Svar från Försäkringskassan (Jävulen)

#1
Försäkringskassan meddelar härmed AVSLAG på din ansökan om att få betraktas som ett tredje kön. Ärendet är prövat ända ned till den lägsta instans - det vill säga den nedre kretsen i Dantes inferno. Domen är prejudicerande då det är beslutat att om din könlöshet skulle godkännas så kan alla kvinno- och mansproblem svepas väck från jordens yta i en svinblink. Hashtags som #meetoo skulle tappa sin icke ifrågasatta målgrupp och de så kallade batikhäxorna skulle inte längre kunna säga att våld är ett mansproblem. Det förstår ju alla att det är oacceptabelt. Vi måste ha syndabockar ihopklumpade i grupp, åtminstone när det gäller vissa problem. Nästa gång någon blir nersparkad på sta'n så kom ihåg att hashtagsen #fucksuccer och/eller #kampsportlärutvåld ligger och vibrerar på pöbelns fingertoppar, redo att kasta sig över första bästa sociala plattform. Du kan överklaga men vi talar inte om till vem för vem fan orkar bygga om alla omklädningsrum? Dessutom misstänker vi att du nog är så ful att ingen tänker titta ändå om du går på badhus. Förresten så skulle vi inte se några pride-parader heller om kön inte finns. Vem ska då vara bög eller flata? 

#2
Försäkringskassan meddelar härmed att du är återbetalningsskyldig med totalt 4 375, 50 kr för köp av dåliga julklappar. Det har kommit till Försäkringskassans kännedom att du trots din låga ersättning ändå köpt OCH GETT BORT julklappar. De har dessutom varit dåliga och vittnat om taskig fantasi. Strumpor, chokladaskar och husgeråd rapporteras direkt till oss men utöver det inkommer anonyma anmälningar om actionfigurer, ritblock eller rena kontanter. Du kommer nu att nagelfaras och dras i långbänk tills du önskar att du istället var slav i saltgruvorna eller att du kölhalades tre gånger om dagen tills du lämnade detta jordeliv trasad och vingklippt. Betala genast och gå GENAST förbi GÅ utan att inkassera de 2000 kronorna.

#3
Försäkringskassan erfar att du gjort undermålig mat de senaste månaderna. Enligt en anonym anmälan har du farit med pulvermos, fryst köpmat i form av kinagryta och ris, falukorv på längden och tvären och så lågvattenmärket; att inte göra mat alls. Du blir nu ersättningsskyldig för de tre månaderna retroaktivt och ska betala 12 000 kronor. Dessutom dras din ersättning in eftersom du ändå inte använder pengarna till att laga mat om man nu ska tro anmälaren, och det gör vi gärna tills du motbevisar motsatsen även om du inte har bevisbördan. Även om du KAN bevisa att du lagat näringsriktig husmanskost och hållits med storkok så kommer du att få ett helvete att driva ditt mål till rätt instans för vi tänker bolla ditt ärende fram och tillbaka och kräva originalkvitton och intyg (som avfärdas av vår huskock vars utbildning består i att sätta på den färdigladdade kaffebryggaren här på huvudkontoret) som vi fumlar bort och begär in på nytt vilket inte går för vi har originalen som vi fumlat bort men som vi ändå begär från dig osv. 

#4
Försäkringskassan meddelar att du nu har upphört att gälla och att din rätt till syre är upphävd. Vi kommer omedelbart att dra in din luft så dina lungor kommer att kunna säljas som torkad lutfisk. Du kan ansöka om en tub syrgas om du kan hålla andan så länge som det tar att beställa blanketter, posta brevet, vänta på handläggningstiden och sedan överklaga de obligatoriska avslagen. Du kan trösta dig med att vi har egna regler som vi hittar på lite som det passar nuförtiden så om du fått vänta orimligt lång tid på handläggning kan du få en höghöjdsvecka som kompensation förutsatt att du ansöker om det i tid. Vad som räknas med "i tid" vet ingen så vi slår tärning om det för varje gång. Det blir ett jävla kastande som Cesar sa. 

