Bilden: Jag målade en skräckgubbe idag på frukosten.
Mina tankar stannar där
där den stora väggen kommer när
i återvändsgrändens slut
där ingen väg finns ut
Så min tanke stannar där
stilla alldeles där
den som aldrig annars just står still
den som alltid någonstans vill
blir plötsligt död och stum
Fångad i sitt tomma rum
Där ingen lösning finns att finna
där ingen man kan vinna
Bilden: Lönnlöv.
Vaknade 01.21, 02.25 och så vidare och så vidare… Ur led är tiden och ur led är jag.
I natt har jag drömt om mitt ex igen. När jag vaknar så mår jag så dåligt som om jag skulle vara på väg att få influensa.
Det går knappt att beskriva känslan.
Idag ska jag ta ur den där stora Regnbågen jag fick på midsommardagen och göra i ordning till mamma och Pluto. Ja och så mig själv då.
De andra två åt ju katterna av huve’na på.
Bilden: En lönn.
Kanske man skulle försöka sig på att kratta också?
Eller klippa ner Salvian och de andra kryddväxterna?
Om jag ids och orkar.
Jag har en livsgnista och glöd som brinner lika starkt som en vit dvärg indränkt i släckskum och flamskyddsmedel liggandes på havets botten med en brandfilt över sig.
Allt känns oviktigt men samtidigt skrämmade.
Jag är likgiltig men rädd.
Så här vill jag inte må en enda dag till.
Ergenyl… det har försämrat mitt mående, förstärkt det dåliga, jag är låg för jämnan, svårare att sova och en massa annat.
Och så mår jag illa illa illa…
Bilden: Bäsingen igår.
Jag mår illaaaaaaa.
Ont i magen, ont överallt, kan inte sova, kan inte sovaaaaa och så kan jag inte sova.
För mycket jobb, för lite pengar.
Jag har hört att de har bakåtgängade vev-persar man kan sätta i ryggen som gör att man varvar ner.
Jag menar jag har ju själv satt mig här.
Jag har ju valt att leva i det här ekorrhjulet.
Dum i huve’ skaffar på sig djur och ser sen till att bli sjuk så jag bara får in korvören så allt blir mycket jobbigare och jag går på knäna av jobb och ekonomi from Hell.
Nej en så’n där nervarvar-grej vill jag ha.
Och en spyhink.
Just ja, jag vaknade 02.58 i natt.
En av gångerna i alla fall.
Bilden: Kotlettrad uppskivad och klyftpotatis med vitlök, lök, smör och salt.
Bilden: Ja i ugnen då. Sekunden innan tappade jag ner hela formen från valsen. Och jag skulle haft persilja på men jag iddes inte gå ut i landet.
Vi har skrapat oss upp till tipsextra och affären efter den sedvanliga stalltjänstgöringen.
Jag var så trött så jag trodde jag skulle förvandlas till gelé och rinna ner i dagvattenbrunnarna på parkeringen till affären.
Affären har för övrigt den mest ogenomtänkta och bakvända planlösning jag nå’nsin sett.
Brödet först – of course – så det ska bli till mos och smulor när man väller ner mjölklitrar, ketchup, konserver och annat blaj över.
Sen är det flera chikaner av kartonger, hyllor, vagnar och bjäffs så man inte tar sig fram, kärringar med rollatorer (inget ont om dem) men hamnar man bakom dem i en korridor av varor så hör det fan till att ta sig förbi.
Sen har vi de som studerar en vara på ena sidans hyllrad medan de välter allt i hyllan bakom sig med arslet.
Försök kom förbi dem med en korg!
Och så finnradio på det.
Inget ont om finnarna men jag pallar inte; ”EDOKKSIHOLLAYYYDIKSE PÄÄÄRIVERÄSSTA HOLOSTAAA VOJKI O SÄLAPIKOTTA!!!”"” På högsta volym i öronen när jag handlar.
Jag pallar inte skrikande ungar eller kids med vrålande mp3 heller.
