"Att dricka lite grand"

Det är debatten nu, vissa går ut och hävdar att det går som alkoholist att dricka lite grand. Det pekas på statistik, någon någonstans har klarat av det. Men hur länge? Och vad hände med de som var runtomkring? Och hur trovärdig är statistiken? Och vad spelar det för roll när några, de flesta, inte klarar av att bara dricka lite grand med en beroendesjukdom som alkoholism t ex. 

Man kan vara så kallad vanedrickare. De brukar inte känna av någon speciell abstinens om de slutar att dricka. De är inte kemiskt beroende. Det är bara vanan att dricka som måste ersättas med något annat som ger samma effekt. Avslappning, kick, mod - vad det nu kan vara. 

Man kan vara ren alkoholist. Kemiskt beroende alkoholist som behöver substansen för att den aktiverar belöningscentrat i hjärnan. Utan alkoholen ter sig det mesta tråkigt och värdelöst. En beroende alkoholist upplever abstinens och behöver hjälp att trappa ur och hålla sig ifrån drogen. Hitta något annat som ger belöningscentrat det det vill ha. 

Självmedicinering. Här har vi de som dricker och kanske äter tabletter som medicin mot det elände som virrar i skallen. Kaos eller oro. Ångest, depression, ett evigt pladder. Pappa brukar säga att han måste ta sig en bläcka för att "nollställa hjärnan". Leif GW har sagt samma sak. Ångesten är värst. Det eviga tankesnurret måste slås ut med alkohol och tabletter. Och håller man på med det i ansenlig tid så utvecklar man sannolikt också ett kemiskt beroende. 

Att för någon av de här tre kategorierna (som kan gå in i varandra) "dricka lite grand" är rena dumheterna. Det går inte helt enkelt. Men samtidigt kan man inte bara sluta utan hjälp, utan att ha något annat som rensar skallen, som lugnar ner virret i skallen. Här är det dåligt med hjälp från samhällets sida. resurserna sinar och det blir pseudolösningar som bara drar ut på pinan för de anhöriga. 

Men vad händer då med de anhöriga till en missbrukare? Vad händer med de som står bredvid en sambo, make eller maka, en mamma eller pappa och ser dem förändras i samma takt som volymen i flaskorna sjunker?

Jag vet att jag själv sedan väldigt väldigt låg ålder blev expert på att läsa av pappa. Var han riktig eller konstig? I vilket stadie var han i? Vad kunde man säga utan att starta dryga diskussioner eller utfrågningar? Hur skulle han reagera? Skulle det eskalera? Jag blev en riskbedömare, en människokännare ut i fingerspetsarna. Luktsinnet trimmat, hörseln knivskarpt inställd på minsta förvrängning i hur han pratade, synen, hur rörde han sig?

Sen när katastrofen var ett faktum och vi utstått okvädningsord och obehagligheter så kunde vi låsa dörren och i bästa fall så förblev den låst och jag kunde gå och lägga mig med nervositetens frossa över ryggen. Var det lugnt nu?

Än idag om han så bara har tagit det minsta lilla och jag känner lukten, hör att det är lite draget så väller mitt barnajags alla vämjelse- och skräck-känslor upp. Jag kan inte se honom, än mindre vara i närheten. Tänk om det fortfarande var 90-tal och vi levde i en familjesituation och han skulle "ta lite grand". Jag minns en jul då han försökte tillämpa det där med att man kunde ta lite grand. Det slutade med rena rama skiten. Julafton åt helvete, nervositet, oändlig besvikelse, rädsla, ilska... och det går inte att få tillbaka. Det är för evigt uttaget från livskontot som övertrasseras gång på gång. 

Om man ska sluta supa eller sluta använda andra stimulanser så måste man ha hjälp och FAMILJEN måste ha hjälp. Det är oftast de som tagit den värsta smällen och som får leva med de långtgående effekterna. 

Själv har jag en grundläggande ångestsjukdom, en så kallad generaliserad ångest: GAD, där man tror att katastrofen står och väntar bakom hörnet varje sekund. Kanske för att den sedan man var barn HAR stått bakom hörnet varje sekund. Den generaliserade ångesten förlamar min vardag med en svåråtkomlig känsla av svår nervositet som gör att jag bara vill söka trygghet och garantier och kontroll. 

Jag har panikångestattacker som är ett uttryck för när vardagsskräcken går i taket och det blir ett vulkanutbrott. De sitter i i allt från halv dag till ett dygn och slår ut mig helt. 

Depressioner. Jag kommer aldrig ovanför den där nivån som betraktas som normal i form av livsglädje eller vardagsnöjsamhet. Jag befinner mig någonstans mellan botten som är snäppet från total livsleda och skräck till att paddla under normalytan och försöka överleva utan att må alltför jävligt. 