DU SKA BETALA TILLBAKA EN MILJARD TILL FÖRSÄKRINGSKASSAN!
Enligt våra uppgifter har du simulerat sjukdom sedan du föddes. Genom att gå i skolan - de dagar du gick där - har du uppvisat arbetsförmåga motsvarande 66.6 %. Vi mäter det genom att ta ditt fusk delat med antal läkare du träffat under din livstid fram till dags dato och sedan multiplicera det med den trovärdighet våra nya riktlinjer har, det vill säga 0.0 - nånting... Med tanke på källan till riktlinjerna så är den ändå ganska precis då vederbörande påstår sig svetsare men jag har då aldrig sett så taskiga fogar. Vi har också listat ut att du säkerligen fuskat till dig en ofantlig sjukersättning som du lever gott på genom att påstå att du har måttlig ångest vid köksbordet. Överklaga kan du alltid men våra kvacksa... vi menar läkare ser snabbt igenom dina simpla försök till att segla genom livet på Försäkringskassans räkmacka. Och försöker du hävda sinnessjukdom till ditt försvar så kommer det avslås av våra experter per automatik. Är det några som känner till äkta sinnessjukdom så är det de. De jobbar ju åt oss för bövelen. 

Jävulens frågespalt

I dessa tider kan det behövas lite vägledning. Därför erbjuder jag, Jävulen utan "D", mina insiktsfulla svar på edra frågor. Håll till godo:

Bäste Jävulen. 
Jag har några vänner som lider av förnuftofobi. De verkar totalt vettskrämda för all form av vettiga och sakliga resonemang och undviker dem till varje pris. Så fort man försöker prata om verkligheten och realiteter så klamrar de sig fast vid en imaginär livboj av föreställningar som de är helt övertygade om är sanna. Samtidigt anklagar de mig (indirekt) för att vara elak som vill att de ska se saker för vad de är. Vad göra?
Realisten. 

Käre "Realist" 
Nu är det ju inget fel i att vara elak (he he) men jag hör vad du säger. När inte människan kommer till verkligheten så får vekligheten komma till människan. Livboj eller ej, när samhället börjar slita i dina innerfickor så duger det inte att hålla i en livboj även om den är nog så saltad med godhetsströssel.  Allt du behöver är en bil, lockbete och en No-go zon. 

Hej Jävul.
Jag gillar att vara provokativ på nätet och nämner gärna ett särskilt bakverk. Nu visar det sig att det här inte alls är lämpligt då det kränker många människor. Jag syftar naturligtvis på Ambrosiakaka och jag tror jag törs skriva det här till dig utan att bli avstängd. Jag har också fått på skallen för att flertalet gånger nämnt Rimbo-bullar och Strassburgare. Ibland drar jag till med Schweizerost men då tycks ingen bry sig alls. Jag antar att det är för neutralt. Hur ska jag förhålla mig till det här?
Förvirrad. 

Käre "Förvirrad" 
Jag förstår att du är förvirrad. Om du nu envisas med att skriva om kaffebröd och för all del ost, på nätforum så föreslår jag att du skaffar dig ett rejält baklexikon för ett större urval. Jag antar att du redan plöjt igenom allt som har med saffran, choklad, kokos och morötter att göra. Hur du ska förhålla dig? Ja, du kan ju ägna dig åt sakfrågor istället för att skriva om kaffebröd. Om du nu inte skriver på receptsidor vill säga. 



Tjena Jävulen
Det är så här att jag har Nordiskt och Samnordiskt rekord i hets mot folkgrupp. Mina utmärkelser är inofficiella men likväl pryder de min vägg som jag målat pung-blek. Folkgruppen jag hetsar mot är ena dryga jävlar som envisas med att fara med statistik och skriva om den och händelser som styrker den. Det här är bara påhitt såklart och den där statistiken är bara bara förbannad dikt. Det vet väl alla. Jag tycker inte om den här sortens statistik-propaganda så fort man öppnar en tidning eller går ut på fejjan. De hänvisar alltid till nå't de kallar "BRÅ" och bara där faller ju källkritiken som ett korthus. Alla vet ju att det heter "DDR". 
Rekordhållar'n

Käre "Rekordhållar'n"
Måla om väggen!

