Arbetsamt

Man är sjuk eller frisk i förhållande till de krav som ställs. Så sa en veterinär på Strömsholm på en föreläsning jag var på för några år sen. 

En häst t ex kanske är frisk i det avseendet att den klarar att gå i hagen och promenadridas men den är sjuk om man skulle kräva av den att tränas och tävlas i t ex hoppning. 

Det finns hästar som travar helt suveränt men om de får en sulky bakom sig så får de panik så de kan inte gå på travbanan. Då är de sjuka. 

Det finns dressyrhästar som går i sagolik passage men när de travas på en volt så syns den där lilla hältan som aldrig vill ge sig. De är sjuka. 

Men friska om de får gå i sin takt. 

Jag är en sån där häst. Om jag får göra saker utifrån mina förutsättningar så kan jag anses frisk. 

Men om det ställs krav som inte är anpassade utifrån min skalle, nerver och kropp - då är jag sjuk. 

Jag skriver det här på förekommen anledning eftersom det ställts ett krav på mig som gör att nerverna har löpt amok. Jag är inte lugn en sekund och när det verkligen kommer över mig så hotar det att tippa över riktigt ordentligt. 

Och kroppen hänger på förstås och bultar och värker som aldrig förr. 

Det är ett förbannat jävelskap. Jag trotsar de här krämporna och känslorna gång på gång och håller den långsiktiga vinsten i förgrundsminnet. Jag tänker att det nån gång ska kännas lättare att utföra de simplaste vardagsgrejer. Handla, öppna post, ringa, åka på nåt möte, utföra göromål...

Nej icke. Jävulens oöverstigliga mur står framför mig varje gång och varje dag. Undra på man är slut när minsta småsak är som att bestiga ett berg. 

Varför är det så här då? Jo för att fan var lös under min uppväxt och vidare att jag lyckades hamna i klorna på terror-Kalle som tyckte att våld och kontroll var fina inslag i ett förhållande. Det har gjort att jag inte tål nån form av stress, krav eller nåt som liknar otrygghet. 

Och otrygghet för mig är när jag inte vet vad som ska hända och att jag inte har kontroll. 

Det kan man ju förstås inte ha jämt. Jag måste lära mig att jag inte ska och kan kontrollera allting. Det är svårare än svårt. 

Vardagen blir en kamp. Livet blir ett slag att utkämpa. 

Vila och njuta får man göra efteråt när man vet hur det blev. "Å den där fisketuren var skön. Jag skulle ha passat på att njuta då. " Eller; "Det var rätt trevligt att sitta och äta en glass där vid kiosken, om jag inte varit så på min vakt på människorna i kön och på gatan så hade jag kunnat koppla av. "

Arbetsamt. 

Strövtåg

  Han ligger i trapphuset utanför sin lägenhet. Han ligger där i kalsongerna, på marmorgolvet som är iskallt för ytterdörren går inte att stänga och det är många minusgrader ute. Han har inte ätit på flera dagar. Han är lortig, kan inte pinka och hans hjärna är ett virrvarr av syner och hallucinationer. Han pekar på saker som inte finns, plockar osynliga saker i luften, äter ur handen fast den är tom. Det han säger är ett svammel av egentillverkade ord. 

   När jag lägger en kudde under hans huvud och virar en fleecefilt runt honom så säger han nåt som låter som att det blir skönt. Jag ser att han vilar sitt trötta huvud  på kudden en sekund och sluter ögonen innan rädslan tar över igen och han börjar försöka komma upp. Han fryser men huden är fuktig av svett. Hjärtat slår så hårt att jag känner slagen genom filten jag håller om hans rygg. Den glider av för han rör sig konstant. ”Motoriskt orolig.” Hans kalla händer griper om trapphuselementet. Han försöker resa sig men kan inte.

   Jag väntar på ambulansen och håller med om allt han säger. Till och med när han säger att han har havre i huvudet. ”Ja det har jag också” säger jag och ler bistert inombords. 

Fredagsmys. Min sambo sitter hemma framför TV:n. Jag skickar ett sms som säger att jag väntar på ambulansen. Det är bara en vecka sen förra gången.

   ”Säga nej”. ”Stänga dörren”. ”Hans eget val.”

   Jag sitter på en fallfärdig stol bredvid honom och väntar. Han rör sig hela tiden. Griper i luften. Han svamlar. Jag lägger en stadig hand på hans rygg och säger ”vi väntar här”. ”Ja” säger han och sekunden senare försöker han komma upp igen. ”Vi stannar här.” ”Ja.”   