Eller tjafsiga P3 program med; JAEELLEHUUUUR, ASSÅ, MENGREJENÄSÅHÄRATT VAHETER ABSOLUUUUT ABSOLUUUT ELLEHUUUUR, AMENLYSSNA AMENLYSSNA GREJENVASÅHÄR…!!”
Nej fy för fan i helvetet för folk.
Bilden: Rödvinsås, bearnaisesås, champinjoner och så det där förbannade vitlöksbrödet. Jag fick knappt i mig det här. Inte vinet heller. Inte har jag kunnat äta EN ENDA glass heller.
Dra åt fan.
Bilden: Snart är det vår har jag sagt!
Jag fungerar inte.
Hade apsvårt att somna igår och i morse försov jag mig a la bing bång. Det är då fan.
Inte blir man mätt på blåbärssoppa heller.
Fick besök här på morgonsidan av Vassärans ex ”A”.
Han kom hit från Indien som ettåring, har utbildat sig till alkoholterapeut tror jag det var och ska börja jobba på flyktingboendet här.
Vi började prata om missbruk och hur missbruket ofta döljer en eller flera diagnoser.
I Gubbens fall har vi ju två – tre diagnoser att brottas med. Eller han eller vi eller ja…
”A” sa att många med amfetaminmissbruk är i själva verket självmedicinerande ADHD – diagnoser.
Vi i familjen har ju alltid hävdat att det finns alkoholister och så finns det Gubben. Han har ju inte ”bara” supit.
Han försöker medicinera bort sig själv genom olika treats som möjligen sätter käppar i hans kvarnhjul till skalle.
Bilden: Kvarnhjul professional.
Han har ju terroriserat oss med sina diskussioner, paranoida tankar och galenskaper i alla år när han varit som sämst.
Vi har parrerat hans humör och svängningar, läst av och vetat vad man kan och inte kan säga och när.
Jag sa fel sak en gång när han kom från en heldag på ett rehabcenter. Han var manisk och antagligen tablettpåverkad men det var svårt att skilja ut.
Han pratade oavbrutat, alltså O A V B R U T E T .
Han kom in på oväsentligheter och sidospår och tog om och tog om och vi tre systrar stod här och himlade med ögonen och ORKADE inte höra.
Men vi fick inte säga ”Ja jag vet” för då kom en ännu längre harang om att han inte fick prata.
Jag kunde ändå inte hålla mig utan sa nå’nting om att han pratade mycket och då brast det för honom.
Det var några ord jag sa om att ”han gjorde väl aldrig fel” och då skrek han att han ”ALDRIG skulle be om ursäkt för att han var alkoholist och att han inte var sämre människa för det.”
Det öppnade en avgrund inom honom såg jag.
Det klickade så det syntes.
Han höll sig för huvudet och hoppade runt på golvet och skrek sönder rösten: ”LÅT MIG VAA, LÅT MIG VAAAA!!”
Han kastade stolar och lösa grejer, en hårsprayflaska flög över skallen på mig, in i nästa rum och genom fönsterrutan där.
Jag satt förstummad på en köksstol och vågade inte röra mig, men när han skrikandes var på väg ut så försökte jag få bort honom från dörren.
Han var spänd som en fiolsträng, totalt stenhård i verenda muskel. Jag rådde ingenting. Mina kroppsliga krafter räckte ingenting.
Efter hundra år lugnade han sig och gick hem till sig. Utan röst och utan kraft.
Jag sa förlåt, förlåt, förlåt för jag trodde att det var mina ord som utlöst alltihop.
I chock satt jag här sen och bara stirrade.
I läkarintyget står det; ”växt upp med en lynnig alkoholiserad far”.
Bilden: Pappa Gubben och hans syster.
Det finns en bok som heter så, ”Vuxna barn till alkoholister”.
Storasyster Vassäran läser den nu och säger att det är en aha-upplevelse för varje sida.
Boken handlar om de tretton karaktärsdrag, som enligt författaren, är gemensamma för barn som vuxit upp i alkoholistfamiljer.