Var hälsad Jävulen
Jag fattar INGENTING av det politiska läget och har inte gjort sedan Alliansens tid. Jag har inte en aning om partiernas ideologier, deras partiprogram eller ens vilket parti jag ska rösta på. Hjälp. 
Totalt bortblåst. 

Käre "Totalt bortblåst." 
Du är inte ensam. Politik är ett invecklat spel och jag är den enda som läst insidan av locket. Jag ska ge dig lite insider-information men egentligen är detta högst konfidentiellt. Spetsa öronen nu: Reinplåt svetsade varg alldeles innan han sålde alla hotell på Norrmalmstorg och Drottninggatan. Därför fick vi en Statsminister som hade ett "Du slipper ut ur fängelse-kort" medan han drog Dimholt vid mustaschen. Till skillnad från den Arabiska våren hade vi då den Svenska hösten och Lööven regnade i alla möjliga färger medan de försökte armbåga sig fram till Chans. Allmänningen var ockuperad och utan att gå förbi Gå så slapp det in ett besvärligt parti böckling innan någon hann kolla över reglerna. En Joker dök upp, Klistersson,  och i förklädd skrud snodde han ett partiprogram, satte på sig platå-skor och glömde att han omyndigförklarat alla läkare i Sverige och satt sjuka i fattigdom. Det glömde många andra också. Det här spelet är dömt att förloras i evig skärseld eftersom banken äger allting och partipolitikerna är i klass med det som är kvar på botten av sumpen när man fiskat Ruda. Du är med andra ord körd. Om du inte skatteplanerar vill säga. Det finns ett antal fulvägar som kan bli aktuella vid nästa val. Om Frigolit köper Narvavägen av misstag samtidigt som Lokesson plockar en hel bukett klöver innan klockan slår midnatt så kan bägaren rinna över både hos Freja Oden-Thor och Bökhund. Detta förutsatt att de namngivit minst tre tunga namn i #meetoo. Joponapas Sjöövall-Wahlöö och #ÄvenduminBrutus Skylman (numera egen hashtag för säkerhets skull) kan bilda vågmästarroll och till och med minoritetsregering med valfri överbetald politisk vilde men då vill det till att de cementerar sina händer i #jagärhär på toaletten på regeringskansliet. Ossanolikt dock eftersom det är helt ogörligt i och med att den tredje parten inte får vistas bland män och kvinnor då hen är könlös enligt egen och snart lagens utsago. Det enda som kan lösa förbannelsen är att den tredje dummaste partiledaren underifrån råkar gå förbi Gå baklänges och av misstag vinna en skönhetstävling samtidigt som ledningen hamnar på Elverket och kortsluter allt varvid ett nyval utlyses. Naturligtvis vet vi alla att ett nyval bara kommer att rendera i att det blir jag som ensam kommer att få bestämma allt, ungefär som nu, och alla har gått till vallokalerna förgäves. 

Hej bästaste Jävulen
Jag kan inte prata eller skriva längre för jag är rädd för att någon ska ta illa upp, att jag ska häva ur mig nå't omedvetet som inte är politiskt korrekt eller annat hemskt. Hoppas ingen missförstår detta nu, jag vill bara veta vad som är säkert att säga. Jag skulle skämmas och bli förtvivlad om jag sårade eller kränkte någon. Okej? Peace. Kram och kärlek till alla. #Handhjärta 
Hoppas på svar

Kära "Hoppas på svar"
Så länge du inte bryter mot lagen så får du säga vad du vill. Alla har rätt till sin åsikt och att uttrycka den så länge du håller dig inom tryckfrihetens och yttrandefrihetens gränser. Stå för dina åsikter och låt andra stå för sina. Byt ut sylten mot en rejäl ryggrad, odla ett par ballar och tala ur skägget för fan. Alla kan inte tycka om allt och alla. Hur skulle världen då se ut? Ha ha ha! Om du blir av med några "vänner" på vägen så är det knappast några vänner ändå om de inte tål att du tycker annorlunda, och det i en tid när vi "gillar olika". Hjärtat sitter innanför revbenen. Händer har man att slåss med. 