   Jag är beklämd och ledsen men jag kan inte släppa fram det nu. Jag blir den jag lärt mig bli när jag får vara läkare och göra en medicinsk bedömning, när jag får vara förmyndare och ta över alla beslut. När jag får vara socialarbetare och ringa ambulans men inombords där jag är den som jag var när jag var liten och jag går sönder av sorg. 

Han som kan de flesta växters latinska namn, som kan alla svampsorter och väljer operor och klassisk musik efter dirigenter och orkestrar. Som lyssnar på Mahler och Wagner, läser Röda rummet och diskuterar politik och sjukdomar. Som lagar slottstek och gör grytor och fiskgratänger. Som är extremt renlig och noggrann, ställer aldrig mjölkpaket på skärbrädor eller smörpaket i brödkorgen. Som aldrig har mat för nära slasken och som lägger besticken i rätt fack. Som kan gå med en snigel flera hundra meter ut i skogen för att hitta ett lagom bra fuktigt och skuggigt ställe åt den. Som skriver dikter som får Fröding och Ferlin att blekna. Som sitter när han pinkar för han tycker gubbar är äckliga liksom deras toalettvanor.

   Nu ligger han här i sin egen misär, utan kläder och vet inte ens var han är. Han tittar upp och ser stjärnhimlen genom fönsterrutan på ytterdörren. Jag hör något som låter som ”fantastiskt storslaget” och jag svarar ”ja” för att han ska hålla sig lugn. Ambulansen kommer och personalen känner igen oss. Jag och den manlige föraren lyfter upp honom på båren och jag bäddar in hans kalla fötter i filten som man gör med små barn i en barnvagn. Jag har redan packat hans få tillhörigheter i en kasse, skor, jacka, tobak, glasögon och plånbok. Jag har tejpat ihop handtagen och skrivit en lapp med namn och adress som jag också tejpar fast. Ändå kommer den bort sen. Det är lika varje gång. 

Ambulansen åker och jag kan åka hem bara för att byta om och gå för att ta in hästarna. De har väntat på mig. Min sambo också. ”Gick det bra” frågar han från fredagsmyssoffan. ”Ja…” säger jag och tårarna sitter bakom ögonlocken. Men jag kan inte gråta. Jag kan inte gråta. 

Mitt i veckan mitt på dagen

Jag är lite tidig så jag går in på toaletten först. Ett litet doftljus brinner där inne och talar om för mig att jag är väntad.  

När jag kommer ut så kommer hon och möter mig. Hon är öppen och ler, kommer nära och visar att jag är välkommen. Jag ryggar ofrivilligt. Det är svårt att möta öppenheten. Jag vill men jag är låst. 

Så lägger jag mig ned. Ryggen sitter fast, det gör makalöst ont att sträcka ut benen och smärtan strålar från ländryggen och på baksidan av högra knät. Musiken i bakgrunden hjälper mig att slappna av. Koltrasten sjunger utanför och vinden sliter i huset. Jag försöker andas djupt och sluter ögonen. 

Plötsligt strålar det värme ovanför mitt ansikte. Jag ser lila färg. Det drar i min panna, drar i hela överkroppen och jag känner en våg av välmående. Det känns som att någonting lämnar mitt huvud och att jag samtidigt får någonting som nästan gör ont att få. Jag förnimmer en gul stor aura runt mig. Hon håller i mitt huvud och jag känner mig gråtfrädig. "Lyft det från mig" hör jag. "Lyft det från mig". 

Min överkropps muskler rycker till som om jag får stötar. Som att de släpper efter lång spänning. Jag vet inte var hon är men värmen flyttar sig över min kropp. Det pirrar och sticker och drar på olika ställen. Hon lägger händerna på min mage ett långt tag. Min onda mage som inte gör ont idag men annars... herregud. Ibland vill jag slita ur tarmarna och kavla ut dem. 

Hon lämnar magen och jag försöker andas riktigt. Då börjar mina fötter pirra. Det drar i dem som om de vore magnetiserade. Det riktigt strålar ur dem och det visar sig att hon är där för hon lägger händerna på dem. När hon släpper taget känns det som att händerna är kvar och så går energin upp mot magen igen och så känner jag händerna där. 

