Det här tog en timme att skriva (!)

Bilden: Vildvin på mammas hörn. 


Jag gör ett försök fast jag inte har nå’n hjärna, ingen håg och ingenting. 
 

Jaha… provtagning och vuxenpsyk idag. Jag talade om att jag inte märkt någonting av medicnen Ergenyl annat än en massa spluttiga biverkningar. Dock inte lika spluttiga som jag fick av Seroquelen. 

Jag berättade om ångestattackerna och sömnproblem och mardrömmar. Jag berättade vad de handlade om och jag berättade att jag ofta vaknar med ångesten.


Psykläkaren hade pratat med tomten (psykologen som gjorde personlighetstesterna) och de hade kommit fram till att jag inte hade någon diagnos (!). 

Det gick inte att passa in mig i någon diagnos riktigt bra. Mitt mående hänger förmodligen ihop med min uppväxt och med händelser senare i livet. 

Jaha…


Bilden: Fåret på väg hem. Så här ser jag inte ut nu. Det här är en före- bild. Efter- bilden kommer sen. Före och efter vad vet jag inte. 
 

Jag ska öka upp dosen och ta ett blodprov om tio dagar sen ska jag träffa henne igen så ska vi se om jag känner nå’nting. Hon ville sätta in antidepressiv medicin också. Det vill inte jag. 

Jag tog upp det här med psykoterapi, att jag aldrig genomgått en riktig sådan. Nu skulle hon lägga fram det och se vad vi kan få till. 

Jag bad om en kvinnlig. Sa till om en. 

Jag hade räknat med att sluta med medicinen idag. Det gör mig ledsen att det inte blev så och att kommunikationen inte riktigt är sådan att jag kan säga det. 

Det som det föll på var att jag inte var uppe i den nivå som man ska. 

Skit. 

Idag mår jag inte bra. Inte alls. Jag kan inte tänka, vill ingenting och känner mig knepig till mods.
Ensam är jag och måste ta mig ner i stallet. 

Jag har i alla fall putsat och satt i innanfönstren. Pappa hjälpte mig när han var hit och hämtade tvätt. 

Klen men nykter. 

Jag skulle också kunna däcka mig med allehanda självmedicineringspreparat men jag gör inte det. 

Belastningen på andra blir för stor.

SM i tanketrängsel

Bilden: Före.



Bilden: Efter (!). 

Ja inte vet jag varför jag lägger ut bilden på lasagnen före jag hade den i ugnen. Jag menar det är ju inte så mycket man kan göra åt den då precis. 

Nu har jag i alla fall tre lådor med lasagne i frysen och en i kylen och en i magen. Ja inte själva lådan då…


Bilden: Hästadrular vid en hösilagebal. 

Medan hästarna åt så gjorde jag allt i stallet. Bodypump. Det tog nästan två timmar. 

Nu är jag trött som en räka men jag MÅSTE duscha och för att duscha måste jag hämta in ved för att elda upp lite varmvatten. 

Jag ska till cykelverksta’n i morgon för att ta Prolaktinprov och det är ju onödigt att ramla in där och stinka stall. Det gör man väl ändå. 

Sen ska jag vidare till Volapyk-palatset för att prata om medicinen jag inte vill ha och som jag inte vill äta. Jodå, jag har stått ut och ätit den i fyra veckor, Ergenyl, men blä. 

Pseudolösningar att komma drällande med piller professional när de inte ens kan hala fram en riktig psykoterapeut ur skjortärmen. 


Bilden: Skaplig spindel i spånet. 

Jag måste skotta fram byket ur minnenas outsinliga tvättkorg. Åtminstone för att utesluta det ur listan av möjliga orsaker till ett kasst mående. 

Jag ska välla ut ett minne senare här men det kräver lite tid och kraft. Jag måste ju välla någonstans. Än så länge har ingen psykolog, terapeut, läkare eller kurator varit stadig nog att ta emot det jag har att berätta. 

De har inte demonstrerat en pålitlig och trygg famn. Eller nät. Eller hjärna. 

Posttraumatisk stress, dold depression eller synlig, Bioplär eller galen… jag tror jag i alla fall måste blottlägga traumatiska minnen för att få dem att gå ihop med nutiden. 

Det är lättare att sortera kort man har på bordet än kort man har i huve’t. 



I väst – de sista sakernas riktning,
jag läst – de sista radernas diktning, 

döden skänker vila kall,
nöden sänker bilans fall,

när ingen väg finns ut.
Ingen väg finns längre ut. 

En SÅ'N typ av dag...