Hoj
En snabbis. Du som vet allt, kommer det här att gå bra? Allting liksom? Kommer det att gå bra?
Orolig

Käre "Orolig"
Nej. 

En glimt

Lyft från mig, befria mig från det mörka tunga
all oro, all skräck, all trötthet, all fasa, all smärta
gör mig lätt, glad och lugn, få mitt hjärta att sjunga
låt himlens gyllne regn falla över mig och skölja bort all svärta

Dödens ängel flög förbi och jag fick en glimt av hans styrka
jag kände vinddraget av hans vingar när de kraftigt slog
Jag mindes ljudet av tunga klockor över gravgård och kyrka
jag mindes känslan av sorg och smärta när jag dog

Låt mig glädjas åt syréner och konvalj, markens doft och vindens sus
låt mig vila, låt mig luta mitt huvud och hitta tröst
Låt änglar, ståtliga och vackra, komma med sitt ljus
Låt dem hjälpa mig att åter hitta min röst

Var inte sjuk, sök inte hjälp.

Han nästan ramlar genom ytterdörren och sätter sig på min soffa i hallen. Skakar och darrar och pratar forcerat. Han är abstinent och desperat. Ute blåser det som tusan. Det är stormbyar och det vräker ned snöblandat iskallt snöblask-regn i sidled. Ändå har han gått hem till mig i lågskor och en alldeles för tunn uppknäppt jacka och landstingsbyxor. 

Han har jättesvårt att gå. Dels har han brutit nyckelbenet men det är ryggen som är värst. Kotkompressioner på flera ställen. Ändå har han gått hem till mig i det vädret och det säger en del om hans omdöme om sitt eget bästa. Han vill att jag ska hjälpa honom att ringa efter sjuktransport till avgiftningsavdelningen 8 mil härifrån. Det sista stället han vill till men nu är han desperat. Han känner att kramperna är på gång, att skallen och tankarna glider, att kroppen håller på att kollapsa. Jag ringer till socialtjänstens öppenvård som sitter i möte men som säger att de ska komma ut efter mötet. "Det kommer att ta några timmar. " 

Jag kan inte bara ringa en sjuktransport nämligen. Han måste bedömas av läkare först innan han får komma till avgiftningen och jag har bara bil med sommardäck och kan inte åka 3 mil till akutmottagningen, vänta i timmar på en bedömning för att sedan ringa en transport. 

Jag säger det här och han går upp i limningen. "Nej det går inte." Jag säger att han får gå hem till sig och vänta och att det kommer att ta flera timmar innan någon kommer. Han går, med möda, i det hemska vädret. Det stinker i hallen efter honom. Mitt hjärta sjunker och mitt påslag och min beredskap stiger. 

Jag går ned till hästarna för att se hur illa det blåser vid dem. De är blöta och kyleffekten av vind och snöblandat regn är hemsk. De står i sin utehall och äter och där har de det fint. Då kommer min sambo ned och visslar på mig. "Han är här igen." Vi går upp till huset och där är han igen. "De kommer ju aldrig. Jag håller på att gå åt." Jag gör mig beredd att ringa det nummer jag har men så rabblar han ett mobilnummer som måste sitta väl inlagrat i hjärnan. Jag ringer det numret och säger vem jag är. Hon som svarar vet direkt vad det handlar om. "Vi kommer direkt" säger hon och jag vet att det tar ändå en halvtimme minst. 

På akuten blir han bedömd som svårt abstinent, i behov av avgiftning och dessutom har han lunginflammation. Öppenvårdspersonalen är med och hjälper till att ta ut antibiotika på apoteket medan de väntar på sjuktransporten som nu ska föra honom till avgiftningen. 

