Leta i den här bloggen

söndag 27 januari 2013

Robert Gustavsson på slottet

Lyckan var total när programmet inleddes med Moody Blues "Another morning" från albumet "Days of future passed" från 1967.


Pappa fick LP:n från en kompis från Stockholm precis när den kommit ut, tog den till Horndal och så började allt fler lyssna. Moody Blues har följt våran familj i alla år. Ja det var en parentes. 

Roberts dag var jättebra. Han gick in i rollen som värd och andra roller som vi känner igen till 100%. 

Han har en fantastisk träffsäkerhet vad gäller att plocka upp typer. Till exempel "Lasse Kongo" som han sa är stereotypen för parkbänksalkoholister. Ja gissa om man har träffat på ett ANTAL Lasse Kongo i sina dagar. Man hör inte ett ord.


Och så berörde han det som ligger djupt. Hans broders hjärtfel, rädslan för att vår tid är utmätt, döden lurandes och så alla dessa ticks, tvångstankar... kopplingen där emellan kan man väl analysera om man vill men det är inte min sak. 

Och så tablettberoendet. Det är väl så att man har utvecklat en känslighet för att känna igen beteenden. Jag har anat att det funnits någon form av beroende där. Det var flera år sedan i nåt sammanhang i TV som det ringde någon liten klocka. Men folk är ju folk, oavsett, och jag tycker det är storartat när offentliga personer blottar sina svagheter. 


Inte för att vi andra kan frossa i dem utan för att de, som Claes sa, visar att vi alla är människor och att det är det svåra som förenar oss många gånger. 

Om en offentlig person synliggör ett problem och sätter ord på det, till och med talar om hur de kommit vidare så kan det ge hopp åt så många som sitter i hålet utan utväg, Till synes. 

Sen var det det där hemliga vilket vi alla måste få ha. Hade han vänner? Umgicks han med vänner? Nja, nej.... och sen inget mer svar. Eftersom man alltid relaterar till sig själv (vem skulle man annars relatera till liksom?) så kände jag igen mig. 

Han svarade inte riktigt på varför han inte umgicks med vänner och om jag fick frågan så skulle det sitta hårt inne att svara. Det är otäckt att umgås. Man lämnar sin trygghetszon. Det kan vara skitkul men man tvingas till en begränsad tid (och så var vi där igen) och det är ett krav som skrämmer. Man är taskig om man sticker hem efter en minut. Så då låter man bli. Än värre kör folk på porten. 

Jag förstår honom till fullo där. 

Synd att det är slut nu. Det här var ett bra slott-gäng.