Idel dumheter

Inspirationsnivå: "tre grisar små"

Minus:

Löss

Diarre´

Kompisar

Kalas

Skjuts

Mask

Tjat

Leksaker from Hell

Kompisar from Hell

Kompisars föräldrar from Hell

Plus:

Lego

Nä det trodde ni inte va, att jag skulle bränna korvarna? Haa haaa jo det gjorde jag. Brände fast dem ordentligt och då var det KOKTA korvar. Kokt som i vatten med kryddpeppar. 

Det fanns inte ens en stekpanna med i bilden. 

Brända fast mot kastrullens botten, brända fast jag inte fått en, jag åt ändå, snål som få, vet inte om det smaka' gott än. 

Nu jävlar är det påsk

Johoooo, det är det visst. Lika mycket som det är jul före Halloween och allhelgona så är det påsk nu. Dun och ägg fyller affärerna. 

Och inte bara dem, de fyller mitt huvud och mitt kök.

Eller ja... nästan i alla fall, och ja det är en OSB-skiva på väggem. 

Solen har lyst kravfyllt idag. In genom fönstren, lyst mig i ögona' när jag ändå har måsta gått ut som det heter.  

Den måste inte gå ut som har göromål professional sa Långben och hade ont i ryggen. 

Jag har tvingats till social aktivitet idag. "Träffat folk" som att det skulle vara positivt. Gått i affär och indignerat svalt ilskan när kassörskan var under upplärning och det tog TUSEN ÅR att komma igenom kassjäveln med ett par varor. 

Jag skulle in genom dörrarna på tocka de köpcentrum och otroligt många tycker att det är en fantastisk plats att stå och röka på. Man får hålla andan och passera ett moln av jävulen innan man kan gå in. 

Har man tur så händer samma när man ska ut. 

Kattavmaskning på apoteket, och sen skulle jag ha en saltsten. Inte på apoteket utan på granngårdslantmannamässigaodalbutiken. 

Kassörskan tjattrade jipp jupp japp med den föregående kunden och jag vällde mig ut på kall-lagret med vagn och allt för att häva upp en tjock saltsten modell tyngre när man har ont i ryggen. 

Eftersom jag är en fattiglus så köpte jag även en saltstenshållare. 

Kvick som jag är småpratade jag med jipp jupp japp-kassörskan och frågade om jag verkligen måste lyfta saltstenen upp till avläsaren på disken när jag hade så ont i ryggen ha ha ha hahhhh... och hon svarade INGENTING. 

Tyst som en räka medan jag knappade in kortkod och pinsamhetens tjocka aladåbvägg gled in mellan oss och det var hennes fel. Jag sket i det, hon fick väl vara vrång då för fan. 

Sen skruvade jag fast den i en lastpall. Saltstenshållaren alltså. Inte aladåbväggen. 

Se saltstenen som sitter i en hållare - fastskruvad i pallen. Nu får de fikon, de som envisas med att sparka ut stenen i snön.

Börja om från botten

Om man verkligen ska lyssna till sig själv så kanske man verkligen ska göra det och inte bara säga att man ska göra det. 

"ÖH! Jag är din kropp. Ska du ta det lugnt nån jävla gång eller ska jag få lov att värka hål nånstans för att du ska begripa att det inte håller att slita jävulen blålila varje dag?! Fatta att ryggen håller på att gå av, lederna tagit stryk, nackjäveln är ur led och musklerna ska vi inte ens tala om. Hårda, ömma och stela... och du jag har en annan som vill snacka med dig också, vänta...

...ÖÖHHH det här är din hjärna! Hör du på?! Bäst för dig din ignoranta fårskalle. Hur många skräckattacker i veckan ska du ha innan du inser att det kanske är lite väl mycket åt mig här uppe?! Tycker du att det är roligt att sitta på skithuset mitt i natten va? Kroppen ger mig fan för det och det är DU din jäkel som sätter oss där allihop. Kan du lägga av nån gång? Återhämtning vet du vad det är? Nej jag trodde väl det. Stress stress stress, till och med på de så kallade vilodagarna så är det nån stress som ligger på och mal. Jag borde göra det, jag ska nog göra det och blaa blaa. VILA din dummerjöns om du inte vill brinna slut fortare än ett tomtebloss doppat i bensin i en kremeringsugn. ÄH!"

Idag har jag ryktat ena sidan och framänden på två hästar. Sen fick jag lägga mig i soffan. Sa jag att jag gick upp 10.15 idag? Jag börjar ligga av mig. 

Formtopp

Det var inte så länge sen jag noterade ett personbästa på 10.40. Jag tangerade det idag med tio minuter. 10.30 är inte fy skam. 

Men jag har ju tränat. Det är kortsiktiga vinster men det räcker för mig. 