Sen följer ett antal oroliga timmar eftersom jag inte hör någonting från någon. Är det lugnt? Är han omhändertagen? 

Vädret tilltar och jag anordnar med folk så hästarna får gå in i stallet över natten. Nordanvinden och snöslasket är obarmhärtigt. Jag är sjöblöt och iskall av att bara varit ute en liten stund. 

Framåt klockan nio på kvällen ringer han från sin mobil. Han är utom sig. "Jag sitter på på bussterminalen i Borlänge. De släppte tog inte in mig. Jag fick en turlista hem och busscheckar. Jag håller på att frysa ihjäl." 
Jag tappar andan. Jag vet ju i vilket skicka han är och hur han är klädd. Jag vet att han inte kan gå längre sträckor. Busscheckar, turlistor... i det här vädret och med den hjärnan.  Och så bryts samtalet. Hans telefon laddar ur. 

Min sambo har hunnit komma hem från jobbet och jag berättar. Jag är helt ställd. Vad ska jag göra? Då ringer hon från öppenvården upp mig. Säger att hon skickat en kvinna från soc. jouren till Borlänge som ska se till att han kommer på rätt buss och så har hon ordnat med taxi från Avesta. Det är storartat men; "Men han har ju ingen nyckel". säger jag. "Han kommer ju inte in!" "Nej just ja..."

Det är nämligen bara två dagar tidigare som vi stått utanför lägenheten allihop och konstaterat just detta. "Vad gör vi?" säger hon. Jag skrattar nästan till och suckar. "Ja vad gör vi?" Varför fick han inte komma in på avgiftningen? Jag får tag i socialjourkvinnan. Berättar dilemmat. Min hjärna går på högvarv. Lösningar lösningar. 

Porten är låst men inte lägenhetsdörren eftersom nyckeln är borta. Jag säger att jag ska slå en rövare och ringa upp henne om en stund. Jag frågar vilket nummer och det är 112 och så begära socialjouren. "Jag är ensam i hela Dalarna i kväll och natt så du kommer bara till mig." säger hon. Skapligt. Ensam i ett helt län. 

Jag plockar ihop bröd, korv, saft... vi har inte så mycket vi heller. Någonting att äta i alla fall och så tar jag bilen med sommardäck till hyreshuset. Känner på alla dörrar men allt är låst. Jag ställer mig på en bänk och knackar på fönstret till en lägenhet där det bor en Syrisk familj. Klockan är runt halv elva eller mer. Mannen öppnar fönstret och jag tror han känner igen mig. Hans barn brukar klappa min häst ibland. Jag visar med händerna att jag inte kommer in. Barnen springer och öppnar porten. Jag tackar och slår urskuldande ut med händerna. De ler mot mig. 
Så går jag till lägenheten och lägger in matvarorna samtidigt som jag ringer 112 och begär socialjouren. Jag hinner precis på kvinnan som kan säga åt honom att porten är öppnad innan han går på bussen, jag lägger en sten emellan porten så den inte kan låsas. Jag går in igen och ser hans reservtelefon på bordet. Jag provar att ringa upp mig själv från den men det är för lite pengar på kortet för att koppla samtal. Jag säkrar tre dörrar till och åker hem. 

Klockan går och jag är vanvettigt nervös. Beklämd och ledsen. Uppriven. Varför fick han inte komma in på avgiftningen? Akutläkaren bedömde ju? Jag såg ju själv hur det var ställt. Jag är så otroligt ledsen och förtvivlad. Hemma sitter jag och min sambo i spänd förväntan. Jag provar att ringa på mobilen men den är död. Jag har 114 kronor på mitt bank-konto. Jag fyller på 45 kronor på båda telefonerna, både den urladdade och den som ligger på bordet i lägenheten. 

