Folk hade börjat försvinna i den lilla byn. Först var det bara rykten som gick om att luffare, tiggare och annat löst folk, plötsligt slutat dyka upp vid gårdarna. Klädesplagg och andra tillhörigheter hade hittats där luffarna brukade stå med sina tiggarmössor. Själva var de försvunna. Ingen tog väl riktigt det där på allvar förrän en flicka på tio år försvann. Då började folk i byn bli riktigt oroliga. Man kallade till byråd, skallgångskedjor bildades, medborgargarden formades. Månaderna gick och ännu ett barn försvann. Byborna blev skräckslagna och vågade knappt gå ut. När också två drängar, ett ungt par och en gammal bonde spårlöst gått upp i rök var saken ett faktum. Och nu måste man göra något för att få fatt på förövaren.
Man kunde börja urskilja ett mönster vid vilken tidpunkt de alla varit hemifrån och också vid vilken plats de alla hade ärende förbi. Drängarna hade båda gått hem från en blöt afton på värdshuset. Flera värdshusgäster den kvällen hade sett dem lämna stället sent på kvällen för att bege sig hemåt. Alla visste att de skulle ta vägen förbi magasinet, en gigantisk träbyggnad som hade använts som gemensam foderlada i nödtider. Numera undvek man byggnaden för att onda rykten cirkulerade om ladan och den lilla körväg som ledde förbi den. Ingen visste direkt varför, men man hade börjat känt ett starkt obehag inför stället och ingen ville gärna gå dit längre. En samlingslokal var sammanbyggd med logen. Den var till för att hålla byråd i om sådant som rörde skörd foder och annat som alla var inblandade i. Nu hade man inte behövt vara där på länge eftersom skördarna de senaste åren varit bra men fortfarande var ladan full av gammalt hö som ingen ville befatta sig med.
Det unga paret som försvunnit bara en kort tid efter drängarna hade blivit sedda just på den gamla körvägen de också. De hade aldrig återvänt. Vad bonden beträffade så hade han aldrig brytt sig om de där historierna om magasinet utan åkte förbi där lite titt som tätt med sin häst och vagn eftersom vägen var genare. Nu var han också borta med häst och allt.
Så kom då till slut den dag då alla berörda var tvungna att samlas för ett möte i den gamla bystugan som satt ihop med magasinet. Hur skulle man organisera sig för att få slut på alla mystiska försvinnanden? En blåsig och mulen aprilkväll samlades bönder och drängar i byggnaden. Alla rös när de passerade logen som stod vägg i vägg med bystugan. Väl inne lättade stämningen något och samtalet kom igång mer och mer. Man talade om varför olustkänslan var så stor för att vistas i och ens gå nära stället. Någon sa att de känt sig iakttagna och förföljda när de genat på vägen som löpte förbi stället. Andra sade att de sett något skymta inne i magasinet men att de blivit för skrämda för att våga se efter.
När man så satt där, hördes plötsligt ljud utifrån logen. Ett släpande och bökande. Alla stannade förfärade upp och samtalet tystnade tvärt. Allt tydligare hördes de spöklika ljuden från den ödsliga magasinsdelen. En tung trädörr skiljde bystugan från logen men vid sidan om dörren fanns en mindre fönsterruta som vette ut mot ladan. Några drängar trängdes runt fönstret för att se ned i logens dunkel och vad det kunde vara som lät så otäckt. Först syntes ingenting genom den dammiga rutan men snart kunde de i det bleka ljuset från lampan urskilja något som rörde sig därute. Något, vad det nu var, gick fram och tillbaka, hämtade något en bit bort och kom tillbaka och lade det på en hög. De kunde alla höra, när de gläntade lätt på dörren, ett krasande torrt ljud när sakerna varelsen hämtade lades på hög och trycktes ihop för att fastna i varandra. När högen var ungefär en halvmeter stannade figuren därute upp. De kunde se den tydligare nu genom dörren som de vågat öppna lite mer. Det var en människoliknande gestalt fast över människolängd, med alldeles för stort huvud och med märkligt gängliga armar. Den stod böjd över högen den gjort och verkade försöka få grepp om den med sina fasansfulla klolika händer. Den tryckte den torra spretande massan som högen bestod av mot sin beniga kropp och tycktes fästa den vid sig. När den gjorde det så såg den ut att växa, omärkligt för ögat att se men när den hasade sig tillbaka till sitt förråd så kunde de alla se att han var högre och större än gången före.
