Kring år 1930 levde i Uppsala en ung student vid namn Hjalmar. Han hade kommit efter i studierna efter en långdragen förkylning och behövde läsa ikapp några ämnen under påsklovet. För att ostört kunna göra det fick han rådet att hyra ett rum på landet för att helt kunna fokusera på sina studier utan att bli distraherad av vänner och stadens uteliv. Hjalmar hade tänkt sig att en veckas intensivt pluggande borde räcka och han började söka igenom annonser för att hitta ett lämpligt rum eller möjligen ett torp att hyra. Det var i slutet av Mars och vädret var milt så kylan borde inte bli ett problem om han hittade ett billigt litet hus någonstans. Enklast vore ändå att få ett rum så han själv slapp tänka på praktiska detaljer kring sitt boende. Han hittade en annons om ett rum i en herrgård och utan vidare dröjsmål packade Hjalmar en väska och tog eftermiddagståget ut till den angivna adressen på lappen. Efter att ha frågat sig fram fick han reda på att han skulle till paret Abrahamsson som förestod ett vandrarhem i byn. Slutligen kom han till rätt hus och fick prata med herr Abrahamsson.
- Rummet ligger i Klockarhuset en promenadväg härifrån, sa han. Jag ska be vår vaktmästare visa dig.
- Åhå sa Hjalmar förvånat. Jag trodde att det var här i huset?
- Jo det var nog tänkt så, svarade herrn en aning besvärat, men nu är tyvärr vandrarhemmet fullbelagt.
- Det gör mig ingenting, sa Hjalmar. Jag kommer att vara begravd i mina böcker.
Vaktmästaren visade sig vara en gladlynt trind man som hette Grip. Tydligen gick han allmänt under namnet ”Gripen”. Han tog Hjalmars väska på en liten kärra och visade vägen till klockarhuset under muntert småprat. Efter en ganska kort promenad vek de in genom två grindstolpar av sten. En något tillfrusen grusgång ledde svagt uppåt genom en trädgård med höga askar. Månens skära skymtade genom grenverket och gav nästan känslan av att de vandrade i ett sagolandskap eller en kuliss.
De kom fram till ett stort vitmålat tvåvåningshus som tronade ödsligt där på sin högt belägna plats bland åkrar och aspdungar. De höga fönstren blängde svarta mot Hjalmar när han tittade upp mot huset och en rysning for genom hans kropp. Han blev ståendes kvar nedanför den breda stentrappan som ledde upp till en magnifik ytterdörr av ek som nu höll på att låsas upp av Grip. Hjalmar lät blicken glida längs fasaden från fönster till fönster för att göra sig en uppfattning om hur många rum som fanns i huset. En egendomlig krypande skräck smög sig på honom som om han väntade sig att få se någon stå innanför ett av fönstren. Han backade några steg och såg att grusgången gick i en rundel kring huset, tillräckligt bred för att en vagn skulle kunna köra runt.
- Stig på!
Grip hade fått upp dörren och väntade på att Hjalmar skulle komma. Hjalmar hastade sig ursäktande uppför trapporna och klev in i den enorma hallen. Det var mörkt och högt till tak och luktade gammal skola. Instängt trä och ovädrat. Grip gick för att hämta en fotogenlampa i ett litet kapprum som låg till höger innanför dörren och Hjalmar gick sakta framåt mot en trappa som ledde till övervåningen. Den var av massivt trä och svängde sig i en svag böj åt höger innan den försvann i fullkomligt mörker. Ett blekt ljus bakifrån skapade en förvriden skugga mot trappan och Hjalmar vände sig hastigt om. Vaktmästare Grip stod med lampan höjd över huvudet.
- Ja nu är det upp till dig vilket rum du vill ha, sa han, men jag skulle föreslå ett på övervåningen.
- Kan vi ta en titt härnere först?
Hjalmar brann av nyfikenhet av att se hur många rum det fanns därnere mer än att han övervägde att sova på nedervåningen.
Det fanns två dubbeldörrar i hallen, en gick till höger och en till vänster. Grip öppnade dörren till vänster och de klev ut i ett litet vackert rum med två stora fönster och nästa rum såg ungefär likadant ut. Där var inte mycket att se så de fortsatte vidare.