Det är en SÅ’N typ av dag
när Jävulens lag
ligger tung som den blötaste filt

Glömmer allt
tappar allt
kaffe, mjölk och juice utspillt

*

Lagar i mitt kök
glömde en lök
och krossad jävla tomat

Drog till affär’n
för fulla järn
Trött och desperat

*

En lastbil på min halva
jag bromsar och svär en salva
fick jag köra i terräng

För att han vackert skar
kurvan snar
kunde var’t min sista vänstersväng

*

Gubben dyker upp
synas under lupp
av min näsa lukten van

Skulle till sta’n
säkert till sin ”kran”
Till kvällen full och dan.

*

Pluto till jobb
ensam på min kobb
har jag hela stallet kvar

Ingen ved inne
städning, katt, oro i sinne
livet alla krafter tar

*

Klippt gräs, gjort Plutolåda
snabbt och dumt till dagar båda
för i morgon finns ingen tid

Ska till vuxenpsyk
och prata Volapyk
spela snäll och blid

*

Eftermiddagsskräck
ska jagas väck
av göromål professional

Torka kattskit och innanfönster
Frysa lasagnebit i fina mönster
Vandra runt i blåsten kall. 

Cykelverkstad och trädgårdsblogg

Bilden: Höststädning eller vad man nu ska säga.

Skämt-VC. 

Pluto ringde upp och fick vänta på att DE ringer upp. Ja ja, de ringer och han säger att han har problem med skallen och att han haft det en längre tid, att det blivit värre, alltså oftare och att han har ont även idag. Vanliga tabletter med Paracetamol, Acetylsalicylsyra eller Ibumetin hjälper inte nämnvärt. 

”Det finns inga tider”

Vaddå, de närmaste 100 åren? Dessutom fanns inte hans journaler på plats efter bytet av vårdcentral utan det fick han själv ringa och be att de skulle skickas över och så skulle han återkomma ”om några dagar”. 

Ogjort ärende. 

”Du har inte bihåleinflammation?”

”Jo för fan, jag har haft det i över tre år. Tur du sa det. Jag köper Kåvve på svarta marknaden. Gå tillbaka till fikat du. Jag bara skojade som ringde till er!”

Cykelverkstad utan en skruvmejsel ens. Nu får vi ”vänta några dagar” och ringa igen då. De sa att han fick söka på akuten om det blev besvärligt. 

HA HA HA HA HA!!

Komma till akuten med skallvärk. Då blev de nog förbannade på akuten. Dessutom skulle man aldrig få komma in för prioriteringen där är nog inte;
1. Skallvärk
2. Sticka i fingret
3. Brutet ben



Jag har klippt löv och gräs mellan löven med gräsklipparen.


Och rensat brännässlor i örtrabatten. Jag tror det behövdes. Mångubben är som vanligt ute försent så jag har fortfarande inte klippt ned örterna och lagt dem på tork. Jo Lavendeln. 

Jag blir galen (!) om jag inte har en te-arsenal av Citrontimjan, Pepparmynta och Salvia att tillgå i vinter. 



Bilden: Hrrrm…, örtrabatten då. Jag kan inte ge mig till att kalla den för örtträdgård för det är det då tusan inte. 

Pappa klyver ved, Pluto har pallrat sig till jobbet med hjälp av en dekokt av medikamenter och jag ska ut och blåsa bort innan jag belägrar mig här vid dator’n igen. 

Jag mår som en skopa skit. 

Och i natt vaknade jag 03.02

Flum (?) och en del av min historia

Jag väntar på den stora förlösande meningen

Jag väntar på den stora förståelsen

Jag har väntat i många år på att någon ska se, förstå och besitta kraft, kompetens och kunnande att kunna hjälpa. 

Alldeles innan jag träffade Pluto så drömde jag om att jag kom emot en lång man och att han tog mitt huvud i sina händer. Det strömmade värme ifrån dem och han förstod mig, jag var så trygg där. Jag tänkte ”äntligen” efter så lång tid. 

Pluto har just den värmen i sina händer. 

Jag har pratat lite om det förut men jag tror att ibland så sänder ”nå’n” ut människor att bereda väg för den som ska komma efter.

Min historia för den som orkar

Vintern -07 liknade mitt liv jävelskap. 

Jag hade varit ensam i elva år, jag vågade inte närma mig någon och närmade sig någon mig så slog jag bort dem, rev ifrån, stängde av – och fick panik och skräck. 

Men jag både levde och brann innanför mitt avstängda skal. 

”Låt mig leva låt mig vakna, låt mig bland andra vara med, ge mig mod möta känslor nakna, äta livet med silversked.”