Hon talar om efteråt att nacken och ryggen är värst. Vilken smärta. Och axlarna. Den här gången kände hon också av knäna och fötterna och jag flinar. Ja visst. Så är det. Särskilt ena knät har gjort vanvettigt ont sista veckan. Fötterna värker jämt.

Stressen var inte lika påtaglig i huvudet men tröttheten fanns kvar. Ja say no more. Jag kunde bara bekräfta. 

Det känns värre, det gör mer ont men det är så innan det blir bättre. Läkningsprocesser och gammalt byk. Det kommer upp till ytan och plötsligt tittar det fram sådana som gått över och säger hej med ett litet underfundigt leende. 

Tryggt. 

Somrar på Skommarbacken

Det är sommar. Mitt i sommaren, varmt och torrt. Badväder på dagarna, ljumma kvällar och lite mygg. Åskskurar som avnjutes från mormors köksfönster eller från sovkammarens trygga krypin.

 På tv är det sådana där folklustspel och revyer och de är som guldkorn sända från SVT till folket. Söderkåkar eller andra lustigheter på lagom nivå. Man samlas runt dem som till verkliga föreställningar och jag kan vara med och titta utan att behöva fundera över nånting. Jag kan vandra mellan olika stationer av trygghet. Tv-rummet där det skrattas åt fåraktiga skämt men det gör ingenting. Det är tryggt. Mats skrockar så där riktigt gott åt skämten och det är äkta. Cigarettrök av Bond och Glenn utan filter, en askkopp på fot som äter upp fimpen med ett snurr när man trycker ner knappen. Kaffe och fikabröd. Sune Mangs, Thor Isedal, Monika Zetterlund... röster för alltid förknippade med min barndoms känsla. 

Jag och Vassäran i rabarber framför mormors farstutrapp. Ur köksfönstret kunde vi få kulglass i strut som ur en kiosk ibland. Det var lyx. 

Mormor och nåt barn på stranden. Kan vara Vassäran eller jag. 

Min storasyster Mimmi och mina tremänningar Carina och Ulf framför lekstugan.

Alla dörrar är öppna, till och med nåt fönster för det är en sådan varm kväll. Jag kan lugnt gå ut till de som sitter ute vid utemöblerna intill husväggen. Det fikas kaffe med bulle och sockerkaka fast det är kväll. Det ska rökas också för det är inte farligt. Herregud 70-talet tog ju nyss slut. Klart man ska röka. Där ute pratas det karlar. Vilka "krattor vi fruntimmer är som ändå behöver dem". En värld jag inte har en aning om. Jag tycker om det. Ännu ett tryggt rum. Jag kan komma och sätta mig och lyssna och vara helt säker. Lugna röster i skymningen, skratt från tv-rummet, dofterna av strassburgare, kanelbullar och kvällskaffe ur orange och bruna termosar. Eller blå med gula kronor på. Blå och gul Blend röks det här ute. Och så pratas det karlar då. På det där fruntimmersviset som jag tycker om. Lite överseende, omhändertagande fast man är ju liksom lite beroende av dem ändå - viset. 

Vassäran och Mimmi i mormors kök. Notera klockan på väggen, kylskåpet, gardinerna och paljett-tavlan. Jävligt mycket 70-tal.

Pappa, Storasyster Mimmi och Vassäran, jag och Mamma. Robin vår golden ligger där bakom och där syns lekstugan, husvagnen och taket av tvättstugan som blixten hade en benägenhet att slå ned i tätt som oftast. 

Det lite daggfuktiga gräset kyler mina fötter när jag går ned till förtältet till husvagnen där det spelas kort eller läggs patiens. Mormors brors fru Märit sitter där och lägger med van hand korten i olika formationer. Myggspiralen - en nymodighet - ryker på bordet. Det småpratas medan det läggs "idioten", "klockan", "kung", "ess i topp", "solfjädern"... jag tittar på och slukas upp. Kort och kortspel tycker jag om. Pappa och jag spelar kort jämt. Jag har lärt Märit den patiens hon lägger nu. Hon vill alltid lära sig fler. Mormor brukar fuska när hon lägger patens. Det gör inte jag, helt värdelöst. 

Det är snart läggdags men det råder ett skönt undantagstillstånd dessa ljumma sommardagar och kvällar vid mormor och Mats med kusiner och tremänningar. Jag ser ut genom förtältets öppning, ned mot åkrarna som böjar svepas in av den vita dimman. "Änglarna dansar" säger man. Jag ryser lite av skräckblandad förtjusning. Änglar... Stora nattmoln bortåt Täftan ger ett svagt löfte om ett litet åskväder mot natten. Jag hoppas. 