- Här är salen! Konstaterade vaktmästaren och öppnade dörrarna in till ett stort rum
med tre höga fönster åt baksidan. Mitt på golvet stod ett rektangulärt bord med sex högryggade stolar och en vacker kakelugn prydde en av väggarna. Hjalmar tittade ut genom alla fönstren och kunde skönja grusgången som slingrade sig runt huset som ett grått band. Annars bestod baksidan bara av de stora askarna på gräsmattan, en liten häck och åkrar därbakom.
- Ska vi fortsätta?
Vaktmästare Grip var redan på väg ut i nästa hörnrum som såg likadant ut som på motsvarande gavel. Likadant med nästa frånsett att där stod en säng och några klädgarderober. Det var tydligt att det varit någons tillhåll.
- Vem har bott här? frågade Hjalmar medan de gick ut genom dörrarna till hallen
igen.
- Det var det här rummet han hyrde, teatermannen. svarade Grip beskt och stängde dörrarna dit in med eftertryck. Det var första gången Hjalmar sett något hos vaktmästaren som liknade ogillande.
- Klockaren bodde däruppe, vilket jag rekommenderar att du också gör.
Grip styrde stegen uppför den mörka trappan med lampan höjd över huvudet och Hjalmar följde tankfullt efter.
- Teatermannen? Frågade studenten bakom honom och ordet ekade otäckt mot väggarna.
Grip lät höra ett bittert skratt innan han svarade.
- En konstig kuf som hyrde rum här förut. Jag kan berätta om honom en annan gång när vi har mera tid.
Övervåningen var likadan som undervåningen vad rummen beträffade, men mer ombonad och möblerad. Grip tände ännu en fotogenkampa i stora hallen däruppe och gick in i rummet som låg rakt ovanför teatermannens rum. Hjalmar följde efter och upptäckte att här var det ett enda stort rum på gaveln i stället för två mindre som på nedervåningen. Grip satte igång att tända eld i den öppna spisen och Hjalmar gick bort till fönstret vid sängen och öppnade det. Den friska kvällsluften svepte in i det ovädrade rummet. Han stack ut huvudet och spejade ut över åkrarna och på vägen som de nyss gått. Svanarna och tranorna var i full färd med att skrika och skräna därute. Nedanför lyste grusgången grå mot den svarta gräsmattan. Han drog in huvudet igen för att gå runt och syna rummet medan vaktmästaren ordnade med brasan. Nöjt konstaterade studenten att det fanns ett skrivbord med en bekväm ekstol i närheten av eldstaden där han kunde sitta med sina studier. Hjalmar staplade upp sina böcker på skrivbordet och gick sedan och stängde fönstret.
Grip lade på några extra vedträn bredvid eldstaden.
- Nu går jag. sa han och log fryntligt. Frukosten serveras på värdshuset när herrn så önskar i morgon.
- Då tackar jag så länge. svarade Hjalmar hövligt.
Vaktmästare Grip nickade lätt och försvann ut i den övre hallen och nedför trappan i mörkret. Hjalmar kunde se ljuskäglan efter fotogenlampan försvinna mer och mer tills den slukades totalt av det svarta och Grips steg ekade nere i hallen, stannade till vid dörren när han ställde ifrån sig lampan och sedan försvann ut. Dörren gick igen med en smäll och stegen fortsatte ut på gården och dog sakta bort. Hjalmar stängde in till sitt trivsamma gemak och ruskade av sig den kymiga känslan av att vara ensam i det stora huset. Nu skulle han avnjuta det som frun skickat med i matsäckskorgen och sedan lägga sig att sova. Läsningen fick han ta itu med i morgon.
Natten förflöt utan problem och Hjalmar vaknade ganska utsövd vid halv åtta – tiden. Han klädde sig och gick ut i den kyliga morgonen för att äta frukost hos paret Abrahamsson och ägnade sedan dagen åt att vandra runt i omgivningarna med näsan i en av sina böcker. Han försökte memorera en text och tänkte att den friska luften skulle klara hans sinnen och underlätta inlärningen.
