Leta i den här bloggen

torsdag 31 januari 2013

Inkongruens

Nä jag ska inte svänga mig med ord bara för att leka messerschmidt, men det här var intressant. Och det återknyter till en del diskussioner och funderingar som jag haft med vänner och bekanta, släktingar och annat löst folk.

Inkongruens. När det är obalans mellan självet och idealsjälvet. När man inte känner igen sig själv längre. När man inte är som man var förut. 

När man inte orkar ha vänner på besök, åka och handla eller ens tänka. När man inte orkar se på tv när man förut kunde vara den som ordnade fester eller middagar, hälsade på, bjöd hem, sträcksåg program på tv på hög volym, lyssnade på musik...


Självet, bilden av sig själv, den man är,  och idealsjälvet, den man SKULLE vilja vara om allt vore tipp topp, börjar skilja sig åt. Tankar som; "jag känner inte igen mig själv" dyker upp. Man jämför sitt idag-jag med sitt förr-jag.

Det är då det råder inkongruens, när vår uppfattning om hur vi är skiljer sig från hur vi var, och kanske fortfarande skulle vilja vara. Det här skapar en stor ångest. Om skillnaden blir för stor så blir den förlamande.

En person som är fullt fungerande har en balans mellan självet och idealsjälvet. Man ligger nära hur man vill vara. Det råder kongruens. Dit strävar vi alla.


Jag känner ju igen mig här alltså. Förr var jag aktiv i ridklubben, jag åkte på träningar, tävlingar, jobbade rent av, träffade kompisar och såg på film, gick på bio. 

Idag känns sådant som att bestiga ett berg med enbart huvudet. Tugga sig uppför branterna med överkäken, rulla ned en bit, slå sig på näsan och ta emot sig med öronen och så börja bita sig upp igen. 

Man är som nån jävla doppvärmarboll i en thermobarbalja. 

Det här är svårt. När man blir en annan person på ett sätt. En som börjar acceptera att man inte orkar. Det blir mitt nya jag, att lyssna till min kropp, lyssna till mitt sinne och försöka ta det lugnt. 

Det är svårt att göra det på ett sätt så man inte sårar andra. "Du jag orkar faktiskt inte träffas". Hur fan säger man sånt utan att den andra känner sig som oönskad? Man vill ju vara som det där idealjaget, som fixar sånt där som social samvaro tex. 

Ett jävla dilemma. 

onsdag 30 januari 2013

Ett läkarbesök


   ”Du är nog bipolär typ 2” säger den kvinnliga psykiatriläkaren medan hon tankfullt tittar snett ner i golvet.

   ”Är” eller ”har?” tänker jag.

   Hon tittar hela tiden snett nedåt som om hon grunnar stenhårt på någonting. Jag betraktar henne missmodigt från min stol där jag sitter onaturlig bakåtlutad. Det är stolen som är så utformad. Som att jag skulle vara mer avslappnad än vad jag är och vågar. Idiotstol. Idiotläkare. Idiotmottagning.


   Eftersom hon inte säger något mer så frågar jag om det inte behövs göras en utredning i så fall. Jag vet ju andra som fått diagnosen ”bipolär” som gjort ganska omfattande utredningar och sen fått en fastställd diagnos. Och medicin.
   Jag har varit inne hos läkaren ungefär tjugo minuter. Jag har dragit min livshistoria eller snarare mitt mående sedan tonåren, rätt övergripande, kanske för tillrättalagt och kanske inte heller helt sant eftersom jag inte hunnit tänka efter. Dessutom har många påståenden blivit tagna helt ur sitt sammanhang. Jag börjar ångra vissa grejer som jag sagt.

