"Dessert period"

Ökenperiod. När man bara "överlever livet" och inte lever det. 

Det är Sylvia Brown som ligger bakom uttrycket. Det stämmer bra. 

Ibland orkar man bara knappt och hjälpligt att överleva livet. Göra det man måste för att man måste fast man inte orkar. 

Man vill inte vara med på några som helst evenemang utöver livsnödvändigheterna. Mat, tvätta nåt, sköta nån och så sova. Allt utöver det- pffffff......

Man kanske har ambitioner, vill göra saker, men förmågan - och medlen - saknas. 

Och orken. 

Ibland, ofta, också viljan. 

Man gör tafatta försök, kanske riktigt ordentliga försök men de är och förblir just... försök. 

Det är här nånstans som det berömda dåliga samvetet brukar jaga livet ur en. Stressa sönder tankar och kropp när man tänker att man ändå i sin håglöshet kan passa på att vila. 

Men nej, det går inte, för man tycker att man skulle väl ändå göra nåt VETTIGT. Vara glad och tacksam över det man har. Och det man inte har, till exempel en obotlig sjukdom. 

Jag tror att jag har en obotlig sjukdom. 

Jag undrar om den kommer att sitta i "livet ut". Livet ni vet. 

En sjukdom som gör att man på morgonen är så rädd så man inte kan tänka klart, att man får kämpa med känslor och tankar under förmiddagen, piska sig själv genom dagen medan man längtar tills det ska bli kväll så man äntligen får gå och lägga sig, sen vakna ensam i natten med de mest bisarra drömmar i bakvattnet, ångest under skinnet och bara hoppas att tröttheten ska mota dem båda, så man kanske får sova några timmar och sen vakna med samma skräck igen. 

"Liivet aer daejliigt!" sade en glad dansk i ett av sina försäljningsstånd en gång. Jag tänker på dig Köpenhamnsmorsan och tar på mig cynismens höga hatt, ironins stövlar och det största clownfejset som slår Manne den jäveln med hästlängder. 

"Happy Halloween ladies!", eller hur det nu var. 

Healing

Jag var på healing häromdagen och för några veckor sen. 

Jag sade ingenting före. Inte ett ljud om nånting, bara gick dit och lade mig på britsen. 

Jag lämnade mobilen i bilen, hade ingenting på mig och försökte hålla sinnet öppet och tankarna fria. 
Försökte att riva försvaret, släppa in och ta emot. Försökte lita på och våga. Försökte slappna av. 

Hon fick till sig runt mitt huvud, stress och otrolig trötthet. Hon kände en stor rädsla inuti. 

Smärta i nacken, smärta i ryggen, främst på höger sida. Nacken var det värsta hon känt. Magen drogs hon till. Den krånglade, gjorde ont. 

Jag låg där och pendlade mellan att känna halvpanik och sedan uppleva rus, hetta, stickningar, dragningar och allt möjligt i kroppen. 

Tankarna svävade iväg och jag började tänka på vad härligt det skulle vara att ha ekonomisk möjlighet att bygga här, renovera, bryta taket... kanske ta hit snickare. Eller göra det själv som vi brukar. Om man hade råd. 

Hon höll sina händer över min nacke och jag kände värmen strömma. Det gjorde ont, jag mådde illa. 

Efteråt var hon alldeles slut. "Det här behövdes" sa hon och satte sig. Hon sa att tröttheten och stressen var bland det värsta hon känt. 

Hon skrattade och sade att hon hade sett snickare, byggnationer, renovering. "Byggställningarna är uppe!" sa hon och skrattade. 

Hon sa också att hon sett en bild av mig, klättrande klättrande uppför en bergssida. Jag hade bra tag, segade mig upp, väggen tog aldrig slut, det var så jobbigt, men jag klättrade och klättrade... ibland tittade jag ned och blev skrämd så jag fortsatte upp. 

Men jag kom aldrig upp på toppen. 

Ja den som vet nåt om mig, mitt liv och min vardag kan ju skratta lika som jag gjorde när hon sade det. 

Hon sade mycket som stämde till hundra procent. 

Healingen har hjälpt mig mer än all terapi jag hittills gått igenom i mitt liv. Men man måste vara öppen fr det och det är en process. 

Det kommer upp lite i taget och det tar tid att läka. 

Himlen häromdagen

Första gången jag fick healing var på Terry Evans kursgård för två år sen. Den healern sa att kommunikation är det viktigaste för mig. 

Gissa vad den här healern sa?

Gissa vad jag tycker är den röda tråden i mitt liv?

Världsproblem

Jag blev snuvad på lavendeln. Jag som är tarv på lavendelolja nöjer mig inte med vad som helst. Nej, det ska vara den riktiga doften. Jag brukar köpa en som heter "extra fine". 