Om man till exempel vaknar 02.33 med jävulen i halsgropen och måste kasta sig ned på huset för att kvidande vrida ur sig själv som en disktrasa... ja då vet man att man lever. Eller att man är på väg att dö. 

Det är så det känns. 

Sen har jag intervalltränat hela natten, ungefär med en haltimme - timmes mellanrum. Klockan sex var jag helt slut. Jag vaknade klockan nio och tänkte att "nu ska jag nog gå upp" och när jag tittade nästa gång var klockan halv elva. 

Fy fan säger jag för att brottas med sånt här. 

Den här texten är full av motsägelser. Man kan inte sova när man har ångest, när jag reflekterar över mina känslor så väcker det ångest, när jag har ångest kan jag inte röra på mig, om jag har rört på mig får jag ångest i alla fall, om jag har måttlig ångest hjälper alkohol, när jag har ångest kan jag inte prata, om jag har berättat om sånt som väcker ångesten så väcks den ibland lättare osv osv

Och för att spåra ur lite... Ahlshammar och jag är av samma fina årgång. Hon väntar nu sitt första barn i sommar och räknar med att vara tillbaka i tävlingarna redan i höst. Hon sa också att "man vet ju aldrig hur det blir" och "vi får se" osv.

Jag tänkte; om jag skulle vara i den situationen... "jag räknar med att kunna andas igen nån gång till nyår men sen får vi se. Vi får nog hyra in en mobillift."

Jag antar att om man har sådana här dubier och bryderier så är det inte menat. Då kanske man är gjord att stå med skallen i en dyngstack istället. 

Om vi levde på medeltiden då kan jag tala om att det inte skulle vara jag som skulle vara den som gick till marknaden med korgen under armen. Torgskräck och allt det där. Nej jag skulle sitta på en häst med rustning och en lans i näven. 

Det är för lite bataljer these days. I alla fall sådana som innehåller svärd. 

Minus- och pluslistan

Minus:

Magsjuka
Livslångt förbund
Uppbunden jämt
"Mamma mamma mamma mamma mamma mammaaaaaa!"
Ingen sömn
Inget annat heller
Vinterkräksjuka
Proppar som blir bölder
Allt förslappas
Dora utforskaren
Feber
Ont i halsen
"Maaammaaaaa!"
Förkylningar
Täppt i näsan
Aldrig vara ifred
Skrik
Aldrig/sällan nöjd
Bråk
"Jag vill haaa den!"
Johnys test
Dagis
Kläder
Vantar
Vinterkräksjuka
Gråt
Tandagnisslan
Magsjuka
Kompisar
Gunga
Skrikiga idiotiska dubbade barnprogram
Feber
Skor, stövlar, inneskor och storlekar from hell
Musses klubbhus
Frukost
Mat
Mellanmål
Mat
Mellanmål
Mat
Kex
Snask
Kvällsmat
Fika
Kex
Skola
Föräldramöten
Skolresor
Insamlingar
Jävulen
Aktiviteter
Skjuts
Bråk
Gnäll
Löjl
Magsjuka

Plus:
...ööhh. Öööööhh.... hmmmm.  

Fråga Satan!

Hej Satan!
Jag sitter fast i nåt slags ekorrhjul... hur tar man sig ur det?

Desillusionerad 

Hej Desillusionerad.
Pja, vad ska jag säga? Du är av brevet att döma en ekorre. Om inte hjulet går sönder så har hjulet sönder dig. Hoppas på ett under och fortsätt springa eller bryt dig ur skiten. 

Satan.

Hej Satan. 
Det vankas långbänk i morgon. En släkting fyller jämnt som i jämnt i årtal och inte jämt som i jämt och ständigt. Jag förväntas inte bara komma dit utan också prata, äta och umgås. Tiden i långbänk verkar oöverskådlig. Hur ska jag härda ut?

Lack. 

Hej Lack. 
Du kan ju skita i att gå dit men då kommer du att få långtgående efterdyningar som torde vara drygare än själva långbänken. Gå dit med ditt största clownfejs, ta ett par pastiller innan och låtsas provsmaka på kaffelikören innan ätdags. Prata sen genom dimman och hoppas på att ingen märker nåt. Har du tur märker de ändå nåt och du blir inte bjuden nästa gång. 

Satan. 

Hej Satan.
Hela Sverige tycks titta på nån slags musiktävling på TV. Jag har inte nog alkohol hemma för att undkomma skiten och ändå har vi inte kanalen på. Är folk galna?

Hjälp!

Hej Hjälp. 
Ja. 

Satan. 

Fredagsmys

Jag vill bara sitta här. 

Jag vill bara höra på melankolisk rock och Sagan om ringen. 

Jag vill bara stirra tomt ut genom fönstret och kanske kludda lite. 

Inte frysa, någon kan väl elda åt mig?

