Konsten att intervjua

Jag tittade på Skavlan. Inbjudna gäster var bland annat Gordon Ramsay, David Walliams (Little Britain) och Kenneth Brannagh. Som alltid när jag ser Skavlan så är jag nervös. Jag är rädd för att det ska gå åt helvete helt enkelt. Varför? Jo, han håller inte i intervjun. Det är gästen som gör det. Till och  med tar över ibland som när Robbie Williams var där. Men om gästen inte heller kan hålla i så blir det platt, pinsamt, krystat, ojämnt och hackigt. 

Jag tycker Skavlan är helt och hållet så bra eller dålig som hans gäster är. Om han har en gäst som klarar hans hackande stelbenta frågor och göra något av det, ja då går det. Men om han möter en person som är färgstark och inte parerar - då går det inte att titta på.

Tycker jag då. 

Jag tänker på en annan intervjuare som verkligen håller i samtalen. Och inte bara det, han fixar inför en jättepublik både live och ute i stugorna, att hantera gäster som kommer dit och är obänduga som en råtagen tjur i skogen. Ingen kan komma dit och ta över, inte ens Jim Carrey. 

Man behöver inte vara nervös, man vet att han klarar det hur svårt det än blir. Vem? Jo David Letterman. 

Jag letade upp ett klipp när Letterman intervjuade Gordon Ramsay. Vilken skillnad mot Skavlan. 

Här bju'r jag på klipp professional när Joaquin Phoenix kommer in som gäst till Letterman och har gjort en kupp. Som ni kanske minns deklarerade Phoenix för några år sen att han skulle sluta med skådespeleriet och bara ägna sig åt musiken. Han sparade ut skägg och hår och såg ut som vilken mentalpatient som helst. Och agerade sådan också. 

Det här kände inte Letterman till utan fick en smärre chock när Phoenix kom in på scen. I det andra klippet kommer Joaquin tillbaka som sig själv och medger att det var en kupp. 

Klippet med kupp-Phoenix

Man ser att Letterman, trots pokerfejset, tittar fundersamt på Phoenix när han kommer in. Men han gör intervjun utifrån förutsättningarna. 

Avslöjandet 1,5 år senare

Kuppen var också ett experiment i att se hur folk tror att allt som är i medierna är sant. I så kallade "reality-såpor" där det händer en hel del och bra många tror att det är på riktigt. De började som ett skämt och löpte sedan linan ut. 

Men det är intervjuandet jag pratar om nu. Här till exempel; Skavlan intervjuar Jörn Donner med näsan i sina papper. Utan Jörn Donner skulle det vara en katastrof. Jörn hos Skavlan Det är nog pinsamt ändå men tack vare Donner så rör det hela sig framåt. 

Den här debatten är suverän: Letterman om Irak och Afganistan med Bill O'Reilly Debatten

Så egentligen undrar jag... hur fan fick Skavlan det där jobbet?