Det är vad missbruket åsamkat mig. Och då är jag inte missbrukare själv utan "bara" anhörig, medberoende och normaliserad. 

Obetald socialarbetare och vårdare. 

Antingen tar man sina återfall och sätter sin familj på spel eller så ger man fan i drogerna. Det finns inga mellanting. 

Jag väntar här

Stapplar genom vardagsstriden med knutna nävar
söker förtvivlat hjälp och stöd
famlar i mörkret, för verkligheten bävar
står i skuggan stum och död

Vad prövning som i planen skriven
i övermod med rustning och med fjäder i hand
skulle lämna mig trasig sönderriven
som drivveds spillror spola mig i land.

Jag står här med svärdet stridsberedd
Jag står fast och tar mig an vad än ödet bär
Jag viker inte och jag är inte rädd
Med Guds kraft och styrka väntar jag här. 

Medvetandet och själen

Våra tankar och hur vi rör oss är en produkt av elektriska impulser i hjärnan. Det är rent fysiologiska fenomen med neuroner mellan synapser som blir till tankar, minnen och känslor. Man brukar kalla den här kartläggningen av hjärnsystemet för ”konektom”, förståeligt om man tänker på engelskans conect. 

Men medvetandet är ändå höljt i dunkel. Vi vet inte riktigt vad som händer eller var medvetandet, jaget, själen, sitter. Är det i alla impulser som sker i hjärnan eller är det något vi inte kan se?

På Columbiauniversitet i New York gör man försök att se medvetandet. Se alla impulser i hjärnan på en gång. Det skulle inte gå att göra på en människa men på den varelse som har det enklaste nervsystemet på jorden går det. Hydran. 

Man menar att man inte kan studera en bit av hjärnan och förstå vad medvetande är för det är som att titta på en enda pixel på en storbilds-TV. Man måste se alla pixlar på en gång och det kan man göra med den här Hydran. 

Man har nämligen injicerat kalcium med ett färgämne som kan spåras och göra en datoriserad bild av alla aktiviteter i Hydrans hjärnaktivitet. 

Man kan se när signalerna skickas ut, precis som i vår hjärna, det blinkar till som en blixt vid synapserna och Hydran drar ihop sina tentakler. Men det märkliga sker när alla neuroner blinkar – och Hydran INTE rör sig – det är då det blir intressant. Tänker den? Vad gör den?

Kan man koda och tolka det så kan man föra över samma system på en människas hjärna. Kanske. 

Vad jag vill komma med det här är att vi inte vet var medvetandet – jaget – finns. Om man som jag tror att vi är själar som vandrar så är det här med hjärnan och elektriciteten intressant värre. Vem skickar impulserna. VAD skickar impulserna?

I försöken hade man satt elektroder på en blind mus. Den skulle gå till små lampor med infrarött ljus och då få en belöning. Genom elektroderna kunde man påverka musens syncentra och få musen att ”känna” ljuset och den träffade rätt varje gång. 

Då kommer frågan upp, om det går att påverka syncentra i hjärnan så behövs inga ögonoperationer. Det behövs ”bara” något som stimulerar rätt ställe i syncentrat så man känner ljuset och man kan kanske skapa andra synsätt utöver vanlig syn. Betyder det att synska människor redan har rätt ”elektriska” engagemang i hjärnan och redan ”känner” andra synsätt? Är de redan på rätt våglängd? I dokumentären sa forskaren, ”…the possibility to see infra-red och x-rays?” Och då mindes jag…

Ljus och ljud hör ihop. Vibrationer och energier. Det finns en gammal psykadelisk text; ”The Word”, av Mike Pinder från Moody Blues där han säger i en vers; 

This garden universe vibrates complete.
Some we get a sound so sweet.
Vibrations reach on up to become light,
And then through gamma, out of sight.
Between the eyes and ears there lay,
The sounds of colour and the light of a sigh.
And to hear the sun, what a thing to believe.
But it’s all around if we could but perceive.
To know ultra-violet, infra-red and X-rays,
Beauty to find in so many ways.
Two notes of the chord, that’s our fluoroscope.
But to reach the chord is our lifes hope.
And to name the chord is important to some.
So they give a word, and the word is OM.

Djur - vägledare till rätt sinnesstämning

Om man lider av ångest, nervproblem, mår dåligt psykiskt, känner sig deprimerad så är djur ett mycket bra verktyg och medicin för att komma på banan. Inte bara det att man blir fysiskt trött av att t ex rida eller gå med en hund, man får så mycket annat med på det mentala planet. 

Jag har hästar och katter. Har också haft flera hundar. Jag har också lidit av ångest och depressioner sedan unga år. Jag säger inte att det är en mirakelkur men djuren hjälper till på den andliga vägen till balans. 

