Bilden: Jag målade en skräckgubbe idag på frukosten.
Mina tankar stannar där
där den stora väggen kommer när
i återvändsgrändens slut
där ingen väg finns ut
Så min tanke stannar där
stilla alldeles där
den som aldrig annars just står still
den som alltid någonstans vill
blir plötsligt död och stum
Fångad i sitt tomma rum
Där ingen lösning finns att finna
där ingen man kan vinna
Bilden: Lönnlöv.
Vaknade 01.21, 02.25 och så vidare och så vidare… Ur led är tiden och ur led är jag.
I natt har jag drömt om mitt ex igen. När jag vaknar så mår jag så dåligt som om jag skulle vara på väg att få influensa.
Det går knappt att beskriva känslan.
Idag ska jag ta ur den där stora Regnbågen jag fick på midsommardagen och göra i ordning till mamma och Pluto. Ja och så mig själv då.
De andra två åt ju katterna av huve’na på.
Bilden: En lönn.
Kanske man skulle försöka sig på att kratta också?
Eller klippa ner Salvian och de andra kryddväxterna?
Om jag ids och orkar.
Jag har en livsgnista och glöd som brinner lika starkt som en vit dvärg indränkt i släckskum och flamskyddsmedel liggandes på havets botten med en brandfilt över sig.
Allt känns oviktigt men samtidigt skrämmade.
Jag är likgiltig men rädd.
Så här vill jag inte må en enda dag till.
Ergenyl… det har försämrat mitt mående, förstärkt det dåliga, jag är låg för jämnan, svårare att sova och en massa annat.
Och så mår jag illa illa illa…
Bilden: Bäsingen igår.
Jag mår illaaaaaaa.
Ont i magen, ont överallt, kan inte sova, kan inte sovaaaaa och så kan jag inte sova.
För mycket jobb, för lite pengar.
Jag har hört att de har bakåtgängade vev-persar man kan sätta i ryggen som gör att man varvar ner.
Jag menar jag har ju själv satt mig här.
Jag har ju valt att leva i det här ekorrhjulet.
Dum i huve’ skaffar på sig djur och ser sen till att bli sjuk så jag bara får in korvören så allt blir mycket jobbigare och jag går på knäna av jobb och ekonomi from Hell.
Nej en så’n där nervarvar-grej vill jag ha.
Och en spyhink.
Just ja, jag vaknade 02.58 i natt.
En av gångerna i alla fall.
Bilden: Kotlettrad uppskivad och klyftpotatis med vitlök, lök, smör och salt.
Bilden: Ja i ugnen då. Sekunden innan tappade jag ner hela formen från valsen. Och jag skulle haft persilja på men jag iddes inte gå ut i landet.
Vi har skrapat oss upp till tipsextra och affären efter den sedvanliga stalltjänstgöringen.
Jag var så trött så jag trodde jag skulle förvandlas till gelé och rinna ner i dagvattenbrunnarna på parkeringen till affären.
Affären har för övrigt den mest ogenomtänkta och bakvända planlösning jag nå’nsin sett.
Brödet först – of course – så det ska bli till mos och smulor när man väller ner mjölklitrar, ketchup, konserver och annat blaj över.
Sen är det flera chikaner av kartonger, hyllor, vagnar och bjäffs så man inte tar sig fram, kärringar med rollatorer (inget ont om dem) men hamnar man bakom dem i en korridor av varor så hör det fan till att ta sig förbi.
Sen har vi de som studerar en vara på ena sidans hyllrad medan de välter allt i hyllan bakom sig med arslet.
Försök kom förbi dem med en korg!
Och så finnradio på det.
Inget ont om finnarna men jag pallar inte; ”EDOKKSIHOLLAYYYDIKSE PÄÄÄRIVERÄSSTA HOLOSTAAA VOJKI O SÄLAPIKOTTA!!!”"” På högsta volym i öronen när jag handlar.
Jag pallar inte skrikande ungar eller kids med vrålande mp3 heller.
Eller tjafsiga P3 program med; JAEELLEHUUUUR, ASSÅ, MENGREJENÄSÅHÄRATT VAHETER ABSOLUUUUT ABSOLUUUT ELLEHUUUUR, AMENLYSSNA AMENLYSSNA GREJENVASÅHÄR…!!”
Nej fy för fan i helvetet för folk.
Bilden: Rödvinsås, bearnaisesås, champinjoner och så det där förbannade vitlöksbrödet. Jag fick knappt i mig det här. Inte vinet heller. Inte har jag kunnat äta EN ENDA glass heller.
Dra åt fan.
Bilden: Snart är det vår har jag sagt!
Jag fungerar inte.
Hade apsvårt att somna igår och i morse försov jag mig a la bing bång. Det är då fan.
Inte blir man mätt på blåbärssoppa heller.
Fick besök här på morgonsidan av Vassärans ex ”A”.
