Depressionens fula fejs

Ja fejs. Annars skulle jag ju skriva på engelska. Nu när vi försvenskar allting så lär man ju försvenska stavningen också. Som mejl till exempel. Annars kan man ju säga e-post utan att skämmas alltför mycket. 

Jag har sjunkit som en sten. När jag har folk omkring mig vilket turligt nog inte är så ofta så får jag ta sats och anstränga mig för att prata. 

När jag blir ensam så förvandlas mitt ansikte till sten. Jag känner hur jag hamnar i sådana där tillstånd när man bara stirrar tomt framför sig och känner hopplöshetens och sorgens klump växa inombords. Jag vet inte var jag ska göra av mig själv. 

Jag sitter inte vid köksbordet, håller mig om kinderna och har "måttlig ångest" (Kjöller). Jag går ut, jag ryktar en häst, rider, mockar, slår i stolp eller nåt annat som gör kroppen lite mer slut och hjärnan distraherad. 

Men det fungerar inte. Jag genomskådar mig. Visst är det gosigt att lukta på en stor stark häst men att göra det med kraftlöshetens och ledsamhetens ok över sig är inte kul. Det är övermäktigt. Jag vill bara bli räddad. Uppfiskad med en håv som Kalle Anka när han hamnat i dricka't, spottar ut vatten och säger; "SPLUTT!"

"Är du nån gång glad?" frågar läkaren och ser på mig med en uppriktigt positiv uppsyn. Jag slår ner blicken och skäms. Varför ska jag skämmas? Men jag gör det, jag skäms. Och skrattar som brukligt när jag av gammal vana tar på mig mitt sociala clownfejs. 
"Nej... jag är sällan glad" svarar jag ärligt. "Jag pendlar mellan livsleda och att jag tycker att livet ändå är ganska drägligt. Men jag är sällan glad."

Orden blir hängande i läkarrummets kliniska atmosfär och jag hör själv hur sorgset de klingar. Om nu sorgsna ord kan klinga? Klinga som vaggande kyrkklockor i ett mörkt torn en dimmig allhelgonaafton-afton möjligen. Klinga som ett dödens förebud. De klockor som ringer in ditt liv. 

Känslan har följt mig som en skugga, en vålnad från den där dagen för två veckor sedan. Läkarens ord om att folk som mår som jag beskriver brukar inte gå ur sängen. Det är inget alternativ för mig. Jag gör ändå, måste orka, måste göra. Orka fast man inte orkar. Det kan ju kännas bättre efteråt. Jag klättrar över murar, väggar och berg av ångest och nervositet för att få känna ögonblicket av tillfredsställelse när de är forcerade. Känna lugnet av när jag kan ta ett andetag som går djupare än toppen av halsen. 

Blunda och släppa taget om mina krampande muskler - bara för en svindlande stund innan verkligheten tar vid. 

Öppna ögonen, och kanske är de lite röda och blanka, men de ser klart. För de måste se verkligheten i vitögat. Måste. 

Om jag hade nåt att säga

Ja då skulle jag skulle jag ha skrivit det här. Då skulle jag verkligen lagt ut texten och vräkt på med alla möjliga sätt att säga det jag ville ha sagt, på pränt, svart på vitt, text i rutan. 

Jag är en sån där som tycker det är värdelöst att skriva nåt bara för att. Det ska vara mening med det man skriver. Man ska ha nåt att säga. Inte bara nåt blaj på kvällskvisten bara för sakens skull. Nej riktiga grejer, handfast, med poäng. tryck och massa.

Inget ordbajseri, inga långa haranger som egentligen hör hemma inne i skallen och inte i skrift. Framför allt inte i sociala medier. 

Substans. Det är A och O. 

Har man inget att säga så ska man hålla käften. Hålla tand för tunga. Inte välla ut värdelös dynga för att man vill vräka på med sitt löjl som om nån annan hade glädje av det. 