   ”Ja men utifrån vad du berättat så är det för mig rätt klart att det handlar om bipolär typ 2” säger hon och snurrar bort till dator’n på sin kontorstol. Hon börjar slå på Fass’ sidor och spekulerar i stämningsstabiliserande mediciner och mumlar ibland ohörbara fakta som jag gärna tagit del av. 
Jag har bra syn. Jag kan läsa på skärmen från mitt håll. Seroquel, Lamictal, Ergenyl… Jag ser att hon slår på Lyrica, Cymbalta, Sertralin…

 ”Jag vill inte äta någon antidepressiv medicin” säger jag. "Jag har provat de flesta sorter och jag mår bara sämre av dem. Även stämningsstabiliserande. "
   För första gången snurrar hon runt på stolen och ser direkt på mig. ”Jamen om du ska komma tillrätta med dina ångest- och nedstämdhetsproblem så är det bra om du provar det här.” 
”Jag vill först veta VARFÖR jag har de här problemen” säger jag och försöker att inte låta alltför burdus. Snarare ödmjuk, men det går inte så bra. Jag blir förbannad över ointresset. ”Jag vill ha en riktig psykoterapi och en utredning varför jag mår som jag mår. Jag tror själv att det är reaktioner på min uppväxt och senare händelser i livet. Kanske posttraumatisk stress?”.

   Nu tittar hon snett ner i golvet igen och säger att det finns inga behöriga psykologer eller psykoterapeuter på mottagningen. Och jag kommer ändå inte att få några svar på mina frågor om jag går i terapi säger hon. ”Man jobbar inte så”.

Jag fattar ingenting. ”Man jobbar inte så?”. 

"Och jag tror inte du lider av posttraumatisk stress. Har du mardrömmar?"
"Ja minst sagt. Jag drömmer återkommande om han som misshandlade mig i fyra år."
"Har du flashbacks?"
"Ja i den meningen att jag kan inte vistas i vissa miljöer för då kommer panikångesten direkt. Discomusik, röklukt, alkohol..."
"Har du sömnsvårigheter?"
Jag skrattar till, beskt. "Ja. Jag KAN inte sova, och somnar jag så vaknar jag av att jag skakar och har hjärtklappning."
"Mmm..." Hon tittar ned och snurrar på den där förbannade stolen. "Det är inte typiska symptom för PTSD." mumlar hon knappt hörbart.

Jag börjar avfärda henne som mindre vetande. Det är ingen idé. Jag säger att om jag nu har en sådan diagnos som bipolär typ 2 så vill jag ha det utrett och välgrundat. Inte bara att det är en gissning.
”Ja men oavsett vad vi kallar det så mår du ju som du gör” säger hon och ser fortfarande snett ner i golvet. ”Utifrån vad du berättat så tycker jag att det är solklart att du är bipolär. Det kan inte bli mer välgrundat än så. ”

   Goddag yxskaft. Jag går därifrån med ett elektroniskt recept i cyberrymden på Seroquel. Jag har inte råd att ta ut det. Första uttaget skulle kosta nästan 900 spänn. Som utförsäkrad och inskriven i Arbetsförmedlingens utslussningsprogram så är aktivitetsstödet 3 300 kronor i månaden. 
Jag tänker: ”De kan dra åt helvete. Allihop kan dra åt helvete och lämna mig ifred”!


tisdag 29 januari 2013

När självmordet blir utvägen

Från olika håll har just självmord kommit upp i olika sammanhang, på TV och radio bland annat. Det här är lite tabu att prata om och skriva om men jag tror ändå att det är nödvändigt. 

Många efterlyser en större insats INNAN självmordet ses som den enda utvägen. Var ska man vända sig? Var ska man som anhörig vända sig? Och vad gör man och vad säger man?


Camilla Henemark var på "Fråga doktorn" igår och pratade om när hon hamnade på den absoluta botten, själsligt och materiellt. Hon  började kallt planera för sitt självmord. Hon gav sig 184 dagar och när hon tagit beslutet så kändes det som en befrielse. Hon visste att om 184 dagar så skulle hon slippa alltihop om det inte vände. 