Han kom hit från Indien som ettåring, har utbildat sig till alkoholterapeut tror jag det var och ska börja jobba på flyktingboendet här.
Vi började prata om missbruk och hur missbruket ofta döljer en eller flera diagnoser.
I Gubbens fall har vi ju två – tre diagnoser att brottas med. Eller han eller vi eller ja…
”A” sa att många med amfetaminmissbruk är i själva verket självmedicinerande ADHD – diagnoser.
Vi i familjen har ju alltid hävdat att det finns alkoholister och så finns det Gubben. Han har ju inte ”bara” supit.
Han försöker medicinera bort sig själv genom olika treats som möjligen sätter käppar i hans kvarnhjul till skalle.
Bilden: Kvarnhjul professional.
Han har ju terroriserat oss med sina diskussioner, paranoida tankar och galenskaper i alla år när han varit som sämst.
Vi har parrerat hans humör och svängningar, läst av och vetat vad man kan och inte kan säga och när.
Jag sa fel sak en gång när han kom från en heldag på ett rehabcenter. Han var manisk och antagligen tablettpåverkad men det var svårt att skilja ut.
Han pratade oavbrutat, alltså O A V B R U T E T .
Han kom in på oväsentligheter och sidospår och tog om och tog om och vi tre systrar stod här och himlade med ögonen och ORKADE inte höra.
Men vi fick inte säga ”Ja jag vet” för då kom en ännu längre harang om att han inte fick prata.
Jag kunde ändå inte hålla mig utan sa nå’nting om att han pratade mycket och då brast det för honom.
Det var några ord jag sa om att ”han gjorde väl aldrig fel” och då skrek han att han ”ALDRIG skulle be om ursäkt för att han var alkoholist och att han inte var sämre människa för det.”
Det öppnade en avgrund inom honom såg jag.
Det klickade så det syntes.
Han höll sig för huvudet och hoppade runt på golvet och skrek sönder rösten: ”LÅT MIG VAA, LÅT MIG VAAAA!!”
Han kastade stolar och lösa grejer, en hårsprayflaska flög över skallen på mig, in i nästa rum och genom fönsterrutan där.
Jag satt förstummad på en köksstol och vågade inte röra mig, men när han skrikandes var på väg ut så försökte jag få bort honom från dörren.
Han var spänd som en fiolsträng, totalt stenhård i verenda muskel. Jag rådde ingenting. Mina kroppsliga krafter räckte ingenting.
Efter hundra år lugnade han sig och gick hem till sig. Utan röst och utan kraft.
Jag sa förlåt, förlåt, förlåt för jag trodde att det var mina ord som utlöst alltihop.
I chock satt jag här sen och bara stirrade.
I läkarintyget står det; ”växt upp med en lynnig alkoholiserad far”.
Bilden: Pappa Gubben och hans syster.
Det finns en bok som heter så, ”Vuxna barn till alkoholister”.
Storasyster Vassäran läser den nu och säger att det är en aha-upplevelse för varje sida.
Boken handlar om de tretton karaktärsdrag, som enligt författaren, är gemensamma för barn som vuxit upp i alkoholistfamiljer.
Vuxna barn till alkoholister:
1. gissar sig ofta till vad som är normalt,
2. kan ha svårt att fullfölja ett projekt,
3. kanske ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning,
4. dömer sig själva utan förbarmande,
5. har ofta svårt för att ha roligt,
6. kan ta sig själva på mycket stort allvar,
7. kan ha problem med nära relationer,
8. överreagerar på förändringar som de inte kan kontrollera,
9. söker ständigt godkännande och bekräftelse,
10. uppfattar sig själva som annorlunda,
11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga,
12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det,
13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.
”Dessa tretton olika karaktärsdrag, som utförligt beskrivs och diskuteras i boken, stämmer även in på barn som vuxit upp i andra typer av dysfunktionella familjer (drogmissbruk, sexmissbruk, matmissbruk, spelberoende, arbetsnarkomani, religiös fanatism etc).”
Jag vet inte jag, men jag slås av att många av de här karaktärsdragen liknar de drag som ska vara typiska för bipolär sjukdom.
Det står också att;
”När ett vuxet barn till en alkoholist ställs inför ett problem eller uppgift så räcker inte normala förberedelser. Man måste förbereda sig dubbelt eftersom man först måste ta reda på hur man bör och hur folk brukar bete sig. De referenserna saknar man eftersom man växt upp under förhållanden där ‘normalt’ snarare betydde: inte kaos. Man är bra på akuta situationer men i långsiktig planering där det erbjuds och krävs lugn och tillförsikt blir man förvirrad och stressad.”
Ja amen säger jag!
En sådan här dag när kanske de flesta skulle ha sjunkit ner som en liten hög så är jag pigg, rapp, gör allt jag låtit bli liggande, ringer läskiga samtal, fixar stallet ensam (ja trots armbågarna men Plutos huvud var i bitar när han kom hem) och det ena med det andra.