Nej så det säger jag bara, inget tomt pladder, inga lösa ändar och en massa bokstäver till ingen nytta. Mening och poäng ska det vara. Annars är det ingen vits. Att läsa. Eller skriva. Eller... ja. Ni fattar. 

Äh...

Anarkin är lös

Man har ju nån slags inre moralkompass. Ett bättre själv som överjag(ar) över ens egna ord och handlingar. Framför allt känslor. 

Man har ju den där idén om att man ska sköta sig, inte skämma ut sig, inte åsamka andra elände. Man vill hjälpa till om man kan, göra bra saker. Göra så rätt man kan. Ge. I ord, bild, bemötande och handling. 

Följa lagen men också följa det oskrivna. Normerna. 

Få andra att må bra. Känna sig uppskattade. Känna att mötet med mig var trevligt. Det kanske inte gav nåt direkt men det var åtminstone inte otrevligt. Jag vill inte kränka nån. Inte göra skit. 

Så tittar man sig runt och ser just sånt. Möter på det när man minst anar det. Folk som ger blanka jävulen i andra. Som armbågar sig fram med SITT. Som skiter fullständigt i vad andra tycker och som bara vräker sig, skor sig. 

Jag såg på PLUS om en som förskingrade åtskilliga hundra tusen, ja miljoner, på bodelningar. Så länge utredningen pågick så fanns det inte ens lagliga medel att åtala vederbörande. Och så länge vederbörande höll på så växte fallet och blev liggande längre utan åtal på grund av prioriteringen. 

Det finns lagligt stöd för att sjuka och arbetslösa ska betala tillbaka sjukersättning för att FK har funnit ut att det ska vara så. Men du kan bära dig åt som en jävla idiot bland folk och fä utan att ens bli tillsagd av en myndighet. 

Du kan vansköta djur, väsnas, leva fan, hitta på egna historier om folk och sprida hejvilt utan grund utan att du behöver stå till svars. Du kan sätta ungar till världen som att det vore tidernas bedrift och sen ge fan i att ge dem vad de ska ha, ja till och med slå dem, utan att polis eller sociala myndigheter griper in. 

Allt läggs ned i sila mygg och svälja kamel- landet. 

Det här är en genomgående trend som växer sig allt starkare för varje månad, vecka. Anarki och galenskaper. Det händer så mycket tok så man kan undra om folk har gett upp, kastat vettet åt helvete och bara kör på för allt vad tygen håller tills de självantänder. 

Samhället har ju ändå vrängt sig, vänt sig emot sina egna och sålt ut sig till fan själv. 

Heder, moral, vett och etikett, hänsyn, etik, välvilja och empati - det var sånt som fanns förr, när man tog av sig mössan vid matbordet, höll käften efter klockan tio och frågade om lov innan man gjorde nånting som berörde andra. Bara för den goda sakens skull. 

Nu är var man sin egen borg, ö och bulldozer och nåde den tönt, fjant, emo, parasit och bråkstake som står i vägen och klagar, gnäller, krånglar, bråkar och ömkar sig. Klipp dig, skaffa ett jobb (för om man har ett jobb då är allt accepterat oavsett om man är en skithög), flytta ut i skogen, sluta gnäll, knyt handen i fickan och bit ihop annars blir du överkörd av ego-bandvagnen på steroider. 

Jävla skitsamhälle!

Jag fick träffa överläkaren i psykiatri

Ja hon är bara här två dagar i veckan, jag bor ju i Dalarna för tusan, men ändå. Ett välsmakande blåbär är bättre en en hel liter ruttna sa den som valsat runt med både Kloker , Toker, Fokker, Messerschmidt och Vampire på psykstationerna. 

I somras sökte jag en tid, i fredags fick jag en, det andra landstinget från det jag blev skickad har inte hört av sig fast de bedyrade att de skulle. De släppte mig med avsmak som en soppåse med gamla räkskal helt utan skyddsnät.

