Tala inte på det viset, sa jag, jag blir rädd.
Men han fortsatte.
Det blir en sjuhelvetes blodpöl här ute då. Och när blodet levrar sig så kommer det att sömma fast skallen mot parkasen. Då får Gud en kasperdocka.
Ur "Kasperdockan" av Börje Lindström, "Skräckkammaren 1986"
Så börjar berättelsen som fängslade mig då och som fängslar mig nu.
En lite by i Västerbotten. Två killar i 14-årsåldern som umgås i skolan och på fritiden fast de inte går i samma klass.
Erik är kortväxt och har stort huvud. Han är sedd som en lustig kuf av de vuxna och säger ibland de mest bisarra saker. När Eriks storebror dog så frågade handlar'n honom hur det kändes att gå på begravningen. "Kändes och kändes, ska du inte fråga hur jag tog livet av han!" sa Erik och de vuxna skrattade.
Ibland pratar Erik om ett kabinett. Allt oftare pratar han om kabinettet. Till slut säger pojken som berättar åt Erik att "Jag skiter i ditt kabinett!". Erik svarar lugnt att "Min vän, en kväll ska du vara med mig i kabinettet."
Ingen fick komma hem till Erik. Inte ens hans kompis som är berättaren i historien. En kväll när de spelar hockey på isplanen utanför gamla skolan så dyker plötsligt Hans-Erik och Rune upp i Runes pappas Volvo Duett. De sladdar över isen mot Erik och berättarpojken räddar Erik genom att knuffa honom i snödriva.
När Hans-Erik och Rune sätter sig på skoltrappan och slipar sina skridskor innan de ska snöra på sig dem så kravlar Erik ur snödrivan, vacklar fram till Rune och säger att han ska förgöra honom. Då får Erik så mycket stryk att han blir sängliggande.
Fem dagar går. Så ringer plötsligt telefonen när berättarpojken sitter hemma vid köksbordet och gör läxa på kvällen. Det är Erik. "Jag behöver dig ikväll" säger han.
Pojken tar sig in till byn och träffar Erik på ett café de brukar gå och fika på. Caféet är mörkt för det är strömavbrott men vid borden brinner små värmeljus. Pojken hittar Erik vid ett bord. De går ut tillsammans. I den kalla vinterkvällen vänder Erik hela tiden bort ansiktet. Pojken blir rädd men säger inget. Kanske vill inte Erik visa blåtiran.
De går in i skolan genom en källardörr som varit låst sedan vaktmästaren tappat bort nyckeln vid förra Lucia. Berättaren förstår inte hur Erik kunnat öppna dörren men där går de nu, i korridorer, trappor och stora salar. Månen lyser in genom de stora fönstren. De går över marmorgolvet och då känner pojken igen sig. De är i skolans stora sal utanför rektorns kontor.
Erik skruvar bort en ventillucka och kryper in. De kryper båda genom en plåttunnel och pojken känner ibland sulan av Eriks nya graningekängor mot sitt ansikte. Det är trångt, pojken fastnar med jackan och kommer inte framåt. Han ropar på Erik men Erik försvinner. När pojken försöker backa så känner han att det tar stopp mot fötterna. Han får panik, sliter sig lös framåt och kommer omtumlad ut i ett rum. Det är kabinettet.
Erik står där bland små trälådor och stora tända stearinljus. Stämningen är sällsam. Pojken döljer rädslans tårar och Erik skojar bort allt. Så kommer han fram med en skål och en flaska med röd vätska i. Pojken känner igen skålen från kemisalen. "Häll i vätskan i skålen." säger Erik och hans röst låter främmande. Pojken gör som han blivit tillsagd och vätskan rinner ner i skålen.
Så händer något. Fast Erik håller skålen alldeles stilla så börjar vätskan cirkla runt som om man dragit ur proppen i ett badkar. En blodröd virvel i den vita skålen. Erik säger inget utan ställer bara ned skålen med virveln på en låda där det ligger en svart duk och två tända ljus. Han mumlar egendomliga ord: "Gå hinutom, gå underikring, gå ut ur gravjordens ring. Kom kom kom till din tjänande man." Ett skri hörs och ljusen blåses ut. Pojken blir rädd men Erik skojar bort det.
Han sätter sig på en trälåda och börjar härma rektorn för att få pojken på bättre humör. När Erik rör sig följer skuggan av honom på väggen med i rektorns rörelser och pojken skrattar. Erik håller ut armarna så skuggan på väggen blir ett kors. Så slår han ned armarna men då åker skuggans armar uppåt. Erik sitter stilla men skuggan börjar röra sig. Den rör sig mer och mer och mer tills den till slut dansar över väggen och spricker upp i en otäck dödskalle som far över väggen.
Så passerar det en tid. Efter jullovet är det halt på vägen när Erik och pojken sitter på bussen till skolan i morgonmörkret. Hans-Erik och Rune kör om skolbussen i rasande fart i duetten. I Granbacken får ungdomarna gå ut och skjuta på bussen i halkan men när de kommer upp på krönet ser de rök nere i backen. Mellan de stora vita snötyngda granarna är Volvo duetten inplöjd och Hans-Erik och Rune har krossat vindrutan med sina kroppar. Det brinner vid bakänden på bilen och chauffören vrålar åt alla att ta skydd. Bilens tank exploderar med ett dån och ljuset kastar stora skuggor mot skogen.
På de snötäckta granarna syns plötsligt en skugga. Den vaggar av och an, fortare och fortare och så spricker den upp i en grinande dödskalle. Erik skrattar rått och högt och utbrister: "Min herre är mäktig!" Det är andra gången pojken ser skuggan och nu blir han livrädd för Erik.
På lektionen i skolan så skrapar det till i högtalarna. Rektorns röst hörs och pojken tänker att nu ska Rektor'n säga något om Hans-Eriks och Runes hemska död på vägen. Men istället säger han skarpt: "Alla elever och lärare stannar i klassrummen tills polisen kommer. Sprängämnen är stulna ur kemilaboratoriet!"
Det tar tjugo minuter, sen hörs en enorm explosion ute på skolgården. En graningekänga sitter fastkilad mellan trappstegen på brandtrappan vid skolbespisningen. Alla står vid fönstret som fastnaglade och läraren skriker: "Bort från fönstret för helvete ungar!" Huvudet ligger kvar på skolgården. Snön är röd. Ingen lyssnar på läraren utan ser bara när parkasen sömmas fast mot huvudet av det levrade blodet. Vinden blåser över skolgården och parkasen lyfts upp, precis som om en stor hand förts in under den...