Jag ringer till avgiftningen. Jag frågar vem den bedömande läkaren var som arbetat den kvällen och tagit emot och nekat vård. Vad heter han? Jag får namnet av en snorkig sköterska. Jag berättar vad som hänt och frågar om hon kan ana vad som ligger bakom beslutet även om det inte är hon som tagit det. Hon pratar som om det är hon som beslutat alltihop så då pressar jag henne lite och frågar om det är rimligt att utsätta en människa i det skicket och  i den klädseln för att ensam försöka ta sig nästan ända hem. För bussen stannar ju tre mil från hans bostad. 
Då säger hon att han "verkade inte abstinent och att han inte var i så dåligt skick". Jag säger att med all respekt så känner jag nog den vi pratar om lite bättre och vet vilket skick han var i. Hon hävdar att de känner honom bättre eftersom han varit där så ofta. Hon upplyser mig också att de inte bedriver någon hotellverksamhet där. Svaret hon fick av mig behöver jag inte återge här men de har ett antal anmälningar på sig as we speak. 

Jag provar att ringa tre gånger på mobilen som låg på bordet. Ingen svarar. Klockan blir tjugo i tolv. Plötsligt ser min sambo en taxiliknande bil uppe på vägen. "Om du ringer upp om två minuter så svarar han nog" säger han. Jag väntar otåligt och så ringer jag - och han svarar. Han är hemma. 

Jag blir lättad men det förbyts snart i oro, ilska, sorg och allting på en gång. "Jag fryser ihjäl" säger han. "Jag har gått mellan busshållsplatser...." jag hör att han har svårt att andas. Lunginflammationen. "Inte fan var taxin där" flåsar han. "Jag såg den av en slump när jag gick till öppenvården och knackade på. De vägrade släppa in mig..." Jag kan knappt tro det jag hör. Det blir tyst och jag hör hur han flåsar och stånkar. "Jag måste lägga mig. Jag har så ont i ryggen så jag stannade flera gånger och grät på väg till bussen..." Min strupe snörs samman. Vi lägger på och jag sitter förstummad med telefonen i handen. Tårarna bränner i ögon och hals. 

Är det här Sverige? En sjuk människa som ändå i sin vånda söker hjälpen - och blir nekad! Jag tänker på det där med hotellverksamhet på avgiftningen. Förra gången han var där, vilket bara är några veckor sedan, så var det en arabisk grabb där med narkotikamissbruk. Han gjorde inte mycket väsen av sig men han var onekligen föremål för vårdinsats. Dagen därpå ringer det på klockan och fem av hans kompisar kommer in med sedvanliga avtändningar och abstinensbesvär efter droganvändande. De blir inskrivna för de "har inga pengar till nästa utbetalning". Personalen ifrågasätter hur de kan få vara där och ingen fattar någonting. De har inte där att göra mer än att de är utan pengar till droger. Hotellverksamhet...

Så min oro, min sorg och alla mina insatser förbyts i en fortsatt misär som jag bara kan stå och se på medan hjärtat brister. 

Det här gör vi, i Sverige, med utsatta, missbrukare, fattiga, sjuka, anhöriga. 

En stor grupp som dör en långsam och plågsam död. 

"Att dricka lite grand"

Det är debatten nu, vissa går ut och hävdar att det går som alkoholist att dricka lite grand. Det pekas på statistik, någon någonstans har klarat av det. Men hur länge? Och vad hände med de som var runtomkring? Och hur trovärdig är statistiken? Och vad spelar det för roll när några, de flesta, inte klarar av att bara dricka lite grand med en beroendesjukdom som alkoholism t ex. 

Man kan vara så kallad vanedrickare. De brukar inte känna av någon speciell abstinens om de slutar att dricka. De är inte kemiskt beroende. Det är bara vanan att dricka som måste ersättas med något annat som ger samma effekt. Avslappning, kick, mod - vad det nu kan vara. 

Man kan vara ren alkoholist. Kemiskt beroende alkoholist som behöver substansen för att den aktiverar belöningscentrat i hjärnan. Utan alkoholen ter sig det mesta tråkigt och värdelöst. En beroende alkoholist upplever abstinens och behöver hjälp att trappa ur och hålla sig ifrån drogen. Hitta något annat som ger belöningscentrat det det vill ha. 