Jag vill inte ha nåt att äta, ingenting smakar, fast jag är hungrig ändå åt jag nyss. 

Skallen gör ont, ryggen, nacken, kroppen. 

Jag har gått i bitar som skärvor på ett betonggolv. 

Smärta. 

Någonting inom mig har brustit. Lackat ur. Fått nog. 

Ett avgörande beslut. Sorg och ilska och jag har tappat all tåga. 

All ork att göra ett förbannade dugg. 

Ens att prata. 

För min del så kan det mesta dra åt helvete och ta allting med sig. 

Inklusive mig själv. 

Åka kana rätt ner i helvetet så kanske man kanske hinner småskratta lite på vägen. 

Kanske. 

Om man ids dra på munnen. 

Det är då själva fan...

Man blir aldrig fri. 

Det är en kamp längre än jävulen. Så hur ska man orka? En massa dagar som de här? 

Äh!

Man går i fällan

Den här tiden på året är ingen tid då man ger sig ut och motionerar. Inte jag i alla fall. Inte nu.

Jag har varit en riktig friskus, ridit i snön, åkt skidor som en dåre, slalom och längd men nu... nej fy fan. Jag fryser, jag uslas, jag har ont och mår kass. Jag vill bara kura ihop mig. 

Anledningen till det här konstaterandet är ruelsen över ett faktum. Landstingsbyxor i all ära men de är jävligt fula. De framhäver inte ens figur på ett smickrande sätt what so ever. 

Men eftersom jag inte har några andra byxor som jag kan ha utan att starva av så har jag dem. Och så tänkte jag efter om jag inte har några gamla jeans och jo... 

Jag vägde ju alltså 89 kilo som mest. Men så gick jag ned några kilo och inhandlade ett par jeans i storlek 44 som jag kunde ha. 

Sen begav det sig inte bättre än att jag fortsatte att gå ned i vikt så de där brallorna blev som nå' slags militärtält och jag gav bort dem. 

Och jag köpte ett par nya snyggjeans. Ja... jag fick upp dem på låren och sen var det stopp.

De hängde i garderoben tills jag med nöd och näppe fick dem över arslet och jag knäppte dem och tänkte; "nu har jag de här tills de sitter skönt." 

Och sen ramlade de av mig. Jag kunde inte ha dem ens med skärp. Det såg ut som en clown som har byxor med rockring i midjan. Om jag hade haft en rockring alltså och inte ett skärp. 

Och så köpte jag jeans i storlek 36 och de satt som en smäck. 

Jag trodde att jag gett bort de här snygg-rockringsjeansen också men idag, av en händelse så hittade jag dem i en bod. Och jag tänkte; "ja ja, skitsamma om de är lite stora, det är ett par snygga jeans i alla fall."

HAAAAAA HAAAAA HAAAAAAAAAA!

Jag har med nöd och näppe fått dem över arslet. 

Jag har haft dem nu i en timme men snart åker landstingsbyxorna på det säger jag bara. Det kan fan sprängas i ett par jeans.

Och vågjäveln tänker jag inte gå nära ens. 

Kulturstrateg

Percy Nilegård - kulturstrateg. 

"Management without asking any questions first." "Management by fear" 

Per Schlingmann - chefstrateg för moderaterna. 

Chefstrateg.

Men han ska sluta nu och bli "framtidskonsult". Eller "förändringskonsult" som han hellre ville kalla det. 

Förändringskonsult. 

Undrar om jag ska bli skräckcoach?

Eller ångeststrateg. 

Eller varför inte stallbodypump-instruktör? 

Ridbanekonsult.

Undvikande beteende-lotsare.

Kattkonsult, nervstrateg, landstingsbyx-coach, spökhusarkitekt, jävel, hästentreprenör, bloggskalle...

Vad fan i hundan gör en chefstrateg?!

Och vad satan gör en framtidskonsult?

"Jo att det kommer en framtid här va. Så då gäller det att hålla i hatten och ta sig i kragen när det gäller på i timglasen. Annars kommer skam gå på torra land och hur skulle det se ut? Jag skickar fakturan."

"Det är läggdags för skämten. Det är allvar i år." 

Jocke Berg

Bisarra dagar

Seinfeldt sa det nyss; dagar då man hade gymnastik i skolan var konstiga. Matte, geografi, SO och så "Flugornas herre" i 40 minuter, halvnaken hängandes i ett rep. 

Ja Pluto och jag pratade om det här faktiskt bara häromdagen. Det började med hur hans jobbarkompis från Syrien berättade hur han provat skridskor för första gången här i Sverige och hur fruktansvärt illa det gick. 
Vi fortsatte att prata om det där med att det var obligatoriskt i skolan att åka skridskor och hade man inga fick man låna. 