Pappa och Mats grejar i landet. I bakgrunden Andréns och korna vid Maskbo och Nöres (Norres). 

Pappa

Inne i husvagnen sover nån redan, någon läser Kalle Anka. Lyckan är gjord när jag får en Kalle Anka-tidning av min tremänning Charlotta som jag kan ta med mig upp i sovrummet inne i huset och läsa innan jag ska sova. 

På mormors gräsmatta. Mamma, Vassäran och jag och vår fina Golden Retriver Robin som blev 16 år. 

Vassäran på "Skommarbacken" i färd med att kratta. 

Mimmi (benen) och några fler har försökt begrava mig i gräsklippsgräs. Till min stora förtret så gick inte ansiktet att dölja. Big surprise. Ska man täcka de här kinderna så lär det krävas slåtter från några hektar åker. 

Jag pumpar upp vatten åt Robin. En riktigt herdelig gammal gårdspump med fint men kopparrikt källvatten. Man fick grönt hår av det. Världens snällaste pläd. Hund menar jag. 

Och var ska man inte vara om inte på taket på lekstugan? Vassäran, jag och Herbert Seil. 

När jag kryper ner mellan nytvättade lakan som mormor omsorgsfullt tvättat, hängt ute och sen vikt luktar det av avlägsen rök och tvättmedel. Gott, inte alls stickande. Tryggt. Jag läser Kalle Anka och hoppas att det ska mullra i fjärran. Musse och Långben är ridande poliser i Alaska, jagandes Borstis och Svarte - Petter i träskmarkerna. Det är Paul Murry som tecknar de där serierna. Mullrade det? Åskan brukar alltid dra mot Garpenberg eller mot Ljusfallet. Påslakanet är bäckebölja. Svalt mot solbränt skinn. Mamma är nära, systrarna också. Ingenting hotar den här världen. Jag kan bara somna lugnt till ljudet av svalor och avlägset småprat. Jag vet att jag kommer att vakna till en solig dag med oboy och sirapslimpa, "Sommarmorgon" på tv och sen åka och bada. Vi ska ha det lika lugnt som idag. Inga överraskningar. 

Bara lugn och ro. 

Hårda bud

Tryggheten uteblev. Jag jagade den ständigt men fann den bara ibland, korta stunder. Den riktiga grundläggande tryggheten fanns inte. 

Allt var föränderligt, det hängde hela tiden på att kunna läsa av och handla utifrån det. Ju skickligare jag blev på att läsa av, ju mer anpassade jag mig. Det onormala blev normalt och känslorna som motstridiga brottades i mitt barnabröst förblev ospeglade och ohanterade. Jag fick bära dem själv fast jag inga armar hade. 

Nu går jag här, 36 år, med en mycket svårhanterlig vardagsångest. Den grund jag står litar jag inte på. Jag litar inte på att någonting kommer att fungera. Jag litar inte på folk. Inte på tillvaron. Jag tror att jag måste vara i allting och styra upp det annars går det åt helvete. Och samtidigt flyr jag det för mina krafter är slut. 

Morgonens timmar är värst eftersom hela dagen ligger framför mig som en oöppnad björnsax. Jag vet inte om den kommer att slå igen eller om den bara kommer att nagga en lite lätt i kanterna. Eller kanske, helt overkligt, förbli öppen utan att slå igen alls. 

Jag har lärt mig att allt är nyckfullt, opålitligt och helt beroende på min kapacitet som avläsare. Om jag läser dåligt kommer jag att befinna mig i fara. Jag måste vara på topp, på spänn, klar och vaken. Beredd, diplomatisk, stark, förutseende, steget före. 

Det är omöjligt att leva så. Man överlever bara. 

Sorgen är övermäktig. Sorgen över förlorade människor. Livsöden. Sorgen över svunnen tid. Sorg som är avgrundsdjup och så smärtsam att den tar all kraft som finns. 

Jag längtar den famn som kan bära sorgen med mig. Jag längtar de armar som kan hålla den åt mig en stund så jag får hämta andan. 