Självmedicinering. Här har vi de som dricker och kanske äter tabletter som medicin mot det elände som virrar i skallen. Kaos eller oro. Ångest, depression, ett evigt pladder. Pappa brukar säga att han måste ta sig en bläcka för att "nollställa hjärnan". Leif GW har sagt samma sak. Ångesten är värst. Det eviga tankesnurret måste slås ut med alkohol och tabletter. Och håller man på med det i ansenlig tid så utvecklar man sannolikt också ett kemiskt beroende. 

Att för någon av de här tre kategorierna (som kan gå in i varandra) "dricka lite grand" är rena dumheterna. Det går inte helt enkelt. Men samtidigt kan man inte bara sluta utan hjälp, utan att ha något annat som rensar skallen, som lugnar ner virret i skallen. Här är det dåligt med hjälp från samhällets sida. resurserna sinar och det blir pseudolösningar som bara drar ut på pinan för de anhöriga. 

Men vad händer då med de anhöriga till en missbrukare? Vad händer med de som står bredvid en sambo, make eller maka, en mamma eller pappa och ser dem förändras i samma takt som volymen i flaskorna sjunker?

Jag vet att jag själv sedan väldigt väldigt låg ålder blev expert på att läsa av pappa. Var han riktig eller konstig? I vilket stadie var han i? Vad kunde man säga utan att starta dryga diskussioner eller utfrågningar? Hur skulle han reagera? Skulle det eskalera? Jag blev en riskbedömare, en människokännare ut i fingerspetsarna. Luktsinnet trimmat, hörseln knivskarpt inställd på minsta förvrängning i hur han pratade, synen, hur rörde han sig?

Sen när katastrofen var ett faktum och vi utstått okvädningsord och obehagligheter så kunde vi låsa dörren och i bästa fall så förblev den låst och jag kunde gå och lägga mig med nervositetens frossa över ryggen. Var det lugnt nu?

Än idag om han så bara har tagit det minsta lilla och jag känner lukten, hör att det är lite draget så väller mitt barnajags alla vämjelse- och skräck-känslor upp. Jag kan inte se honom, än mindre vara i närheten. Tänk om det fortfarande var 90-tal och vi levde i en familjesituation och han skulle "ta lite grand". Jag minns en jul då han försökte tillämpa det där med att man kunde ta lite grand. Det slutade med rena rama skiten. Julafton åt helvete, nervositet, oändlig besvikelse, rädsla, ilska... och det går inte att få tillbaka. Det är för evigt uttaget från livskontot som övertrasseras gång på gång. 

Om man ska sluta supa eller sluta använda andra stimulanser så måste man ha hjälp och FAMILJEN måste ha hjälp. Det är oftast de som tagit den värsta smällen och som får leva med de långtgående effekterna. 

Själv har jag en grundläggande ångestsjukdom, en så kallad generaliserad ångest: GAD, där man tror att katastrofen står och väntar bakom hörnet varje sekund. Kanske för att den sedan man var barn HAR stått bakom hörnet varje sekund. Den generaliserade ångesten förlamar min vardag med en svåråtkomlig känsla av svår nervositet som gör att jag bara vill söka trygghet och garantier och kontroll. 

Jag har panikångestattacker som är ett uttryck för när vardagsskräcken går i taket och det blir ett vulkanutbrott. De sitter i i allt från halv dag till ett dygn och slår ut mig helt. 

Depressioner. Jag kommer aldrig ovanför den där nivån som betraktas som normal i form av livsglädje eller vardagsnöjsamhet. Jag befinner mig någonstans mellan botten som är snäppet från total livsleda och skräck till att paddla under normalytan och försöka överleva utan att må alltför jävligt. 

Det är vad missbruket åsamkat mig. Och då är jag inte missbrukare själv utan "bara" anhörig, medberoende och normaliserad. 

Obetald socialarbetare och vårdare. 