Jag går loss som en bomb.
Men jag vet att jag kommer att segna ner. Någon dag här framöver.
Men det var sant som det stod skrivet.
Bilden: Mot Sherwoodskogen.
Två folköl. Det var det som gjorde att han kunde svara på tilltal och gå med stöd av mig.
Efter många samtal med soc, chefer, underhuggare och fältassistenter så blev det bestämt att pappa Gubben skulle bli skjutsad till avgiftningen av fältassistenten.
Ja det var ju tur för henne att jag var hemma för hon kunde varken klä på, hålla i eller packa grejer.
Väskan hade storasyster Mimmi packat i natt när hon var in för att kolla så att inga plattor var på.
Ja det blev många turer till innan han kom till avgiftningen 8 mil bort.
Först var han tvungen att åka till akuten här på lasarettet för bedömning. Nya grepp.
Väl där så sa de till fältisen; ”Vad gör han här?” och så fick han bli rullad till vårdcentralen och de fattade inte vad han gjorde där.
Ingen visste vem som skulle fixa så Gubben kom dit han skulle men tills slut struntade de i reglerna och ringde en sjuktransport ändå.
Nu är han där i alla fall och det är helt beroende på vad för läkarintyg som blir utfärdat från mottagningsläkaren vad det blir för utgång av det här..
LVM eller skit.
Bilden: Beklämmande.
Jag sa till socialsekreteraren att hur mycket kostar inte det här? Ambulansvända på ambulansvända, en dysfunktionell icke arbetande familj, behandlingshem som är bortkastade osv osv.
Hon höll med. Tyckte inte att han var trovärdig i sin önskan att åka på behandlingshem.
Ja nu kan man inte göra mer.
Andas möjligen i två – tre dagar.
I bästa fall.
Bilden: Vad man än gör så har man några katter i knä’t.
Ja jag har ringt till det mobila teamet. De åkte ut och ringde upp mig och meddelade att gubben var ”förkyld”.
Jag skrattade högt rakt ut. Förkyld…
Han vägrade även att åka till avgiftningen.
Då sa jag; ”Om han nu är i ett sådant här uselt skick där han uppenbarligen är en fara för sig själv och vägrar vård – är inte det själva grundkriterierna för ett LVM?!”
Då blev det tyst i luren och hon skule be sin chef ringa upp.
Och chefen ringde upp. Jag frågade hur länge en människa får hålla på utan att samhället griper in. Hur många ambulans- och avgiftningsvändor ska vi ha?
Hon ska ringa upp efter att ha pratat med SIN chef.
I väntan på det ska jag äta kokägg och tacka mina hjälpare för att de hörde min bön igår kväll.
Spånet var slut nämligen och vi skulle ha varit tvungna att åka med släpkärra och plastsäckar till kvarnen och skottat med mina jävla armbågar och Plutos huvud som varit en sprängdeg sen igår kväll.
Då ringer Savantas (kvarngubben) och frågar om han kan komma för spånvagnen är full.
Tack tack tack och tack för tacket!
Bilden: Ludden, allas vår vän Korv och de två Bandidos.
”Titta, nu har hon lagt ut en bild på sig själv igen.
Det var ett jävla frossande i de där bilderna på den där uttjatade nunan. Och så ska hon se sådär teatraliskt fåraktig ut.”
Jag lägger ut en sådan här bild för att se mig själv utifrån.
Jag tog den i lördags för att se hur sminkningen blev och nu efteråt så ser jag att min blick är ledsen.
Hela ansiktsuttrycket är uppgivet.
Det var meningen att bli en sminkbild men det blev en manifestation av mitt inre.
Jag lägger ut bilden i ett försök att lösa upp den knut av gråt som envist sitter i min hals och i mitt bröst.
Om jag ser mig själv ledsen kanske jag kan gråta. Som att det skulle hjälpa lite.
Tio över tolv i natt satt jag vid köksbordet och åt fralla med ost och kall mjölk.
Trött men jag kunde inte sova.
Det kröp i min kropp och i min skalle.
Ångestfylld och nervös.
Ont överallt, i båda armbågarna nu.
Häromveckan var det ryggen, före det vristen som var tjock och öm, sen var det knä’t.
Huve’t är det ju hela tiden.
Men i själva verket är det min kropp och mitt psyke som gallskriker åt mig att jag måste hänga mig i nödbromsen.
Det här går inte. Det GÅR inte. Det går inte…
Pappa ligger däckad sen i förrgår med en flaska T-sprit bredvid sig.
Var är min avlösare i den här livskampen?
Och hur i helvete ska jag orka?
Och varför?
Bilden: Två svampar i en korg.
Ja det sket sig väl storartat idag.
Här har man lånat bil och tvingat in sig i högtrycken och så ringer de från AF och säger att socialkonsulenten som jag skulle träffa är sjuk.
Skit!
