Att vara negativ är provocerande

Tydligen. 

Jag är pessimist. Jag är negativ. Jag tror det mesta om illa och skit innan jag blir motbevisad. Knappt då tror jag att det är är bra utan jag är beredd på kniven i ryggen. 

Jag är försiktig med vad jag säger. 

Jag vänder inte bort blicken, jag har ögonen på målet och vill inte ha någon bakom mig. 

Men med det sagt så ska ni veta att jag har den svartaste galghumorn driven till sin spets. Den som är nödvändig att ha när man är beskaffad med det här sinnelaget. Min paroll att man kan skämta om det mesta. Man kan skratta fast Jävulen står på tröskeln bokstavligt talat. 

De här skämtrutorna som jag gillar skarpt - och jag vet många med mig - är roliga just för att de driver med den mörka sidan som man inte får ha. Man ska ju vara positiv Gu'bevars. 

Folk tycker om att vifta finger när man konstaterar att det mesta är blaj, och att man inte ser någon ljusning i tillvaron. Då kommer klämkäckheten farande som en moralkaka och meddelar att man ska väl se positivt på livet, dagen blir vad man gör den till, hinkar med döda karpar och så vidare. 

Kanske är det välmenat. Kanske är det menat som uppmuntran att man kan välja glädje som den där tokfan Pollack skanderar så fort han får tillfälle. Men si det går inte att ta sig i kragen när man ingen krage har. Det enda man gör är att förringa de ord som pressats ur en döende själ. Den luft man med kämpande bringa formar till viskningar över torra uppgivna läppar. Man förringar det och människan som säger det. 

Jag gav nyligen luft åt min hopplöshetskänsla i form av en bild på fejjan. Det var min viskning. men tydligen var det en provocerande viskning. Svärta om än i galghumorform mottages inte lätt. Då är det lättare att ta bort folk som kommer med sån verklighetsbaserad skit. Ta bort som i ta bort som vän fejjan. Vår tids markering utan konfrontation och förklaring. Jag kallar det för fjortismetoden. 

Men negativitet är inte bara av ondo. Att vara kritisk och på sin vakt är inte bara av ondo. Att se världen genom ett sorgeflor är jobbigt - men det går. För det mesta. 

Men folk blir provocerade av det. 

Räkna med det. 

När livet gör för ont

I morgon kan det bli bättre - eller sämre. En skämtbild av "Villfarelser" som använder bilder med nattsvart galghumor. Lite som "Stenmark" fast ett steg längre. 

Det kanske inte går att föreställa sig om man aldrig varit i kontakt med de känslorna, att livet kan kännas för övermäktigt. Den här vardagen då man kan och SKA njuta av solen, sommaren, passa på, passa på för helvete, att vara ute, grilla, dricka bubbel, rosé, öl, cider och vin. Ta kort på sina fötter mot en horisont av sand och vatten. Ta bilder av sin fantastiska semester i långtbortista'n med pool, balkong och hotell. 

Missförstå mig inte, ni som gör sådant - kör hårt, jag unnar er verkligen glädjen. Man ska aldrig skämmas eller dölja att man finner njutning i livet eller i det man gör bara för att det finns sådana som jag som inte gör det. 

Om jag åker bort - så vill jag hem. Om jag umgås med folk så tycker jag oftast att de är blåsta och jag kan inte nog räkna minutrarna tills jag få komma hem till min egen hjärna. Till tystnad och de texter, den musik och de samtal jag har utbyte av. 

Alla är inte sociala mästare som älskar att sippa på rosé och snattra jöns, halvlulliga kring en sönderkryddad fläskfile´. Jag trivs bäst med mig själv och med min sambo, med våra djur och naturen. 

Men det finns en baksida av myntet. Ensamhet som inte är självvald. När man är ensam och läser på fejjan om folk och hur de går loss i semestertider, i värmen, i sällskap och Gud vet allt. Då vill man bara dra något gammalt över sig och gråta ut som den misslyckade döskalle man känner sig som. 

Jag har varit den där döskallen. I elva år. Jag satt utanför livet och tittade på det och önskade att jag hade modet att kliva ut i det. 

En dag gjorde jag det. Jag gav mig fan på det. Jag sa ja fast allt inom mig skrek nej. Jag följde med fast jag helst ville vara hemma. Och när jag följt med några gånger på alla möjliga tillställningar så insåg jag att jag hade absolut INGET ut av att umgås med folk. Jag hatade det de pratade om, jag hatade det de gjorde och jag hatade deras fula blåsta uppsyn när de drog samma historia som jag hört tusen gånger. 