Det här blev också aktuellt när jag fördjupade mig i "fallet Nora" i radions P1 och ett antal debattklipp och inslag på TV som jag letade upp och en artikel i DN som handlade om det här. (Se inlägget från igår med länkar).

En flicka som varit med om traumatiska händelser, våld och svårigheter, sviks av samhället och vården, får en framslängd diagnos; emotionell instabil personlighetsstörning eller "borderline" som det också kallas och därför lyssnar man inte på henne. Hon får diagnosen utan utredning därför att borderlinepatienter "brukar ha" ett självskadebeteende. Man förkastar att hon lider av posttraumatisk stress. Att hon faktiskt reagerar helt sunt på det som hänt henne genom livet. 

Jag tycker hon själv ställer den bästa frågan till läkaren som vägrar lyssna till hennes posttraumatisk stress-teori: "Så du tror jag gått helt oberörd genom allt jag utsatts för?" 

Hennes enda utväg och den ultimata befrielsen från allt blir självmord. I takt med att vården sviker, samhället och alla andra så försöker hon gång på gång avsluta sitt liv. 

Historiskt perspektiv:


Enligt Èmile Durkheim, professor i sociologi i Frankrike i början på 1900-talet så finns det tre typer av självmord:

Det egoistiska - och egoistiskt här i betydelsen att det är utanför samhället. Egennyttigt självmord.
Det altruistiska - som är kopplat till ett starkt kollektiv. Som exempel t ex kamikazepiloterna eller självmordsbombare.
Det anomiska - anomiskt betyder obalans. Ett anomiskt samhälle är ett samhälle som är sjukt, obalanserat och saknar normer och värderingar. Det anomiska självmordet är en följd av t ex ekonomisk kris eller personliga bekymmer. 



Anledningen till att jag skriver om det här är att jag berörs starkt när människor berättar om att de mått så dåligt att de sett självmordet som den enda utvägen. 

Jag har själv känt det. Flera gånger i mitt liv. Det ger ett djup och ett perspektiv på världen som man inte kan förklara. Förtvivlan som kommer i omsorgerna om de man håller kära men också outhärdligheten  i sitt mående. 

Isoleringen är farlig. Man avskärmas och stöter bort folk. Man vill befria andra från sig själv för att man anser att man är en belastning för dem. Men man vill samtidgt bespara dem smärtan i förlusten.

Det är oförenligt.


Henemark hade en vän som hon säger "vågade vara nära" och som accepterade hennes 184 dagar. Han skrämdes inte av hennes smärta och viljan att dö utan slöt in med henne jämsides och lyckades få henne att komma levande ur den utsatta tiden. 

Hon uppmanar oss att se oss runt i familjen och bekantskapskretsen. En depression kan snabbt gå så långt att man hamnar i tunneln utan synligt ljus. Hon uppmanar oss att förebygga och att hjälpa innan. 

Det här var också andemeningen i P1 - programmet om Nora att psykvården, soc och andra berörda instanser kunnat hjälpa TIDIGARE. Inte när flickan ligger fastspänd på en sluten avdelning utan när hon som barn fick stryk av sin pappa i hemmet. 

Jag vet av egen erfarenhet att här brister samhället å det grövsta. Man slår larm, anmäler, anmäler de man anmält till för att de inte gör något och de i sin tur är bakbundna för berörda instanser och läkare gör inte sitt jobb. 

Maktlös. 

Det var vackert när Nora beskrev hur hon mötte sin vän i en nära döden-upplevelse. Vännen bad henne vända tillbaka och röra på händer och fötter. Det var inte hennes tur. Och det blev en av vändpunkterna till att hon slutade försöka ta sitt liv. 

måndag 28 januari 2013

Psykvården - är den vårdande?

Jag har lyssnat på "Den fastspända flickan" från radions P1. Daniel Valesco har gjort programmet om den unga tjejen "Nora", en av de som våldtogs av polischefen Göran Lindberg. 