Annars då? Jotack 03.38 var klockan i natt när jag flög upp som om alla onda makter voro lösa under mitt usla skinn.
Gubben har vi inte hört ett ljud av sen i förrgår och nu gör båda mina armbågar ont. Den högra mer än den vänstra.
Bilden: Gullris, lyser gult i en höstpräglad trädgård.
Men det känns förjävligt inombords…
Jag känner mig så ledsen och slut. Jag vill inte hålla på, inte kämpa och uslas. Här har man jättefina hästar som jag inte ens orkar rida på.
Jag vill åka på dressyrträningar och utvecklas, äta gott, vara i mysiga ridhus, koppla av och vila, kanske åka utomlands…
Vem fan orkar kämpa så här?
Inte jag.
Inte mer.
Vill ingenting
ont ont ont överallt
har sovit till halv tolv
är trött än
drömmer när jag blundar
rastlös när jag tittar
död när jag sitter upp
det kryper i mig när jag ligger
yr när jag står
vinglar när jag går
hungrig men vill inget ha
allt är äckligt
men jag tom i magen
Ville en massa
men orkar ingenting
Ledsen
men kan inte gråta
Det är ett förjävligt tillstånd
med skallen i ludd
ont i den
mår illa
drömmer mardrömmar
slut på kaffe
och toarullar
Och som pricken över jävla i
så måste vi handla!
Vad jag än gör så har jag en katt i knä’t. Eller på fötterna.
Nudå så har man väl jäktat ihjäl sig för att koppla av. Jag tror jag har städat hela veckan bara för att dega ut nu och nu är jag rastlös.
Ett glas vin till trots som jag drack till Pluto’s och mitt sedvanliga fredagslivs; kotlett, klyftpotatis och bearnaisesås. Till det bidde en ny sorts rödvin, Beaujolais. Gott och milt faktiskt.
Men inte lurar jag väl nå’n med den löjliga fredagsmys-jargongen? Inte ens mig själv.
Pluto och jag åkte till affären. Jag orkade inte gå ur bilen ens. När vi åkte högg det till i bröstet, som själva tusan. Det gjorde väldigt ont, otäckt ont.
Efter det har hjärtat slagit konstigt och orytmiskt lite då och då. Nu gör det ju det när jag är anfrätt som det heter men det här kändes lite läskigt.
Snart kommer mamma, lillasyster Kriss med norsk pojkvän. Jag ska göra ett försök att vara social nog och gå och presentera mig.
Jobbigt nog.
Det var vinter och kallt. – 16 grader.
Efter en av de sedvanliga krogvändorna som hade varit stökigare än vanligt så var vi hemma. På krogen hade fanskapet bråkat med allt och alla inklusive systers sambo.
De höll på att ryka ihop och jag gick emellan, fick en smäll i magen men pratade och fintade så vi kom oss ut.
En vakt tog mig på axeln med en bekymrad min och sa att det var ”snyggt jobbat”.
Jo…
Hemmavid efter krogbesök så skulle det alltid alltid göras mat. Röka, kladda runt med livsmedel, spis och fy fan… och så full så han knappast kunde stå eller prata.
Men arg, så hemskt arg och jag kunde inte röra mig knappt för då minsann var han med direkt och vaktade på mig. Jag var tvungen att sitta vid köksbordet och beskåda skiten och inom mig beklaga de förslösade matvarorna.
Den här natten blev det bara en Billy’s pizza med röd paprika på.
Den där pizzan gick han och vinglade med in i sovrummet, vinglade och for med den där och till slut så tappade han den på golvet.
Jag stod i trosor och en tröja i färd med att äntligen få gå och lägga mig och hoppas hoppas att han också lade sig utan att märka mig.
Ilskan över pizzan i golvet kom ändå som en chock.
Han hade munnen full av pizzamacka och det spottade han över hela mig. Jag fick allt i ansiktet och i håret. Med full kraft knuffade han in mig i väggen och en tavla som hade snäckor som ram.
Armarna skrapades upp när jag försökte ta emot mig.
Jag hann inte tänka.
Han skrek en massa, vrålade och kallade mig för vidriga saker. Jag bad honom tafatt att sluta. Det var ingen idé…
Han tog tag om båda mina handleder och rev ner mig framlänges på golvet. Som att falla handlöst framåt utan att ha händer och armar att ta emot sig med.
Golvet var kallt, kallt och grusigt. Det luktade gammalt och unket.
Med ett fast tag om mina handleder började han gå baklänges och släpa mig över golvet och min kropp fick ta emot allt. Han drog mig över trösklar och golv. Min haka slog emot trösklarna. Mina bröst och mina knän skrapades upp.
Han drog ut mig i snön. Drog ut mig i de sexton minusgraderna.
Där i snön släppte han taget om mig. I trosor och en för kort tröja låg jag på rygg och tog emot hans knytnävslag på armarna, benen och huvudet. Hårda smällar överallt på kroppen. En hagelsvärm av slag, överallt utom i ansiktet.