Antingen tar man sina återfall och sätter sin familj på spel eller så ger man fan i drogerna. Det finns inga mellanting. 

Jag väntar här

Stapplar genom vardagsstriden med knutna nävar
söker förtvivlat hjälp och stöd
famlar i mörkret, för verkligheten bävar
står i skuggan stum och död

Vad prövning som i planen skriven
i övermod med rustning och med fjäder i hand
skulle lämna mig trasig sönderriven
som drivveds spillror spola mig i land.

Jag står här med svärdet stridsberedd
Jag står fast och tar mig an vad än ödet bär
Jag viker inte och jag är inte rädd
Med Guds kraft och styrka väntar jag här. 

Medvetandet och själen

Våra tankar och hur vi rör oss är en produkt av elektriska impulser i hjärnan. Det är rent fysiologiska fenomen med neuroner mellan synapser som blir till tankar, minnen och känslor. Man brukar kalla den här kartläggningen av hjärnsystemet för ”konektom”, förståeligt om man tänker på engelskans conect. 

Men medvetandet är ändå höljt i dunkel. Vi vet inte riktigt vad som händer eller var medvetandet, jaget, själen, sitter. Är det i alla impulser som sker i hjärnan eller är det något vi inte kan se?

På Columbiauniversitet i New York gör man försök att se medvetandet. Se alla impulser i hjärnan på en gång. Det skulle inte gå att göra på en människa men på den varelse som har det enklaste nervsystemet på jorden går det. Hydran. 

Man menar att man inte kan studera en bit av hjärnan och förstå vad medvetande är för det är som att titta på en enda pixel på en storbilds-TV. Man måste se alla pixlar på en gång och det kan man göra med den här Hydran. 

Man har nämligen injicerat kalcium med ett färgämne som kan spåras och göra en datoriserad bild av alla aktiviteter i Hydrans hjärnaktivitet. 

Man kan se när signalerna skickas ut, precis som i vår hjärna, det blinkar till som en blixt vid synapserna och Hydran drar ihop sina tentakler. Men det märkliga sker när alla neuroner blinkar – och Hydran INTE rör sig – det är då det blir intressant. Tänker den? Vad gör den?

Kan man koda och tolka det så kan man föra över samma system på en människas hjärna. Kanske. 

Vad jag vill komma med det här är att vi inte vet var medvetandet – jaget – finns. Om man som jag tror att vi är själar som vandrar så är det här med hjärnan och elektriciteten intressant värre. Vem skickar impulserna. VAD skickar impulserna?

I försöken hade man satt elektroder på en blind mus. Den skulle gå till små lampor med infrarött ljus och då få en belöning. Genom elektroderna kunde man påverka musens syncentra och få musen att ”känna” ljuset och den träffade rätt varje gång. 

Då kommer frågan upp, om det går att påverka syncentra i hjärnan så behövs inga ögonoperationer. Det behövs ”bara” något som stimulerar rätt ställe i syncentrat så man känner ljuset och man kan kanske skapa andra synsätt utöver vanlig syn. Betyder det att synska människor redan har rätt ”elektriska” engagemang i hjärnan och redan ”känner” andra synsätt? Är de redan på rätt våglängd? I dokumentären sa forskaren, ”…the possibility to see infra-red och x-rays?” Och då mindes jag…

Ljus och ljud hör ihop. Vibrationer och energier. Det finns en gammal psykadelisk text; ”The Word”, av Mike Pinder från Moody Blues där han säger i en vers; 

This garden universe vibrates complete.
Some we get a sound so sweet.
Vibrations reach on up to become light,
And then through gamma, out of sight.
Between the eyes and ears there lay,
The sounds of colour and the light of a sigh.
And to hear the sun, what a thing to believe.
But it’s all around if we could but perceive.
To know ultra-violet, infra-red and X-rays,
Beauty to find in so many ways.
Two notes of the chord, that’s our fluoroscope.
But to reach the chord is our lifes hope.
And to name the chord is important to some.
So they give a word, and the word is OM.