Långfärdsskridskor över sjön

Men de flesta hade. Och vi spelade hockey, åkte långfärds över sjön osv. Lika med längd- och slalomskidor. De flesta hade och de flesta åkte och om inte så fick man låna. 

Vi fortsatte på det spåret och kom in på hur det var när man hade bad i skolan. Vi som hade badhuset PÅ skolgården hade bad väldigt ofta. Det var ju bra, men när man kom upp i högstadiet så blev det lite "Flugornas herre". Eller djungelns lag. 
De flesta tjejer ville inte bada. Jag menar om man knappt kunde ta sig igenom skolkorridorerna utan att slå omkring sig för att hålla undan tafsande grabbar så kan ni ju tänka er en bassäng full med ungdomar i badjävlakläder. 

Gymnastiksal ungefär som den här

Jag hade naturligtvis en gammal, för liten, baddräkt. Så de gångerna man ändå var med så fick man ju användning för sin armstyrka. Det fanns ju de som råkade värre ut om man säger så. Det här tycker jag är blåst av skolorna när det kommer upp i känsliga åldrar. 

Så det slutade med att man som tjej hade konstant lingonvecka eller alltid "glömt" kläderna. Eller var förkyld. Det fanns nån fin lärarprincip att man skulle i alla fall "vara ombytt" även om man satt på bänken. Lika i gymnastiksalen. Bara man var ombytt. Principlöjl. 

Apropå ingenting så tog jag en bandyklubba en gång och drog till på benet på en grabb. Fråga mig inte varför, jävla knäppa grejer som gick av stapeln i skolan. Det var väl för att slå sig upp eller nåt. han jagade mig genom hela salen som var rätt stor. Läktare och allt och en vikvägg. 


Skolan var en bisarr tid även utan gymnastiska avbrott. MED dem var det ännu värre. Vi hade gympa och bad rätt ofta, flera gånger i veckan. Ibland kom busslaster med ungar från andra skolor och man gömde sig med skräckblandad förtjusning och blängde in genom badhusfönstren på långrasten för att se en skymt av hädarna som skitade ner ens badvatten. 

Badhuset på min skola, gymnastiksalen bakom. Stort.

Jag menar, ofta skulle man ju bada efter skolan också och man hann inte mer än hem för att hämta kläder och svulla livs innan det bar iväg igen. 

Tio sådana här på varandra. Madrasser alltså. 

Målet var att hänga på låset, vara först i en orörd bassäng när de öppnade klockan fyra och sen lägga beslag på alla flytmadrasser och bygga ett torn av dem och sen hoppa upp på det flytande tornet i Pisa från bassängkanten utan att de fladdrade ut åt helvete. 

Nu har jag nog... eller inte, bättre saker för mig. Fan man skulle börja bygga bassängtorn igen. 

Det skulle pigga upp. 

"Ahh - mina gamla flugögon."

Citatet är från en god väns eminente son. Hjärnan. Vid åsynen av ett foto då fotografen tagit kortet så två blommor såg ut som jätteögon på sonen. Tror jag att det var. 

Kommentar som kommer att gå till världshistorien. Min i alla fall. 

Vad är det med flugor? Fy fan säger jag. Helvetesdjur. 

Pivert är rädd för flugor. Häromdagen tyckte han att han och Vassäran skulle lägga sig på sängen och "leka två döda flugor." Praktiskt. 

Jag är också rädd för flugor. På vintern. Igår kväll, precis när vi släckt lampan så hördes det omisskännliga ljudet av en sån där kevlar-bepansrad takfluga som flyger hårt mot taket. Sen när man tänder och väntar med flugsmällaren, jo den är framme året om, så är de spårlöst väck. 

Sen sitter de i ens nackhår. 

Ja jag fick död på den till slut och om den inte dog av att bli krossad i en miljard sprängskiss-delar så vete tusan. 

Flugor har gäckat mig jämt. När jag bodde i lägenhet så kom de från vinden och gömde sig vid taklisten, i sladdkupan till lampan osv. Jag hörde bara ett litet surr då och då men såg dem inte. I timtal kunde jag leta efter dem för att damma till. Och det var sådana där flugor som blev ännu galnare om man drog på dem en jäkel. 

En kväll hörde jag en fluga surra lite då och då. I flera timmar höll den på. Jag letade överallt men hittade ingen fluga. Men jag hörde den. Sen av nån anledning så öppnade jag en skrivbordslåda full med gamla "Larson"-tidningar för jag skulle ha en att läsa. Gissa varvflugjäveln var? Jo mitt emellan alla dessa tidningar som legat där i flera år. MELLAN dem?! Hu vale. 

Så jag säger bara det, vinter eller ej, nu åker det upp flugfångare medelst klister. Pluto torde få sig ett skrattanfall. 