Han slet tag i min tröja och snodde ihop den med en näve av järn, rev upp mig emot sitt ansikte och skrek mig rätt i ögonen;
”Be om ursäkt!” vrålade han
”Jaa förlåt!” skrek jag
”Det säger du bara för att jag ska sluta.” skrek han och fortsatte slå.
Jag bad ”Förlåt förlåt.” och efter en bra stund så försvann han in genom dörren. Jag kände ingen kyla men förstod att jag måste in för att inte förfrysa någonting.
Jag stod i strumporna och drog i dörren men han hade låst. Men så gick dörren upp. Han reglade upp den och försvann. Jag smög in.
Inte märkas, inte provocera.
Jag skakade men kände ingen smärta och ingen kyla. I håret hängde röda paprikabitar.
Jag gick till min säng och fann den full av snö.
Det var bara att bädda nytt…
Utan att märkas, utan att provocera.
Bilden: Vildvin på mammas hörn.
Jag gör ett försök fast jag inte har nå’n hjärna, ingen håg och ingenting.
Jaha… provtagning och vuxenpsyk idag. Jag talade om att jag inte märkt någonting av medicnen Ergenyl annat än en massa spluttiga biverkningar. Dock inte lika spluttiga som jag fick av Seroquelen.
Jag berättade om ångestattackerna och sömnproblem och mardrömmar. Jag berättade vad de handlade om och jag berättade att jag ofta vaknar med ångesten.
Psykläkaren hade pratat med tomten (psykologen som gjorde personlighetstesterna) och de hade kommit fram till att jag inte hade någon diagnos (!).
Det gick inte att passa in mig i någon diagnos riktigt bra. Mitt mående hänger förmodligen ihop med min uppväxt och med händelser senare i livet.
Jaha…
Bilden: Fåret på väg hem. Så här ser jag inte ut nu. Det här är en före- bild. Efter- bilden kommer sen. Före och efter vad vet jag inte.
Jag ska öka upp dosen och ta ett blodprov om tio dagar sen ska jag träffa henne igen så ska vi se om jag känner nå’nting. Hon ville sätta in antidepressiv medicin också. Det vill inte jag.
Jag tog upp det här med psykoterapi, att jag aldrig genomgått en riktig sådan. Nu skulle hon lägga fram det och se vad vi kan få till.
Jag bad om en kvinnlig. Sa till om en.
Jag hade räknat med att sluta med medicinen idag. Det gör mig ledsen att det inte blev så och att kommunikationen inte riktigt är sådan att jag kan säga det.
Det som det föll på var att jag inte var uppe i den nivå som man ska.
Skit.
Idag mår jag inte bra. Inte alls. Jag kan inte tänka, vill ingenting och känner mig knepig till mods.
Ensam är jag och måste ta mig ner i stallet.
Jag har i alla fall putsat och satt i innanfönstren. Pappa hjälpte mig när han var hit och hämtade tvätt.
Klen men nykter.
Jag skulle också kunna däcka mig med allehanda självmedicineringspreparat men jag gör inte det.
Belastningen på andra blir för stor.
Bilden: Före.
Bilden: Efter (!).
Ja inte vet jag varför jag lägger ut bilden på lasagnen före jag hade den i ugnen. Jag menar det är ju inte så mycket man kan göra åt den då precis.
Nu har jag i alla fall tre lådor med lasagne i frysen och en i kylen och en i magen. Ja inte själva lådan då…
Bilden: Hästadrular vid en hösilagebal.
Medan hästarna åt så gjorde jag allt i stallet. Bodypump. Det tog nästan två timmar.
Nu är jag trött som en räka men jag MÅSTE duscha och för att duscha måste jag hämta in ved för att elda upp lite varmvatten.
Jag ska till cykelverksta’n i morgon för att ta Prolaktinprov och det är ju onödigt att ramla in där och stinka stall. Det gör man väl ändå.
Sen ska jag vidare till Volapyk-palatset för att prata om medicinen jag inte vill ha och som jag inte vill äta. Jodå, jag har stått ut och ätit den i fyra veckor, Ergenyl, men blä.
Pseudolösningar att komma drällande med piller professional när de inte ens kan hala fram en riktig psykoterapeut ur skjortärmen.
Bilden: Skaplig spindel i spånet.
Jag måste skotta fram byket ur minnenas outsinliga tvättkorg. Åtminstone för att utesluta det ur listan av möjliga orsaker till ett kasst mående.
Jag ska välla ut ett minne senare här men det kräver lite tid och kraft. Jag måste ju välla någonstans. Än så länge har ingen psykolog, terapeut, läkare eller kurator varit stadig nog att ta emot det jag har att berätta.
De har inte demonstrerat en pålitlig och trygg famn. Eller nät. Eller hjärna.
