Jonas svängde av från riksvägen och in på grusvägen. Cykeln hoppade på
stenarna ibland och det plingade till i ringklockan på styret. Han hade packat
sina fiskegrejer och sovsäck på cykeln för han hade tänkt övernatta vid det
vindskydd som fanns vid sjön han var på väg till. Det var ett fint men avskiljt
läge, en bra bit att cykla med andra ord, men det gjorde honom ingenting. Jonas
såg det som träning och ett gott tillfälle att få vara ensam. Det var ett speciellt ställe det här som han
brukade åka till lite då och då under sommaren. Han cyklade dit för att få vara
ifred och som den unge man vid god vigör han var så bekom honom cykelturen på
drygt tre mil föga.
Jonas trampade in på grusvägen som ledde upp till sjön. På vägen
passerade han några hus och ladugårdar men efter en stund var det helt öde
omkring honom. Han kom fram till sjön vid sen eftermiddag. Vindskyddet låg på
en gräsäng intill sjön och det var ganska öppet omkring förutom några enstaka
buskar och småträd. Ned mot sjön löpte en lång träspång som sedan följde
vattenbrynet och in mot skogen där den tycktes bli ett med skuggan från skogen.
Han ställde cykeln vid ett träd i utkanten av ängen och började samla pinnar
och ris till brasan. Vedträn fanns redan staplat mot vindskyddet så allt han
behövde var något att få fart på elden med. Det tog sin tid och kvällen
nalkades sakta.
Efter att ha lagt sina grejer i skjulet och förberett för en lägereld så
gick han ner längs spången mot sjön och satte sig på en av hällarna som sköt
upp ur det svarta vattnet. Kvällssolens strålar spelade lätt över vattenytan
och fick den att glittra som guld. Insekterna flög lågt och lockade upp fisken
och Jonas fick flera fina napp. Efter ännu någon timme hade det blivit så pass
mörkt att han inte kunde fortsätta fiska, så han tog sina öringar och gick upp
till skyddet och tände brasan.
Tystnaden var total. Tidigare hade en storlom hörts ropa över vattnet
annars var det alldeles stilla. Jonas stekte sin fisk över glöden och åt med
god aptit. Efter att ha suttit ett tag och tittat ut över sjön kröp han längst
in i skyddet och lade sig i sovsäcken medan elden sakta falnade ned. Till slut
glödde bara den orangeröda kolen i mörkret därutanför och natten intog sjön och
skogen.
Jonas hade precis börjat dåsa till när han blev varse ett ljud som
bryskt ryckte honom tillbaka till verkligheten. Först hade han svårt att förstå
vad det var han hörde så han satte sig upp och lyssnade spänt. Det tog inte
många sekunder för honom att inse att det han hörde var fotsteg som målmedvetet
stövlade fram i gräset. De närmade sig hastigt skjulet bakifrån. Jonas blev
först våldsamt rädd men sedan slog det honom att det faktiskt kunde vara hans
kompis Kent som kommit för att hålla honom sällskap eller kanske skoja med
honom. Jonas satte sig upp, drog upp knäna mot kroppen och lyssnade.
-
Är det du Kent? ropade han
högt och ekot slog ut mot sjön
Stegen tvärstannade. Ingenting hördes mer. Det började dunka och susa av
rädsla i Jonas öron. Han insåg att han var fångad i en fälla. Av allt att döma
hade någon kommit trampande över ängen och när han ropat så hade denne någon
insett sig vara påkommen och stannat alldeles bakom skjulet. Det kunde inte vara
Kent. Insikten var fasansfull. Det måste vara någon annan som i mörkret stannat
av hans rop.
Jonas satt stilla och andades så tyst han kunde, oförmögen att förstå
vem som kunde tänkas vara ute den tiden på dygnet och med vilka avsikter?
Efter en evighet av tystnad började Jonas fundera om han verkligen hört
något eller om han drömt. Kanske det
bara var inbillning trots allt? Om nu
ingen gett sig tillkänna vid det här laget så kunde det betyda tre saker:
antingen hade han drömt, eller så hade vederbörande smugit iväg, eller också,
ve och fasa, så stod det någon kvar bakom skjulet.
Jonas sträckte sig ljudlöst efter sin
ryggsäck och lirkade fram sin stora jägarkniv. Den var nyslipad och blänkte
till när han tog den ur fodralet. Försiktigt försiktigt hasade han bakåt,
fortfarande med knäna uppdragna. Darrande höll han upp kniven framför sig med
båda händerna. Minuterna kröp fram. Kanske hade det gått en kvart sedan stegen
tystnat, kanske längre. Hjärtat dunkade hårt i öronen och gjorde det svårt att
höra små ljud. Det enda Jonas kunde se var den rektangulära öppningen ut mot
sjön och den ljusa sommarhimlen som speglade sig i den.
Plötsligt fylldes öppningen av något mörkt. Allt hände så snabbt att han
inte hann reagera. En svart silhuett blev synlig mot bakgrunden och den kastade
sig med våldsam fart in i skjulet. På två steg hade den nått fram till Jonas
som satt paralyserad med kniven framför sig. Han höll den av alla krafter och
kände att något tungt stötte emot den och stannade upp, kastade sig bakåt och
försvann ur skjulet lika fort som denne kommit in. Jonas såg hur något stort
störtade nedför spången mot vattnet. Mer behövde han inte se.
Han sprang ur
skjulet och ut mot grusvägen utan att se sig om eller bry sig om sina saker. I
panik sprang han mot gårdarna han cyklat förbi tidigare tills han trodde att bröstet
skulle sprängas men han vågade inte stanna förrän han stod på förstubron till
ett hus som såg ut att vara bebott. Det tog en god stund innan han hämtat andan
och kunde förklara sig för det förskräckta paret som öppnat för honom.
Jonas fick aldrig någon
förklaring på vem, eller vad det var som smugit sig på honom där i vindskyddet,
men en sak var han säker på; man vill inte gott om man beslutar sig för att
flyga på någon som sitter ensam vid en sjö. Frågan är bara vad som hänt om han
inte haft sin kniv…