Nej då går jag in på affärfan och de kollrar bort mig. En flaska är för 10 ml en är för 5 ml. De är inte ekologiska och av en annan sort., Det finns ingen doftprovsflaska till dem. Sen finns det en som jag vill ha men det är en doftprovsflaska. Och de kostar alla lika mycket!? 

Jag är alltså tvungen att köpa en av de flaskor av en sort jag inte vet hur de luktar. Jag kommer hem och sniffar på den och den är fel. Luktar fel. Snuvad. 

The kaffe - incident

Ica kör reklam om två paket kaffe för 40 spänn. Jag går till Ica och frågar för säkerhets skull. Nej de vet ingenting om nåt erbjudande på kaffe och jag får tidernas utläggning om att det skillnad på Maxi och på supermarket i reklambladen. 

Jo, men det här såg jag på Ica's reklam på tv. Nä, de visste ingenting. Snuvad på kaffet. 

Jag köpte fläskfilét. Två dagar före utgångsdatum. Jag kastade den direkt i frysen och tog upp den efter två dagar. Fick tina i kylen. Tron't på fan den luktade surt. Nu har jag kastat ut den i skivor till de rävar som brukar stryka där. Snuvad på fläsket.

BAH!

Det är med valborgsbrasor...

...som med att bränna gräs. Ju fler inblandade - desto färre som tar ansvar. 

Ponera en gräsbränning. Inte gräsbrand för det är då det har börjat gå åt helvete, utan en gräsbränning. Kanske är det ett gäng grannar som tycker att "nu jävlar bränner vi bort det här torra helvetet i diket och på plätten mellan husen!". 
Är det två grannar så kan man nog gissa att de håller elden i styr med krattor. Eller EN håller elden i styr med sin kratta, den andra lutar sig mot sin kratta och låter mest käften glappa. 

Är det tre - fyra personer som slår eld på gräset, fel, EN slår eld på gräset - de andra tittar på som att "you're on your own now", då är det större chans att det slutar med brandkåren. Jag menar, det behövdes bara att det var jag, Fredrik och Anders som skulle elda lite gräs för att det skulle sprida sig som FAN och Anders stack in som en blixt och lämnade oss i sticket. Ju fler vid branden - desto färre räddar upp situationen. 

I alla fall så är det samma med majkasar, Valborgseldar eller vad di kallar't. En man som eldar - en man ansvarar för vind, gnistor, storlek på elden, intill-liggande eldfarligheter osv. 
Om en halv kommun samlar till en majbrasa som ligger bredvid boningshus, gräsängar, en dunge, nån lada osv - då tar INGEN tar ansvar. Man fjuttar på och driver sen runt medan elden härjar jävulen på egen hand. 

En gång såg jag hur det tog eld i gräset bredvid en enorm majbrasa. Det råkade vara fruktansvärt torr vass och ängsgräs i kanten av en sjö. Elden tog fart och gräs/vassbranden var ett faktum professional. 150 pers låtsades som att nån annan hade koll på elden. Till slut började två personer slå på elden utan framgång. En stund senare var det bra många som förtvivlat försökte få stopp på lågorna innan de nådde husen. 

Det är den där tendensen man ofta ser bland män som ska göra saker tillsammans att en gör och de andra tittar på. Går det fel, ja då kan de andra skrocka roat och komma med skitaktiga kommentarer, den ena kvickare än den andra. 

Den som jobbar svarar oftast inte eller också säger de bara sånt som "Gör det här själv då" eller "Håll käften!". 

Jag kom att tänka på det här idag när jag såg en rishög/kase alldeles bredvid en torr gräsåker och en skogsdunge. De som tänder på den jäveln kan hålla sig för skratt när det är så dags. 

Hoppas de blir många så ingen kan hållas ansvarig. Eller... 

Sjukhusmat som smakar syra

Fattiglusen skulle köpa en portion lunch i caféterian. Bästa alternativet på menyn var potatis, köttbullar, brunsås och lingon för 72 spänn. Varför 72? Vem springer med kronor? Jag uppenbarligen. 

Jag hade med en guldtia och två femkronor precis 75 spänn. (Och några kronor). Det fanns ingen plats så jag tog det i en låda och gömde mig i de lägsta av de lägsta av dungeons i hospitalet. 

Är det här brunsås så är jag Hades i Grekiska mytologin. Jag skulle gissat på svavelsyra, lut, piss, utspädd lera med syra i, eller bara syra. Köttbullarna smakade gammal gnu från Långtbortista'n och potatisen smakade som syrliga ättiksinlagda syrabomber inlagda i syra som man hällt syra på. Lingonen... ja för det var ju inte sylt för Gud förbjude socker och gamman, de var SYRLIGA tro det eller ej. Ungefär som lingon. Syrliga jävla lingon. 