Posttraumatisk stress, dold depression eller synlig, Bioplär eller galen… jag tror jag i alla fall måste blottlägga traumatiska minnen för att få dem att gå ihop med nutiden.
Det är lättare att sortera kort man har på bordet än kort man har i huve’t.
I väst – de sista sakernas riktning,
jag läst – de sista radernas diktning,
döden skänker vila kall,
nöden sänker bilans fall,
när ingen väg finns ut.
Ingen väg finns längre ut.
Det är en SÅ’N typ av dag
när Jävulens lag
ligger tung som den blötaste filt
Glömmer allt
tappar allt
kaffe, mjölk och juice utspillt
*
Lagar i mitt kök
glömde en lök
och krossad jävla tomat
Drog till affär’n
för fulla järn
Trött och desperat
*
En lastbil på min halva
jag bromsar och svär en salva
fick jag köra i terräng
För att han vackert skar
kurvan snar
kunde var’t min sista vänstersväng
*
Gubben dyker upp
synas under lupp
av min näsa lukten van
Skulle till sta’n
säkert till sin ”kran”
Till kvällen full och dan.
*
Pluto till jobb
ensam på min kobb
har jag hela stallet kvar
Ingen ved inne
städning, katt, oro i sinne
livet alla krafter tar
*
Klippt gräs, gjort Plutolåda
snabbt och dumt till dagar båda
för i morgon finns ingen tid
Ska till vuxenpsyk
och prata Volapyk
spela snäll och blid
*
Eftermiddagsskräck
ska jagas väck
av göromål professional
Torka kattskit och innanfönster
Frysa lasagnebit i fina mönster
Vandra runt i blåsten kall.
Jag väntar på den stora förlösande meningen
Jag väntar på den stora förståelsen
Jag har väntat i många år på att någon ska se, förstå och besitta kraft, kompetens och kunnande att kunna hjälpa.
Alldeles innan jag träffade Pluto så drömde jag om att jag kom emot en lång man och att han tog mitt huvud i sina händer. Det strömmade värme ifrån dem och han förstod mig, jag var så trygg där. Jag tänkte ”äntligen” efter så lång tid.
Pluto har just den värmen i sina händer.
Jag har pratat lite om det förut men jag tror att ibland så sänder ”nå’n” ut människor att bereda väg för den som ska komma efter.
Min historia för den som orkar
Vintern -07 liknade mitt liv jävelskap.
Jag hade varit ensam i elva år, jag vågade inte närma mig någon och närmade sig någon mig så slog jag bort dem, rev ifrån, stängde av – och fick panik och skräck.
Men jag både levde och brann innanför mitt avstängda skal.
”Låt mig leva låt mig vakna, låt mig bland andra vara med, ge mig mod möta känslor nakna, äta livet med silversked.”
Det skrev jag då sent en kväll och jag var så förtvivlad över att inte våga leva. Jag kunde lika gärna dö. Jag vågade inte ens åka till kompisar och när jag gjorde det var det ett jävla lotteri om jag skulle få skräck eller inte. Flyktvägarna var många och när jag till slut vågade åka med och spela Texas hold’em och äta pizza ja då var det helt värdelöst…
Var det här allt? Jag orkade inte ens prata. Samma snack varje gång, blä blä blä.
Så jag slutade åka.
Men jag brann…
..så jag skrev en liten sms:grej i tidningen om att ”Finns det inga intelligenta, trevliga grabbar?” ”Var är ni?”
Och det kom ett svar efter nå’n vecka att ”Visst finns vi.” Även var de fanns och längd, ålder, musiksmak, intressen och mitt hopp, det grusade, blinkade förvirrat mot ett avlägset ljus.
Fanns de?
Så kom en dag i tidningen information om att jag skulle hålla utkik efter en lapp med ett telefonnummer på en viss anslagstavla i en stad.
Det var våren – 07. Jag hade börjat tappa vikt, från 86 till 77. Mycket muskler hade jag så det syntes stor skillnad. Jag började fundera om det kanske ändå kunde finnas någon som kunde tycka jag var värd att se på två gånger.
Jag hittade lappen en fredagseftermiddag och jag skickade darrande ett sms. Jag fick svar. Han tyckte mitt namn var fint.
Vi sms:ade lite fram och tillbaka den kvällen och den kontakten gav mig sådan ångest att jag fick bosätta mig på huset fullständigt förstörd av ångest. Jag stängde av telefonen, tog tabletter och försökte sova, mådde illa, skakade…
Men efter några dagar så klarade jag ändå av sms – kontakten skapligt bra. Jag märkte att han höll sig på sin kant men så bad han om en bild och efter mycket gnidande så fick jag väl iväg en på mms. Den tyckte han om och jag fick en tillbaka…
Han ville att vi skulle träffas och fika och jag dog av nervositet. Min kurator tyckte att jag skulle se det som träning… jo hej och hå. Men vi bestämde att han skulle komma och hämta mig och att vi skulle åka och fika.