Hin Håles Hörna

Vänd dig med förtroende till mig. Inga problem är för små, eller för stora heller för den delen. Jag lovar inte att jag kan hjälpa dig och jag lovar inte heller att jag inte kommer att föra informationen vidare. Tvärtom kan jag nog garantera att jag kommer att göra spe både av dig och det jock du kommer med. Men ändock hoppas jag att du skriver till mig med dina undringar och jag ska verkligen se över din ski... eller dina frågor med största intresse. 

Den Lede himself

Hej Håle!
Jag börjar tro att du tagit mitt liv i besittning. Om det inte är du måste det vara nån SOM du. Typ nån minister vi har. Alla har galnat ur, ingen har skallen i behåll. Rim och reson, folkvett och sunt förnuft är egenskaper som tydligen hör forntiden till. Nu gäller det att vara så totalt utflippad, högljudd, vrängd och galen som möjligt. Folk som gick på syra på 70-talet kallade det för "far out". Det uttrycket är numera att jämföra med "som folk är mest". Är det här en epedemi eller blir det bättre? Annars börjar jag på allvar fundera på att skaffa mig ett fort på en ö och en kraftig ballista. 

Armageddon

Bästa Armageddon
Du var nåt på spåren när du började tala om att det var nån SOM jag. Harkel...

Hin Håle

Tjääna!
Varför fick jag ingen gös idag? Och varför skulle det nödvändigtvis komma ett jävla åskväder igår när jag precis satt mig på strandkanten för att meta abborre så jag fick springa genom skogen till bilen? 

Bästa Tjääna
Du fick tre gäddor i alla fall. Om du suttit kvar har du kunnat griljera fisken direkt i blixtarna. Men du var för skraj förstås. Chickenfiskare ska ingen fisk ha. 

Hin Håle

Ärade Lede

Jämt när jag sitter och äter vid TV:n så kommer det reklam om fotvårtor, nagelsvamp, finnar, plack och annat äckligt helvete. Jag blir galen. 

Reklamhataren

Bästa Reklamhataren

Om du verkligen vore galen så skulle du inte reta dig på det här. Och sluta ät framför TV:n.

Hin Håle

Öppet brev till Ulf Kristersson

Jag har just läst tidningsartikeln om förslaget om att strama upp reglerna kring den "alltför lättvindiga sjukskrivningen av psykiskt sjuka". Du påpekar att för den här gruppen är nödvändigheten i att ha dagliga rutiner stor, ja kanske rent livsavgörande. 

Jag antar att du vet vad du pratar om och inte bara gissar vilt i desperation när du såg statistiken att den psykiska ohälsan ökat i vårat rika land. Du kanske har en utbildning vad gäller psykisk ohälsa, utbrändhet, stress kontra återgång till arbete? Men om det var en sådan där korrespondenskurs där avsändaren bara skrivit 666 nederst på papperet vet jag inte om den är så mycket att hänga i julgranen. 

Du säger att om det hade handlat om somatiska sjukdomar som ökat med samma mått så hade vi talat om epedemi. Jag tycker nog att vi ändå kan tala om epedemi. En psykisk sjukdom eller psykisk ohälsa är på intet sätt mindre handikappande än en somatisk sjukdom. Det är lika invalidiserande som om du hade huvudet i ett getingbo och kroppen i en stegel. 

Först när jag läste artikeln blev jag så arg så jag kunnat äta mig igenom köksbordet. Du vet det där köksbordet som vi psykiskt sjuka (en homogen grupp) sitter vid när vi har måttlig ångest som Anne Kjöller sa. Men sen kunde jag inte annat än skratta. Jo man kan skratta fast man är deprimerad. Det måste vara tidernas practical joke att sätta dig som socialförsäkringsminister. 

Den här epedemin du talar om är en följd av det samhälle som du och dina gelikar skapat med omänskliga regler, författigande av sjuka och arbetslösa och omyndigförklarande av en hel yrkesgrupp - läkarna. Allt det här har gjort att folk som från början "bara" hade en ångest och /eller depressionssjukdom också blivit stressade till döds över sin ekonomiska situation och tvång om att alltför tidigt befinna sig på olika åtgärdsprogram och pseudoarbeten. Kanske till och med ägna några timmar i veckan på det ställe som från början gjorde dem sjuka. 

Ponera att du blivit utbränd av just ditt arbete, och så blir du sjukskriven men måste ändå vara på samma brända plats några timmar i veckan. Det finns inget brännskadegelé i världen som skyddar mot det. 