Hon började prostituera sig på ett vårdhem för att hon ville göra sig själv illa. Hon tvingade sig att utsätta sig för det värsta tänkbara. För att skada sig själv.


Hon började dokumentera sitt liv redan som tolvåring med inspelningar och videos. Hon blev misshandlad av sin pappa och ingen visste om det. När hon är 15 år blev hon våldtagen av en jämnårig pojke som aldrig fälls. Misshandeln hemma och våldtäkten gör att hennes liv börjar rasa samman. Soc får upp ögonen för henne och hon börjar ett självskadebeteende, sticker hemifrån och hamnar till slut i ett familjehem. 

Hon började må bättre efter fyra månader. Börjar må "för" bra för att bo på familjehem. Så hon skickas hem igen, trots att hon talade om att pappan slog henne. Och då går det nedåt igen. Som ett utlopp för all ångest och smärta så skär hon sig i armarna mer och mer. Hon är övertygad om att allt beror på henne själv. Det är hennes eget fel. 

I hennes egna dokumentationer kommer det fram hur hon och de andra ungdomarna kan sitta på vårdhemmet och droga sig utan att det finns en enda personal som ser eller ingriper. Vårdhemmet tar 5000 kronor per dygn och ska erbjuda terapi och personal. Det fanns inte. Nora fick ingen vård. 

Hör programmet  HÄR

Läs Susanna Birgersson i DN:s artikel HÄR

Se "Debatt" om fallet "Nora"  HÄR

Det här är upprörande men föga förvånande. Än en gång kan man konstatera att samhället står handfallet inför människor som faller utanför ramen. Även de som ska vara utbildade och professionella fixar att klara upp svåra fall. "Svåra människor". 

Det enda som görs, gång på gång, är att de låser in henne. De tvångsomhändertar henne. De kör över mamman, de kör över Nora - istället för att söka grundproblemen. Pappan och de män som våldtagit henne, personalen som underlåtit att se efter dem, psykvården som inte ens blir inkopplad. 

Att få hjälp, om man aktivt söker den, är långt ifrån självklart. Det är faktiskt helt otroligt illa hur svårt det är att få adekvat hjälp som man behöver. Som man efterfrågar. 

Vad är det som gör att de som är utbildade för sådant här, inte klarar av det? Varför lyssnar man inte på människor? 

Varför lyssnar man inte på de som vet? De drabbade. 

söndag 27 januari 2013

Robert Gustavsson på slottet

Lyckan var total när programmet inleddes med Moody Blues "Another morning" från albumet "Days of future passed" från 1967.


Pappa fick LP:n från en kompis från Stockholm precis när den kommit ut, tog den till Horndal och så började allt fler lyssna. Moody Blues har följt våran familj i alla år. Ja det var en parentes. 

Roberts dag var jättebra. Han gick in i rollen som värd och andra roller som vi känner igen till 100%. 

Han har en fantastisk träffsäkerhet vad gäller att plocka upp typer. Till exempel "Lasse Kongo" som han sa är stereotypen för parkbänksalkoholister. Ja gissa om man har träffat på ett ANTAL Lasse Kongo i sina dagar. Man hör inte ett ord.


Och så berörde han det som ligger djupt. Hans broders hjärtfel, rädslan för att vår tid är utmätt, döden lurandes och så alla dessa ticks, tvångstankar... kopplingen där emellan kan man väl analysera om man vill men det är inte min sak. 

Och så tablettberoendet. Det är väl så att man har utvecklat en känslighet för att känna igen beteenden. Jag har anat att det funnits någon form av beroende där. Det var flera år sedan i nåt sammanhang i TV som det ringde någon liten klocka. Men folk är ju folk, oavsett, och jag tycker det är storartat när offentliga personer blottar sina svagheter. 