Jag var helt förbi. Kunde inte äta, kunde ingenting.
Jag kämpade med sparrissoppa innan han skulle komma och jag lyssnade om och om igen på Sagan om de två – tornen musiken. Klockan närmade sig två, han ringde plötsligt och frågade om vägen och jag var ju tvungen att svara. Vi hade inte pratat innan. Och plötsligt så satt jag i hans bil på väg till sta’n.
Jag fingrade på min äppel-MER, han drack kaffe. Jag fick ingen luft, vågade inte titta upp. Jag försökte förklara att jag hade svårt med nerverna. Inte för man vill skrämma folk men vad göra?
Det gick bra först, han var medial sa han men hans bror var mera öppen… ”Det här kan nog bli en bra sommar” sa han och flinade menande mot mig. ”Det finns mycket mer än vad folk ser”.
Men så kom den, panikångesten, som en frysande kallsvettning sköljande som en våg över mig, slog undan tankar och luft, slog undan allting. Nu gällde det bara att klara sig.
Vi gick ut, han förstod.
Vi gick till en stor kedja som säljer TV-apparater och elgrejer. Jag såg ingenting, hörde ingenting. Han skulle handla nå’t.
De hade ställt upp en hemmabioanläggning med två fåtöljer framför. På en storbildskärm var det Sagan om de två tornen och musiken från soundtracket strömmade ut ur högtalarna.
Jag sjönk ned i ena stolen och han i den andra och han stötte till mig med armbågen med ett underfundigt flin trots min stora skrämmande skräck. ”Där ser du, sa han, tror du att det här är en slump kanske?”
Jag kunde inte annat än flina dumt mitt i ångestens härjningar.
Var det bara en slump?
Han skjutsade hem mig, gav mig en kram, den första på elva år och ville inte släppa min hand. Han tog avsked som om vi känt varandra i 30 år, som om han var min bror som skulle ut i ett 100 årigt krig. Han såg på mig med sorgsna ögon som att han visste att det var sista gången vi sågs.
Det var nog bland de värre av ångest attacker jag haft. Det släppte inte förrän dagen efter.
Efter flera dagar så förstod jag att han inte ville ses mer och jag frågade rakt ut.
”Nej… han ville bara visa mig att det fanns karlar därute och att livet var värt att leva skrev han. Han ville visa mig vägen ut.”
Världen stannade, allting stannade…
Jag skrev ett svar. ”Jag vågade för att DU var DU, nu är allt förbi”
Han svarade direkt: ”Nej nej nej, ska jag få lov att hämta dig och släpa ut dig för att du ska se att det FINNS kärlek där ute?”
Jag svarade inte mer. Inte ett ord. Allt VAR förbi. För mig.
Jag grät så jag tappade ögonen. Jag rasades av en sådan fruktansvärd känsla att jag inte stod ut. Jag var tvungen att vräka i mig allt för att orka några timmar och när tabletternas verkan började gå ur så var det bara att börja om.
Jag stod inte ut.
Det blev en hård smäll för en som inte varit med i spelet på så många år.
Men utan honom hade jag aldrig vågat träffa Pluto.
Jag hade aldrig SÖKT efter Pluto.
”Sätt igång att leva eller sätt igång att dö.”
Jag gav en giv till och tänkte inte, jag sa bara ja. När jag började tänka nej så sa jag ja i alla fall.
Pluto och jag träffades på nätet och inom två dagar så ringde han upp mig, vi pratade och pratade och han sa på en gång att det kändes som att han älskade mig.
Idag är jag väldigt glad att det blev min Pluto som kom i min väg. Jag har aldrig velat haft det annorlunda.Det tog bara tre dagar så var det vi. Egentligen inte ens det.
Men jag kan inte låta bli att tycka att det var väldigt märkligt hur denna figur kunde bereda vägen och säga precis sådana saker… det är svårt att förklara men han var som en för- version av Pluto.
Som ville dra fram mig och visa mig kärleken.
Ja… jag vet inte vad jag ska tro.
Bilden: Ja… Pluto kaffestuga.
Jag var medbjuden till Plutos jobb.
Det var öppet hus eller nå’t och jag försökte hitta någon att prata med medan Pluto försvann iväg utom synhåll. Det var folk jag kände lite grand och folk jag inte kände alls. Konstigt folk, skeva typer som förföljde mig och en helt galen städerska som såg ut som Catherine Zeta Jones.
Jag ville ha tag i Pluto, jag ville åka hem men den enda som kom fram var idiot exhelvetet. Det var fel, jag fick inte ihop det, jag visste ju att det fanns en annan jag VILLE ha. Men han fanns inte kvar… jag kunde inte ens minnas hans ansikte. Det enda jag mindes och som jag viskade för mig själv var; ”Pluto”. ”Pluto”.