Det skrev jag då sent en kväll och jag var så förtvivlad över att inte våga leva. Jag kunde lika gärna dö. Jag vågade inte ens åka till kompisar och när jag gjorde det var det ett jävla lotteri om jag skulle få skräck eller inte. Flyktvägarna var många och när jag till slut vågade åka med och spela Texas hold’em och äta pizza ja då var det helt värdelöst…

Var det här allt? Jag orkade inte ens prata. Samma snack varje gång, blä blä blä.
Så jag slutade åka. 

Men jag brann…

..så jag skrev en liten sms:grej i tidningen om att ”Finns det inga intelligenta, trevliga grabbar?” ”Var är ni?”

Och det kom ett svar efter nå’n vecka att ”Visst finns vi.” Även var de fanns och längd, ålder, musiksmak, intressen och mitt hopp, det grusade, blinkade förvirrat mot ett avlägset ljus. 

Fanns de?

Så kom en dag i tidningen information om att jag skulle hålla utkik efter en lapp med ett telefonnummer på en viss anslagstavla i en stad. 

Det var våren – 07. Jag hade börjat tappa vikt, från 86 till 77. Mycket muskler hade jag så det syntes stor skillnad. Jag började fundera om det kanske ändå kunde finnas någon som kunde tycka jag var värd att se på två gånger. 

Jag hittade lappen en fredagseftermiddag och jag skickade darrande ett sms. Jag fick svar. Han tyckte mitt namn var fint. 

Vi sms:ade lite fram och tillbaka den kvällen och den kontakten gav mig sådan ångest att jag fick bosätta mig på huset fullständigt förstörd av ångest. Jag stängde av telefonen, tog tabletter och försökte sova, mådde illa, skakade…

Men efter några dagar så klarade jag ändå av sms – kontakten skapligt bra. Jag märkte att han höll sig på sin kant men så bad han om en bild och efter mycket gnidande så fick jag väl iväg en på mms. Den tyckte han om och jag fick en tillbaka… 

Han ville att vi skulle träffas och fika och jag dog av nervositet. Min kurator tyckte att jag skulle se det som träning… jo hej och hå. Men vi bestämde att han skulle komma och hämta mig och att vi skulle åka och fika. 

Jag var helt förbi. Kunde inte äta, kunde ingenting.

Jag kämpade med sparrissoppa innan han skulle komma och jag lyssnade om och om igen på Sagan om de två – tornen musiken. Klockan närmade sig två, han ringde plötsligt och frågade om vägen och jag var ju tvungen att svara. Vi hade inte pratat innan. Och plötsligt så satt jag i hans bil på väg till sta’n. 

Jag fingrade på min äppel-MER, han drack kaffe. Jag fick ingen luft, vågade inte titta upp. Jag försökte förklara att jag hade svårt med nerverna. Inte för man vill skrämma folk men vad göra? 

Det gick bra först, han var medial sa han men hans bror var mera öppen… ”Det här kan nog bli en bra sommar” sa han och flinade menande mot mig. ”Det finns mycket mer än vad folk ser”. 

Men så kom den, panikångesten, som en frysande kallsvettning sköljande som en våg över mig, slog undan tankar och luft, slog undan allting. Nu gällde det bara att klara sig.

Vi gick ut, han förstod. 

Vi gick till en stor kedja som säljer TV-apparater och elgrejer. Jag såg ingenting, hörde ingenting. Han skulle handla nå’t. 

De hade ställt upp en hemmabioanläggning med två fåtöljer framför. På en storbildskärm var det Sagan om de två tornen och musiken från soundtracket strömmade ut ur högtalarna. 

Jag sjönk ned i ena stolen och han i den andra och han stötte till mig med armbågen med ett underfundigt flin trots min stora skrämmande skräck. ”Där ser du, sa han, tror du att det här är en slump kanske?” 

Jag kunde inte annat än flina dumt mitt i ångestens härjningar. 

Var det bara en slump?

Han skjutsade hem mig, gav mig en kram, den första på elva år och ville inte släppa min hand. Han tog avsked som om vi känt varandra i 30 år, som om han var min bror som skulle ut i ett 100 årigt krig. Han såg på mig med sorgsna ögon som att han visste att det var sista gången vi sågs. 

Det var nog bland de värre av ångest attacker jag haft. Det släppte inte förrän dagen efter. 

Efter flera dagar så förstod jag att han inte ville ses mer och jag frågade rakt ut. 

”Nej… han ville bara visa mig att det fanns karlar därute och att livet var värt att leva skrev han. Han ville visa mig vägen ut.” 