Vuxna barn till alkoholister:
1. gissar sig ofta till vad som är normalt,
2. kan ha svårt att fullfölja ett projekt,
3. kanske ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning,
4. dömer sig själva utan förbarmande,
5. har ofta svårt för att ha roligt,
6. kan ta sig själva på mycket stort allvar,
7. kan ha problem med nära relationer,
8. överreagerar på förändringar som de inte kan kontrollera,
9. söker ständigt godkännande och bekräftelse,
10. uppfattar sig själva som annorlunda,
11. är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga,
12. är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det,
13. är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.
”Dessa tretton olika karaktärsdrag, som utförligt beskrivs och diskuteras i boken, stämmer även in på barn som vuxit upp i andra typer av dysfunktionella familjer (drogmissbruk, sexmissbruk, matmissbruk, spelberoende, arbetsnarkomani, religiös fanatism etc).”
Jag vet inte jag, men jag slås av att många av de här karaktärsdragen liknar de drag som ska vara typiska för bipolär sjukdom.
Det står också att;
”När ett vuxet barn till en alkoholist ställs inför ett problem eller uppgift så räcker inte normala förberedelser. Man måste förbereda sig dubbelt eftersom man först måste ta reda på hur man bör och hur folk brukar bete sig. De referenserna saknar man eftersom man växt upp under förhållanden där ‘normalt’ snarare betydde: inte kaos. Man är bra på akuta situationer men i långsiktig planering där det erbjuds och krävs lugn och tillförsikt blir man förvirrad och stressad.”
Ja amen säger jag!
En sådan här dag när kanske de flesta skulle ha sjunkit ner som en liten hög så är jag pigg, rapp, gör allt jag låtit bli liggande, ringer läskiga samtal, fixar stallet ensam (ja trots armbågarna men Plutos huvud var i bitar när han kom hem) och det ena med det andra.
Jag går loss som en bomb.
Men jag vet att jag kommer att segna ner. Någon dag här framöver.
Men det var sant som det stod skrivet.
Bilden: Mot Sherwoodskogen.
Två folköl. Det var det som gjorde att han kunde svara på tilltal och gå med stöd av mig.
Efter många samtal med soc, chefer, underhuggare och fältassistenter så blev det bestämt att pappa Gubben skulle bli skjutsad till avgiftningen av fältassistenten.
Ja det var ju tur för henne att jag var hemma för hon kunde varken klä på, hålla i eller packa grejer.
Väskan hade storasyster Mimmi packat i natt när hon var in för att kolla så att inga plattor var på.
Ja det blev många turer till innan han kom till avgiftningen 8 mil bort.
Först var han tvungen att åka till akuten här på lasarettet för bedömning. Nya grepp.
Väl där så sa de till fältisen; ”Vad gör han här?” och så fick han bli rullad till vårdcentralen och de fattade inte vad han gjorde där.
Ingen visste vem som skulle fixa så Gubben kom dit han skulle men tills slut struntade de i reglerna och ringde en sjuktransport ändå.
Nu är han där i alla fall och det är helt beroende på vad för läkarintyg som blir utfärdat från mottagningsläkaren vad det blir för utgång av det här..
LVM eller skit.
Bilden: Beklämmande.
Jag sa till socialsekreteraren att hur mycket kostar inte det här? Ambulansvända på ambulansvända, en dysfunktionell icke arbetande familj, behandlingshem som är bortkastade osv osv.
Hon höll med. Tyckte inte att han var trovärdig i sin önskan att åka på behandlingshem.
Ja nu kan man inte göra mer.
Andas möjligen i två – tre dagar.
I bästa fall.
Bilden: Vad man än gör så har man några katter i knä’t.
Ja jag har ringt till det mobila teamet. De åkte ut och ringde upp mig och meddelade att gubben var ”förkyld”.
Jag skrattade högt rakt ut. Förkyld…
Han vägrade även att åka till avgiftningen.
Då sa jag; ”Om han nu är i ett sådant här uselt skick där han uppenbarligen är en fara för sig själv och vägrar vård – är inte det själva grundkriterierna för ett LVM?!”
Då blev det tyst i luren och hon skule be sin chef ringa upp.
Och chefen ringde upp. Jag frågade hur länge en människa får hålla på utan att samhället griper in. Hur många ambulans- och avgiftningsvändor ska vi ha?