Ingen vågade säga någonting. De bara stirrade skräckslaget på varandra och sedan ut på varelsen som med hasande steg upprepade sin makabra procedur om och om igen. Alla rös de vid det krasande ljudet när högen trycktes fast på den ohyggliga kroppen. Till slut var monstret ohyggligt stort och växte ändå hela tiden. De var alla chockade men plötsligt kom ett kvävt utrop från en av åskådarna inne i stugan. Det var en bonde som stått i dörren för att se bättre. Alla undrade naturligtvis vad som stod på, vad hade han sett som ingen annan lagt märke till? Med handen för munnen sjönk han darrande ned på golvet. Stammande fick han till slut ur sig vad han sett som gjort honom så förfärad.
- Det är delar av människor, stammade han. – Jag såg en arm, en hand, ett ben...
Kväljningarna övermannade honom.
- Vad är det du säger? Frågade en av drängarna honom men bonden var
oförmögen att svara. Istället försökte de se om han hade rätt. Först kunde de inte få syn på varelsen, men snart dök han upp ur en mörk vrå, större än någonsin och med famnen full av... ja likdelar. De kunde alla med förfärande tydlighet se armar och ben sticka ut från knippet han bar på. Kropparna var torkade, närmast mumifierade, och föll nästan isär när han bar dem. När de trycktes samman fastnade de lätt vid varandra och ljudet när de gav vika var ohyggligt. Som när man mosar torra jordkokor med händerna eller trycker samman torra kvistar och löv i en kompost.
Varelsens huvud hade nu kommit upp i sådan höjd att de kunde se någorlunda tydligt hur han såg ut. Han verkade inte ha något ”eget” huvud, utan snarare ett han byggt av vad han hittat. Ett fågelskrämme – huvud, ett pumpaliknande ansikte, stort och oproportionerligt med käkben och näsben som stack fram där pumpan inte täckte. Stora huggtänder stack fram och ut ur den gigantiskt breda munnen som han inte kunde hålla stängd utan gick med halvöppen liksom i ett kontinuerligt hånflin medan dreglet rann nedför hans trasor till kläder.
Panik höll på att utbryta bland byborna i stugan, men prästen lyckades lugna dem;
- Vi ber, sa han lugnt och fattade händerna på dem som stod närmast honom.
Andra följde hans exempel och till slut stod de där alla hand i hand och bad medan monstret fortsatte sitt fasansfulla långsamma arbete ute på logen. En av bonddrängarna höll sig passiv. I sitt stilla sinne tänkte han att; ”det här, det kommer att reta fågelskrämman mer än något annat”. ”Vår bön kommer att locka hela helvetets ondska ur demonen därute”.
Prästen mässade allt högre, bad sina böner om och om igen och bönder och drängar stämde in i ett lågmält mummel som ett spöklikt ackompanjemang till prästens av rädsla spända och onaturliga röst. Drängen släppte diskret händerna på dem som stod bredvid honom och förde istället ihop deras händer med varandra. De märkte ingenting. Alla verkade liksom förlorade i en slags trans och drängen backade långsamt mot väggen, in i skumrasket i hörnet mot fönstret ut mot logen. Han skymtade fågelskrämme – demonen i det bleka ljuset ute bland de gamla höbalarna som täckte väggarna ända upp till takbjälkarna. Han var stor nu, otäckt stor, men det värsta var ändå att han upphört med sin sysselsättning och riktade nu hela sin uppmärksamhet mot bystugan och folket där inne. Han gungade sin gängliga gestalt fram och tillbaka med sina långa spretiga armar lätt böjda framför sig. Munnen åkte lätt i sidled, tuggade upp och ned. Ögonen lyste blekt medan den såg ut att lyssna efter människorna. Plötsligt gjorde den ett utfall. Armarna reste sig högt över det fasansfulla pumpahuvudet och ett vrål ljöd genom den mässande bönen och fick den att avbrytas. Folket vaknade till, vettskrämda. Flera kastade sig mot dörren men den gick inte att öppna. Inget av fönstren heller. Fågelskrämman rusade runt, rasande över människornas tilltag. Den vrålade och slet i hötappar och skrindor för att försöka komma åt bönderna och prästen.
Samtidigt hade någonting börjat tjuta och dundra utanför. Starka stormvindar slet i byggnaden och fick dörrar och fönsterluckor att skaka våldsamt. Genom den hårda blåsten hördes demonens fruktansvärda vrål och smällar i väggen när han kastade saker omkring sig.
- Vi kommer inte ut! Skrek en av bönderna. – Vi kommer att dö härinne!
Hans ord fick paniken att stiga. Än hade fågelskrämman inte sett dem, än hade den inte insett var mässandet kom ifrån. Drängen kunde se honom undersöka den bortre änden av logen, medan den utstötte de mest vidriga rytanden, ljud komna från en annan värld.