Världen stannade, allting stannade…

Jag skrev ett svar. ”Jag vågade för att DU var DU, nu är allt förbi”

Han svarade direkt: ”Nej nej nej, ska jag få lov att hämta dig och släpa ut dig för att du ska se att det FINNS kärlek där ute?”

Jag svarade inte mer. Inte ett ord. Allt VAR förbi. För mig.


Jag grät så jag tappade ögonen. Jag rasades av en sådan fruktansvärd känsla att jag inte stod ut. Jag var tvungen att vräka i mig allt för att orka några timmar och när tabletternas verkan började gå ur så var det bara att börja om. 

Jag stod inte ut. 

Det blev en hård smäll för en som inte varit med i spelet på så många år. 

Men utan honom hade jag aldrig vågat träffa Pluto. 

Jag hade aldrig SÖKT efter Pluto. 

”Sätt igång att leva eller sätt igång att dö.”

Jag gav en giv till och tänkte inte, jag sa bara ja. När jag började tänka nej så sa jag ja i alla fall.
Pluto och jag träffades på nätet och inom två dagar så ringde han upp mig, vi pratade och pratade och han sa på en gång att det kändes som att han älskade mig. 

Idag är jag väldigt glad att det blev min Pluto som kom i min väg. Jag har aldrig velat haft det annorlunda.Det tog bara tre dagar så var det vi. Egentligen inte ens det.


Men jag kan inte låta bli att tycka att det var väldigt märkligt hur denna figur kunde bereda vägen och säga precis sådana saker… det är svårt att förklara men han var som en för- version av Pluto.


Som ville dra fram mig och visa mig kärleken. 

Ja… jag vet inte vad jag ska tro.

Mosstöten

Bilden: Ja… Pluto kaffestuga.

Jag var medbjuden till Plutos jobb. 

Det var öppet hus eller nå’t och jag försökte hitta någon att prata med medan Pluto försvann iväg utom synhåll. Det var folk jag kände lite grand och folk jag inte kände alls. Konstigt folk, skeva typer som förföljde mig och en helt galen städerska som såg ut som Catherine Zeta Jones.

Jag ville ha tag i Pluto, jag ville åka hem men den enda som kom fram var idiot exhelvetet. Det var fel, jag fick inte ihop det, jag visste ju att det fanns en annan jag VILLE ha. Men han fanns inte kvar… jag kunde inte ens minnas hans ansikte. Det enda jag mindes och som jag viskade för mig själv var; ”Pluto”. ”Pluto”. 


När jag vaknade så kändes det konstigt och obehagligt. Jag hade drömt det där sen 02.49 då jag vaknade första gången. Vi tog oss ändå till kaffestugan och i 40 minuter var det så mysigt som det brukar. Men sen kröp det på… skräck, ångest, yrsel, magknip, illamående. 


Bilden: Kaffestugan innan väggarna började ramla in. 

Det blev inget av att gå och småglo i affärer, det blev inget av med nå’nting. Jag satt på en bänk bredvid Pluto inne på köpcentret som inte ens hade öppnat och jag frös så in i helvete. 

Dessutom kokade magen igen. 


Bilden: Det gick åt helvete.

Det blommade inte ut helt och vi hann hem så jag kunde ta en behovstablett som jag inväntar verkan på nu. Dessutom har jag varit på huset igen. Jag gömmer mig med sagan om ring- musik, ljus, Pluto, brasa i spisen, lavendeldoft från mitt lilla krus…

Sminkhelvete som jag envisades kladda på mig har runnit sta och jag känner mig eländigare än tre svin i en för liten säck. 

Försök inte koppla av sa Jävulen och tryckte till med mosstöten. 


Bilden: No comments.

04.00

Bilden: Vildvin och Pekingsyrén.

Ute (nää inne?!) har småsvé svärmarna exploderat och gör sig gällande som svidande, hettande eld i öron, pannfäste och ögonbryn. 

Alltid är det nå’ sa bonn. 

Jag har läst ”Begravningskaramellen” nu på morgonen. Knappt vaken men ändå. 

Jag minns när jag läste den första gången i sexan. Man hade ju alltid en bänkbok som man fick ta upp om man var klar med allt. 

Ja där hamnade jag tätt som oftast. 


Bilden: Jo det är ett skelett på väggen. 

Inatt var det tydligen fullmåne. Inte för jag såg den men jag har drömt mardrömmar så det stått härliga till. Fy hundan. 

Jag gick på en gammal dunkel gata med en liten flicka. Emot oss kom en gammal käring i huckle och jag visste att hon skulle vända upp sitt fasansfulla grinande ansikte mot oss när hon kom nära. 