Efter middagen hos Abrahamssons gick han för kvällen till sin bostad i klockarhuset. Hjalmar tog en sväng i trädgården för att se hur det såg ut. Han följde grusgången jäms med husväggen till baksidan. Vädret var grått och den färglösa omgivningen gav ett dystert intryck. Han såg in genom fönstren på nedre botten och fann sig stå precis utanför teatermannens rum. Genom den vågiga glasrutan kunde han skönja sängen och en bit av garderoben. Med bestämda steg fortsatte studenten runt huset till framsidan och gick in. Han öppnade dörrarna in till det högra gavelrummet och gick in i teatermannens rum. Han gick fram till garderoben och kände på den. Den var låst. Hjalmar kände med handen uppe på den men där fanns ingen nyckel. Besviken såg han sig om. I ett hörn stod tre lerkrukor av olika storlek. Han gick fram och skakade den minsta. Ingenting. Med den tredje och största krukan fick han napp. När han vände den upp och ned så ramlade en liten nyckel ut. Med ett belåtet flin gick han fram och satte den i låset till garderoben och vred om. Dörren gled sakta upp.
Där hängde en rock och några andra plagg. På golvet ett par utslitna skor. Hjalmar öppnade den andra dörren fick syn på en kappsäck. Han sträckte in handen och drog ut den en bit och knäppte upp låset men hejdade sig sedan. Hörde han inte röster? Snabbt föste han igen dörrarna till garderoben och gick ut i hallen. Jo det kom någon. Han stängde in till rummet och öppnade ytterdörren. Där kom de två husorna gående med en korg mellan sig. Hjalmar stirrade förvånad på dem.
- Paret Abrahamsson är bortresta till i morgon så herrn får sin kvällsmat här.
- På så vis. svarade Hjalmar, tackade och tog emot korgen.
Pigorna vände tillbaka och Hjalmar lät dörren stå öppen medan han bar upp korgen till sitt rum. Det kunde behövas lite frisk luft om han skulle sitta där och läsa och förresten måste han bära in ved från vedskjulet till sin kvällsbrasa. Han kom nedför trappan med vedkorgen i handen och skulle just gå ut när han upptäckte att dörren in till teatermannens rum åkt upp. Han stängde den ordentligt och tänkte att han fick ta en titt i väskan när han var färdig med vedbärandet.
När alla bestyr var klara gick han ned igen för att äntligen undersöka väskan. Det hade börjat skymma så han tog med sig en lampa att lysa sig med. Men undersökningslustan förbyttes i besvikelse. I väskan fanns ingenting intressant. Två böcker om trollkonsters alla trick, lite teatersmink som torkat till smulor och några bisarra klädesplagg var allt som fanns däri. Hans förhoppning om att ha något spännande att berätta för sina studiekamrater gick om intet.
Med en djup suck lämnade Hjalmar rummet och gick upp och satte sig vid eldstaden och fördjupade sig i sina böcker några timmar. Han tittade inte upp förrän elden bara var glöd och hans mage börjat kurra av hunger. Då gjorde han en paus och lade på mer ved på brasan och försåg sig av maten. Det var mer än nog för att klara sig till i morgon middag. Efter ännu några timmars studerande började ögonen falla ihop och han lade ifrån sig böckerna för den kvällen. Han kröp ned mellan lakanen och somnade till eldens rogivande knaster och svanarnas rop ute i mörkret.
Det var på efternatten han vaknade av ett obestämbart ljud som pockade på hans medvetande. Först trodde han att han drömt men när han vaknade till insåg han att det rytmiska ljudet fortfarande ljöd genom natten. Hjalmar satte sig upp för att lokalisera var det kom ifrån. Ett taktfast trampande eller springande som steg och sjönk i styrka hördes någonstans ifrån, och efter ett par minuters lyssnande så förstod han att det kom utifrån. Han gick upp och tittade ut genom rutan och hörde tydligt ljudet innan det dog bort. Några sekunders tystnad varade innan ljudet kom igen och återigen dog bort. Hjalmar tog sig tankfullt för huvudet. Kom det verkligen utifrån? Han rannsakade allt som kunde kunna tänkas åstadkomma ett sådant ljud. Vattendropp? Eldstaden? Fåglar? Råttor? Han fick känslan av att höra ett infanteri på avstånd. Medan han stod där i mörkret försvann ljudet helt och återkom inte fast han väntade och lyssnade länge. Lika förbryllad som han vaknat fick han lägga sig igen för att försöka somna om.
Det första Hjalmar gjorde morgonen därpå var att undersöka baksidan av huset. Ingenting ovanligt syntes och han vände om förr att gå in. Men så fick han syn på något på backen. Det var ett slags spår som rivit upp gruset i svängen runt husknuten. Han gick bort till andra hörnet och det var likadant där. Det enda han kunde tänka sig som kunde göra sådana spår måste vara något djur som sprungit snabbt på grusgången, kanske ett rådjur? Utan att hitta något som ytterligare stödde hans teori gick han och åt frukost hos Abrahamssons och tog sedan sina böcker och gick ut tills det var dags för middag.