Blutsaft

Jag läste med ett halvt öga att om man var trött så skulle man bota det med Blutsaft. Vad fan nu det är. Pigg som en räka på en hundradel. Ja det tror jag inte. 

Jag har sovit som en klubbad stockjävel. Släpade mig upp i ottan för att välla ut hästarna och bälga kaffe i hopp om att kanske vakna framåt förmiddagen. 

Sssss....

Sen har jag med MÖDA bevistat affärjäveln och med yrseln bakom pannbenet, ledan i bakhuvudet, hagelbrakaren i byxbenet och fiskmjärdarna och fadäserna runt fötterna plockat i nåt halvätligt jävelskap i vagnfan och sen prånglat mig genom kassan utan att åka dit. 

Tur jag gjorde storkok igår. Dillkött sa Långben och orkade knappt tugga. Än mindre mocka men man måste ju för att man får skylla sig själv. 

Och så var det halmleverans men eftersom jag stod lik i soffan så fick Pluto ta emot halmjävulen efter att dillköttet ätit sig själv. 

Och från klockan två har jag legat DÖD i soffan. Stendöd. Så död att jag mådde illa. När jag blundade för att sova så var jag för trött för att sova, för trött för att titta och åt helvete för trött för att prata, eller resa mig eller nå'nting. 

Vid sex så måste hästarna in och sen dess har jag sparkat mig själv till vakenhet. Eller zombie-mode. 

Blutsaft. 

Jag behöver tydligen blutsaft. 

AJ!

Jag är isskorpan på en vattenpöl som nån har hoppat på så det knittrat till och spruckit upp från mitten och ut mot kanterna.

Kroppen känns som om jag legat på mage i botten av en brunn med armar och ben upp efter kanterna och så har nån släppt ned ett klot på sju ton så det träffat nånstans nedanför det vänstra skulderbladet. Och så förgrenar sig det onda fint upp mot nacken och ut i armarna och så vidare. 

Aj som fan. 

Följden av det här är en jävulsk skallvärk som bultar i axlarna och tinningarna. Det är jävligare på ena sidan. Det har varit så i flera dagar nu. 

Svår värk att angripa. 

Snart är det dags, för regnbågslax och kanske en och annan röding. 

Med spöet i hand, på en stol invid land, ett rim i stil med Fröding (?!)

Och som inte det vore nog så är man ju skicklig som få. Äta smörgås är liksom för lätt så man måste krydda det med att bita sig i läppen så fruktansvärt så det blir en fläskläpp värdig resultatet av en rejäl boxningsmatch. 

Jag fattar inte hur man lyckas. 

Vi sket i alla hjärtans dag igår. På tal om fläskläpp. Om man har det fint året om, varför ska man gå loss på just en dag för? Ja jag vet, jag har gjort det andra år men nu orkade varken jag eller Pluto bry oss. 

Det är väl med det som det där med att våga tiga tillsammans. När man vågar skita i alla hjärtans dag så har man kommit en bit. 

Man kan inte döma hunden efter håren

Det var tretton grader kallt. En knapp halvtimme skulle det ta att gå. Jag hade med mig ett kokt ägg och lite kryddost i en påse. Kaviar fick jag inte äta. Det var ju socker i det, gu' bevars. 

En snabb promenad i kylan. Inga kläder räckte till. Jag frös så in i helvete överallt. Hela tiden. 

Sjutton spänn för en kopp kaffe men då fick man ta så många påtårar man ville. Jag drack säkert 5 - 6 koppar. Om det räcker. Och så ägget. Och osten. Det var med stora ruelser jag åt det. Innan åt jag inget alls. Men det fungerade inte. Inte om jag ville typ.... leva. 

Efter ägget och osten började ångesten stiga. Det klämde i byxlinningen. Visst svällde magen? Så jag gick en rask promenad tillbaka, Gick en extra runda. Till och med sprang en bit men benen bar mig inte riktigt. Så kallt. 

Jag tog bilen till badhuset. Såg på cafeteriadisken där alla pariserbröd, wienerbröd och smörgåsar låg uppradade. En apelsin... eller en banan? Nej. NEJ!

"Du ser ju glad ut!"

I omklädningsrummet kände jag blickarna. Såg hur de stirrade på mig. En blandning av eufori av att jag faktiskt var smal. Måtte de avundas. Eller tyckte de jag såg förskräcklig ut? Ja. Jag har aldrig varit så jävla ful. 

Jag sneglade på mig själv i spegeln. Magen putade ut. Mina bröst var borta. Skinkorna hängde så jag kände dem mot låren. Det fanns inget som fyllde ut. Vilken stor mage. Putade rätt ut. 

På höftbenen var röda märken. De stack ut och skavde mot allt. På min högra fots översida var skrapmärken. Den släpade i kaklet när jag gick inne på badhuset. Nerven från knä't och ned hade dött. Droppfot. 