”Det här ska du inte se” sa jag till flickan och höll för ögonen på henne precis när käringen visade tänderna för oss och blängde med otäcka lömska vitögon ur djupa hålor. 

Måhända jag ska sluta läsa skräckberättelser till morgonkaffet?

Jag tror det är försent. 


Bilden: Pekingsyrenen igen. 

Jag vaknade 04.00 prick i morse och kände mig knäpp i huve’. 

Idag blir det tjorvigt. Pappa kommer till elva och hjälper mig i stallet. I helgen ska jag vila ryggen eventuellt. Bakom dator'n. Inte för att det är så bra att sitta… äh, ja, böh. 

Jag hittar nog på nå’t. 

Nå’n annan lär ju inte göra det.

Fluginlägg

Bilden: Houdini. 

Pappa har hjälpt mig i stallet tack och pris. Om jag jobbar sakta så kan jag göra vissa grejer men jag kan inte bära och lyfta. Det är ju inte så lätt att mocka då direkt. 


Bilden: Undrar om högen med äpplen utanför hagen hade nå’t med rymningen att göra?

Hon fick sig nyss en stöt nyss såg jag. Nu går hon runt i mitten av hagen och sparkar åt ingenting. Ja så går det. 

Vad är det idag då? Värdelös piss-torsdag. Det roligaste man kan hitta på är väl att göra pannkaka med välkända efterräkningar. Torsdagsferre professional. 

Hade jag legat inne med cash så hade jag blåst in till Bolaget och köpt Selvarossa och cider till helgen. Men det skiter sig nog storartat med dricka’t. Mat prioriteras tydligen före alkohol. BÖH!


Bilden: Måste jag gå in?

Flugornas tid är här. 

De tjocka galna höstflugornas tid, de som flyger rätt in i ljus och dör bara man viftar åt dem. Blä. Och så de små sega höstflugorna som gömmer sig här och där och som börjar se rätt luggslitna ut. 

Sen har vi de aggressiva idiot-takflugorna med kropp av kevlar som man kan släppa ett lexikon på utan att det bekommer dem nämnvärt. Det är de som flyger med skallen mot taket som att de försöker skalla sig ut och slår man efter dem så ökar de upp hastigheten 10 gånger. 

Jag hatar flugor, de är en Jävulens produkt. 

Tänk de gröna köttflugorna eller de små listiga illvilliga älg- eller lusflugorna…. GAAAAAHHHH jag kan inte ens prata om dem. 

Millan, du vet vad jag talar om!

Fruktflugor, bananflugor, blomflugor.. som små virriga dammkorn framför ansiktet på en, helt OMÖJLIGA att ha ihjäl. 

Sen har vi knottflugor som gärna håller sig runt hästar och i lera, de är lite större än knott och flyger målmedvetet rätt in i ögonen på allt som rör sig. 

Nej jag fick kryllskräck av det här. Varför skulle jag skriva om flugor för. 

Äckligt och blandat

Solen lyser varmt på septemberkallt löv
dess guldbeströdda dagar är räknade
för var frostnatt
för var vind
för var dag
Solen lyser gyllene på hukande timotej
dess  sommargröna färg bleknar nu
för var månbelyst natt
för vart regn

för var smärtsam stund
I oåterkallerlig höst
skänker vårens längtan tröst


Bilden: Valresultatet i min kommun för den som är intresserad.

Kattjävlar, hästjävlar, skit, piss och jävelskap. Nu åker de undan… vi blir galna. I morse var det skit precis överallt. Inte av de små, nä det är nå’n stor katt som har fel i magen… med känt resultat. 

Och så står jag med den här ryggfan (som för övrigt är lite bättre) och torkar skit, innan jag ens fått kaffe… jaha då har den Loostigaste pressat ut sig ur matfållan och stod på andra sidan tråden för det var för lätt att stå på rätt sida att äta. 

På med stövlarna (pappas 7 kilos) och älgar ner, lagar tråd, jagar in hästfan men stänger bara den översta grindtråden för jag ska skynda mig – ja då smiter hon igen innan jag är färdig! Gissa om jag jagade in henne igen under eder värre än Satan själv. 

Nu har jag suttit här vid datorn och kokat en bra stund men dessförinnan var jag så arg att jag inte ens kom mig för. Jag satt och stirrade rätt ut innan jag sjönk ner i ”Vrakgubben”.

03.10

Allmänt / tisdag 10:26 21 Sep

Bilden: Farbror Korv.

Jag förlorar mig i böcker. 

