Det går ut på att man använder färger, symboler, ord eller bilder och så gör man ett schema av det för att reda ut dagens göromål. Ett antal frågor ska besvaras:
- Vad ska hända?
- Var ska jag vara?
- När ska det hända?
- Hur länge ska jag hålla på?
- Hur mycket ska jag göra?
- Vad händer när jag är färdig?
- Vem hjälper mig?
Det här behöver jag. Min hjärna blir en klut av oformlig, obehaglig massa av tider, dagar, uppgifter och annat konstigt när det kommer upp saker på agendan. Jag kan inte reda ut det. Jag kunde det någorlunda förr. Inte nu.
Det är som att jag blir så stressad så av- och påfunktionen inte fungerar. Det är på hela tiden. Tills jag blir utslagen.
Så därför har jag ritat i almanackan med färger idag. Måndag är grön, tisdag är rosa, onsdag är blå, torsdag är lila. Sen tog det stopp. Det var tack vare det jag upptäckte att jag fyllt i fel grejer på fel vecka.
Jag har gått igenom alla tänkbara ångestbehandlingsmetoder. KBT till exempel. Att man med sitt sätt att tänka och handla kan ändra invanda tankekedjor. Det är ungefär som att få kryckor när man har brutna ben. Jo det kan fungera bra för vissa och det gav mig kanske det verktyg jag behövde för att slutföra ridinstruktörsutbildningen för ett antal år sedan.
Jag fick lära mig att göra saker MED min ångest. Ha den med mig. Acceptera den. Ja, de senaste åren har bjudit på många övningar i det här. Eller bjudit på, jag har tagit dem. Fortbildningskurser inom tränaryrket och så nu omvårdnad med en klass. Parallellt med detta så läser jag på distans.
Varje gång jag i ottan inser vad som väntar så försöker jag tänka på det här. Varje kurs jag varit på, varje klass, varje sittning, varje utstakad tid och plats så tänker jag på det. Gör det MED ångesten. Jag mår skit helt enkelt.
Och det fungerar bara till en viss gräns. Jag läste någonstans att KBT inte alls är för alla och nej, det är det inte. Det kan lätt få en gammal räka som mig att känna mig än mer oduglig som inte ens klarar av tid. Efter så många år och så många prövningar och övningar så känner jag det här så pass nu att jag vet att det går - tills det inte går.
Nu ska jag bara leta på en lila penna, annars går torsdagarna åt helvete. Också.