Den här kvinnan lyssnade. Hon förstod. Hon tänkte inte pracka på mig mediciner utan förklarade bara för mig hur den hon hade i åtanke fungerade. Hon var rapp, smart och ställde relevanta frågor. 

Efter en mycket kortfattad resumé av mitt liv och mina turer i vården konstaterade hon att det var inte konstigt om jag var trött på "psykiatrin." Och trött på att prova ut en massa ickefungerande mediciner. Sant, men samtidigt behöver jag hjälp för hur jag mår. 

Det går inte efter alla dessa år att "göra saker ändå" med sin ångest som en liten dryg kompis i bakfickan. Jag beskrev för henne de olika sorters ångest som jag har. Vardagsångesten, den jag vaknar med, skakandes, som gör att jag inte tål nånting annat än tystnad, levande ljus och en bekant bok som Sagan om ringen, Spökhistorier eller Ozzys självbiografi på morgonen. För att ge några exempel. 

Den andra ångesten som gör att jag har svårt att åka hemifrån, t ex på kurs, sova borta, gå i skola, befinna mig på platser under utsatt tid, krav på närvaro, rädsla för att bli sjuk borta... den ångesten är ett gissel när man vill göra en massa saker. Jobba till exempel. Eller förkovra sig på kurser professional. Flera veckor innan så är jag helt förvirrad och skärrad, när jag sen vaknar den dagen det ska ske så mår jag illa och är förlamad. Kommer jag iväg och blir kvar så slår snart en fruktansvärd panik till som att jag måste hem som om det brann i både mig och huset därhemma. 

Sen har vi den här skiten som väcker mig om nätterna. Det som är som en demon av ångest som landar på min mage och kör in klorna och vrider om. Skallen förvrängs och tankarna går inte att styra. Kroppens hela system går på och reagerar med allt den kan. Spy, diarre´, skaka, svettas, bultande hjärta, arytmier, hyperventilation, yrsel och blackouter...

Det här har jag tjatat om förut men det kan alltid upprepas. Åtminstone för min egen skull så jag får en överblick. Den ångesten rår nästan ingenting på och den sitter i i dygn. 

Efter en sådan omgång kan jag hamna i nåt slags kroniskt ångesttillstånd. En fjärde variant alltså. Jag är bredvid mig själv, skakig, ömklig, klen, gråtfärdig, svag. Det är svårt att bryta och svårt att komma ur. 

På det så har vi mitt allmänna stämningsläge. Sinnesstämning professional för jämnan som ligger nånstans mellan botten som är självmord/livsleda och mitten som är "hanka sig fram trots allt men ogärna". Ovan det mittsträcket finns nåt som kallas energi, glädje, tillfredsställelse, lycka eventuellt, eufori ibland. 

Jag har känt det EN gång under ungefär ett halvår. När jag och Pluto träffades fungerade jag. Jag var glad, pigg, hade inte ont, jag klarade av allting och var så glad av att ha kommit "tillbaka" till livet. Men sen sjönk väl nivåerna i skallen igen. 

Psykiatriläkaren sa att det vittnade om ett mycket starkt psyke att trots dessa problem ändå leva sitt liv och "fixa sin vardag". "De flesta jag ser med sådana här problem går inte ur sängen" sa hon. 

Hon undrade om jag var redo för psykologsamtal, behandling eller om jag hade lackat ur för mycket. Ja... jag vet inte. Jag vill gärna ägna mig åt alternativa behandlingar som healing, hypnos, massage, Vedic Art, ridning, ligga i bubbelbad... Jag tycker att jag har gått igenom det mesta som finns till buds inom psykiatrin. Men å andra sidan så har jag kanske inte mött DEN psykologen som bryter igenom. 

Men hon var bra och jag blev väldigt bra bemött för första gången på åratal. "Vad har du för förväntningar på oss?" "Vad vill du ska hända när du kommer till oss?" Frågor man inte är beredd på att få och sannerligen inte van att få. 