Hon ska ringa upp efter att ha pratat med SIN chef.
I väntan på det ska jag äta kokägg och tacka mina hjälpare för att de hörde min bön igår kväll.
Spånet var slut nämligen och vi skulle ha varit tvungna att åka med släpkärra och plastsäckar till kvarnen och skottat med mina jävla armbågar och Plutos huvud som varit en sprängdeg sen igår kväll.
Då ringer Savantas (kvarngubben) och frågar om han kan komma för spånvagnen är full.
Tack tack tack och tack för tacket!
Bilden: Ludden, allas vår vän Korv och de två Bandidos.
”Titta, nu har hon lagt ut en bild på sig själv igen.
Det var ett jävla frossande i de där bilderna på den där uttjatade nunan. Och så ska hon se sådär teatraliskt fåraktig ut.”
Jag lägger ut en sådan här bild för att se mig själv utifrån.
Jag tog den i lördags för att se hur sminkningen blev och nu efteråt så ser jag att min blick är ledsen.
Hela ansiktsuttrycket är uppgivet.
Det var meningen att bli en sminkbild men det blev en manifestation av mitt inre.
Jag lägger ut bilden i ett försök att lösa upp den knut av gråt som envist sitter i min hals och i mitt bröst.
Om jag ser mig själv ledsen kanske jag kan gråta. Som att det skulle hjälpa lite.
Tio över tolv i natt satt jag vid köksbordet och åt fralla med ost och kall mjölk.
Trött men jag kunde inte sova.
Det kröp i min kropp och i min skalle.
Ångestfylld och nervös.
Ont överallt, i båda armbågarna nu.
Häromveckan var det ryggen, före det vristen som var tjock och öm, sen var det knä’t.
Huve’t är det ju hela tiden.
Men i själva verket är det min kropp och mitt psyke som gallskriker åt mig att jag måste hänga mig i nödbromsen.
Det här går inte. Det GÅR inte. Det går inte…
Pappa ligger däckad sen i förrgår med en flaska T-sprit bredvid sig.
Var är min avlösare i den här livskampen?
Och hur i helvete ska jag orka?
Och varför?
Bilden: Två svampar i en korg.
Ja det sket sig väl storartat idag.
Här har man lånat bil och tvingat in sig i högtrycken och så ringer de från AF och säger att socialkonsulenten som jag skulle träffa är sjuk.
Skit!
Annars då? Jotack 03.38 var klockan i natt när jag flög upp som om alla onda makter voro lösa under mitt usla skinn.
Gubben har vi inte hört ett ljud av sen i förrgår och nu gör båda mina armbågar ont. Den högra mer än den vänstra.
Bilden: Gullris, lyser gult i en höstpräglad trädgård.
Men det känns förjävligt inombords…
Jag känner mig så ledsen och slut. Jag vill inte hålla på, inte kämpa och uslas. Här har man jättefina hästar som jag inte ens orkar rida på.
Jag vill åka på dressyrträningar och utvecklas, äta gott, vara i mysiga ridhus, koppla av och vila, kanske åka utomlands…
Vem fan orkar kämpa så här?
Inte jag.
Inte mer.
Vill ingenting
ont ont ont överallt
har sovit till halv tolv
är trött än
drömmer när jag blundar
rastlös när jag tittar
död när jag sitter upp
det kryper i mig när jag ligger
yr när jag står
vinglar när jag går
hungrig men vill inget ha
allt är äckligt
men jag tom i magen
Ville en massa
men orkar ingenting
Ledsen
men kan inte gråta
Det är ett förjävligt tillstånd
med skallen i ludd
ont i den
mår illa
drömmer mardrömmar
slut på kaffe
och toarullar
Och som pricken över jävla i
så måste vi handla!
Vad jag än gör så har jag en katt i knä’t. Eller på fötterna.
Nudå så har man väl jäktat ihjäl sig för att koppla av. Jag tror jag har städat hela veckan bara för att dega ut nu och nu är jag rastlös.
Ett glas vin till trots som jag drack till Pluto’s och mitt sedvanliga fredagslivs; kotlett, klyftpotatis och bearnaisesås. Till det bidde en ny sorts rödvin, Beaujolais. Gott och milt faktiskt.
