Novell ett

   

   Hon stod vid spisen och rörde frenetiskt i moskastrullen. Armarna var trötta men stack ändå av nervositet. Fingrarna lydde henne inte. Det var som om de levde ett eget liv. Hon tappade skedar, drog ned saker i golvet, sprätte mos, smör och grädde överallt. Hon drog ett djupt andetag men luften fastnade smärtsamt någonstans nedanför halsgropen. Ett glas vin stod på bänken bredvid spisen. Hon hade inte rört det innan men nu tog hon en liten klunk. Hon svalde fel, som alltid när hon var nervös och började hosta så det brände av vin i halsen. Lite muskot skulle rivas i moset och med möda lyckades hon få i en äggula utan att få ned en massa skal också. Hon smakade av och det var bra. Det måste vara bra. Visst var det bra? Fattades det salt? Nej det var bra. Det måste vara bra.

   Hon tittade på klockan och hon hade ungefär en kvart på sig. Med darriga ben satte hon sig på trappstolen vid spisfläkten och tände en cigarett och ställde vinglaset bredvid sig. Hon vred på stereon som stod på en bänk i köket. Först tystnad och så började musiken. Tonerna fick hennes inre att rasa som en lavin av sorg. Det var en sådan fundamental smärta som gjorde att hon svindlade. Hon såg ut genom fönstret och ögonen tårades men ingen gråt kom fram. Det stockade sig halsen och snörde åt den än mer, den som redan kämpade för att andas. Tonerna spelade på hennes innersta strängar, hennes djupaste själsliga strängar, det som var hon och det som ingen kom åt. Han försökte och ibland lyckades han trasa sönder hennes inre så det smärtade i huden, i hjärnan och i själen. Men ända in kom han aldrig, aldrig till hennes djupaste kärna av det som var HON.

   Det var som om musiken öppnade något inom henne, talade till henne. ”Det här är inte du” sade rösten. ”Vad gör du här?” ”Du behöver inte vara här?”

   Hon tog en klunk vin och drog ett halsbloss medan hon betraktade de vackra guldgula höstlöven som singlade till marken där utanför. Ute i friheten. Hon såg solnedgångens brinnande himmel bakom roströda träd och förnam en verklighet så långt ifrån sin egen. Hon svalde och svalde bort klumpen av sorg. Stinget av längtan och känslan av att vilja men inte våga. Så frustrerad, så ledsen så arg så svag. Hon fimpade, tittade till köttet, kollade dukningen, kollade sig själv i spegeln. Klanderfritt, perfekt. Hur kan man orka göra allt så perfekt jämt. Hon fick gliringar för det alltid. ”Vad gör det om du väger lite mer?” ”Måste alla kläder vara helt rätt?” ”Men skit i om du har sminkat dig eller inte.” Men hon kunde inte strunta i det. Om hon inte var perfekt, om inte kläderna, maten, sminket, håret, allting var perfekt så kom ångestens fruktansvärda järnklo och grep tag runt hennes hjärta. Och inte bara den. Han, han påpekade det direkt. ”Du får inte väga mer än du gör nu…” och så en tystnad som att hon helst skulle väga lite mindre. Men till och med han avhöll sig från att säga det. Åtminstone i nyktert tillstånd.

   Nära nu, mera vin men inte så hon blev blank på ögonen, en till cigarett, gå på toaletten, tillbaka till spisen och så kom han… hon hörde stegen i trappan och så det ljud som skar i henne som knivar; klirret från systemkassarna. Kallsvetten stack som en rännil utefter ryggen när han öppnade dörren. Det klirrade i kassarna och ölburkarna slog mot varandra. Hon tittade till på honom från spisen sådär händelsevis men i själva verket var det en ögonblicks analys, en avläsning som talade om för henne precis vad hon skulle våga säga och hur, hur hon skulle bete sig och vad som skulle komma att hända.

   Han såg bekymrad ut. Besvärad. Ett lågt hej fick han ur sig medan han tog av sig skorna och började lassa in öl och sprit och groggvirke i kylen. ”Fan det hinner inte bli kallt!” Inte en beröring, ingen kyss på kinden, inget; ”vad gott det luktar och vad fin du är”. Men hon reflekterade inte över det längre. Väntade det sig inte. Och hon ville inte att han skulle ta i henne.