Jag minns hur jag stod mitt i vimlet och tänkte: "är det här livet, då hör jag inte hemma här". 

Så jag slutade. Jag gav upp. Jag satt i sängen och glodde på TV, skrev dagbok och lyssnade på musik och för varje dag växte insikten att jag inte hade någonting att leva för. Jag hade mina hästar, som en svag repstump av motivation att hålla mig kvar. Jag hade min familj som var en del av det repet. Men var det tillräckligt starkt?

Och så kom "Nyckeln till frihet" på TV. Ni vet den filmen med Morgan Freeman och Tim Robbins. Morgan Freeman säger; "Sätt igång att leva eller sätt igång att dö". 

Och då bestämde jag mig för att gå in i alla faror. Gå rakt ut i allt jag var rädd för och tyckte illa om. 

Elva år utan en kärleksfull beröring, elva år av ensamhet. Elva år av längtan. 

Jag vet att jag hade en dröm runt den där perioden, att jag mötte en lång man och han tog mig i sin famn på ett faderligt sätt. Han meddelade mig utan ord att jag skulle hitta kärleken och att jag skulle hitta hem. Han var så stor och trygg men svår att se. Jag höll min panna mot hans bröst och han höll om mitt huvud med sina varma händer och jag kände en sådan oändlig kraft och trygghet. 

Sedan kastade jag mig ut. Lade ut en profil på mötesplatsen och efter tre dagar träffade jag min nuvarande sambo. Vi har snart varit tillsammans i tio år. Det var svårt. Jag sa ja men allt annat skrek nej. När han ville komma sa jag ja fast jag tänkte nej. När han ville jag skulle hälsa på honom så åkte jag fast jag inte vågade. Men när vi var tillsammans så kände jag att det var rätt. 

Min ångest blev fruktansvärd och istället för panikattackerna så bytte ångesten form till grova ätstörningar. Jag tappade 30 kilo på ett halvår. "Ångesten hittar nya vägar" sa min terapeut. Ja det gjorde den. Vardagsliv med sambo... det var långt från mitt invanda ensamliv. 

Genom att ha kontroll på min vikt så trodde jag att jag hade kontroll över allt annat. Men vi har övervunnit alla motgångar. Vi har varit växelvis starka och svaga. 

Det kommer andra tider. Det finns en röd tråd. Det finns kärlek och mening. För mig tog det många år att hitta den. Resan dit kan vara ditt livs prövning bokstavligt talat. 

Ge inte upp. 

Ge inte upp. 

Medberoende, dotter, anhörig, vårdare

Jag är ett vuxet barn till en självmedicinerande pappa. Han har jagats av ångest och depressioner sedan tonåren. När mellanölen kom så kom också hjälpen att klara vardagen. 

Depressioner och ångest är dels ärftligt och dels ett resultat av arv och miljö. I min pappas fall båda. Och tro på fan om det inte har spillt över på mig. Och mina syskon. 

Men jag använder inte alkohol som medicin. Faktum är att jag inte ens smakade på någonting i den vägen förrän jag var arton år och jag har passat mig förbannat noga för att göra alkoholen till medicin. Som tur är svarar jag inte alls bra på alkohol och mår dåligt av det. Mitt liv hade kunnat se annorlunda ut om jag mått bra av alkohol. 

Idag har min pappas psykiska tillstånd blivit starkt försämrat. Odiagnostiserad för han har inte varit drogfri så pass länge att man kunnat utvärdera honom. Inte ens under LVM:et som nyligen ägde rum. Psykiatrin går bet. 

Omedicinerad för ooh nej man kan inte ge en 67 - årig alkoholist någonting för ångest eller humörsvängningar, Ingenting för sömnen. Den som inte infinner sig. Fast han läser böcker om 2:a världskriget till långt in på natten och alla andra tänkbara böcker En utomordentlig hjärna med en ovanligt bred allmänbildning. Man ser bara en fullgubbe. 

Så det blir den medicin som finns på Bolaget. Och det är vi i familjen som gång på gång får sopa upp resterna efter dykningarna i alkoholens giftiga sjö. Och orosanmälningarna till soc och anmälningarna till IVO växer till ett Babels torn. Ett manifest över språkförbistringen mellan instanserna, den sjuke och hans familj. 

Jag skulle kunna publicera fruktansvärda bilder från en lägenhet i misär. Men det gör jag inte. Inte nu. Jag vet bara att vårat samhälle går fullständigt bet på människor med dubbeldiagnoser och självmedicinering. 