Om du lade ned lite möda och om du kanske tog hjälp av nån med hjärna så skulle ni upptäcka att människor klarar inte av det här samhället. Arbetsplatserna med nedskurna resurser och högre tryck blir rena härdsmältorna för folk med normalt känsloliv. Lägg sen på oron att inte kunna köpa mat, mjölk och bröd till dig och dina barn. Klumpen i magen när du har 37 spänn i plånboken och minus på kontot, det är den 14:e i månaden och det är många dagar kvar att föda en familj på. Har du känt den oron någon gång Ulf Kristersson?

Jag ska ge dig ett reellt exempel. Du stämplar men har under den tiden varit sjukskriven för en skada som du ådrog dig på ditt FAS - 3 "jobb". Sjukersättningen dröjer för FK har ägnat MÅNADER att räkna ut vad du egentligen ska ha. A-kassan betalar ut 1700 spänn för de har dragit av för den tid du var sjukskriven. Soc räknar tre månader bakåt och beslutar att du och dina barn inte har rätt till försörjningsstöd. Så du står där med 1700 spänn som ska täcka för flera månader, bara hyran är på nästan 5 papp. Kan man leva retroaktivt? Kan barn äta retroaktiv mat?  

Har du känt den rädslan någon gång Kristersson? Rädslan över din egen existens? 

Grunda med psykisk ohälsa och toppa med existentiell oro när det kommer till mat och husrum och du får en oförenlig kombination vad gäller tillfrisknande. Känner du behovet av dagliga rutiner i en sådan situation? Eller känner du behovet av vård? Eller känner du behovet av att bara försöka överleva? Eller känner du behovet av att bara ge upp?

Den här så kallade vården i Sverige där vi döskallar med psykisk ohälsa får vänta i ett halvår - år på läkartider och psykologtider... är det kanske DÄR man ska dra åt tumskruvarna och sätta in resurser?! Och under tiden - ge sjuka och arbetslösa åtminstone en värdig ekonomisk trygghet så att det finns en rimlig chans att HJÄLPA folk. 
Eller ska vi driva dem som boskap tills det naturliga urvalet gör att vi får kliva över ensamstående mammor och deras barn där de ligger ute på gatorna för att de blivit vräkta? Ska vi fortsätta köra på med fler och hårdare krav om att "gå tillbaka till jobbet", förutsatt att de HAR ett jobb att gå tillbaka till, tills vi får tränga oss förbi sjuka och arbetslösa där de hänger i snaror från takbjälkar och lyktstolpar för de såg det för gott att befria världen från sig själva och befria sig själva från den björnsax du riggat åt dem?!

De visste vad de gjorde när de satte dig som socialförsäkringsminister för du är tillräckligt empatilös och blåst för att stå där och reta upp dina egna kläder när du kläcker ur dig ena dumheten efter den andra i sociala medier. Men din ointelligens börjar komma ikapp dig och bita dig i arslet. Du skulle inte ens förstå det här om man klädde dig i säckväv och gav dig en bit kartong att sova i på gatan. Du skulle inte fatta hur folk har det även om man tog ifrån dig alla ekonomiska medel och du fick panta burkar för att köpa bananer, bröd och kanske ett sexpack ägg. 

Det går inte att ta dig på allvar för du är en urblåst pajas som när statistikvindarna blåser snålt, blundar och tar upp förslag ur en kartong med lappar som en full apa har skrivit, eller om det var du själv efter nån blöt afton. Oturligt nog så sitter du på en post med visst inflytande och bestämmanderätt så man räds minsta viskning från din breda käft. 

På ett vis är det bra att du visar upp dig i all din glans för det får oss andra bara mer övertygade om att den politik du förestår är förkastlig och människofientlig. Det är bara synd och skam att folk hinner lida så förbannat innan det är färdigt. 

Flow - effortless atention

Man har nu vetenskapligt kunna konstatera ett samband mellan kreativitet och psykisk ohälsa. Man har även kunnat se att det här med "flow", tillståndet som infinner sig när man gör nåt svårt men som man klarar av och dessutom klarar bra så får man en positiv kick, det som kallas för flow,  flöde.

Man tappar nästan uppfattningen om tid och rum och om omvärlden, man får påslag av dopamin och serotonin, koncentrationen och pulsen höjs men andningen förblir djup och lugn, inte ytlig som vid stress. Det är en balans mellan svårighet och förmåga, man vet vad man vill uppnå, man har en känsla av kontroll, självmedvetandet är lågt, tidsuppfattningen ändras och man har en känsla av tillfredsställelse. 