Jag valde den mysiga delen för min lunch. Nej det fanns inga sittplatser. Hela golvet var ju där. Och belysningen släcktes hela tiden. Dimrades ned tills det blev nästan mörkt och så gick det på igen. Som i nån gammal skräckfilm. Ja, som i den där filmen där en fattiglus köper syrade köttbullar och smyger ner i källarvåningen på sjukhuset och sätter sig vid en stängd gammal avdelning för att... äh!

Allvar - finns det nåt mer läskas än en stängd mörk sjukhusavdelning under marknivå? Ja det är klart det finns. En idiot med yxa utanför din dörr på natten, men så här till vardags?

Fatta, vem som helst kan gå in på sjukhuset under dagen, smyga sig ner i the stages below och så trycka in sig på en sån här stängd korridor bakom di däringa dörrarna och sitta där och trycka till klockan slår skräck. Tolv menar jag. 

 Läskas. 

Det är mer med sjukhus jag kan ondgöra mig över. Folk till exempel. Jag snor åt mig fjärren, till och med gömmer den under en kudde bredvid mig, sätter mig närmast TV:n och drar en stol till mig som jag lägger fötterna på (ryggen ni vet) och så ser jag Go'morgon Sverige, stjäl kaffe och macka från frukosten som patienterna ska ha och så ser jag på nyheterna. 

Skapar mig ett rum, bygger barriärer (broar är för suckers) och fredar min omgivning så gott det går. 

Vad händer? Jo FOLK händer. Två kärringar kommer och sätter sig vid TV:n, bredvid mig för att som jag antar - de vill se morgon-tv. NÄHÄÄÄ för det var feeeel tjock-ärthjärna, för de skulle prata med VARANDRA. 

Varför i helvete sätter man sig vid det enda TV-hörn som finns, vid den enda folkskygga döskalle (jag) för att ha världens konversation med varandra?! Fikarummet var tre kilometer. De har kunnat satt sig både utom syn- och hörhåll från mig och TV:n. Men nej, de väljer MITT hörn. Mitt under långa sportnytt. Nej fy fan. 

Om jag hade varit elak så har jag kunnat höja ljudet så TV-fan hade hoppat loss från väggen men jag lät dem hållas. Man får ju vara storsint när man nästlar sig in på sjukhusen. Jag stal ju ändå från deras frukostbuffé. Men osten var slut. 

Kass. 

Gubben i stugan

För er som läst min blogg rätt frekvent har kanske sett att jag ofta refererar till "Gubben i stugan" vad gäller inredning, socialisering och annat. 
Nu när ÄNTLIGEN SVT öppnat sitt arkiv så kom jag åt honom. Gubben alltså. 

Gubben i stugan

Nu kan man se en massa lull lull som Varan - TV, Solstollarna, Röda rummet, Gäst hos Hagge, Kråkguldet.... fan jag kommer inte att ha tid med nånting. 

Men vad jag VILL se är "Läckan". Kom ni ihåg den miniserien med Stig Ossian Ericson, Marika Lagerkranz, Anders Ahlbom och co. Skitbra. Och så Lars Hanson som "Tjoffa". När jag härmade honom när Ståle var liten så fick han sig ett gott skratt. 

Ståle alltså, inte Tjoffa. "Han gick in i porten. Aaa.. Råttan alltså. Ha... han gick in i porten!"

Urbota reklam och spel

Det är oundvikligt att snubbla över reklam. Jag stänger alltid av ljudet, annars skulle jag bryta sönder fjärren, men blotta åsynen av eländet räcker fint för att göra en galen. 

Det står en tjej i ett vattenfall, säkert vaaarmt och skööönt vattenfall, och hon ålar sig mot vattnet och bergsväggen som vore det... ja nåt man ålar sig emot. Hon stirrar in i kameran medan det där vattnet som säkert är kallare än jävulen i verkligheten och skulle få henne att hisna av kyla, väller ner över ansiktet och kroppen och hon gnider sig mot den där bergväggen och blänger med halvslutna ögon. 

Vad var det reklam för? Jo: PARFYM! Något otippat. Skulle kunnat vara brandsläckare eller antidepressiv medicin. Fy fan vad löjligt. 

Och jag är UTLED på att se alla dessa jävla folk äta saker. Man filmar käften så nära så man ser både slem och tänder. Man ser fan enzymerna. Och ljudet... Den där reklamen med ett spett till fruntimmer som äter glass i soffan och blundar som om det vore en sån njutning så de knappast kan kontrollera sig. Höjden av fjant. 

"Storleken har betydelse" eller vaddå?! Varför är det ett fruntimmer som äter glass för? Varför inte en gubbe på 67 som har börjat tänka på vikten?

Jag var i en period i livet förut när jag lätt kunde äta 6 - 7 glassar på raken. Men jag såg inte ut så där kan jag lova. Jag åt två glassar i köket medan jag tog fram tre till ur frysen. Ståendes med allting på svaj. 