Klockan är 00.40. Jag är rädd för natten. Min sambo sover sedan timmar tillbaka. Jag är rädd. Jag kan inte sova och om jag somnar så flyger jag upp. 

Läkaren sa att min ångestnivå är så hög även mellan attackerna så ångesten föder mera ångest. Det blir ingen sömn, dålig sömn, halvvaka med mardrömmar...

Jag vill slappna av, bli befriad, ta djupa andetag, känna lugn och trygghet. I mig själv. Det måste bli så om jag ska orka med det här livet. Det ska inte bara vara en plåga. Det låter förmätet, jag borde vara glad för det jag har, familj, min sambo, djuren, och för det jag inte har, cancer, sjukdomar, vanställt ansikte och andra hemskheter. 

Men det hjälper inte när jag jagas av jävulen om natten och ödets korpar om dagen. Det hjälper inte. 

American winter - Swedish winter

Om ni inte sett dokumentären American Winter så se den gärna. American Winter

Den handlar om fattigdom som breder ut sig i världens rikaste land. Hur folk får kämpa med minimilöner, få sparken från jobbet, jobba halvtid, eller inget jobb alls, sjukvårdsräkningar, matkuponger, avstängd el. 

Det man nog kan kalla snäppet under relativ fattigdom alldeles innan man hamnar på gatan. 

Han fick sparken för att han hade fel hudfärg

En familj till exempel med en man som haft fast högavlönat arbete med firmabil. Han blev av med jobbet, de drabbades av sjukdom i familjen och det ledde till de stora ekonomiska problemen. De började halka efter med huslånsamorteringarna och så stod de där, och kämpade med mat för dagen. För att de drabbades av sjukdom. 

Vi är där snart vi också. Om vi inte är där redan. Klyftorna ökar. Blir man sjuk så är man körd. De som har råd att betala får lättnader. De som inte har råd får jobba för minimilön. 

Ekonomer och högt uppsatta chefer påpekade det sjuka i detta, att istället för att förhindra att folk blir hemlösa skulle man sätta in resurserna tidigare. Ge företagen lättnader så de har råd att betala högre löner, ge tillfälliga bostäder med subventionerad hyra, och förstå att de personer man hjälper ekonomiskt är framtida kunder i ens företag. Det gynnar ekonomin och så går allt runt. 

Stadiga och bra ekonomier i världen har en stor "medelklass". Ingen tjänar på att ha fattiga, hemlösa människor på gatan därför att deras socialtjänst - är polisen som kostar mer. Deras ambulans - är brandkåren som kostar mer och deras sjukvård - är akuten som kostar mer. 

En pappa som kämpade för att behålla gården med de djur hans son med Downs syndrom var så fäst vid. 

Man påpekade också att det inte bara var skyddsnätet som vittrade sönder, det var moralen, kärleken och medkänslan till varandra. Det råder en mentalitet som säger att var man får klara sig själv och det går inte. Det håller inte. 

Jag tycker jag ser den i vårat land mer och mer. Den mentaliteten att de här jävlarna, sjuka, arbetslösa, utförsäkrade och missbrukare som parasiterar på de som arbetar, de där som "äter gratis", får bidrag, hänger sig på och inte gör rätt för sig, dem får man kalla vad som helst. 

De är lovligt byte i vårat land. Det finns ingen som helst empati eller medkänsla för dem. Varför ska man tycka synd om en lat parasit för? Varför ska jag betala för dem för? Jag sköter mitt, sen kan folk sköta sig själva. Hur kan dina räkningar vara MITT problem?!

Tills man sitter där själv. 

Och allas pengar är beskattade. Oavsett om du får bidrag eller vad fan det är så det är skatt draget på dem. Allt man köper är skattat. Alla bidrar utifrån sin situation och förmåga. 

Det har blivit kallt och hårt i det här landet. 

Otäckt kallt. 

Det är svårt nu

Förbannat svårt. 