Dagen förflöt som vanligt med studier och promenader med enstaka avbrott för pratstunder med folk han mötte i byn. Några äldre förfasade sig över hur han kunde bo där i klockarens hus, - var han inte mörkrädd? Hjalmar försäkrade att han önskade ensamheten och att där inte fanns något att vara rädd för.
Kvällen kom och han återvände till huset. Han hämtade med sig en korg ved och bar upp den till rummet och var noga med att låsa ytterdörren. Han tände brasan som han brukade göra och med en kopp rykande hett te satte han sig åter med sina böcker. Timmarna flöt iväg. När han såg upp var det redan sen kväll. Konstigt nog kände han sig inte trött utan lade bara några extra vedträn på elden, bryggde mera te och fortsatte läsa.
Hur lång tid som förflutit kunde han inte avgöra men plötsligt bröts hans koncentration av någonting. Han hade suttit böjd över boken så länge att han var alldeles stel och när han tittade upp lyste rummet rött av glöden i eldstaden. Han satt alldeles stilla och lyssnade efter det ljud som ryckt honom ur läsningen. Hjalmar hajade till när det stod klart för honom att det var samma ljud som väckt honom igår natt. Ett trampande, springande, som av små korta hårda steg. Liksom natten före steg och sjönk ljudet. Med ens stod det klart för honom vad det var. Det lät som om någon sprang runt huset. Fast med små steg, kanske ett barn? Busungar? Hjalmar kastade sig fram till fönstret men det gick inte att se grusgången uppifrån i mörkret. Han skyndade ljudlöst ut i den kolsvarta övre hallen och nedför trappan för att försöka få en glimt av vem det nu var genom något av fönstren på nedervåningen. Kanske det var ett simpelt pojksträck alltihop?
Stegen hördes fortfarande när Hjalmar kom ned i hallen. Han var säker nu på att det var någon som sprang runt huset. Det förklarade varför ljudet dog bort och återkom med jämna mellanrum. Hjärtat dunkade hårt i bröstet på honom när han öppnade dörren in till det från ytterdörren sett vänstra gavelrummet för att hinna få en skymt genom fönstret. Han hann precis se något fladdra förbi innan det snabbt försvann runt knuten och Hjalmar sprang in i nästa rum och i nästa, men hela tiden var han för sen. I den stora salen tvärvände han för att skynda tillbaka till gavelrummets fönster igen. Han ställde sig med andan i halsen bakom den dammiga gardinen och väntade spänt. Ingen kom. Han väntade och väntade men den som sprungit runt huset hade nu slutat. Hjalmar väntade ännu lite till men förgäves.
Mörkret och ensamheten på nedervåningen gjorde sig påmind nu när nyfikenheten lagt sig och en blick på dörren till teatermannens rum fick honom att rysa. Med stela ben gick han åter upp till sitt rum och stängde dörren ordentligt bakom sig. Han brassade på brasan, vred upp fotogenlampan och tände ännu en så rummet badade i ljus. För att styrka sig började han vissla högt och gjorde sig en tredje kopp te även om han visste att det var sängdags för länge sen. Men sanningen var den att han inte vågade lägga sig för att sova. Rädslan av att bli väckt av de springande stegen var för stor.
Vid frukostbordet på Abrahamssons vandrarhem följande morgon var Hjalmar sig inte lik. Han var glåmig och blek och mörka ringar skymtade under ögonen. Tröttheten låg som en tjock filt över honom och gjorde hans rörelser tafatta och hans tanke seg. Han hade inte vågat somna förrän vid gryningen och de få timmarna av orolig sömn var inte nog. Fru Abrahamsson frågade om han inte fått sova ordentligt och han tvekade om han skulle berätta om sina nattliga äventyr för henne men beslöt sig för att inte säga något. Istället skyllde han på sent läsande och för mycket tedrickande vilket i och för sig inte var någon direkt lögn.
Den dagen blev det inte mycket läst för Hjalmar. Han gjorde ett försök efter frukost men det slutade med att han somnade över böckerna och vaknade alldeles innan middagen. Hjalmar beslutade sig för att söka upp vaktmästare Grip för att växla några ord med honom. Studenten fann honom vid ett av uthusen vid vandrarhemmet och Hjalmar frågade om han nu hade tid att berätta om den där teatermannen som bott i klockarhuset. Det hade Grip.