När jag försökte pallra mig igenom högstadiet vilket inte var någon lek så tog jag ofta min tillflykt till skolans bibliotek.

Det var en ljudisolerad dörr ditin och när man klev in från överljudskorridoren så fick man en tystnads-chock. 

Doften av gamla böcker, stora ljusa fönster, tidningar som ”Mad”, ”Kamratposten” och ”Frida” på hyllorna och bakom skrivbordet satt en liten skinntorr tant som hette Margot.
När hon slog i böcker för att stämpla i återlämningsdatum (som jag fullständigt ignorerade) så lät det av sidorna på ett märkvärdigt rapplande sätt. Det fick jag aldrig till hur jag än försökte.


Jag stoppade ”Mad” innanför tröjan och lånade skräckböcker av Poe och Ray Bradbury. Jag lånade rysarsamlingar med författare som Bram Stokes och Roald Dahl. För ett ögonblick kunde jag glömma allt som jagade mig, oroade mig och gav mig outsäglig ångest. 

Om natten som en fruktansvärd smärta i ögat och jag gick upp och tog allt jag kunde hitta och satt sen på tolaetten och höll mig för skallen tills det släppte så pass att jag kanske kunde somna. 

Om dagen som en jagande fasa, en piskande känsla av att vara på helt fel plats på helt fel tid som gjorde att jag ibland bara släppte allt och sprang till bussen. Eller slängde igen dörren så väggarna rämnade och gick 6 kilometer hem. 




Jag tror det var i åttonde klass. 

Pappa hade varit borta i någon vecka. Oron var som en knut i magen varje dag. Plötsligt såg jag honom gå förbi skolan ute vid stora vägen på trottoaren. Klädd, konstigt nog, men med olika skor på fötterna, för liten tröja men dock en tröja och det konstigaste träningsbyxor jag sett i nå’n idiotfärg. 

Hans ansikte var märkt av flera veckors drickande, han kunde väl inte gå så vidare värst bra och han såg ut som den värsta uteliggare…

Jag sprang ut från stora porten i skolan och över vägen och kramade om honom runt den uppsvällda magen. Han tog mig tafatt på huvudet och sa något tröstande med sin torra mun och utbrända hjärna. 

Jag började storgråta och det blev en chock för mig. Känslorna bara kom. Inför alla.


Hela skolan tittade på, de värsta belackarna stod i dörren och i korridoren och blängde ögona’ färdigglodda på vårt familjära möte. Stirrade på min uppenbara sorg, på pappas förfall. 

Skammen var total. 

En svaghet synlig för var man att använda som vapen. ”Din farsa dricker T-sprit, det är ju skiiitfarligt!” ”Din farsa var på byn igår utan kläder.”

”Säger du det? Trevligt. ”
 

Och hur jag kom ut från biblioteket till trottoaren vet jag inte. 

Och 03.10 var klockan när jag vaknade i natt.

 

Det ska gå riktigt åt helvete om det ska till en förändring. 

Tydligen måste det ta fyra år till. 

Härligt. Jag ser fram emot go’dagarna av tjock plånbok och psykvård professional. 

Jag tror jag ska sätta mig i luckan på psyk, nagla mig fast i brädan med tänderna och klösa runt i papperen och hävda att de nittio dagarna i vårdgarantin har gått ut för länge sen. ”Jag ska ha vår NUUU sa jag, NUUU, var är tomten, var är tomten??!”

Kanhända det får fart på speleverket? 


Bilden: Fåret i Sundsvall.

Dagen till ära (!) så var det frost a la bing bång här i natt och i morse. 

Det ligger väl nå’n symbolik i det också. 

Ni kan aldrig tro på HELVETE...

…men jag har fått mail av Husmark Pehrson!!!

HA HA HA HA HA HA HA!!!!!



Dra åt helvete.. det trodde jag aldrig. Jag skrev ju för bra jävla länge sen mail till socialdemokratiska kansliet, Fredrik Reinfeldt och alla möjliga om hur Försäkringskassan och psykvårdsnissarna hållit på med mig. 

Jämförelsevis har jag ändå kommit rätt lindrigt undan och det säger en HEL DEL om hur illa det är. Om JAG har kommit lindrigt undan. 

Ja Husmarkskan har svarat i Renfeldts ställe och hon får ju inte kommentera enskilda fall men hur det än är så har hon ju i alla fall fått reda på hur reglerna slår och hur de i praktiken används av tjänstemännen. 

Annars var det bara samma rabbel som man alltid får höra men jag trodde aldrig de skulle svara.
Hon upplyste mig om att jag kunde vända mig till patientnämnden om jag var missnöjd med den behandling jag fått. Jo det har jag ju gjort… tji fick jag. Inte ens verksamhetschefen för psyk i hela regionen kunde göra något. 