   Han hällde upp en öl och satte sig vid bordet och rökte. Hon blev ännu mer nervös. Magen knöt sig. Hon kände sig iakttagen och granskad. ”Stäng av den där skiten.” sa han och hon knäppte genast av stereon. Vad skulle hon lyssna på nu? Hans förbannade sväljande? Han suckande och hostande?

   Hon dukade fram och de åt. Det griljerade mostopparna och den fina biffen mosade han ihop till en mölja. Gurkan, tomaten och salladsbladet vräkte han demonstrativt åt sidan med kniven så det nästan åkte av tallriken. Maten var uppäten på någon minut, hon petade i sin.   

   Han tände en cigarett igen och hon märkte att han var irriterad. Och så kom det; ”Jag ska ut ikväll”. Hon kände en kall klump fara igenom kroppen men hon rörde inte en min. Hon bara tittade på honom. ”Sluta stirra på mig!” skrek han och kastade tändaren rakt i ansiktet på henne. Hon blev inte förskräckt, inte chockad. Det var väntat. Hon sa ingenting utan bara gned sig i pannan där tändaren träffat henne. Han gick till kylskåpet och hällde upp en grogg och försvann ut i hallen och vidare in på toaletten. Hon satt kvar på stolen i köket stum och blank. Klumpen i halsen klämde igen men ingen gråt. Man kan inte gråta hundra gånger om dagen. Hon satte på stereon igen och samma känsla kom över henne. Den var så otroligt djup och stark. ”Vad gör du här?” ”Du behöver inte vara här.”

   Hon började duka av och nervositeten gjorde hennes ben och armar svaga. Plötsligt dök han upp i dörröppningen. ”Varför har du sminkat dig då?” Nu fanns ingen tid att tänka och inget svar skulle kunna rädda henne. En spark träffade henne på benen och en till längre upp mot magen. Det gjorde så ont att hon måste böja sig fram och gnida sig på låret. Han slet tag i hennes hår och nacken rycktes otäckt i onaturliga vinklar. ”Tror du att du är snygg?!” flåsade han och kastade ner henne mot golvet så hon slog i ryggen mot luckorna in till soporna. Hon kravlade baklänges, för varje meter fick hon en smäll över huvudet med antingen handflatan eller knytnäven. Nu vällde rädslan och förtvivlan upp inom henne och orden kom av sig själva; ”Sluta, snälla, sluta!” Han lämnade henne liggande framför toalettdörren och gav henne en sista spark som avslutning. Och så började han dricka på allvar. Han satt framför TV:n och drack grogg efter grogg. Hon vandrade runt i rummen som ett spöke. Det var hans lägenhet. Här och där hade hon några små pinaler. Lite kläder, en väska med alla sina grejer, lite saker i badrummet men inga möbler och inget personligt.  ”Fyra år” tänkte hon, ”fyra år…” Det ringde på dörren. Det var hans kompis. ”Ska du inte med ut?” frågade han med glansig blick. ”Nej” log hon. Från TV:n hördes ljudet av när han reste sig upp och sen försvann han ut med nån slags berusad gråtmild försoningsgest. Hon log och vinkade. Hon vågade inte låsa dörren utan lyssnade bara efter deras steg och prat när de försvann ut ur huset. Hon smög till fönstret på andra sidan och såg dem raggla ned mot sta’n.

   Det kröp i henne. Det jagade över hennes kropp och fingrarna arbetade febrilt. Hon såg inte ens upp utan samlade ihop sina kläder, sina saker och vräkte ned dem i sin väska. Ett beslut och en känsla som grott så länge hade plötsligt slagit ut som en maskros i asfalten. Det skulle aldrig gå att ändra tillbaka. Hon lät allting vara, alla lampor på, dörren olåst… och så gick hon ut och stängde dörren. För varje steg nedför trappan fylldes hon av en skräckblandad lättnad. Hennes beslut, HENNES beslut. Hon såg sig oroligt om utanför porten, väskan var tung men hon tog ett steg och ett till och ett till. När hon nådde busstationen så stod bussen redan där och väntade. Hon steg på och försökte göra sig så osynlig det bara gick. Minuterna innan dörren stängdes kändes som en plåga av tid. Men så slog dörren igen och bussen började åka. Den sista bussen för kvällen. Den sista. Och hon åkte med den. 