Som det TV-spelsfreak jag  är har jag nu varvat senaste Gods of War ascension två gånger. Alltså jag är inte en hö hö:ande fjortonårig grabb med hormonerna flödandes. Jag är ett fruntimmer på 36 år i fulbyxor med håret på ända och mina hormoner gör mig snarare konstant förbannad än någonting annat. 

Jag har suttit och spelat och Pluto har tittat på medan han surfat loss på nätet. Hela spelhelvetet, hur snyggt det än är, är PROPPAT av nakna bröst och sexanpelningar. Huvudpersonen Kratos kommer in i nåt rum och det är en filmsekvens man inte kan trycka bort. Det är ett gäng halv- och helnakna käringar där som ålar sig både mot varandra och mot honom. Urbota. 

Sånt där gör mig så arg så jag skulle kunna springa till de som konstruerat spelet och fråga om de tror att det bara är fruntimmerssjuka grabbar som ska spela spelet. Har de helt räknat bort resten av befolkningen som potentiella spelare? Har de förutsatt att alla grabbar vill se sån där skit? Plutos svordomar när sånt där kommer upp är rätt skapliga. 

Reklam där folk borstar tänderna är också vidriga. Eller nagelsvamp. Eller där de äter över huvud taget. 

Vem vill höra krask och smask och se in i käften på folk? 

BAAAHHH!

När arslet sover...

... och huvudet är klarvaket. Det enda som sov så var det högerbenet och assele när klockan var 02.30. Fy fan vilken helvetesnatt. 

Jag håller på att bli fullständigt galen på det här. Är det nu man ska söka vård kanske? Jag tycker liksom att det inte är nån idé, det blir ju ingenting ändå. Jag har efterfrågat en magnetröntgen flera gånger och fått svaret att de inte gör sådant om det inte är läge för operation. 

Jaha, hur vet man det då om man inte gör en magnetröntgen. Jag har ju för fan haft ryggskott sedan tonåren. Brukar man ha det? Äh...

Gandalf Hammar sa Pluto och skrattade som fan. Ja man får tacka. 

I en annan del av Jävulen med kaffekopp och en plastkratta till stav/krycka. Nu bär det utför. 

Jag sökte ju förra året när jag hade en sån här vända. Då sa läkaren på VC att "om det blir värre så får du söka akut". Ja det var ju liksom "värre" när jag sökte på VC. Jag sa att inte tusan åker jag väl till akuten med en ond rygg. Om man inte kan sitta, inte utsätter man sig för en heldag på akuten och så får man gå hem med skägget i brevlådan. 

Nej jag blir rädd när jag får så här ont. Tillvaron sätts i gungning. Om man knappt kan röra sig, hur ska man fixa sin vardag? Och djur och allt. Nej, jag blir rädd. Och jag behöver inte bli räddare. Det sista jag behöver är ännu ett orosmoment. 

Nätterna är ett helvete, och mornarna är en kamp, dagarna är fyllda med oro och smärta... tur man kan skratta åt skiten. Ibland. 

Fyffan asså

Här spritter man upp i ottan som en nykläckt höna och kastar på hurran medan man klär sig med lillfingret. Pigg som en räka, utsövd, lugn som en bunke, frisk och stark 36 år gammalt fruntimmer i sina bästa år. 

Ut på en joggingrunda, tog bara fem kilometer idag, äta en härlig frukost bestående av proteiner och proteiner och sen laga i ordning en härlig helgmiddag professional med ett halvt glas rött till. 

Nej... knappast. Efter en natt av osömn och myrkrypningar på grund av den här ryggJÄVELN så fick jag till slut ge upp av ren utmattning. Kliva upp var synd att säga, vältra sig ur sängen snarare tills man når golvet och få benen så pass stadiga att de bär mig. 

Avlösningen har anlänt varvid jag slapp gå ut i stallet direkt jag vaknat. Istället fick jag hålla i mig i köksbordet av nervåga och jävelskap. Pinka utan att bryta av sig ryggen och försöka äta en tunnbrödmacka och dricka kaffe utan att må alltför illa. 

Fötterna har somnat, benen är som onda rör med myror och barr i, armarna pirrar och sticker, allt gör ont. Jag kan inte fatta att man kan ha så här ont i kroppen utan att ligga under en kollapsad hangar med spikdräkt. Dra åt helvete vad ont det gör precis överallt. 

Ja det är ju tur man är snygg. 

För att göra mitt knästående vid stallet lättare beslutade sig Prick för att lägga sig på mig. 