Ja mycket ska man vara med om… och på valdagen och allt. Förresten befarar jag att högerspökena vinner med knapp marginal men förtidsrösterna skulle ju räknas ända tills på onsdag säger di…

Ja jävlar!

Lagligt förtryck, laglig förnedring

Allmänt / torsdag 21:14 16 Sep

Bilden: Så här ser jag ut egentligen. 

Ont i magen så in i h-e. Jag lyckades somna en dryg timme mellan sex sju. Nu mår jag därefter… blä för att sova på dagarna. Men jag höll mig inte uppe så jag hade inget val idag. 

Jag tror jag ska starta en instans som har som uppgift att sätta efter folk i rullstol och rollator. Det är alldeles för mycket folk som passivt sitter i sin rullstol som jag tror egentligen skulle kunna gå om de bara blev tvingade. 

De har inte provat att gå överallt tror jag, de har bara provat på steniga kalhyggen, klövjiga träsk och brokiga stenbrott. 

Nog tror jag att det finns rullstolsbundna och rollatorberoende eller för all del de med kryckor som bara gått på släta golv eller som passivt inte ens försökt gå alls. 

De har bara suttit där med måttligt svårt att gå, måttliga problem till rörelse. 

Om man rycker av dem de där alldeles för slappt utdelade hjälpmedlen i tre månader så blir de ju tvungna att försöka åtminstone. Sålla agnarna från vetet liksom. Vad ska de göra annars? Ligga på marken och åla?


Visar det sig att nå’n ramlar och bryter lårbenet och dör av blodpropp eller blir liggande på golvet eller på någon skogsstig och svälter ihjäl, ja då får man vara ödmjuk och erkänna att alla övergångar är svåra. Lite svinn får man räkna med. Vi kommer ju att tjäna några spänn på hjälpmedlen. 

Det finns ju alltid någon som ”faller mellan stolarna” skrock skrock.


Den personliga tragedin kan man ju inte gå in och rota i. Familjeangelägenheter som att släktingar dör är ju inte allmän buissnes.

Det får folk hemmavid gräva i och sörja själva. 

Ska man gråta åt dem också?



Bilden: Och var tror du att du ska då din jäkel?

 

Ensam i mörkret

Bilden: Den Loostigaste (Amon Dîn)

Fy för i helvetet…

Natten till igår vaknade jag 03.30. Igår kunde jag inte sova alls. 

Jag mådde så vansinnigt dåligt, jag kan inte ens beskriva skiten… jo det kan jag men jag orkar inte. 

Idag vill jag bara dö. 


Bilden: Markis och Rangoon. Somliga mår prima. 

Pluto hade bultande skallvärk och försvann in i sömnens förlovade land på en nanosekund. 

Jag låg ensam i mörkret. 

Ensam och sömnlös och ensam… och sömnlös. 

Timme efter timme… jag reste mig på armbågen, tittade ner mot stallet, gick upp och vinglade ner på toa, mådde illa, mystiska smärtor i skallen, myrkrypningar i hela kroppen, ångestfyllda tankar och känslor. 

Ensam och knäpp i mörkret. 

Jag tog två pastiller och hoppades på ett tankeuppehåll i huve’t och lite ro, eventuellt vila, kanske sömn… jag tror jag somnade till slut. 

När klockan ringde för hästuttagning var jag dödare än jag önskade att jag var just nu. 

Fy fan för i helvetet – igen. 

http://www.youtube.com/watch?v=e348n660zrA 

Badhus - denna Jävulens hemvist

Det lockades med badhus igår, eller hotades, hur man nu ser det.

Visst, det är möjligen skönt när man kommer in i bastun den hundradel man får vara där ensam men sen förstörs allt av folk. Framför allt folk som inte har vett att hålla käft eller hålla blädderblocket undan för allmän beskådan.

Vissa far med fanskapet över alla bänkar när de ligger på RYGG bland alla som om de vore där inne helt solo så man får se mycket mer än man någonsin i helvetet skulle ens vilja skönja en bråkdel av.

BLÄÄÄHHH!!!

Annars är det ungar som stirrar och glor på ens…  ja behag får jag väl säga som om de levt i en garderob och aldrig sett människor förr. Helst pekar de och viskar eller säger högljutt att ”Mamma hon har röda prickar på ryggen!”