Jag simmade i 50 minuter. Vägde mig. Det stod i en tidning att Angelina Jolie vägde 55 kilo. Jag vägde 53. Knappt. Undrar om jag skulle komma under 50? Skulle magen sluta puta ut då? Jag hade fortfarande ångest över ägget. Ingen mer mat för mig den här dagen. 

Tanken fyllde mig med lugn Jag hade kontroll. 

Man tillåter sig inte...

...inte efter alla dessa år och alla vändor. Att känna. 

Men man känner likafullt. 

Så fort den där välbekanta känslan kommer, när gråten sitter bakom ögonlocken och tyngden känns i bröstet, då ramlar det in helt sanslösa tankar som bryter av allting. 

Det är en försvarsmekanism mot sorgen. 

Avskedet som man vet ska komma och som man egentligen redan tagit. 

Jag kan redan se oss sitta där i bänken, jag kan höra klockorna slå utanför, jag kan känna gråten som kommer att slå ut mig vid ljudet av dess vemodiga klang.

De kommer att ringa in ditt liv, de kommer att svinga tungt genom mörkret fram till ljuset där luckorna av trä står öppna. 

De har hörts i bakgrunden när du talat. I allt du har gjort och sagt har ljudet ekat mot dess järn. De har kallat dig länge och deras ljud ökar i styrka.  De ringer in ditt liv. 

Jag vet vilken musik som ska spelas och jag har redan skrivit dikten. Nästan klar. Det var flera år sen. 

Jag kan känna den slutgiltiga hjärtskärande sorgen... "äntligen" men också det tragiska "åh nej". Så många gånger man sörjt och tagit avsked. Befria oss. Befria dig. 

Det går inte att värja sig. Och skammen inför att man vet att andra vet... 

Det är det som tynger mig mot jorden. 

Det är det jag väntar på. 

Därifrån kommer alla orden 

och det är det som hindrar mig att gå. 

Existentiell svindel

Det var Alex Schulman som sa det häromdagen: "existentiell svindel". Det är precis det jag har försökt säga under många år. Beskriva en känsla som är väldigt otäck. Jag har kallat den för "oändlighets-skräck" bland annat men Schulmans ord var bättre. 

Existentiell svindel. 

Han sa det i samband med ett att gammalt tv-inslag spelades upp. Ett inslag där hans pappa var med. Precis när pappan (som nu är bortgången, läs: "Skynda att älska") sträcker sig fram mot reportens mikrofon för att säga något ytterligare så rycker reportern bort mikrofonen och pappan, som var blyg, får aldrig chans att säga vad det nu var han skulle säga. 

Och nu är han död. 

För Alex som fortfarande har svårt att förstå att pappan inte längre finns så blir det här väldigt jobbigt. Det är oåterkalleligt. Vi kommer aldrig att få veta. Men kanske värre, pappan blev inte hörd. Just där och just då. Det var inte att han skulle säga något som var så fantastiskt utan att det är förlorat i oändlighet. 

Den här känslan bär jag inom mig. Den ligger alltid under ytan och ibland blottas den som ett otäckt sår helt öppet och oskyddat inför världen. 
Man ska kliva ur sängen, slå på kaffet, släppa ut hästarna och ta sig an vardagens måsten och inom en rasar en fruktansvärd fasa inför att inte klara sig, inte klara av världen, inte ens klara av det mest elementära i livet. 

Det tar sig uttryck som en förlamande ångest, benen blir svaga, tanken skrämd, rörelserna skygga. 

Det har blivit värre sedan jag fick veta att det finns inget skyddsnät att fånga upp mig om jag skulle behöva ett. 

Jag kommer att falla fritt. 

Muhammad Ali och Gargamel

Ja det är nervproblem på agendan. Sen några dagar tillbaka. Det kommer och går, lämnar mig inte riktigt ifred. 

Katastrofläget är påkopplat. Det är inlärt. Det är automatiserat. 

Tankarna och känslorna rör sig hela tiden i regioner som rör extremsituationer, faror, våld, skräck... jag är rädd och BEredd, jag är på, alert och trött. Jag är död men reagerar på en hundradel. 

Ibland önskar jag på att jag fick utkämpa riktiga krig. Slåss med svärd och påkar, få utlopp för ilska och adrenalin. Den här brunnen av raseri är ibland så bottenlös att den skrämmer. Inte mig, andra. 

Jag har varit i dem, krigen. Slagits med folk, karlar. Ett antal gånger. 

I natt har jag tydligen haft nån slags konversation med Muhammad Ali, Pluto hörde mig säga ja och nej och så "Muhammad Ali". Undrar just vad vi pratade om och varför. 

Och så har jag "smurfat" med fötterna. Ja det är Plutos uttryck. han retar mig för att jag är Gargamel i sin långa kläda och tydligen så har mina fötter levt satan under täcket. 