På knä stående, till marken slående, ful som trollet Stygg

På axeln en katt, skallen slut och matt, den glödande tråden en rygg

Ursäkta mig alltså, men jag tänker beklaga mig. Och alla ni som fixar det här med att gå upp i ottan och ut och springa - jag menar inget skit åt er. Det fanns en tid då jag flög upp i femtiden och sprang en runda för att sedan kasta mig in på Statoil och dricka färskmalet kaffe och äta kalkonkött och keso innan jag fläktade vidare till badhuset. 

Men nu... jag tar mig knappt mellan stoljäveln och spisen, soffan och toa. Maten idag blir pulvermos och falukorv i ugn, sysselsättningen: Gods of War - andra rundan. Ingen alkohol finns i huset heller så vin kan man glömma. Grogg också. Förbannat. 

När man har råd att gå till Bolaget så är det väpnat rån i butiken mitt emot. Jävla tur jag inte hade råd att gå till Bolaget. 

Hjälper det inte så gör det väl åt, som det heter. 

Jag läste om bindvävsmassage. "Hur får man det" löd frågan. Svaret blev att  i TYSKLAND fanns det på varje sjukhus. 

Ja vad bra då. 

Ja ja, det blir bra bara det får värka hål. 

Skitsamhälle!

Se på TV - och man kan inte sova. 

Det dummaste man kan göra innan läggdags är väl att se en debatt mellan arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och Ylva Johansson om regeringens misslyckande i att låta Arbetsförmedlingen köpa tjänster från privata företag. 

"De har uppenbarligen inte klarat uppgiften."

Ylva Johansson påpekade mycket riktigt att det här är inte bara ett misslyckande utan det ingår i hela den modarata ideologin - att privatisera, lägga ut tjänster och köpa tjänster på privata aktörer och "skapa en marknad." 

Det går inte. Det är bara att se på resultaten nu efter de år som regeringen skojat omkring med skattepengar i dessa urbota privata bolag. Äldreomsorg, skola. Vissa saker måste få kosta. Vissa saker kan man inte räkna med att dra vinster på 

Som ett led i att komma tillrätta med den här härvan skulle de tillsätta en "fuskutredning". Jag fick kvällens stora gapskratt. Fuskutredning. Det låter som nåt hämtat ur "Galenskaparna". Vad kostar inte alla dessa utredningar och konsulter?

Vittnesmål efter vittnesmål berättar om hur Arbetsförmedling, A-kassa osv sätter krokben till varenda försök till att få en utbildning eller gå en kurs. Jag har nu flera bekanta som har kommit in på yrkesutbildningar - som Arbetsförmedlingen betalade förr - men som nu är en omöjlighet att gå om man inte fixar sin försörjning själv. 

Det sunda förnuftet är utfluget och ersatt av rena rama paragrafrytteriet och pseudoverksamheterna. 

Kristersson som aldrig förnekar sig tyckte att det var varje människas ansvar att hålla sig i god form så man orkade jobba till man blev 67 år. 

Jag tycker att det är Kristerssons ansvar att hålla käften. Till slut har han retat upp till och med sina egna kläder och de kommer att lämna honom när han sitter i nån TV-studio. 

Jag betackar mig för den synen. 

På förekommen anledning

Vad händer när man plötsligt efter kanske halva sitt liv inte längre orkar det man har orkat? Man har levt och gjort saker fram till förra året, förra veckan eller igår och så kommer plötsligt eller smygande; kraftlösheten, gråten, ångesten...

"Jag orkar inte". 

Det man gjorde med ena handen förut kan man inte ens göra med båda längre. Inte ens med en inhyrd assistansfirma. Inte ens med hjälp. 

Och jo, man kanske gör det - för man måste - men man mår så apdåligt när man gör det så det suger ur all kraft man till äventyrs hade innan. 

Till exempel ringa telefonsamtal till olika instanser. 

Eller för all del - handla. 

Tvätta en maskin och dessutom orka hänga den sen. Och MINNAS att den ligger i maskinen och ska hängas.

Laga mat. 

Tvätta håret eller värre - duscha. 

Hur identifierar man sig som den här nya kraftlösa personen som inte orkar sätta sig i bilfan och uträtta ärenden? "Det här är inte jag". 

På finare språk kallas det för inkongruens när idelasjälvet och det verkliga självet kommer långt ifrån varandra. Det skapar en väldig ångest. Många terapimetoder riktar in sig på just det här, att föra idealsjälvet och jaget närmare varandra. För att minska ångesten. 

Freja skrev nåt viktigt. "De som blir sjukskrivna är de med sjukdomsinsikt." Man inser att man kan inte fortsätta springa med huvudet före in i väggen för då kommer man till slut inte ens kunna resa sig. 

 Bullmamman  skrev om hur att handla blev veckans huvuduppgift, sociala träning, minnesträning osv. Hur det man gjort i förbifarten hem från dagis förr blev veckans stora grej. 

Asta lämnade ut sig och skrev om hur hennes försök att gå tillbaka till jobbet slutade i tårar och en hård insikt om att orken inte fanns. Visa sig "svag" inför alla. 