Jag skriver inte för att få medlidande. Jag måste bara uttrycka det jag känner för att inte sprängas. Varför ska man läsa det? Ja om inte annat för att få kännedom om att folk kan ha ett helvete inombords fast de skrattar när de står i kassan på affären eller går till brevlådan med flinet i mungipan. 

Jag sover inte, jag ligger i skräckdvala. Jag är nervös som en gris. Ångestfylld så jag fruktar för mitt förstånd. 

Det känns som att jag håller fast mig i en planka som flyter efter ett skepp. Skeppet är livet och plankan är det hopp och den vardag jag klamrar mig fast vid enbart av medkänsla för de mina. Det är den där ridån som sänker sig, den där svarta slöjan över allt som gör allt meningslöst och tungt. 

Det är väldigt svårt att hålla modet uppe. 

Jag vill bara sova fast jag inte kan. 

Jag vill kura ihop mig till en liten boll och låta andra ta över. 

Ont i själen sa den där dumma Kristersson som att han visste vad han pratade om. Men det är sant. Jag har ont i själen och det är förbannat svårt att komma tillrätta med det. 

Livet blir jävligt svårt att leva.

Vanliga enkla saker blir till berg av ohyggliga ogenomträngliga skräckmonster.

Fy fan vad svårt. Varför ska det vara så svårt för?

Novell två

   Rakbladet följde den mest synliga ådern i armvecket. Först löst men med ett lätt tryck om bladet så släpptes ångesten ut och rann efter hans armar och ned på badkarets vita emalj. Han fick akta sig för att inte skära för mycket. Vetskapen om att han, om han skar för djupt, kunde  domna bort och dö var den möjlighet som alltid fanns där. Det var den spänning och den fara som fyllde hela hans inre med allvar. Ett allvar som trängde bort all världslig fasa.

   Blodet var varmt när det smekte hans underarm och letade sig vidare utefter hans fingrar. Han blundade hårt flera gånger när tårarna vällde upp i hans ögon när ångesten släppte taget lite i sänder. Det var som en ohygglig börda, en rustning av bly som skars loss från hans bröst och för varje bit som föll av så andades han lite lättare och befrielsens tårar rann nedför hans kinder. Han kramade bladet med högra handens tumme och pekfinger och ännu en befrielsens rännil fick framträda under eggen. Badkaret var alldeles rött. Kontrasterna var som hans tankar och känslor. Liv och död som blandades i det sakta porlande vattnet. Han slöt ögonen igen och kände sig helt slut. Han var yr i huvudet. Hur skulle han orka?

   Bilen svängde in på garageuppfarten och hans mage knöt sig till en näve av järn. Bildörrar slog igen. Han räknade. En smäll, hans yngsta dotter, två, hans fru sen tystnad, avlägsna irriterade röster och han anade redan oråd. Tre, hans frus äldsta dotter. Så då var hon med hem i alla fall. Han lutade sig mot köksbänken och drog efter andan. Lutade huvudet mot skåpluckan och svor eder inom sig som var svarta som kokande beck. Förbannat. Inte nu Inte idag. Inte den här helgen.

   Innan de nått ytterdörren hade han ändå tagit sig samman. Han satte sig framför tv:n och slog på den i samma ögonblick som hallen exploderade. Yngsta dottern på fjorton passerade honom utan större intresse. ”Hej Lina” sa han ansträngt. ”Hej” svarade hon när hon redan försvunnit in på toaletten. Hans fru Anna-Karin satte in huvudet genom dörröppningen och tittade på TV:n. Han såg skuldmedvetet på henne när hon spände blicken i hans: ”Frisörakuten?!” Allvarligt? Sen försvann hon igen och han hade kunnat bryta sönder fjärkontrollen. Av alla jävla program.

