Det lovades vitt och brett när den nya
regeringen skulle tillträda att den bortre tidsgränsen på sjukskrivningarna
skulle tas bort. Man skulle sluta upp med att skramla guldmynten ur gipsen på
de sjuka och istället ha en humanare politik som gagnade människans
tillfrisknande. En bra bit in i mandatperioden ser vi ingen skillnad. Tvärtom
så går Försäkringskassan (!) ut och säger att de ska gå emot ett sådant beslut
som att slopa den bortre tidsgränsen.
När det kommer till flyktingpolitik så hörs
ofta argumentet att man inte kan hjälpa i vilket land man är född. Man kan inte
hjälpa att det land man bor i drabbas av krig och dess fasor. Lika lite kan man
hjälpa att man föds med eller drabbas av sjukdom men det gör man i Sverige. Man
straffas på många plan. Ekonomiskt, för
det ska ju inte löna sig att vara sjuk gu’bevars. Det kan ju locka folk till
att simulera. De korvören som ramlar in
räcker knappt till en påse kattskit. Mediciner, rehabilitering och läkarbesök
som är rätt frekvent återkommande kostar som bekant skjortan och är inte att
tänka på med den här kassan.
Och så var det här med arbetsförmågan som
ska bedömas. Försäkringskassan har hittat det ultimata kryphålet när det gäller
att sortera bort folk. ”Vi bedömer inte hur sjuk du är utan hur frisk du är”.
En klassiker. Den saluterande synen att fokusera på det friska. Men här har det
hela en synisk baktanke. Du kan komma med vad läkarintyg som helst. Gud fader
själv kan ha märkt det med sitt sigill. Det spelar ingen roll för om du på
något sätt visat upp en arbetsförmåga så trumfar det ut alla läkarintyg du
kommer släpande med. ”Ja visst, du är ju sjuk i benet men inte i armen.” Du har ju gått med hunden eller klippt
gräsmattan, skrivit en blogg eller hängt tvätt den dag eller stund när kropp
och/eller psyke tillät det. Då har du si
och så mycket procents arbetsförmåga. PANG! Klubban i bordet och din talan
finns inte.
Hur visar man osynlig sjukdom?
Men låt mig berätta något för er tjänstemän,
handläggare, bedömare och framför allt beslutsfattande politiker som sitter med
människors öden i er hand. En arbetsdag innefattar inte bara just den stund du
utför en syssla. Den omgärdas av mobilisering av ork av att göra sig
presentabel, färdas, utföra sysslan, och sedan ska man hem och återhämta sig. Och
det vet ju alla att i hemmet så pågår inget annat än återhämtning. För många är
det här oöverstigliga hinder i vardagen. Att handla kräver ungefär samma
arbetsinsats som några timmars arbetsträning och det är många dagar som det får
sorteras bort från ”att göra – listan” för orken/kapaciteten/möjligheten finns
inte. Varken den kroppsliga eller den mentala. Vissa dagar går det. Då klarar
man vissa saker som att slänga in en maskin tvätt, diska eller annat
nödvändigt. Men andra dagar så är den som är sjuk inte kapabel ens till det
mest elementära i vardagen. Så är människan skapt ni arbetare inom styrande
instanser. Jag har själv en härlig cocktail av diskbråck, depression, generaliserad
ångest och panikångestattacker. Det kräver en sjufan till planering och/eller flexibiltet
när det kommer till att utföra den enklaste syssla. Att åka någonstans eller
bara det att ha något på agendan – ett telefonsamtal, en tid att passa eller rent
av ingenting, kan sätta allt ur spel och man måste ställa in allting i sista
sekund. Det kräver också ett sjufan till förhållande att klara de slitningar
och det förståelsekrav som behövs för att våga vara sjuk och orka vara frisk.
Men det tär så förbannat att ligga till last, att inte kunna hjälpa till och
att inte riktigt fullt ut kunna bli förstådd. För hur ska någon kunna förstå
som inte är där själv? Hur förklarar man smärta och trötthet? Hur förklarar man
ångest? Hur visar man osynlig sjukdom? Det krävs mycket av den sjuke. Styrka
att klara sig igenom den parasitstämpel som tynger dig till marken. Styrka att
vänta på vård. Styrka att inte bli förstådd och leva med smärta, fysisk och
psykisk.
Att ha en arbetsförmåga med de här
diagnoserna på sitt CV kräver en slumpmässig samordning utan dess like. Det
kräver att kropp och psyke är på topp samtidigt precis innan och när man ska
göra en bestämd syssla. Det är ungefär lika troligt som att vinna på lotto. Nej
en arbetsförmåga kan inte bedömas på illvilliga rapporter från någon som sett
att man gjort det ena eller det andra. Den kan inte bedömas på korta
ansträngningar som sedan kräver sitt dyrbara pris. Om man själv känner att man
inte kan arbeta, går till en vårdinrättning som intygar detta så ska det räcka.
Eller ska vi underkänna en hel yrkeskår? Ja just ja…