När jag vaknade så kändes det konstigt och obehagligt. Jag hade drömt det där sen 02.49 då jag vaknade första gången. Vi tog oss ändå till kaffestugan och i 40 minuter var det så mysigt som det brukar. Men sen kröp det på… skräck, ångest, yrsel, magknip, illamående.
Bilden: Kaffestugan innan väggarna började ramla in.
Det blev inget av att gå och småglo i affärer, det blev inget av med nå’nting. Jag satt på en bänk bredvid Pluto inne på köpcentret som inte ens hade öppnat och jag frös så in i helvete.
Dessutom kokade magen igen.
Bilden: Det gick åt helvete.
Det blommade inte ut helt och vi hann hem så jag kunde ta en behovstablett som jag inväntar verkan på nu. Dessutom har jag varit på huset igen. Jag gömmer mig med sagan om ring- musik, ljus, Pluto, brasa i spisen, lavendeldoft från mitt lilla krus…
Sminkhelvete som jag envisades kladda på mig har runnit sta och jag känner mig eländigare än tre svin i en för liten säck.
Försök inte koppla av sa Jävulen och tryckte till med mosstöten.
Bilden: No comments.
Bilden: Vildvin och Pekingsyrén.
Ute (nää inne?!) har småsvé svärmarna exploderat och gör sig gällande som svidande, hettande eld i öron, pannfäste och ögonbryn.
Alltid är det nå’ sa bonn.
Jag har läst ”Begravningskaramellen” nu på morgonen. Knappt vaken men ändå.
Jag minns när jag läste den första gången i sexan. Man hade ju alltid en bänkbok som man fick ta upp om man var klar med allt.
Ja där hamnade jag tätt som oftast.
Bilden: Jo det är ett skelett på väggen.
Inatt var det tydligen fullmåne. Inte för jag såg den men jag har drömt mardrömmar så det stått härliga till. Fy hundan.
Jag gick på en gammal dunkel gata med en liten flicka. Emot oss kom en gammal käring i huckle och jag visste att hon skulle vända upp sitt fasansfulla grinande ansikte mot oss när hon kom nära.
”Det här ska du inte se” sa jag till flickan och höll för ögonen på henne precis när käringen visade tänderna för oss och blängde med otäcka lömska vitögon ur djupa hålor.
Måhända jag ska sluta läsa skräckberättelser till morgonkaffet?
Jag tror det är försent.
Bilden: Pekingsyrenen igen.
Jag vaknade 04.00 prick i morse och kände mig knäpp i huve’.
Idag blir det tjorvigt. Pappa kommer till elva och hjälper mig i stallet. I helgen ska jag vila ryggen eventuellt. Bakom dator'n. Inte för att det är så bra att sitta… äh, ja, böh.
Jag hittar nog på nå’t.
Nå’n annan lär ju inte göra det.
Bilden: Houdini.
Pappa har hjälpt mig i stallet tack och pris. Om jag jobbar sakta så kan jag göra vissa grejer men jag kan inte bära och lyfta. Det är ju inte så lätt att mocka då direkt.
Bilden: Undrar om högen med äpplen utanför hagen hade nå’t med rymningen att göra?
Hon fick sig nyss en stöt nyss såg jag. Nu går hon runt i mitten av hagen och sparkar åt ingenting. Ja så går det.
Vad är det idag då? Värdelös piss-torsdag. Det roligaste man kan hitta på är väl att göra pannkaka med välkända efterräkningar. Torsdagsferre professional.
Hade jag legat inne med cash så hade jag blåst in till Bolaget och köpt Selvarossa och cider till helgen. Men det skiter sig nog storartat med dricka’t. Mat prioriteras tydligen före alkohol. BÖH!
Bilden: Måste jag gå in?
Flugornas tid är här.
De tjocka galna höstflugornas tid, de som flyger rätt in i ljus och dör bara man viftar åt dem. Blä. Och så de små sega höstflugorna som gömmer sig här och där och som börjar se rätt luggslitna ut.
Sen har vi de aggressiva idiot-takflugorna med kropp av kevlar som man kan släppa ett lexikon på utan att det bekommer dem nämnvärt. Det är de som flyger med skallen mot taket som att de försöker skalla sig ut och slår man efter dem så ökar de upp hastigheten 10 gånger.
Jag hatar flugor, de är en Jävulens produkt.
Tänk de gröna köttflugorna eller de små listiga illvilliga älg- eller lusflugorna…. GAAAAAHHHH jag kan inte ens prata om dem.
Millan, du vet vad jag talar om!
Fruktflugor, bananflugor, blomflugor.. som små virriga dammkorn framför ansiktet på en, helt OMÖJLIGA att ha ihjäl.
Sen har vi knottflugor som gärna håller sig runt hästar och i lera, de är lite större än knott och flyger målmedvetet rätt in i ögonen på allt som rör sig.
Nej jag fick kryllskräck av det här. Varför skulle jag skriva om flugor för.