I studien hade man sett på en grupp människor som i stort hade en negativ livsinställning (harkel), det som de kallar för neuroticism, människor som har benägenhet att oroa sig och slås ned av negativa tankar...  Forskarna hade väntat sig att dessa skulle inte skulle vara så kallat "flowbenägna" eftersom flow ör kopplat till positiva psykiska effekter. Å andra sidan krävdes det för att uppleva flow, ett motstånd, att man övervann ångest, oro eller liknande för att det måste finnas den svårighetsgrad som är nödvändigt för att uppleva flow. 
Är det för lätt - ja då finns ingen utmaning, man blir uttråkad och det blir inget flow.

Gissa vem jag ska ta som exempel nu igen? Jo mig själv. Neuroticism är mitt mellannamn, och när jag ska ha till exempel en dressyrträning så genomlever jag en hel del besvär innan. Men när vi börjar, då slår mitt flow på. 

Jag behöver inte tänka, det kommer automatiskt det jag säger. Tiden försvinner, jag mår prima, tankar på mig själv och min skräck försvinner, uppgiften bjuder på utmaningar men jag vet att jag klarar dem...

Det är ett av de tillfällen i mitt usla liv jag mår bra, när jag får instruera. Samma känsla infinner sig rätt ofta när jag skriver eller målar. 

Ja vad vill jag ha sagt med det här då? Jo att man måste ägna sig i större utsträckning åt sådant som ger den här känslan. Man måste sluta göra saker för andras skull enbart och för att rätta in sig i format man inte är gjord för. 

Jag fixar det kanske men jag mår apa när jag gör det. Så varför ska jag göra det? Inordna mig i ekorrhjulet? 

Min psykolog sa att jag skulle bygga tillvaron utifrån mig själv och inte tvärtom. Det är lättare sagt än gjort men jag försöker ändå om det så ska ta hela den här tiden på jorden. 

Det är värt det. 

Rafflande

Min hjärna kan inte hålla isär saker. 

Om jag har två eller fler saker att göra under en vecka så tappar jag greppet om tid och rum och tillvaron blir ett sammelsurium av stress och ångest. 

Förra veckan hade jag två prov, en träning i ridhuset, höleverans, skjutsa Fleka lu till seminstationen och några läxor. 

Jag blev helt VÄCK. Jag fick skriva med svart tusch på ett papper med stora mellanrum vad som skulle gå av stapeln vilken dag. 

Den här veckan är inte bättre. 

Här har jag ro

Och så har jag fått en tid hos en ny (ännu en) psykolog. Det gick snabbt ändå med dagens mått mätt. Jag menar min förra psykolog gick i pension i november förra året och nu i maj i år har jag en ny. Man får vara glad för att man får vara tacksam. 

Skräcken är förstås total att det ska vara en person i klass med den där som tyckte att jag hade ett starkt undvikande beteende. Och att jag kunde ju jobba som brevbärare eller på en kyrkogård. Den människan hade missat poängen. Och mig. 

Ja det är sånt där man har i bakfickan när man undrar om det är nån idé över huvud taget att gå till dylika skrynklare eller om jag bara ska ägna mig åt healing och försöka få frid i mitt inre. 

Det jag eftersträvar är förståelse. Också från mig själv. Varför jag känner och mår som jag gör och varför det aldrig släpper. 

Jag är rädd för världen, vardagen, livet. 

Mornarna skrämmer mig från vettet. 

På kvällarna kan jag utkämpa världskrig känns det som. 

Den här veckan med alla dessa moment och så kroppsansträngning med höavlastning... det tog ut sin rätt igår. Dra åt helvete vilken sluthet. Jag sluddrade, orkade inte sitta ens. 

Pluto tog den här bilden igår när jag låg på bron här fast det egentligen var vansinnigt obekvämt. Jag tog mig ändå inte upp. Jag blev kvar där innan jag släpade in mig i soffan. 

Om man ändå bara finge vila. 

På riktigt. 

Äntligen

Det hade gått alldeles för lång tid. Många år. År av kraftansträngning och överlevnad. Bara att stå upp. Att andas. Varje stund hade sin egen kamp mellan att bara falla ihop eller att ändå stå ut och orka. Det var hårfint. Älvor dansande på en knivsegg. Demoner som hängde i linor tunna som hårstrån över flammande eld.  Eller mörka hål. Tunga skyar som med ett bidande sensommaråskväders tryck kom rullande in utan förvarning. En tillvaro som pendlade mellan liv och död, mellan förtvivlan och ett någorlunda lugn, undantagstillstånd och tillfällig... glädje. Eller nåt som liknade glädje. 