- Det var så att ett kringresande teatersällskap var här i byn. Varje kväll spelade de upp en sällsam pjäs där borta i församlingshemmet. sa vaktmästaren och pekade bortåt vägen.
- Sällsam? frågade Hjalmar som slagit sig ned på en liten bänk efter uthusväggen.
- Ja det var nå’ n slags spökhistoria och huvudpersonen föreställde en harlekinfigur, eller en narr som skulle vara som en symbol för ondskan. Skådespelaren var en kortväxt mystisk man som gjorde livet surt för alla: teatermannen.
- Var det teatermannen? Hjalmar rös längs armarna.
- Ja det var han. De andra i ensemblen hade problem med honom. Han gick så upp i sin roll som ondskefull narr att han blev ett med karaktären. Han klev aldrig ur den där harlekindräkten, bokstavligt talat. De andra tyckte att han förändrades, blev illvillig… ond.
Hjalmar satt tyst en stund och funderade.
- Hur kan du veta allt detta?
- Jag pratade med de andra vid teatersällskapet för teatermannen, narren, blev till slut utkastad från deras pjäs. De orkade inte med honom helt enkelt. Det var någon incident med ett överfall på en av de andra skådespelarna som fick bägaren att rinna över. Han kom hit till vandrarhemmet för att ha någonstans att bo men vi ville inte ha honom här så han fick rummet i klockarhuset.
Nu började studenten känna sig riktigt illa till mods. Han började lägga ihop två och två.
- Bodde klockaren där då?
- Ja han bodde där uppe där du bor nu men han dog plötsligt. Det sades att det var hjärtat men jag undrar jag…
- Vad tror du då? Hjalmar var inte säker på att han ville höra mer.
- Jag tror att det var den där narrmannen som skrämde klockaren till döds. Sa Grip och såg Hjalmar stint i ögonen.
- Han hittades nämligen död i trappan med ett förvridet uttryck i ansiktet. Teatermannen var försvunnen och alla trodde att han lämnat byn för att inte råka ännu mer i knipa. Men jag tror att han skrämde klockaren på något sätt. Han gjorde så nämligen berättade hans skådespelarkollegor när jag sökte upp dem för att se om han gömt sig hos dem trots allt. Han hade inte betalat för sig här och jag blev satt att leta efter honom men han var spårlöst borta. De berättade hur han börjat smyga sig på dem om kvällarna efter föreställningarna. När de blev rädda så flinade han bara och sprang sin väg. Han skrämde folk. Eller något i honom…
Med vaktmästare Grips berättelse i huvudet gick Hjalmar in på värdshuset för att äta en sen middag. Det var inte många dagar kvar av hans vecka nu. Han kunde inte låta det här fortsätta om han ville få läsro. Han bestämde sig för att sätta stopp för dumheterna redan samma natt. Om det nu var busungar som sprang runt huset på nätterna så skulle han lurpassa på dem och ta dem på bar gärning. Men historien om narren ville han inte riktigt släppa in i sitt medvetande. Han fick inte ihop det. Han ville hellre tro att det var en hel skock med busungar än den där narren som han hört på natten, springa runt huset.
Efter att ha fått med sig sin sedvanliga kvällsmatsäck så gick Hjalmar med tunga steg mot klockarhuset. Det hade börjat blåsa ute och de grå molnen låg som en tjock matta över himlen. Ännu var det inte mörkt men ett lömskt dunkel hade bäddat in alla skrymslen och vrår i sin mörka mantel. Hjalmar började känna sig kymig och vädret gjorde ju inte saken bättre direkt. Skulle han våga vara ensam en natt till? Men han tvingade sig att rycka upp sig. Det var bara ungar som drev med honom intalade han sig. Pojkstreck. Han gick återigen en vända runt huset och synade fönstren noga. Ingen åverkan var gjord, inga tecken på att någon försökt bryta sig in kunde han se. Liksom dagen förut kunde han se märken i gruset på att någon verkligen sprungit där. På ett ställe syntes till och med ett skoavtryck. Det var en liten sko med en ganska utmärkande klack. Ett barn alltså.