Inte för att vi andra kan frossa i dem utan för att de, som Claes sa, visar att vi alla är människor och att det är det svåra som förenar oss många gånger. 

Om en offentlig person synliggör ett problem och sätter ord på det, till och med talar om hur de kommit vidare så kan det ge hopp åt så många som sitter i hålet utan utväg, Till synes. 

Sen var det det där hemliga vilket vi alla måste få ha. Hade han vänner? Umgicks han med vänner? Nja, nej.... och sen inget mer svar. Eftersom man alltid relaterar till sig själv (vem skulle man annars relatera till liksom?) så kände jag igen mig. 

Han svarade inte riktigt på varför han inte umgicks med vänner och om jag fick frågan så skulle det sitta hårt inne att svara. Det är otäckt att umgås. Man lämnar sin trygghetszon. Det kan vara skitkul men man tvingas till en begränsad tid (och så var vi där igen) och det är ett krav som skrämmer. Man är taskig om man sticker hem efter en minut. Så då låter man bli. Än värre kör folk på porten. 

Jag förstår honom till fullo där. 

Synd att det är slut nu. Det här var ett bra slott-gäng. 

lördag 26 januari 2013

Det var väl fan...

...om man inte skulle komma sig ut å grilla. Jag menar hela veckan av gnistrande sol och vindstilla väder har ju passerat. Då passar ju mulet och snålblåst perfekt när man äntligen ger sig ut. Eller går på baksidan av huset vill säga.


Brasfan

Ålagille

Lunchkorv, Morakniv (såklart) och fjollcider 7.0


Pluto i varselkläder/fiskeoverall, kärringmössa och så provianten i förgrunden

Som pricken över K så backade Hasse ner två stolpar och el-aggregatet. Så här har man fått hållit på i kallan och nordan å skruva och pilla med jord- och elkablar. Lätt? Ja. Kallt? Ja. 
Vad gjorde man utan skruvdragare? Skit att det är mammas.





fredag 25 januari 2013

Tv och folk

Ja det var då för väl att de ska få sin lön di där från Kamerun som har varit här och satt plant. Fy fan för att behandla folk så. I det här fallet gjorde Uppdrag granskning en insats. 


Såg ni "Säkerhetsavdelningen" igår? Det handlar om fängelset Strangeways där Englands värsta kriminella sitter inlåsta. Men det var inte bara ett i raden av fängelseprogram. Här fick man se människor som samhället inte klarar av. De som utreddes för olika personlighetsstörningar eller psykiska sjukdomar samtidigt som de var väldigt farliga. 

Det var intressant och beklämmande. Det här människorna gick runt runt i systemet. Brott på gatan - polishämtning - till säkerhetsavdelningen - rättegång - säkerhetsavdelningen - frisläppta och tagna av polis för brott - till säkerhetsavdelningen osv. 


De var så svåra att ingen instans visste vad man skulle göra med dem. De bara cirkulerade bland olika slags slutna boenden och instanser. De kunde inte vara i vanliga fängelser och inte på härbärgen. 

Vissa slog sig själva, vissa slog andra, vissa sket på sig och hygienvägrade osv. Det gick inte att hjälpa och behandla. 

Många konstaterades friska vid de psykiatriska undersökningarna. Jag undrar vad tusan sådant där beteende beror på då om det är inte är någon form av psykisk sjukdom? Det kunde vara personlighetsstörningar men det gick inte att utreda.  

"Säkerhetsavdelningen"- del 1 av 3

Jag konstaterar att inför vissa människor står samhället handfallna. Inkompetensen och intresset finns inte. Och det här grundar jag på en hel del egen erfarenhet. 



Ett annat program jag gärna ser är "Hemliga svenska rum". Mystiskt och mysigt. En sista titt i bergrum osv som ska plomberas. Man kan tänka sig känslan där inne efter att dörren för alltid stängts. Huuuu. 

"Gruvan i Boden"