   Han hörde hur hon bökade i köket med hämtmatskartongerna och han reste sig motvilligt. Han var inte ett dugg hungrig. Tanken på mat var lika avlägsen som personerna som just kommit in i hans hus. Han plockade fram bestick under tystnad. ”Det blev kinamat” sa Anna-Karin jäktat. Hennes ton avslöjade allt. En enda droppe och hon skulle få ett utbrott. ”Det blir bra” svarade han. ”Angelika! Kom hit och ät nu för fan innan det blir kallt! Hennes röst skar genom märg och ben. Som han hatade hennes röst. ”LINA!” Rösten igen. Han stod inte ut. Han var på väg att göra en ogillande åtbörd men hejdade sig. Han orkade inte ta det också.

   Tonåringarna kom in i köket som om de blivit straffkommenderade till ett stenbrott. Angelika som han inte ens sett sen de kom hem tittade inte ens upp utan satte sig bara vid bordet med en ledlöshet man kan skåda hos trasdockor. Han tänkte för sig själv att det måste göra ont att sätta sig så där hårt, gå med huvudet sänkt jämt och alltid ha håret i ögonen. Vad smal hon var. Mycket smalare än sist hon var hos dem. ”Jag åt ju i skolan.” Det var ett tafatt försök och Anna-Karin svarade inte utan smällde ned en kartong med nudlar, wokgrönsaker och friterade… nånting framför henne. ”Mamma det är blod i badkaret.” Lina hade redan börjat äta och såg på sina föräldrar med uppfodrande blick medan hon tuggade. Det isade till i honom. Han tittade försiktigt på sin fru. Hon var fullständigt koncentrerad på att få upp mat ur sin kartong. ”Pappa…” Lina vände sig till honom. ”Strunta i det nu, ät nu.” Han petade till på hennes matlåda. ”Jag kollar det sen.” Angelika petade med nudlarna. Hon stoppade en i munnen och tuggade på den i en evighet. ”Det smakar fan av det här” klagade hon. Anna-Karin stannade upp och satte händerna i bordskanten som att hon var redo att välta det. Med blicken fastnitad i dotterns teg hon med tänderna ihopbitna så käkarna vitnade. Lina tittade på sin pappa och han tittade på sin fru. Angelika började äta igen och alla släppte taget. En svindlande sekund.

   Kvällen kom. Han välkomnade mörkret som man välkomnar en länge saknad vän. Han gick mellan rummen medan han hörde hur Anna-Karin gång på gång skramlade i barskåpet och bytte kanal på tv:n. Det hade varit blod i badkaret. Vilket misstag. Runt avloppet och upp på ena kanten fanns rödrosa strimmor. När han tvättat bort det stod Lina bakom honom medan hon fipplade med sin nya telefon. ”Varför är det blod för?” frågade hon med blicken fastspänd i telefonen. ”Det är inte blod, det är rostskydd” svarade han resignerat och gned och gned. ”Jag har…” började han men hon var redan försvunnen. Ungar. Så intressant var det. Hon var så olik honom. Hur kunde hon vara så olik honom? Ljus, nästan rödlätt, blå ögon. Han var mörk, ögonen var djupblå, Anna-Karin var mörk. Hur kunde Lina…? han orkade inte tänka tanken till slut. Blodet var borta. Den vänstra ärmen på tröjan var blöt eftersom han bara kunnat dra upp den högra. Nu fick han smyga in i sovrummet och byta. Det hade blödit igenom tejpen och ut på tröjan också. Han bytte snabbt och kastade den andra tröjan i soporna och gick ut med påsen. Det var en ljum vind ute. Han betraktade huset utifrån och fick en stark impuls av att bara gå sin väg. Lämna alltihop. Bara gå. En svindlande känsla av befrielse kom över honom. Han var svag. Dåligt med mat, tappad på blod. Svag. Men tänk om han bara skulle sin väg?