Det är så svårt att acceptera att man inte orkar. Man kan inte tro på det fullt ut. Jag känner i alla fall så. Jag känner att jag inte orkar men jag tillåter mig inte att inte orka ändå. Därför blir det aldrig någon vila. Jag tillåter mig inte att ge fan i saker för att vila. 

Standarden, om det funnits någon, har sjunkit betydligt. Diskbänken, köket och hemmet i övrigt ser ut som jävulen haft fyllefest. 

Jag själv har slutat med allt pryttel och fix utseendewise. Jeans och snyggtröja tillhör forna dagar. Nu är det landstingsbyxor, kofta och storstövlar som gäller. Jag orkar inte borsta håret, orkar inte sminka mig för det måste man ju tvätta av sen och det orkar jag inte. Jag orkar inte fixa i ordning nån slags frisyr utan håret får stå/hänga bäst fan det vill bara det inte är i ögonen på mig. 

Det brukar sluta med en mössa. 

Men hur omvärderar man sig själv. Den man "är"?

Hur identifierar man sig som "den där utbrända". 

Man vill ju inte vara utbränd. Man vill ju vara den man lärt sig känna som. Det jag man skapat och identifierat sig med i hela sitt liv. Kanske ett överlevnadsjag, som i mitt fall. 

Samma problematik stöter man på när man som kvinna plötsligt befinner sig vara "den där misshandlade kvinnan" i ett förhållande där det förekommer våld. Jag accepterade inte mig själv som en misshandlad kvinna förrän åratal efter att jag stuckit från den som misshandlade mig. 

Jag har inga bra svar på det här. Jag tror bara det gäller att vara snäll mot sig själv på riktigt.

Att lyssna till sina behov på riktigt

Säga ifrån sig saker som tar kraft och energi, ta sig tid med sådant som helar, lugnar och läker. Lättare sagt än gjort men det tar tid att erkänna och komma till insikt. 

Det finns ingen bottenlös botten även om det känns så. Man kommer alltid, förr eller senare till den punkt som gör att man vänder riktning. 

Även om det tar tid. 

Håll dig för skratt!

Ja det kan man ju verkligen göra nu alltså. Vaknade i natt av tidernas hemsökelser. Och så gick jag upp, pissnödig så klart, och upptäckte att benen inte bar mig. Ryggen har ju uslats under en längre tid men efter grep-incidenten igår så fick jag skyffla hösilage med en högaffel vilket inte alls är bra för ryggen. 

Förresten, det är inte bättre med en grep. 

Så i morse var det värre ändå. Benen är som gelé. Smärtan skär som jävulen från ryggen och ut åt alla håll. Intressant att ta sig ur sängen och nedför trappan. 

Ännu mer intressant att gå till stallet och se till att det bärs ut vattenhinkar till baljan. 

Aj!

Jag är hundra år. I kropp och själ. Kanske flera hundra. Det känns som jag redan vet vad som ska hända och att jag inte orkar vänta på att det ska hända en gång till. 

Som att jag sätter mig framför en lång film (jo med mellanslag) som jag sett förut och bara väntar på att den ska ta slut så jag får lägga mig raklång och stirra upp i trädtopparna nån jävla gång. 

Små ögonblick av ro kan infinna sig ibland. Små ögonblick av tillfredställelese och glädje. Som när jag har en ridlektion till exempel. Eller skriver nånting som berör mitt inre. Eller när jag lyssnar på musik och läser nåt bra. Larsson eller Dilbert. 

Sen är det tomt igen. 

Jag högläste för Pluto om symptomen från posttraumatisk stress och han skrattade rätt ut. Jag med. 
"Överkänslig för sådant som påminner om den/de traumatiska händelsen/händelserna"
"Likgiltig inför sin egen framtid och omvärlden"
"Överspänd och lever i ständig stress"
"Svårt att sova"
"Vredesutbrott"
"Lättskrämd och misstänksam och har svårt att koncentrera sig"

Joråsåattehhh...

Nej det här är inte roligt. Sju myrstackar innanför skinnet och ont professional. Uff. 

Tråktantens kurser

Har du missat dem du också? Lugn. Här kommer tips från coachen. 

Paketinslagningskursen: AIK - tejp och tapetrullar i all ära men inget går upp mot en gammal säckväv och sjukhustejp. Jag har faktiskt slagit in paket med reklamblad och sen limmat ihop skiten med trälim. Jag försökte med ett torrt sånt där jävla Pritt-limstift som man åt på i mellanstadiet men det höll inge vidare. 
Det går att ta vad skit som helst egentligen som inte är genomskinligt, tex en bit tyg, och så drar man runt ett balsnöre. Och de ska alla veta att det finns nog ingenting som inte går att tillverka av balsnören. Det borde skrivas en bok om det. 

