När man går upp för att slå ihjäl den jäkeln så är den försvunnen så klart och om jag ger upp och lägger mig och till äventyrs somnar, ja då vaknar jag av att jag har den på näven i sängen om morgonen. 

Det finns flera olika. det vet ni va? Vanliga husflugor. Även de man ser ute på kor och hästar. De är inte mycket att bry sig om. Men takflugorna... brrrr. De är gjorda i kevlar, övervintrar på vindar och kommer fram när det blir varmt. När man slår dem så växlar de upp och blir helt galna. Omöjliga att slå ihjäl. Man får spränga dem. 

Jag hörde en kväll ett ljud i timtal. Till slut lokaliserade jag det till att vara en fluga men jag kunde inte för mitt liv hitta den. Sen gick jag och drog ut en låda med tidningar, en låda jag inte varit i på månader och mellan tidningarna, precis de jag bläddrade igenom - där låg flugfan. Vad är oddsen för det?

Ja vänta det är inte klart än. Spyflugor, eller så kallade höstflugor. De kommer just på hösten, väger 5 kilo och flyger med fördel igenom levande ljus. Idioter. Andra spyflugor som kommer på somrarna är lite fastare. En höstfluga kan man göra mos av med en halvmiss. Blä.

Köttfluga. Grönskimrande. Vidrig. 

De här vinds- eller takflugorna är värst. De är fulla i fan. De kan samlas och sitta bredvid varandra och glo och vänta. Ligga i lampkupor i århundraden för att sen ramla ner i skallen på en eller innanför skjortan. 

Hu vale. 

Vårminnen

Jag kastar mig på min lilla röda DBS och trampar iväg på grusgången och vidare ut på vägen. Cykeln har en sadel, och bara det är konstigt, som halkar på sniskan och den har en trasig packhållare. Jo packhållare. Vem orkar säga pakethållare? Inga handtag har den heller utan bara två rör som sticker rätt ut. Livsfarligt. Dessutom tar inte bromsarna men det är trivialiteter. Huvudsaken är att man kan cykla på den och jag har precis ringt från vår tjocka grå plingande telefon med nummerskiva och en lur på två kilo till min kompis A på bondgården nere på åkrarna i Tommesbo. Vi ska leka. Jag tror aldrig jag fick ett nej när jag ringde dit. Eller tvärtom. Vi skulle alltid leka. 

Det är vårvindar friska när jag trampar på nedför Garpenbergsbacken. Håret fladdrar för ögonen och i munnen. Solen lyser mig i ögonen och jag känner doften av dynga och blöta vårdiken nere i Kroken. Det luktar gott. Koskit och bara, blöta åkrar. Våren är på väg. Den är nog redan här. 
Inga vantar har jag, dålig jacka och naturligtvis ingen mössa. Oftast ridstövlar. Med röda byxor kunde man nämligen leka Diana i "V" med ridstövlar. Eller Lydia. Ingen ville vara Lydia. Diana var den man ville vara och då skulle man gå snabbt och se arg ut i röda kläder och svarta ridstövlar. Ibland kunde vi lura min syster Vassäran och A:s syster V att vara Donovan och Julie eller arga ödlor. Det gick rätt dåligt. De lurade oss jämt. Vi kallade för övrigt Donovan för "klädnypan" eftersom han såg ut som han hade en sådan mellan ögonen. 

Det var också så att jag och A var "grisarna" och Vassäran och A:s syter V var "rävarna". De hette Olle och Nisse dessutom. De var de listiga så klart. Allt var väldigt hemligt och det mesta gick ut på att lura skjortan av A och mig vilket inte var så svårt. Det förekom till och med hemlig brevväxling med de här rävarna och grisarna och vi fick då epitetet "grisarna de små". Mycket degraderande. Men vi visste vår plats. 

Jag rundade det röda uthuset med postlådorna och kom in på ladugårdsbacken under de stora askarna och lönnarna. Hönsen sprätte i leran utanför ladugården och dörren till hönshuset var alltid lagom på glänt med en lång hasp så de kunde gå ut och in. Om tuppen var ute så skyndade jag mig. Han kunde jaga en nämligen. En gång gjorde han det när jag kom så jag fick kasta cykeln och springa in. 

Farstudörren var öppen. Ännu ett vårtecken. Jag knackade en gång på köksdörren och gick sedan in, lika varje gång. A:s mamma satt antingen med en kopp kaffe och en veckotidning eller bakade tiotusen bullar som låg i ett formidabelt berg på köksspisen i hörnet under fina bakdukar. Att hon hann och orkade mellan ladugårdssysslor. Det luktade Vicks ibland i köket. Vi fick smörja hennes onda rygg med det. Om hon satt med veckotidningen så kunde jag och A kräla över bordet och läsa Saidas spalt. Det var mystiskt och spöklikt. Vi fick ofta många uppslag av sådant. Som att försöka spöka själva tex. Helt värdelöst. 

Men en av våra främsta sysselsättningar på våren var att gå ut och så valde vi ett väderstreck och sen var det bara att gå. Ingenting fick hindra oss. Vi fick inte går runt någonting utan allt skulle forceras, taggtrådsstängsel, eltrådar, snårskog, leråkrar, bäckar, diken... det slutade oftast med att vi hade ett ton lera runt varje stövel och låg skrattandes i ett dike oförmögna att ta oss upp. 

I brinken där Trollbäcken kom forsande var det liksom en annan värld. En hålväg, bred som en ravin med en bred bäck som nästan var som en å på vissa ställen, ringlade sig fram. Kabbeleka växte i kanterna och dem fick man inte ta på. Och vad kunde man väl inte finna ut på dylika ställen om inte att hoppa över bäcken så pass många gånger att man bara råkade plurra med ett ben och sen råkade ramla bakåt i vattnet och sen var man ändå sjöblöt och då kunde man lika gärna bada. 