   Anna-Karin lyfte på täcket när han kom in i sovrummet. Hon var mosig i ansiktet. Hon var naken. Hon var full. Han försökte att inte se på henne. Hon skulle snart somna i alla fall. ”Varför vill du aldrig?” väste hon anklagande. Han klädde av sig och lade sig så långt han kunde ut mot kanten. I mörkret skulle hon inte se tejpremsorna på hans arm. ”Odugliga karljävel” väste hon från sin sida. Han väntade. Teg. Väntade. Snart skulle hon somna. Han väntade. ”Tror du inte jag vet vad du gör?” sa hon plötsligt och det högg till i hjärtat på honom. Nu kramade skräcken hans strupe så han inte fick fram ett ljud. Han stirrade med vidöppna ögon ut i rummet. Vågade knappt andas. Han väntade i en oändlighet. Tigande. Vad visste hon? VISSTE hon? Hennes andhämtning blev tung. Ibland slutade hon andas helt i flera sekunder. Han stirrade fortfarande ut i rummet och kramade kudden med vitnande knogar. Kröp ihop med knäna upp mot magen och för första gången på länge kom gråten som en vildsläppt flod ur hans inre. Förtvivlan kramade om hans hela själ och vred den varv på varv när han kved av gråt i kudden. Han greppade med värkande armar om sitt våta täcke och skakade av en alldeles för länge återhållen sorg. I den våta kudden vilade han hulkande sitt trötta ansikte och när han blundade såg han vackra blomsterängar som badade i solsken. Han knep ihop ögonen och grät sig till söms.

   Hon var redan uppe när han vaknade. Som en gammal invand reflex drog han in vänsterarmen under täcket men den var redan gömd. Några tejpremsor hade lossnat under natten. Han klev upp och gick in på toaletten. I badrumsspegeln såg han en annan mans ögon. Svullna, rödsprängda. Han hörde Anna-Karin skrika åt Angelika att kliva upp. Han hörde Angelikas svordomar till svar och smällar och dunk som avslöjade utgången av deras morgondiskussion. Han stängde dörren, satte sig på huk och tog fram sin lilla necessär ur skåpet under handfatet. I en liten ask låg de, hans väg ut. Hans lättnad. Hans port till himmelriket. Han tog en, tog av skyddspapperet och stoppade den i fickan på morgonrocken. Lina satt vid köksbordet och såg i sin telefon. Angelika snubblade in genom dörren till köket samtidigt som han. Anna-Karin satt med en kopp kaffe och såg ut som dragen genom en mangel. ”Det är jag som borde se ut så där” tänkte han. ”Det kanske jag gör också”

   ”Markus har gjort slut på facebook” utbrast Lina. Hon visade telefonen. ”Titta! SINGEL!” Hon höll i telefonen som om det var hennes kärestas hand. ”Det blir ingen dator och nät för dig den här helgen!” sa Anna-Karin hårt. Angelika spärrade upp ögonen och Lina glömde för en sekund sin kärestas hand. ”VA!?” ”Du vet varför.” Anna-Karins ögon var kallare än is. Hon hade kunnat mörda med de där ögonen. Angelika skrek rakt ut. Han reste sig som för att hämta kaffe men när han stod där med ryggen mot kriget så brast allting. Det var som skärvor av glas inuti som gick i tusen bitar. Hörseln försvann, det pep i öronen. Han lirkade fram rakbladet och skar och skar. Det blev varmt och klibbbigt. Han satte sig vid bordet med en duns och tittade på dem. Såg munnarna röra sig och ögonen flacka. Händer viftade och grejer flög. Det var som en dimma som tjocknade mer och mer. Färgerna förändrades, han brydde sig inte. Ingenting gjorde längre ont i hans själ. Han lutade sig tillbaka mot ryggstödet, log lite grand och lät tårarna komma. Nu såg han att alla tittade på honom. Anna-Karins mun rörde sig och hennes blick var varm som den choklad han fick när som liten varit ute och åkt pulka. Han kanske sa någonting. Han ville säga något slags farväl. Men han gled bort. Han bara gled bort.