Sminkningskursen: Nja, jag tror inte att det är optimalt att hålla mascaraborsten still och dra själva skallen fram och tillbaka. Det är ungefär som att skruva upp en hårborste på väggen och sen springa upp och ned på en trappstege som ett skållat troll. Nej en mall och en roller torde göra jobbet. Om man inte vill använda beck och tjära (för lukten) så kan man ju ta vanlig väggfärg i svart. Ja eller blått om man nu vill ha det. Hur man än gör så kan man i alla fall inte se värre ut än somliga bloggbimbos med nåt Kyssigt namn. 

Beck

Inredningskursen: Allvar, inredning are for suckers och folk som har för lite att göra och måste leva upp till sina fejjan-statusar. Fatta att ha vällt ut vita byråar och metallskyltar som sina senaste inköp och sen kommer folk hem och det ser ut som "Gubben i stugan". Nej några enkla basregler och saken är biff. Eller korv om man tycker mer om korv. 

Skaffa ett antal katter. Gärna andra djur också som hårar som fan. Sen börjar du elda med ved. Då spelar det ingen som helst roll om du har lagt ned hundratusentals kronor på att få ditt hem att gå i vitt, blekvitt, äggskalsvitt och antikvitt och gråskalor som en bild direkt från "Gods och herrgårdar"- allting kommer ändå att se ut som en uppkräkt hårboll blandat med bark, stickor och möjligen med nåt skitigt tyg under i obestämbar färg.

Avslappningskursen: En rejäl pipa! 

Gör det du ska när du ska - kursen: Om man inte anställer Hitler som dagsamordnare så finns det ingen som gör det man ska när man ska. Utom att skita. Det måste man göra när man ska annars vränger det sig och man får gå odyngd hela da'jäveln. 

Om det inte sker en olycka förstås. 

Facebookspråket

Som nyhetstelegram poppar de upp, informationsrapporterna och statusraderna från oss alla. 

Nej jag dömer inte, jag skriver dem själv, jag bara konstaterar att det skrivna språket i sociala medier har ändrats från msn:ska "7tton ä U cp lr? LOL, wgd frstn, Cr U p tv lr??" 
Till: "Stockholm levererar" eller "Middagen avklarad - nu kaffe" - i/på slottet/dungeon/fängeslset Godmorgonsol - med bästa Kalle "hängpung" Eriksson. 

Alla är bästa, fina eller till och med bästaste och finaste. 

Det mesta är till för att klaras av, middagar, städa, handla, äta, leka, köra, titta osv. "Maten avklarad" Städningen avklarad" 
Och så hoppar man över onödiga konjunktioner och går direkt på saken: "nu kaffe" eller: "nu sängen", "nu sova". 

Jag kan skriva så jag också, i stil med; "dagen avklarad - nu sova" och så ligger jag och vrider mig som en kallsvettig orm fram till 01.33 innan jag ger upp och äter en nattmacka. 

Sen har vi alla dessa frågor som kastas ut i cyberrymden. Ja man får anta att de är frågor men de innehåller inget frågetecken och ofta börjar meningen också med liten bokstav som t ex: "en bra skräckfilm som man inte kan sova av"

Bara så där. Inga punkter eller någonting, bara ord på fejjan som man kan tolka hur man vill. Eller vad sägs om detta?; "känslan när man precis kliver ned i badet"

Ingen vidare information. Man får väl gissa att vederbörande upplevt något trevligt i samband med ett bad om det inte är en rapport om en isvaksplurrning.

Facebook är upplagt för missförstånd och bråk. Det är svårt att ange tonen i det man skriver om man inte har en uppsjö av smileys. Man skulle ha små noter egentligen för att kunna visa sången i sin internetröst men det förutsätter ju att folk i gemen kan läsa noter. 

Det kan de inte. 

I forum för allt möjligt så ballar folk lätt ur och tonen blir hård och tarvlig. Särskilt när folk skriver in ditt namn tillrättavisande i sitt inlägg i en tråd och du känner dig som dumstruten i klassrumshörnet som nyss fått bassning av fröken. 

Men fejjan är också ett medium som sprider uppskattning och uppmuntran. Aldrig annars skulle vi väl tala om att vi tyckte att folk var fina eller att deras barn/djur/tavlor/åstadkommanden var vackra eller på annat sätt fantastiska. 

Man tröstar, det delas ut hjärtan, det stöttas och man kan dela och hjälpa som man aldrig skulle kunna annars. 

Man skulle ju inte ens veta om vad som händer Gubevars. 

Så jag summerar det så här: "Livet avklarat, kyrkan levererar med bästaste prästen - med Kalle prästen Pastorsson - i/på kyrkan. Nu - himlen/helvetet." 