Sen har vi slynglar som tränger sig före i vattenrutchbane-kön, halvvuxna idioter av det mentalt svagare könet som gärna hoppar trampolin eller för all del från bassängkanten mitt i motionssim-banan.
Gärna bomben också så det inte blir nå’ vatten kvar i bassängen sen… man får gå på kaklet upp och halka och jävlas med marsvinet eller björnen innanför bikinibrallan, otyglad, oansad och dan.

HA HA HA HA HA!!!

Det kan de ha alla de som nödvändigtvis ska blänga ögona färdigglodda. 

Låt dem pinas säger jag!

Ska man rösta för sig själv eller för alla?

B

Bilden: Storasyster leker i paintbrush. Utan ritpenna (!). 

Läste igår i Aftonbladet hur olika kändisar skulle rösta.. det var lite läskigt. Man ser rätt genomgående att de som tänker rösta blått röstar mycket utifrån sina egna behov. ”Jag är egenföretagare så det gynnar mig” ”Jag tycker jag betalar så mycket i skatt redan” osv osv.


Och så detta med bidrag… och utanförskap. Ja som det är nu så får ju folk (jag bland annat) söka socialbidrag för otryggheten är bortsliten för den som varit sjuk och ska ut i AF-program. Är de bidragen bättre än nå’t annat? En sjukförsäkring är väl för fan inget bidrag? Det är ju en utbetalning av en försäkring. 

Och utanförskap får man om man skapar sådana klyftor som skapas av en borgerlig politik. Fattiga och rika. Det märks till och med här i familjen. De som har råd att åka till badhuset och de som ger fan i det för det kostar för mycket i bensin och inträde. 

Varje spänn är räknad att räcka till nästa månad och då går man ändå back.


Sist jag betalade hyra var före jul förra året. Hade jag/vi bott i lägenhet hade vi varit vräkta nu. Och inte får vi socialbidrag. Vi ligger ju som bekant 1100 över normen. 

Vad skapar det här för ett klimat i samhället? Vad främjar det här? 

Jag tror det främjar brottslighet, fusk, utanförskap, fattigdom, depressioner och en ytterligare belastning på en redan belastad sjuk- och psykvård. En jävla försämring helt enkelt. 

Jag tror folk som är sjuka känner sig värda lika mycket som skit. 

Jag tror att folk som vill arbeta men inte kan eller får känner sig värdelösa och inte behövda. 

Det kommer att bli en tjuvarnas marknad av sällan skådat slag. Bostadslösa och människor i behov av hem, vård och social hjälp lämnade åt sitt öde. Stora problem i skolan där vissa barn har fina kläder, skidor och skridskor på friluftsdagarna och andra inte.


En nygammal fattigdom som kommer att bli tydligare. 

Ett delat samhälle. 

Samhället består av alla, alla klasser och grupper. Man kan inte tänka bara utifrån sig själv när man röstar.

Kvällsglam (!)

Ja inte har den här dagen varit så bra som igår inte. Nerver och trötthet men likfan så har jag både ridit och gått en promenad med Den loostigaste.
Nu ikväll så har storasyster Mimmi och jag hämtat betfor i kvarnen och jag glammar till det med lite ”Chill out” som FORTFARANDE inte är slut än. Lådjävel…


Bilden: John Bauer-granar vid kvaren.

Jag läste idag att någon tyckte att så länge man röstade rätt för sig själv så har man röstat rätt. Jag vet inte det jag. Man lever ju inte ensam i ett samhälle. Man måste väl ändå rösta fram ett samhällsklimat som värnar om ALLA, inte bara en själv.
Alla kan ju bli sjuka och arbetslösa! Och även om man har ett VD-jobb med tidernas privata sjukförsäkring så måste man ju tänka på de som inte har råd att teckna en sådan. 

Eller?



Bilden: Himlen (nää undejorden) när vi kom hem.

Jag undrar ändå om det är så att folk (!) verkligen måste få skåda botten av helvetesgropen innan de inser att det är på väg åt fel håll. Med andra ord – jag befarar fyra år till av galenskap. Liksom i USA så måste det går RIKTIGT åt helvete innan det syns för ALLA eller åtminstone de flesta att ”det här var inte så jävla bra.”

Ja vi får se… tyvärr.

Den första dagen...

...på den nya bloggen. Den andra behagade jävlas så till den milda grad att vi alla lackade ur a la bing bång!

Åter en dag i chock när man lyckas göra det man föresatt sig, det vill säga gå upp ur bingen, åla sig till arbetsförmedlingen med papper professional och sen rida på den ena hästen och ut och gå med den andra. 

Ja det är fan så man baxnar. 

Den här får vänta några år till. Eller också är det jag som får vänta hur man nu ser det...