Men inte lurar jag väl nå’n med den löjliga fredagsmys-jargongen? Inte ens mig själv.
Pluto och jag åkte till affären. Jag orkade inte gå ur bilen ens. När vi åkte högg det till i bröstet, som själva tusan. Det gjorde väldigt ont, otäckt ont.
Efter det har hjärtat slagit konstigt och orytmiskt lite då och då. Nu gör det ju det när jag är anfrätt som det heter men det här kändes lite läskigt.
Snart kommer mamma, lillasyster Kriss med norsk pojkvän. Jag ska göra ett försök att vara social nog och gå och presentera mig.
Jobbigt nog.
Det var vinter och kallt. – 16 grader.
Efter en av de sedvanliga krogvändorna som hade varit stökigare än vanligt så var vi hemma. På krogen hade fanskapet bråkat med allt och alla inklusive systers sambo.
De höll på att ryka ihop och jag gick emellan, fick en smäll i magen men pratade och fintade så vi kom oss ut.
En vakt tog mig på axeln med en bekymrad min och sa att det var ”snyggt jobbat”.
Jo…
Hemmavid efter krogbesök så skulle det alltid alltid göras mat. Röka, kladda runt med livsmedel, spis och fy fan… och så full så han knappast kunde stå eller prata.
Men arg, så hemskt arg och jag kunde inte röra mig knappt för då minsann var han med direkt och vaktade på mig. Jag var tvungen att sitta vid köksbordet och beskåda skiten och inom mig beklaga de förslösade matvarorna.
Den här natten blev det bara en Billy’s pizza med röd paprika på.
Den där pizzan gick han och vinglade med in i sovrummet, vinglade och for med den där och till slut så tappade han den på golvet.
Jag stod i trosor och en tröja i färd med att äntligen få gå och lägga mig och hoppas hoppas att han också lade sig utan att märka mig.
Ilskan över pizzan i golvet kom ändå som en chock.
Han hade munnen full av pizzamacka och det spottade han över hela mig. Jag fick allt i ansiktet och i håret. Med full kraft knuffade han in mig i väggen och en tavla som hade snäckor som ram.
Armarna skrapades upp när jag försökte ta emot mig.
Jag hann inte tänka.
Han skrek en massa, vrålade och kallade mig för vidriga saker. Jag bad honom tafatt att sluta. Det var ingen idé…
Han tog tag om båda mina handleder och rev ner mig framlänges på golvet. Som att falla handlöst framåt utan att ha händer och armar att ta emot sig med.
Golvet var kallt, kallt och grusigt. Det luktade gammalt och unket.
Med ett fast tag om mina handleder började han gå baklänges och släpa mig över golvet och min kropp fick ta emot allt. Han drog mig över trösklar och golv. Min haka slog emot trösklarna. Mina bröst och mina knän skrapades upp.
Han drog ut mig i snön. Drog ut mig i de sexton minusgraderna.
Där i snön släppte han taget om mig. I trosor och en för kort tröja låg jag på rygg och tog emot hans knytnävslag på armarna, benen och huvudet. Hårda smällar överallt på kroppen. En hagelsvärm av slag, överallt utom i ansiktet.
Han slet tag i min tröja och snodde ihop den med en näve av järn, rev upp mig emot sitt ansikte och skrek mig rätt i ögonen;
”Be om ursäkt!” vrålade han
”Jaa förlåt!” skrek jag
”Det säger du bara för att jag ska sluta.” skrek han och fortsatte slå.
Jag bad ”Förlåt förlåt.” och efter en bra stund så försvann han in genom dörren. Jag kände ingen kyla men förstod att jag måste in för att inte förfrysa någonting.
Jag stod i strumporna och drog i dörren men han hade låst. Men så gick dörren upp. Han reglade upp den och försvann. Jag smög in.
Inte märkas, inte provocera.
Jag skakade men kände ingen smärta och ingen kyla. I håret hängde röda paprikabitar.
Jag gick till min säng och fann den full av snö.
Det var bara att bädda nytt…
Utan att märkas, utan att provocera.