En skock får

Efter avslöjandena om de privata riskkapitalbolag som profiterat sig friskt på Arbetsförmedlingens och regeringens lek med skattepengar så kom ett följdreportage idag. 
Det var en man som var tvungen att gå en "jobbsökarkurs" där aktiviteten gick ut på att se en film och äta popcorn. 

En kvinna hade rest sig och sagt att; "Jag har lämnat mina barn på dagis för att söka jobb och så får jag se en jävla film!"

Underbart! Fram för civilkurage och att gemene man i större utsträckning ber så kallade auktoriteter och instanser att dra åt helvete. 

I alla fall när de i sin självpåtagna ledarposition behandlar folk som en skock får. Då ska de ha på skallen. 

"I blame YOU!"

Anders Lindqvist, styrelseordförande i "Miroi" som i sin tur ägs av ett danskt riskkapitalbolag; "ViaVenturePartners", som stod för den här filmvisningen försvarar sig med att det; "här och där kan bli lite fel när man slussar igenom (!) mellan 35- och 40 000 tusen personer om året. 

"Slussar igenom". Som en skock jävla får ska man slussa igenom folk, sätta dem i sysselsättning, profitera på deras arbetslöshet och skita i vad man gör med dem och vad som händer med dem. 

"Här se en film. Klipp ut de här korten och placera i en pärm Glöm inte pärmen. Här, skriv en lista. För dagbok. Sätt på dig en löjlig hatt, spela marimba och dansa ringlekar for all that I care!"

Se inslaget HÄR

Det här är inte människovärdigt. Man behandlar folk illa. Det kan konstateras gång efter annan. 

Det kanske kommer en man till en sån där jobbsökarkurs som kört travers i 35 år och vet hur man böjer järn med händerna.

Det kanske kommer en kvinna som varit chef för hundratals personer, som utvecklat datasystem och hanterat sina anställda med bravur. Hon skulle kunna leda en jobbsökarkurs i sömnen. 

Fatta deras förnedring när de får se en film och äta popcorn. 

Man ska inte finna sig i sånt här. 

Inte för fem öre. 

Snuvad på en mulen dag

Varje dag, svetslåga och krav, gå ut gå ut, inte kan du dväljas inomsides när det är så fint ute. 

Och så går man ut - och fryser ihjäl. 

Som svensk har man inpräntat att man får inte vara inne när solen lyser. Man ska passa på att vara ute". Det problemet slipper man t ex i Brazilien. Siesta professonal när det lyser som värst. Här ska man välla sig i en solstol eller fika mitt i gasset. 

Nej en mulen dag hade inte varit för mycket begärt idag. Som tröst till en vilsen själ. Jag vill bara grina. Gömma mig för världen. Slippa allt. 

Jag får hitta mina rum. 

Just i den här stunden, just där jag sitter nu, just det jag gör nu, just med de saker och dofter som jag omger mig med... i det kan jag stå ut. I det kan jag finna lite ro. 

Men när man är så ledsen så man kan lägga sig ned och gråta... hur ska man orka med dagen då? Hur ska man orka med allting?

Man får bara hålla i sig så gott man kan till det lättar. 

Kanske

Jag ser världen som genom ett dammigt gryningsrum

där en blek vårsol just stigit upp och belyser dimmiga rum och smutsiga fönsterrutor

Mitt hjärta är tungt och mitt sinne är jagat

bakom mina tankar och ord ringer klockorna in till den yttersta timman

bakom mina tankar och ord viskar lockande och skrämmande ord

Så tyst och knappt ens uttalat

som en viskning snabbt förbi i nordanvinden

Flyktigt förbi och så kall som sommarkvällens stråk i sänkorna

Ljuvt lockande som sångsvanarnas sång i horisonten medan doften av varm jord

stiger av kvällens sista solstrålars värme

Jag blundar

Inom mig bränner den sorg som man inte får känna

Bakom ögonlocken trängs de tårar som är gråtna så många gånger

Härda ut

Håll i den här dagen för kanske nästa

blir just så uthärdlig att du orkar se dess slut

och får vila. 

Kanske du inte behöver gå igenom livet och utkämpa krig

mot dig själv och andra

Kanske nästa dag blir just så lugn

att du orkar en till. 

Men när han landar där på dina axlar

tung och svart

Gräver sina klor djupt i din själ och viskar i ditt öra

Fördunklar din syn och släcker dina tankar, skuggar varje steg du tar, skrattar hånfullt åt dina tafatta försök

"Ge upp" väser han "ge upp"

"Så tungt och mörkt kommer ditt liv förbli, så kommer din ångest att jaga dig till döds när du försöker undkomma den, så kommer din oro att göra dig skräckslagen när du vaknar om natten och så kommer dina drömmar att hemsöka dig när du försöker vila och sova"

Men kanske nästa dag

lämnar han dina såriga axlar för en stund så du kan resa dig upp

Kanske.