Hon skrämdes. Hon visste att hon skrämdes. Hon gjorde sitt bästa för att inte skrämmas. Sig själv men framför allt andra. Hon ville inte skrämma de som stod henne nära. Plötsligt, efter så många år, så stod någon så nära som det någonsin gick att komma. Men inte ända fram. Det gick inte att komma ända fram för där framme var det för otäckt. Det skulle skrämma. Så hon hade byggt ett skal av sig själv en bit utanför sig själv som folk trodde var ända fram. Men det var det inte. Det var en mur mellan verkligheten och den bottenlösa förtvivlan som fanns där innanför.  

Det fanns en återkommande dröm. En dröm om en vägg i kalla lagerlokaler där det sträcktes ut händer och armar. De ville gripa tag, de vill dra in. Det fanns drömmar om långa underjordiska gångar med stora trädörrar, och när de öppnades så var där ännu en dörr som ledde ut, upp till verkligheten. Det fanns drömmar där någon kom och öppnade just en sådan dörr, en varelse som varken var man eller kvinna men som utstrålade ondska och makt. Varelsen hade en nyckelknippa i sin hand och frågade om hon skule komma in. Hon tvekade och varelsen började räkna ned från tio, nio... Hon stod kvar, gick aldrig genom dörren men kikade osäkert in. Där innanför ledde en trappa nedåt och nedåt och nedåt...

En gång när hon i drömmen kom fram till väggen grep hon tag i de händer som stack ut. Hon blev iskall och ångrade sig genast men det gick inte att släppa taget. Hon drogs in genom väggen och gick genom tillvaron som en ickemänniska. Halvt osynlig. 

Det var som att en del av henne alltid tillhörde en annan värld som ingen skulle kunna förstå så därför höll hon tyst om den. Men den bubblade som otröstlig sorg inom henne. Den där väggen... den med armarna i de kalla lagerlokalerna... den var som väggen hon hade byggt runt sig själv. Hon kunde känna väggen ibland när sorgen övermannade henne och gråten kom. En svindlande känsla av hur mycket smärta som egentligen fanns där. Hur djupt hålet egentligen var. Men mitt i gråten kom alltid ett abrupt stopp. Som om väggen inte tänkte tillåta mer än en viss grad av gråt och sorg. Ett försvar. "Fall inte, för då kommer du inte att kunna resa dig igen. "

Det var en sådan där dag när något låg i luften. När allting vacklade och ingen visste egentligen vad som skulle hända. Det var en sådan dag när hon kände sig ensam hur många som än fanns runt omkring henne. En dag då hon drog sig undan, som hon egentligen gjort ett bra tag nu. När hon inte orkade bry sig om hennes frånvaro förvånade, sårade eller skrämde. Det gick inte mer... det var slut med allt. Inuti fanns bara en stor klump av hopplöshet och meningslöshet. Vad var det egentligen för idé med nånting? Vad är roligt? Meningsfullt? Ingenting...

Och så föll hon. 

Föll nedåt och nedåt tills inget längre fanns att gripa tag i. Alldeles innan såg hon små vitsippor spira i den färglösa marken. Gröna kläden med vita spetsar. Solar av Tussilago med lätt böjda nackar lyste upp bruna och grå marker. Men de väckte bara ett sting av obönhörlig smärta i hennes bröst. Hon föll och föll och försökte inte ens stoppa fallet. Det gick ändå inte med hennes värkande armar. Det blev mörkt och tungt över hennes kropp. Tungt som det varit så länge. Mörkt som det mer och mer börjat bli. 

"Så faller jag äntligen...
fritt bland världarna. 
Mitt sinne är avlöst
kraven är borta
kroppen som varit en härd av smärta
är helad av änglars händer
Faller
stilla som ett löv i vinden
ett dun som bärs av sin egen lätthet
frid och ro, ljus och värme
här finns ingenting som kan skada
ingenting längre
kan krama mitt hjärta med kloförsedda fingrar
mitt hjärta pulserar som vågorna mot stranden
stilla och lugnt som vaggande vass i vattenbrynet
Faller
äntligen mot mjuka händer
sköna vidder och blomstrande ängar
äntligen."