- Det finns en väg ut! Ropade drängen. – Ut på logen, men skynda er, han är i andra änden nu.
De andra stirrade förskräckt på honom men insåg genast att han hade rätt. Tillsammans hjälptes de åt att öppna den lilla dörren som ledde ditut. Den som de bara vågat glänta på förut.
- Du först. Sa prästen myndigt och spände ögonen i drängen.
- Jag? Han svalde hårt och kände rädslan göra benen svaga.
- Just du. Svarade prästen och skyfflade ut drängen genom dörren med en knuff.
Han fann sig stå ensam på den stora kalla logen, med demonen i andra änden, lågt morrande. Den hade inte sett honom än men ljuden ifrån den var så hemska att drängen förlamades av skräck. Drängen vände sig desperat om mot dörren in till stugan men den var helt tillbommad. Allt var mörkt innanför fönstret, inte en människa fanns att se, inte ett ljud kom därifrån. Han såg ut mot logen igen precis när monstret såg upp och fick syn på honom. Med långa kliv och ett rytande som skar genom vett och sans stormade den mot drängen. Han var först helt rådlös men sedan fick han syn på en liten trästege som var rest mot de höga höbuntarna som var staplade upp efter väggarna. Han klättrade upp på trästegen och grep sedan tag med händerna i höet och klängde sig allt längre upp mot ladutaket. Monstret famlade tafatt därnere i stegen för att försöka komma åt honom. Det röt och skrek av ilska, jagade efter drängen för allt vad den var värd. Drängen körde in händerna så djupt han kunde i höet, försökte ta sig allt högre upp mot bjälkarna. Höjden var svindlande nu, ändå snuddade fågelskrämman vid hans fötter gång på gång när den hoppade efter honom. Snart skulle den få tag i honom och slita ned honom.
Plötsligt slog drängen handen i något hårt. Det fick honom nästan att tappa greppet men i sista stund räddade han sig upp. Det var en högaffel instucken i höet som han slagit näven i. Med ett ryck fick han ut den och fattade den i ena handen som ett vapen. Demonen hoppade upp mot honom. För varje gång kom han allt högre upp. Drängen klämde in ena benet i höet så långt det gick, siktade noga med högaffeln och väntade in fågelskrämmans nästa hopp. Den sprang rytande kring därnere som en vansinnig, grep efter höväggen och gjorde så ett hopp upp mot drängen. Han klämde åt om gaffelskaftet så hårt han kunde, böjde sig ut och stötte gaffeln rakt i pumpahuvudet. De två järnpiggarna begravdes rätt in i fågelskrämmans huvud. Det sjönk ihop, började falla sönder men satt ändå samman så pass att varelsen kunde vråla ut sin smärta. Den sjönk sakta ned mot golvet, höll sig kvar med armar och klor men till slut låg den på loggolvet i en morrande hög. Drängen klängde sig vidare mot utgången med högaffeln i släptåg vilket sinkade honom. Snart framme nu, snart... Skrämman reste sig upp, vecklade ut sina tentakler och började röra sig mot drängen. Den hoppade efter honom och nådde honom nästan. Återigen fick han stöta med gaffeln mot huvudet. Den träffade rakt i ansiktet på pumpaskallen och fick det att fullständigt kollapsa. Än en gång rasade demonen ned och nu återstod bara en döskalle av oproportionerliga mått av dess huvud. Drängen hade bara en chans nu och tog den. Han släppte taget och kanade ned mot golvet och rusade mot den stora logdörren. Den glipade lätt mot det gråblå ovädershärjade landskapet. Vinden slet i dörren och fick den att gunga kraftigt fram och tillbaka. Demonen rörde sig bakom honom, reste sig upp. Drängen sprang mot utgången och nådde precis fram till dörren när monstret kom på fötter än en gång. Drängen klämde sig ut genom springan, skrapade rygg och bröstkorg men smärtan bekom honom inte.
Utomhus hade stormen nått sin fulla styrka och höll nästan på att slå omkull drängen som flydde hals över huvud från byggnaden längs den olycksdrabbade vägen. Det sista han såg var fågelskrämmans knotiga armar genom dörrspringan när den famlade i luften i ett sista försök att få tag i honom. Drängen lämnade byn samma kväll och återvände aldrig.
Vad som blev av med prästen och de andra byborna i stugan är det ingen som vet. Den lilla byn blev en spökby efter händelsen. Tömd på folk och förfallen. Ingen vet vad som egentligen hände den där ödesdigra kvällen i april, var demonen kommit ifrån eller var den sedan tog vägen. Ingen vet varför en djävulsk kraft valde att slå ned i just den byn men det gjorde den, och resultatet blev förödande...