Han tog som vanligt med sig en korg ved och gick direkt upp till sitt rum och stängde dörren noga. En krypande ilning kom alltid över honom när han nästan var i säkerhet i rummet. Precis innan han nått fram till dörren, alldeles före han satt foten över tröskeln, hisnade han av skräck över att nästan inte hinna in och stänga dörren om sig. Som om någon jagade honom.
När mörkret sänkte sig på allvar och klockan började gå mot midnatt, lämnade Hjalmar sitt rum med en liten fotogenlampa i handen och gick ut i det mörka kalla huset. Han kunde höra blåsten leka i alla hålrum och spela i kakelugnar och skorstensstockar som om det varit gigantiska orgelpipor. Trappstegen knakade under hans fötter och han kom precis ihåg att det var där, i trappan, som klockaren hittats död med ansiktet förvridet av skräck. Hjalmar drog efter andan och stannade upp, nästan beredd att fly tillbaka till sitt rum igen, men han samlade sig och fortsatte sakta nedför trappan till mörkret i hallen. Med lampan lyste han på dörren till teatermannens rum och med en rysning öppnade han och gick in. Han drog fram en stol och satte sig vid fönstret som vette mot gaveln. Där hade han också utsikt över fönstret mot framsidan. Han släckte fotogenlampan och satte sig tillrätta på stolen. Nu skulle han ta bråkmakaren på bar gärning.
Han måste ha somnat till. Den fasansfulla insikten slog emot honom med full kraft när han vaknade med ett ryck av ett rytmiskt trummande utanför på gruset. Hjalmar hann precis komma på fötter för att höra ljudet försvinna runt hörnet där ute. Det var nu han skulle rusa ut. Det var nu han skulle springa runt huset åt andra hållet för att knipa den lille skurken som höll honom vaken om nätterna, hindrade honom från att läsa och skrämde honom halvt från vettet. Men han vågade inte. Han stod som paralyserad bakom den dammiga fönstergardinen, livrädd för vad han skulle få se utanför. Det dröjde en evighet. Han hörde fortfarande trampet av springande fötter. Av ljudet att döma så skulle vederbörande ha hunnit runt huset för länge sedan men det förflyttade sig bara sakta, sakta runt baksidan. För sakta. Det tog sådan tid att Hjalmar hann repa mod tillräckligt för att våga kika ut genom rutan. Nu kom han. Springandet rundade knuten och närmade sig fönstret. Hjalmar stod kvar vid fönstret och tittade ut men backade plötsligt förskräckt undan. Den han såg utanför fönstret var ingen pojkslyngel. Det var en vuxen man, om än kortväxt. Han hade de mest besynnerliga kläder och ett par uppåtböjda skor av trä på fötterna. Men det var inte det som skrämde Hjalmar. Med utstuderat korta hårda små steg sprang mannen på grusgången knappt utan att röra sig framåt. Hela tiden hade han sitt motbjudande ansikte vänt inåt huset med det mest elaka lömska grin man kan tänka sig. Han blängde rätt in genom rutan och flinade ondskefullt medan han stampade hårt i den halvt frusna marken. Hjalmar stapplade baklänges inåt rummet. Han kunde inte slita blicken från fönstret vilket gjorde att han snubblade över stolen och lampan. Vilken fasa. Vad var detta?
Mannen där ute hade nu försvunnit ur synfältet och var på väg runt mot framsidan. De korta hårda stegen ekade mot husväggen. På nytt dök det lilla ansiktet upp i nästa fönster. Huvudet guppade upp och ned av det vansinniga stampandet och hela tiden flinade han djävulskt och ont in mot Hjalmar som tryckte sig mot väggen. Han hade sjunkit ned på golvet av ren förlamning och satt där stum och stel av rädsla. Huvudet försvann förbi fönstret och de små stegen fortsatte en bit till och stannade sedan tvärt upp alldeles framför dörren. Allting höll andan. Till och med vinden i skorstenen höll sig tyst i väntan på vad som skulle ske. Inte det minsta lilla knak hördes någonstans i de kalla golvplankorna. I en iltanke for det genom Hjalmars huvud att det bara var huset självt som visste vad som egentligen hänt klockaren och teatermannen. Samma hus som nu omslöt honom och skyddade honom. Samma hus vars dörrs styrka han nu var utlämnad till.