Det går inte att behålla en negativ och destruktiv sinnesstämning när man har med djur att göra. Särskilt inte när man arbetar med dem på riktigt. Om sinnet är lågt eller om jag är upprörd, deppig vad som helst – så måste jag fokusera och vara i rätt sinnesstämning för att få igenom mina instruktioner till hästen. Samma gäller om man ska träna med en hund. Min appellinstruktör för schäfer, en klok man, sa att träningen aldrig fick bli en ”humörsak”. Man skulle vara beredd att växla mellan att bestämt säga stopp till att släppa det på en sekund och leka för att positivt förstärka att hunden kom till en. Till exempel. 

När det gäller hästar är det samma sak. Jag kan inte tro att jag ska lära en yvig unghäst att avslappnat gå runt mig på en volt om jag själv är frustrerad och spänd. Inte heller kan jag bli hästens eller hundens ledare om jag är för svag i min energi om jag en dag känner mig nere. Jag MÅSTE sätta mig i rätt energiläge för att hästen eller hunden ska ta mig på allvar. Min energi måste vara lugn och bestämd. Annars fungerar ingenting oavset om jag ger ”rätt” kommandon. 

Och därför är de våra vägvisare till hur vi ska vara. De hjälper oss att försätta oss i rätt sinnesstämning och komma i rätt energi för att kunna göra det vi ska. 

Precis som när det kommer till det andliga, om man vill kunna samla sina energier på rätt ställe så gäller det att veta hur man kommer dit. Man måste träna och ett bra sätt är meditation – och umgås med djur på ett lärande sätt är en riktigt bra vägvisare på väg dit. 

Flow

Jag har dragits till den andliga vägen länge. Jag känner mer och mer och förstår mer och mer. Men jag har lite svårt, ganska ofta, för min person är inte den här ljusskimrande, kramiga, kärleksfulla och öppna varianten alltid. Rätt sällan faktiskt. 

Jag har svårt för att öppna mig och blockerar mig som skydd. Är ständigt beredd till försvar men däremot backar jag inte för någonting. När jag skrev min livsplan så valde jag den hårda vägen. Jag har svårt med närhet, säga ”kram” och sådant som många gör. Däremot är min välvilja och lojalitet orubblig och total. Jag ser behov och gör allt för att se till att det blir uppfyllt. Jag kan inte se och lämna felaktigheter och orättvisor. Många är de gånger då jag gått in bland okända människor och avstyrt bråk och skyddat människor. Jag måste, det är inte jag som styr. Så min vilja till godhet behöver ingen betvivla. Däremot är jag obönhörlig om någon vill mig illa. 

Vi har ju våra chakran som ska vara balanserade för att få ett hälsosamt flöde i vår kropp. Mina har varit i obalans och jag har känt det både i sinne och kropp. De gånger jag känner flödet är när jag instruerar i ridning och jag känner hur kommunikationen flödar, hur den landar, hur hästarna medverkar och jag ser och känner det ryttarna upplever. 

Jag märker inte tiden och efteråt är jag upplyft och balanserad. Lugn.

Jag har sagt det förr – att djuren är våra vägvisare. Jag kan vara väldigt nervös innan en dressyrträning t ex men när den börjat så kommer mitt flow och orden och kunskapen flödar. Jag behöver inte tänka. Det är härligt för en som dras med depression och ångest till vardags. 

Det är rätt väg att gå. 

Var hittar du ditt flöde?

Var hittar du vägen till balans?

"Whatever gets you through the night"

Tro.

Birro skrev igår: ”Vår brist är en andlig brist”. Så är det idag. Det är andligheten, tron, som vi behöver gynna och föda. Det är den vi ska ägna oss åt. 

Om andlighet är religion för dig så gynna den så länge den gagnar dig och de dina på ett helande och kärleksfullt sätt. 

Det finns ingen fördömande Gud. Ingen Gud som straffar. Ingen Gud som kräver kyrkor, moskéer, kläder, pengar… det är ett människans påfund. Ingen Gud kräver offer, ingen Gud säger att kvinnor, barn och djur är mindre värda och måste kontrolleras eller att man får våldföra sig på dem. 

Andlighet och tro för mig är något som är ljus och kärlek, tillåtande och förlåtande, hjälpande och stödjande. Större än vi kan föreställa oss. 

Vi ska inte blanda in politik och kontroll i vår tro. Tron är till för att skapa balans i oss så vi blir starka att finnas där för oss själva och då också för andra. 

Idag är jag ledsen, idag känns det som jag är hudlös inför världen. Idag har jag inget filter och allt känns oerhört sorgset. 

Idag får jag verkligen lita till min tro. 

Måleri

 

 

Jag har tecknat och målat i hela mitt liv och som den kontrollmänniska jag är så har jag alltid haft det perfekta motivet framför mig som slutresultat när jag börjat måla.  

Här är några alster som jag åstadkommit.