Undra på att man är trött när man vaknar. 

Sex katter...

...och en gäckande mus. Vid 01.30 i natt väckte den oss med sitt gnagande, prasslande och fixande. Pluto gick ner för att hämta en katt. 

Jaha, han kommer upp med Lejon, kanske inte den vassaste jägaren i huset. Jag menar - det var inte länge sen Prick kom in med en mus i munnen, släppte den på golvet här så att de andra kunde, ja, fånga den igen eller nåt. 

Vad tror ni hände? Jo de sömndruckna jamarna kom väl upp, gjorde några tafatta försök att ta den men ingen av dem lyckades. Det slutade med att Pluto fångade musen i en handske och jag gick ut med den. Vi räddade den alltså. 

Lejon och Prick

Och vad hände i natt då? Pja... Lejon trodde först inte att det var sant att han fått komma upp där vi låg. Han gick en lov bortåt musknaprandet men återvände snart till min skalle där han trampade runt och ålade sig mot oss. 

Han fick gå ner igen. 

Musen är kvar. 

Men jävulen...

....ska man toppridas varje dag nu av den där skräckskallen? Vilka idiotdrömmar och vilken idiotkänsla när jag vaknar. Det vill säga alla de 350 gånger jag vaknar. 

Hur ska man kunna göra en vettig grej med den här ångestkänslan hängande över gamnacken? Man blir paralyserad, förlamad... Så länge det håller sig på den här nivån så kan man ju ändå, ja sitta vid datorn och förströ huvudet, men blir det värre... och stallet väntar. 

Som det är nu så kan jag inte göra kroppsansträngning av den kalibern. Det blir värre då. Yrsel och illamående och nån slags svaghet i musklerna. Usch.

Nu får man hänga i och hoppas att det går åt rätt håll. Så man fungerar resten av dan. Annars kan jag hålla mig för skratt. 

Good enough

Det är en god vän till mig som aktualiserat uttrycket. Good enough. Bra nog. Det duger. På det stora hela. 


Eftersom man (jag) är piskad av mig själv att utnyttja potentialen man fått sig beskaffad så är inget annat än det bästa bra nog. 

Men så är det det där med att sluta orka. 

Krafterna räcker knappt till en påse kattskit. Och då får man börja acceptera en massa som man inte vill acceptera. Som att det här som jag åstadkommit idag (gått ur sängen) är bra nog. 

Eller att pulvermos och korv är en matlåda bra nog istället för kycklinggryta professional med broccoli, ingefära och selleri. 

Eller att ett C i ett ämne som man siktat på att få högsta betyg i är bra nog. Jo jag satte C som målbetyg men det var mest för att få bort rutan nån jävla gång så jag kunde börja kursen. 

Jag tänkte: "BAH, det där överträffar jag lätt sen!" Jo jävlar. När hjärnan är slut så är det inte så lätt att lära in saker utantill och svara på frågor muntligt med en webbkamera upptryckt i skallen, avslöjandes minsta tveksamma ryckning i ögonvrån. 

Jag glömde till exempel att medier inte bara är bra för att sprida information utan även för att granska makthavare. Va? Det är som att glömma vad man heter. Men igår visste jag inte vad det var för dag. Jag var tvungen att titta flera gånger i både telefon och almanacka. 

Sen låg jag i timtal på soffan - -totalt död i både huvud och kropp. 

Men idag, tamfan, fick jag full pott på samhällskunskapsprovet och jag fick ett C trots att hjärnan låg på en liten vagn i ett snöre 5 meter bakom mig. Den blev kvar i korridoren och när läraren stängde dörren så hade jag inte tillgång till den mer. 

Men det får vara bra nog. 

Godheten

Stefan Jarl var på nyhetsmorgon med anledning av sin film "Godheten". En dokumentär som handlar om hur gemenskapen, empatin och samhället rustas ned i Sverige. 

Se filmen HÄR

Han tycker att man SKA vara arg och ser det för troligt att det kommer att bli ett folkligt uppror. 

Det började redan på Perssons tid som (som enligt Bert Karlsson drev en borgerlig politik under sin socialdemokratiska flagga) att Sverige såldes ut. Det som vi kallar folkhemmet. Det har fortsatt i allt högre takt nu med alliansregeringen. Det mest grundläggande i vår natur - att ta hand om varandra, äventyras i och med att det ska vara vinst i det. Skola, omsorg osv. 

Se inslaget här: Stefan Jarl i morgonsoffan

Visst, sa Jarl, de borgerliga har gjort det rätt bra för övre medelklassen, men nu börjar det äta sig inåt, och så gav han som exempel Eric Erfors på expressens artikel om hur hans gamla mamma behandlades i vården. Lär artikeln  HÄR

Härligt tycker jag med folk som BRINNER! Och det måste man idag. Nu om någonsin är det viktigare än någonsin att lokalisera var fan man har sina värderingar nånstans. 