Jo det var vanvettigt kallt. A:s mamma tappade faktiskt tålamodet när vi kom in för tredje gången och hade blött ned oss fullständigt och jag fick låna kläder IGEN. 

Guldminnen är när Vassäran och A:s syster V eldade i kaminen nere i kojan som stod ute på åkern, och stekte pannkaka där. A och jag höll till på en filt i solen utanför kojan och läste Finn och Fiffi. Det var "Det hemlighetsfulla slottet" minns jag och lite då och då fick vi en pannkaka av storasystrarna som var lite mildare till lags den dagen. Annars var Finn och Fiffi en stark prägel på vår tillvaro. Dessa album med äventyr som man kunde gömma sig i när verkligheten var för läskig. Jag har en stor samling och saknar bara ett album. Feroms hemlighet. Så nu vet ni. 

Nu var det så att A:s familj även ägde ett Philips Videopac Magnavox Odyssey. Tv - spel alltså. Det här var innan Nintendo och vi kunde sitta och spela detta Pac Man - liknande spel till vi blev helt slut. Simpla pixelgubbar men vad gjorde det?

 

Men sen kom NES, Nintendo Entertainment System med spel som Super Mario, Wrecking Crew, Zelda, Kid Icarus, Punch Out... A:s storebror med vänner hade tournaments med tabellförda spel och räddade prinsessor eller utslagna boxare och A och jag kunde ibland, på nåder få sitta bakom och titta på när vederbörande storebror letade sig igenom sista labyrinten i Kid Icarus med tillräckligt många flaskor med sig för att klå bubbelgubben i slutet.

En gång gick vi in på broderns sparade gubbe i Link, Zelda 2, råkade radera alltihop och fick sen försöka sitta och spela tillbaka allt som han hade uppnått. Det gick inte och vi flydde fältet innan nån hann se oss vid brottsplatsen. Jag tror inte vi klarade oss ändå. 

Men det här är minnen som kommer och knuffar ikull mig dagar som dessa. Dofter, ljud, bilder. Jag är oändligt glad att jag hade tillgång till den här fristaden där allt var likadant jämt. Man visste vad som gällde. Det var alltid ladugård klockan fem och man gick alltid den vägen innan man cyklade hem för att få med sig lite hö i en kasse till kaninerna. 

Beach -the big rip.

Ja ni vet när universum till slut har expanderat, den mörka materian alltså, så allt slutar i "the big rip". Allt slits isär. Om det nu inte finns fler universum då så vi kolliderar med ett annat och det blir en ny Big bang. 

(Följer inte alla de här vetenskapsprogrammen om universum?)

Men jag tror ändå att den ena eller andra företeelsen kommer att åtminstone stoppa upp vissa saker. Det tar slut. Till och med Plura kommer att lägga av. Att göra tv i alla fall.  

Folk, ni vet "folk" brukar ju sikta på beach - 2014 som i år då. Annars är det ju beach - ett annat år. Vad man siktar på är vad jag förmodar att bli mer tränad och se mindre avskräckande ut i bikini eller baddräkt. 

Badning medelst hukning

Kapitulation 

Jag siktar på beach - the big rip. Det är nog så lång tid det kommer att ta för mig att uppbåda motivationen att göra nå't åt den här lekamen man blev begagnad med. Om jag väl sätter igång så går det nog men att sätta igång... pfff. 

Jag kommer never the less att åla i vassen i skymningen och då är man ändå för kall för att bada. Skitsamma. Om nån tittar åt mitt håll så låt dem pinas. 

Man är alltid ensam

I den värsta ångesten är man alltid ensam. Den kan ingen annan aldrig fullt ut förstå. 

När du sitter där i natten med darrande ben, kallsvett på ömmande hud och en oförklarlig skräck i ditt inre så är du så ensam som du någonsin kan vara. 

Du kan aldrig förklara känslan. 

Och när det släpper sedan... hur ska du kunna kläda i ord, det som rivit ditt sinne i trasor? Hur ska du kunna bringa förståelse till din trängtande, längtande själ? Hur ska man kunna vaggas när man ingen famn har att tillgå? När famnens armar är för hårda eller inte finns där?

Man återvänder till livet som vem som helst. Deltar och försöker, men befinner sig alltid med en del av sig själv i den ravin där man slåss mot vargarna. Man har ett ben på den sida stängslet där granaterna fortfarande sprängs och man måste avväga och bedöma faran. 

Dagens outfit eller ska jag orka till kvällen? 

Inte ens i sällskap är jag med. För jag är ändå ensam. Som min egen skugga känner jag inte igen mig själv i det jag gör och säger. Det är korrekt, både socialt, arbetsmässigt och tamejfan också politiskt. 

Men jag hör mig själv som från en annan dimension. 

Inte jordad. 

Jag vaknade natten till igår. Jag hade drömt att jag gick i det hus där det hemska skedde. Det var förfallet, det var tomt, lämnat som om man bara rest sig och gått. Jag gick bland bråten och såg kläder, tidningar, saker och mindes...

När jag vaknade så var inte bara min tanke utan hela min känsla; vem ligger bredvid mig och hur rädd behöver jag vara?

Hela jag var i en annan tid. 

Och så lägger jag huvudet mot Fleka lu's mage, känner sparkarna mot hela min underarm. Jag går in till Loostigaste och ryktar henne. Och blir jordad. Jag är jag. Jag känner igen mig. Vi är en energi. 

En. 

17 kilo sen