En dikt

Jag hoppas du finner i ditt innersta, i din kropp, din borg
allt som är du, all oro som ryms din själs boning
en stund av lugn, en frid, en stunds lättnad från din djupa sorg
som av en ängels stilla smekning, ett ögonblicks förskoning

Jag hoppas det finns en plats, en tid, ett gömt rum
där det finns ett lättnad, händer som lyfter av dig ditt tunga ok
Det som tynger dig till marken, kväver dina andetag och gör dig stum
svärtar texten och trasar sönder bladen i ditt hjärtas bok

Finns det någonstans, ljuvt och vacket, stilla och lugnt
där du äntligen kan vila ditt huvud, lägga dig ned bland blommors grönska
där dina fingrar leka bland sippors blad och ditt sinne mörkt och tungt...
lyfter som morgondimman från dig, och lämnar inget mer att önska

I ett vaggande sus under de vackra höga träden
bland konvaljer, vårmarksdoft och porlande vattendrag
ligger du famnad av Gaia, tryggt vilande i vita kläden
från människor's tankar och bekymmer befriad, leende i välbehag

Rannsaka sitt sumphuvud

Det var en sån där natt i natt. Trött, men jag kunde inte sova så det var bara att gå upp igen. Jag satt uppe så länge så jag blev så där kall om benen och fötterna som man kan bli, ja särskilt i sådana här hus. 

När jag lade mig igen nån gång efter tolv så fick jag samma känsla i kroppen som när jag var liten och hade haft skräck och återvände utmattad till sängen. Kall och stel kröp jag under täcket precis som då. 

Jag mindes speciellt en natt när jag låg i någon slags ångestfrossa, hackade tänder, frös och svettades om vartannat. Mamma var inte hemma och jag låg i hennes säng. Systrarna låg i ett annat rum och pappa i samma rum som jag. Han sov och märkte ingenting. 

Det var en fasansfull natt och ett fasansfullt minne. Jag vet att jag somnade någon gång i gryningen för det började dagas ute. Då var jag så slut av att ha skakat och hackat tänder i timmar. Jag minns så väl hur jag försökte slappna för att inte tänderna skulle skallra så. 

Nätterna har alltid varit min fiende. Alla ballar ur och kvar är jag, vaken, med ansvaret. Jag måste hålla koll. Och gissa om det har varit incidenter genom åren då jag blivit brutalt uppryckt ur sömnen, mitt i natten av olika skräckexempel. 

Om det inte varit någon som krossat rutan, bankat på dörren, skrikit och hotat så man fått ringa polisen, så har dörren slitits upp och jag har fått svara på frågor som varför jag luktat herrparfym. Kommer ni ihåg schampot Panthene Pro-V? Det luktade rätt starkt och hade lite maskulin doft. Jag använde det alltid för håret blev bra av det. Men likfan fick jag stryk mitt i natten för att jag luktade herrparfym. 

En gång skulle jag gå och lägga mig i herbret så vi har på gården. Jag bodde där under somrarna. Då stod han där bakom knuten. Han hade väntat på mig. Han hoppade fram, slet tag i mig och var ursinnig av svartsjuka. Tänk dig, att du har gjort dig färdig för att gå och sova och så får du på en hundradel mobilisera om dig till att försvara dig med alla krafter. Slåss med en karl. 

Det är inte konstigt att jag har nattskräck. Jag sover bäst på morgonsidan när andra börjar gå upp och ta vid. När jag har vaktavlösning. Innan morgonångesten sätter in vill säga.

Det är ett jävulens tillstånd. Och ett påslag som får mig att skaka på nätterna. Är inte det att ha blivit traumatiserad, att lida av post-traumatiska symptom då vetefan. 

7:e oktober 1849

Då dog Edgar Allan Poe. Han hittades i någon annans kläder utanför sin bostad i Baltimore några dagar innan, deliriös och i behov av vård. Han fördes till Washington Medical College och avled på söndagen den 7:e oktober.