Jag läste nånstans att det rådde förbryllning om vilket parti man skulle rösta på i valet. Men för fan, har man inte ideologier? Har man inte fått lära sig vad partierna har för grunder att stå på, och var de kommer ifrån, var de strävar emot?

Kanske röstar vi som Jarl menar att samhällsutvecklingen blivit? Man röstar för sig själv. Det som enbart passar mig och min inkomst. Man röstar inte för alla. 

Men det är ju som de sa i debatt häromdagen att om klyftorna ökar, skillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare ökar så kommer ju det samhället och de problemen som det för med sig att ha människor i samhällets utkanter, utan värdighet och skyddsnät - ATT SPEGLA AV SIG på samma samhälle som vi alla ska leva i. 

De som redan har det bra, tjänar bra, de kommer ju att märka av de negativa effekterna av att klyftorna ökar. Vem tjänar på att ha en skikt i samhället som har det förjävligt? Fattigt och eländigt? 

Debattören på den andra sidan tyckte att det var BRA att klyftorna ökade för att det "motiverade till arbete." VA! Har ni hört?! Motiverade till arbete. Som att folk gå hemma på spe och tycker att det är skitkul att inte jobba. Den människosynen slår det mesta tycker jag nu när det hojtas om människosyn hos partier professional. Att förutsätta att folk som är arbetslösa eller sjuka är det för att slippa undan arbete är en människosyn som hör jävulen till. Den har dessutom blivit så belagd nu att det är legitimt att betrakta dessa människor som en stor grupp fuskare och parasiter. 

Börja tänk säger jag. Tänk själva. Hur vill man att det ska se ut i det samhälle där man ska bo? 

 

Det kom igår

Jag gick upp, vaknade lite för tidigt, kände att oron låg och lurade, omöjligt att ligga kvar. Och så kröp det på...

Huvudet började bli blytungt, jag blev yr, lätt illamående, trött men samtidigt var det uppror inombords. jag lade mig på soffan... så mycket som måste göras... men det var omöjligt, lemmarna var förlamade. 

Tårarna kom, men satt fast, inget förlösande, bara en kramp av skräck, blödandes genom oroliga ögon, fuktande hettande kind. 

Igår. Lejon lade sig vid mitt huvud när jävulen var som värst. Djuren vet. 

Snabba insatser med pastill. Pluto hämtade men jag sa att jag skulle väl ändå vänta lite. Det kanske ger sig? Men han var visare av erfarenheten han eftersom jag inte kan tänka i dylika lägen. 

Så jag tog den. 

Och när man ligger i fosterställning och tårarna bara rinner, då är det skönt att andas i en katt. När det sakta släpper och man känner verkligheten åter börja ta form så som man känner den. 

Efter nån timme var jag stående, någorlunda fungerande, hämtade ved, till och med handlade och värmde gårdagens mat. Men ack så trött. När själen krampar så blir man så slut efteråt. 

Idag har jag haft efterdyningar. Som hjälp har jag sett på "Väsen" och "Veckans brott" och målat. Måla är terapi. Tiden försvinner och hjärnan blir fokuserad fast avslappnad. 

När det värsta släppt så gjorde jag stallet och eldade skräp. Få saker är så rogivande som att elda. 

Uff för den här skräcken. 

T.K.O

Survive the day that was my goal
fill my lungs with air and sigh
But my mind is sinking to the hole,
where there's nothing better than to die
Oh my heart and oh my soul,
release the pain in endless cry
It all melts down into the bowl
all alone with me myself and I

Dagen (och hjärnan) i bilder

Jag försöker vila hjärnan. Det är svårt när ordet "interpellationsdebatt" har ekat i skallen hela dagen. 

Det var bara för att jag såg utförsäkringsdebatten med Kristersson och Svensson i morse. Hon var lugn och samlad, han var spydig och märkbart uppretad och svarade inte på en enda fråga. Vilken jävla stil. Det märks att han aldrig varit i närheten av verkligheten. 

Men eftersom jag inte orkar skriva om sånt efter allt ståhej efter psykologiprovet igår så ska jag bara visa några föreviganden från idag. 

Och inte vet jag vad jag har gjort. Men det är ungefär 10 cm. Lägg märke till strumpan som sitter retsamt på sidvärts, fotsalva, PS3 kontroll och supernintendo på golvet, rosa nagellack med lila under på fingrarna. Och så mina bleka, för en gångs skull halvrakade, ben. 

Markis 19 år

Korv och Lejon (Sture Bergwall)

Prick

Efter tre dagar på mattan utan huve' blev det kremering. Och nej det är inte Gonzo från mupparna, det är min näve.