Jag satt uppe igår till 01.30. Rädd för att gå och lägga mig. Rädd för jag kände att ångesten låg på lur.
Men till slut måste man ju gå och lägga sig. Jag somnade men vaknade 100 gånger badande i svett. Konstiga drömmar och en alltmer stigande rädsla.
Från klockan 06.00 accelererade alltihop och blommade ut till en fullskalig panikångestattack. Hela registret, svettades, till och med på ögonlocken, frossa däremellan, illamående som i den värsta magsjuka, skräck innanför pannbenet. Helt däckad. Jag kunde inte titta och inte prata. Hästdoser av medikamenter men klen effekt. Ungefär klockan 16.00 började allt vända så sakteliga.
Ångest är svårt. Svårt att beskriva och svårt för folk att förstå. En professor i psykiatri hävdade att KBT var svaret på allt och att ingen hade dött av en panikångestattack. De går över på en halvtimme sa han.
Ja med sådana uttalanden från en professor i psykiatri så hyser man inget större hopp om att bli förstådd på vanliga vuxenpsyk.
12 – 48 timmars attacker är ingen ovanlighet. Och jag håller nog inte med om att ingen har dött av ångest. Jag tror tvärtom att många har tagit livet av sig till följd av ångesten.
Och jag, jag är rädd för att LEVA med den. Den gör mitt liv till ett helvete.