Jag visste inte det här men just idag så pratade pappa och jag om Edgar Allan Poe när vi fixade stallet. Jag berättade om den där kajan som för en vecka sedan uppenbarade sig där för mig. Den satt liksom Poe's korp uppflugen på en stolpe vilket föranledde en liten egenhändigt snickrad "Kajan" på en vers på fejjan den kvällen: 

Där satt han som ett förebud, svart och stilla som en Gud

utan att med ens ett ljud, ej korp men kaja i mitt kvarter.

Vad betyder detta tecken, regnet stumt på fönsterblecken,

forsar ned i dikesbäcken, medan på kajan stint jag ser.

O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ och fler.

Kajan suckade; jag ber.

Vi pratade om hur dåligt han måste ha mått, Edgar Allan Poe alltså, ja kajan med för den delen som hade en hängande vinge. Hur som helst fick han rasker som en sista måltid. Kajan. Sen låg den stel och död utanför stallet några dagar senare. 

Men själva Poe, han måste ha lidit hemskt av sitt psyke, sin ångest och sina bakrus. Ett delirium på 1800-talet hävde man inte så lätt. Jag kan verkligen känna med denna man. Jag kan förstå till fullo var han fick sina uppslag ifrån. 

Tänk att vara så deprimerad och ångetfylld och så finns det inget annat att ta till än alkohol, opiater, absinth och annat rävgift. Och hur ska man inte må efter sådant?

Spökmånaden är inledd

Det är med stor glädje jag konstaterar att jag är med i novellsamlingen "Nattmaror" som kommer ut nu. Det är spökhistorier på gammaldags vis, så som jag vill ha dem. Jag tycker inte att det är otäckt med zombies, vampyrer eller annat krimskrams. Jag gillar den gamla stilen på en spökhistoria. 

Boken finns nu att köpa direkt från förlaget LILmedia, 

från mig om ni vill eller från Bokus - se länken. 

Bokus.com

När jag var liten gris så lånade jag alla skräckböcker jag kunde komma över på biblioteket. Edgar Allan Poe var och är förstås favoriten. Jag satt i soffhörnet innan alla kom hem, åt äggrulle och läste skräck. Det var min återhämtning professional. 

Men det finns andra suveräner i genren. Charles Dickens "Banvakten" till exempel. Har ni läst den? En man är ute och går och kommer fram till en ravin. Nere på botten av ravinen går ett järnvägsspår in i en kolsvart tunnel. Det arbetar en banvakt därnere och mannen går ner och pratar med honom några kvällar i rad tills något fasansfullt händer. Det är en mycket sällsam historia, Den ger inte svar på allt och man får själv fylla i och fundera hur det kan ligga till. Det gillar jag. 

Jag har alltid återvänt till spökhistorierna. När jag är nervös eller ångetsfylld vilket är fallet väldigt ofta så sätter jag mig och skriver en spökberättelse. Eller också läser jag en. Just nu går jag igenom "Spökhistorier i mästarklass" en antologi av Sven Christer Swahn. 

Den berättelse jag alltid fastnar i är "Vij" av Nikolaj Gogol. Det är en gammal Ukrainsk folksaga som han skrivit ned. Den handlar om kosacken och studenten Khoma från Kiev som måste läsa böner över ett lik tre nätter i rad. Hon ligger i en kista i byns gamla kyrka. Khoma misstänker att liket är identisk med den häxa han hetsat ihjäl tidigare i veckan och att hon kommer att hämnas på honom. Och mycket riktigt när han sitter där och läser så reser hon sig ur kistan...

Jag tror det är bra att kliva in i sådana här världar. Allt som får en att byta perspektiv en stund är bra. I alla fall för en orosskalle som jag. Om jag får vara med Khoma i den mörka kyrkan där ett grönfläckigt lik vandrar runt och väser så kan jag komma ur min egen ångest ett tag. Hjärnan får en välbehövlig paus. 

Det är en poäng i det. En hjärna och kropp som så gott som ständigt utsätts för ångest, oro och nervositet har systemen påslagna för jämnan vilket underlättar för ytterligare ångest. Man måste bryta cirkeln. Hjärnan måste få en paus. Tid för att sjunka ned från ångesttaket. 