De går bet på att ta hand om och hjälpa. Vuxenpsyk och soc har under mer än 30 år stått helt handfallna. Hur ska man känna tilltro till vård och behandling? 

Oräkneliga är de gånger då vi äntrat en piss-stinkande lägenhet med halvtomma T-spritflaskor och sett in i hans ögon som varit långt borta från livet. De har sett på oss med det sista av medvetande som finns i en utbränd hjärna som inte fått näring på två veckor. Det minne som finns i ryggmärgen hos den pappa som ser sina döttrar och hör dem fråga hur det är utan att han kan svara. Han är långt borta. Ansiktet är blekt. Avståndet mellan kropp och medvetande minskar för var minut vi väntar på ambulansen. 

Vad kostar det? Vad betalar vi med? Jo med känslor på vårt övertrasserade känslokonto. Med otrygghet och sorg. 

Och så blir det avgiftning, anmälan till soc, uppstudsiga läkare och snorkiga sköterskor som vill skriva ut till varje pris för trycket är hårt på avgiftningen. 

Vid bussbytet hem till misären köps en flaska brännvin för att hålla den värsta abstinensen och ångesten i schack. 

Och vi, de anhöriga, döttrarna, vårdarna, sörjer hans död och återuppståndelse var gång. 

Var gång. 

För många mår dåligt i vårt land

Hjälpen. Var är den? När du sitter hemma på ditt rum med skräcken för att leva i ditt bröst men rädslan för att dö får dina händer att darra...

När du står vid diskbänken efter att alla lämnat matbordet och du gråter tyst för att ingen ska märka. I morgon blir det samma sak igen. Korv och spagetti eller fiskpinnar och mos. Duka, och hålla masken. Släppa fram tårarna när du ställer tallrikarna i diskmaskinen. 

När du måste vara social för att inte verka konstig. Du vill inte vara den konstiga. Den som alltid säger nej. Den som alltid stannar hemma. Den som alltid undviker och avviker. Du sätter på dig din mask av frusna tårar och går ut i den sociala världen och spelar din roll. Men masken krackelerar och när du äntligen får gå hem är den fallen till marken i tusen bitar. 

När rädslan får dig att stå bakom persiennernas dammiga vy och se ut på en strimlad värld. Kanske skulle du gått ut men du sov för länge och du är inte redo att möta världen. Inte idag. Heller. Orkar inga blickar. Orkar inte se dig själv i spegeln. Varför finns jag? 

När du vaknar 03.47 och magen är en knut av ångest. Du svettas och fryser och får gå upp på toaletten mitt i natten. Så absurt. Sitta där mitt i natten när din kropp sover. Eller om det är hjärnan? Med en overklig hjärnas uppfattningar om verkligheten. 

I sin ångest är man alltid ensam. Ingen kan aldrig fullt ut förstå vad just DU känner. Och var kommer ångesten ifrån? Var kommer känslorna ifrån? Hör de till det förflutna? Kanske är det jag känner nu...

...det jag egentligen skulle känt då? Men det kan komma fram nu för jag är vuxen och jag har landat i min person och allt som tidigare fått stå tillbaka för annat har nu fått plats att bana sig fram i mitt medvetande. 

Och det skapar en sådan ångest. Det skapar depression. Det skapar gråt och ilska. Det gör att jag känner att jag inte orkar. Den där berömda väggen, den är fan här, jag har sprungit in i den. Eller så är jag metrar ifrån den. Eller igenom den - liggande i träspillrorna på andra sidan. Slut. 

Vi har kämpat för länge. Vi har varit starka för länge. Vi har haft diagnoser obehandlade - för länge. Vi har levt med svårighet och fått bära dem ensamma för länge. 

Men vi är här och det finns en röd tråd för alla. En livsnerv, en mening. Ett gyllene ljus som det gäller att hitta. Det gyllene ljus som skänker ro. Lugn. Mening. Det finns där. 

Kanske är vi bara på fel plats. Med fel människor? Gör fel saker. 

Jag har varit det. Helt fel. Min ångest påminner mig om det rätt ofta. Depressionen påminner mig om det varje dag. Allt är väl (förutom fattigdom) men jag gråter vid köksbordet. 

Jag är rädd för natten. 

Men jag lägger all min oro i änglarnas famn. Jag litar på att de skyddar mig och alla de jag älskar. "Livet älskar mig och allt är väl" ber jag till de starka änglarna. Och de vakar och beskyddar med sina godhetens svärd och vilande vingar efter sin rygg. 

Lägg din oro för dem att ta hand om och somna lugnt. De vakar över dig. 

De vakar över dig.