När järnhanden sakta lossar sitt grepp
när de vassa klorna som skurit in i själen som knivar
sakta lättar på trycket lite grand
så jag plötsligt kan andas
luft i mina lungor, försöka få den ända ned i magen
låta den ge syre till åtsnörda lemmar
När mörkret och förvirringen
lämnar mitt huvud
som är till marken tyngt
av sorger och ångest från svunnen tid
när det släpper
när det lättar
rinner befrielsens tårar nedför kinden
och en ödmjukhet inför att få leva
utan skräck
bara få leva
fyller mig och jag förstår vad som är meningen med allt
ro
lugn
När järnhanden släpper taget
klorna försvinner ur mitt hjärta
smärtan i kropp och själ lättar äntligen
ångesten lyfter från mig som en stor svart korp som suttit på mina ömma axlar
tyngt ned mig och borrat in sina klor i mig
När han lyfter blöder såren men av lättnadens tårar
det gör ont men inte så ont som innan
Jag kan äntligen vila
andas
gråta
finnas
Leva