Och så är det så mysigt med spökerier. 

Sin egen skyddsängel

I en hård värld
i en oempatisk och kall värld
i en värld där man får klara sig bäst man kan
där man får hålla i sig i vardagen med krampande fingrar
för om man tappar taget så väntar ett ändlöst fall mot avgrunden
skyddsnätet är borta

I en sådan värld
får man vara sin egen skyddsängel
som varsamt bereder ett bo av trygghet
som tar hand om och värnar
skyddar och tröstar
som förstår när ingen annan förstår

Man får vagga sig själv till söms
själv se till vad behov man har och själv fylla dem
Ta hand om sig själv
se till sitt eget bästa
och göra saker som man mår bra av
och omge sig av sådant
som inte tar energi

Vara snäll mot sig själv
lyssna till de signaler
som säger att det här är fel
vika in på en annan väg
och försöka hitta livsnerven
det som man vill göra
och som får en att vilja fortsätta
fortsätta leva 
inte uthärda
livet

Vårdsituation professional

Ja hur blir det? Jo man har en dålig rygg och ett klent psyke. Och så har man det, i hundra år, och det blir bara sämre. Jo, jag har sökt för det här många gånger. Så många att jag själv tycker att jag är dryg och tjatig. Så man ger till slut fan i att söka mer.

Klent psyke kanske är missvisande sagt. Jag har ett jävla starkt psyke. Jag pallar för mer än det flesta. Men sen kommer ångesten. Två varianter. En explosiv sak, panikattacker, som slår ut mig och så en vardagsvariant som jag vaknar med varje dag, som jagar mig om natten och som väcker mig ur min så kallade sömn. 

Och så ryggen. Jag minns när jag var liten och hoppade i höet på höskullen. En gång gjorde det vansinnigt ont i ryggen och så kunde jag inte vara med och hoppa mer. Jag blev nedbäddad i höet bland några filtar. Jag minns den där obehagliga smärtan som inte gav sig. 

Alla dessa fall av hästar. Jag hamnade under min ponny en gång när vi hoppat ett hinder. Hon landade på mig och jag blev fullständigt mörbultad. Sedan har dessa hästincidenter skett ett antal gånger. Senast för ganska exakt ett år sen när Loostigaste gav mig en skalle och min nacke fick en snedknäck. Det konstaterades på röntgen och jag fick en liten blödning i skallen. 

Sen går man och undrar varför man har ont. 

Jag har sökt för den här ryggen så många gånger. Jag har aldrig gjort en magnetröntgen. När jag ligger så strålar smärtan ned i benen och upp och ut i armarna. Armar, ben och fötter domnar, pirrar, sticker, smärtar. Jag kan knappt vända mig i sängen, knappt bära något förrän det hugger till som knivar. 

En gång kom jag till en läkare som sa efter tio minuter; "Nu får du gå ut för jag har en annan patient." 

En gång kom jag till en som sa att jag fick söka akut om "det blev värre".

En gång kom jag till en som talade om för mig att det var HAN som var läkare och att JAG var patient. 

En gång kom jag till en som sa att jag fick börja träna. Och då hade jag fått lov att sluta träna för att jag hade ont i ryggen. Jag tränade ändå, och gick till sjukgymnast och gick till vattengympa. Jag fick lov att sluta för det gjorde för ont. Sjukgymnasten sa att jag hade bättre muskler överallt än de flesta. "Jag skulle behöva öppna din kropp om jag skulle se vad det var för fel" sa sjukgymnasten som inte kunde göra mer för mig. 

En gång kom jag till en som konstaterade att jag hade lika känsel i båda sidorna fast det ena benet ideligen domnade. Ibland båda benen. 

Jag har snart sökt för min rygg i olika omgångar i över 15 år. Många gånger har jag åkt rullstol eller gått med kryckor om jag ens kunnat gå alls. 

Jag vill veta vad som är fel på min rygg. 

Vad som är fel i skallen lär jag aldrig få veta. 

Och hur de besöken har avlöpt kan man skriva en bok om.