En plötslig hård smäll mot ytterdörren fick hela huset att skaka. Han kände vibrationerna under sig där han satt pressad mot väggen. Innan han hann tänka så kom ännu en smäll som om någon rusat emot den solida ekdörren med en murbräcka. Förlamningen släppte. Hjalmar vräkte sig upp på fötter och störtade uppför trappan. I ett nafs var han inne på sitt rum och låste dörren bakom sig. Han släpade fram sin studerar – stol och tryckte upp den mot handtaget just som den tredje smällen ekade mot ytterdörren där nere åtföljt av ett kraftigt brak som fortplantade sig genom huset. Hjalmar stannade mitt i rörelsen, lyssnade, väntade. Då hörde han det fasansfulla klapprande stegen mot trägolvet på nedervåningen. De fortsatte in i nästa rum därnere och i nästa. Hjalmar hörde hur dörrarna mellan rummen small upp och hur de små träskorna slog emot golven från rum till rum. Till slut var de tillbaka i hallen igen, men de stannade inte upp. De fortsatte sakta, sakta uppför trappan. Hjalmar trodde inte sina öron. Var det en mardröm? Han backade och såg sig tafatt omkring. Var skulle han ta vägen? Det var för högt att hoppa ut genom fönstret. Förtvivlad insåg han att han var instängd. Ryggen stötte i något. En bokhylla full av gamla böcker. Stegen var nu på toppen av trappan. Hjalmars händer famlade över hyllan och bokryggarna och en av dem föll ner framför honom: en bibel! Han tog upp den och höll den framför sig medan han började rabbla fader vår. Det var det bästa han kom på. Vid eldstaden hängde ett gäng krokar och eldgafflar av järn och han grep tag i en och höll den också framför sig. Det glödde fortfarande i kakelugnen och blixtsnabbt slängde han på de vedträn som låg kvar för att skapa lite ljus men han fick inte dit dem ordentligt. De stack ut som tändstickor ur luckan men det kunde han inte bry sig om. Smällarna mot hans dörr krävde all hans uppmärksamhet. De gjorde honom livrädd och orden ekade i hans huvud; narren kommer, narren kommer och tar dig!
Dörren glappade och smällde mellan stolen och dörrkarmen. Dörren gav vika. Det gamla låset höll inte för den enorma kraft som den utsattes för. Bibeln gled ur Hjalmars hand och åkte i golvet med en dov smäll. Den lilla mannen kom flinande, dansande och stirrande emot honom. Tafatt backade Hjalmar medan han i ett krampaktigt grepp höll eldgaffeln framför sig men det verkade inte ha någon som helst effekt. Han backade mot kakelugnen, kände värmen av brasan som nu blossat upp ordentligt. Flera vedträn stack ut och brann utanför luckan. Narren var nu bara två meter ifrån honom. Snabbt som ögat böjde Hjalmar sig ned, släppte gaffeln och grep tag i ett vedträ istället. Med den brinnande delen höttade han mot den lille mannen som tycktes stanna upp något. Det flinande lilla knotiga ansiktet förbyttes i en rasande grimas. Hjalmar rände sin fackla rätt mot kläderna på honom som direkt fattade eld. Han böjde sig efter ännu ett brinnande trä och tryckte det mot narren av alla krafter. En kort sekund hann Hjalmar se något som liknade skräck i narrens ögon innan narren slukades i ett moln av lågor. Ett glödande träliknande stoft flög runt i rummet som små eldflugor och satte eld på flera ställen i rummet.
Hjalmar skyndade mot dörren. Narren var fullständigt försvunnen bland lågorna. Han tycktes försvunnen bland det glödande stoftet som flög runt i luften och de lågor som slog upp från platsen han stått. Hettan gjorde det omöjligt att stanna kvar i rummet. Hjalmar flydde nedför trappan och ut på gården. Men där blev han stående. Ett utdraget ondskefullt vrål hördes inifrån det brinnande huset. Ett skrik som inte liknade något annat han hört förut. Mot fönsterrutorna därinne syntes ibland en liten skepnad fladdra förbi, fullständigt uppslukad av lågor.
Plötsligt upphörde skriket. Elden spred sig våldsamt i huset och skapade ett sprakande dån. Folk strömmade till. Paret Abrahamsson och vaktmästare Grip och fler av deras inackorderade gäster. Alla stod de handfallna inför det brinnande huset. Det var inget att göra.
Hjalmar trodde först inte att han hört rätt men så framträdde det allt tydligare; ett klapprande ljud hördes från de brinnande spillrorna. Ett stampande och ett springande ljud. Precis som av hårda små skor mot ett trägolv.
