Vilse - del två

Ove backade undan från de andra som stod vid fönstret och försökte se ned mot kuren. "Det kanske är någon som kommit för att leta efter oss?" sa han hoppfullt. "Jag menar... de väntade ju oss till värdshuset ikväll va?"

De andra hann inte med. Innan de ens hunnit tänka över vad han sa så sprang Ove ut genom dörren och ned mot kuren. "Jag måste tala om att vi är här."
Johan ropade efter honom men orden försvann i tomma intet. Ove syntes inte längre. "Han kanske har rätt" sa Anna. "Vem skulle det annars vara?"

Det gick en stund. De pratade lite fram och tillbaka om de skulle följa efter Ove. Men så hördes ett ljud i natten. Det gnisslade och skar som från metall mot metall. Det surrade och knarrade. Försiktigt gick de ut alla tre och såg sig om i mörkret. "Liftarna är igång!" Eva-Lena tittade upp på de gamla eländiga sakerna som åkte runt stolpen däruppe. En efter en kom det nya liftar som rundade stolpen och gungade nedåt igen. Det var något konstigt med en av dem. Den gick tungt, och hängde ner och när den sakta kom uppför backen så följde ett dämpat ljud med den.
Med fasa såg de nästan samtidigt vad som satt fast i liften. Ove! Hans förvridna kropp hängde där oformlig och när han rundade stolpen så fastnade hans orörliga ben i maskineriet och han slets obarmhärtigt ned på marken med en osmaklig duns.

Chockade närmade de andra tre sig Oves kropp och försökte se vad som hänt med honom. Ögonen var uppspärrade, fingrarna krokiga och såriga, hans kläder sönderslitna... stora varma fläckar på hans jacka avslöjade att han hade blött kraftigt. Johan hade ändå så pass mycket sinnesnärvaro att han försökte känna någon puls, ett eventuellt livstecken men allt sade honom att det var försent.
"Vi måste härifrån." sa han tyst .

Det gick runt i huvudet på Anna. Hade han haft rätt ändå, Ove, när han pratade om den där varelsen? Den där... SAKEN som bebodde ödemarker, som var mer som ett övernaturligt väsen än ett djur eller människa.

De gav sig inte tid att hämta sina saker. I panik började de springa mot tornet. Varför visste de inte. De ville bara bort från kuren där nere. Från liften. Från Oves hemska kropp. Från det som hade dödat honom. 
De fann en dörr på botten av fundamentet till tornet men till deras stora förvåning fanns det bara en lucka i golvet där. När de makade det tunga locket åt sidan så ledde en liten stege nedåt. De tänkte inte, flydde bara i panik, så när Johan började klättra ner så följde Anna och Eva-Lena efter. Eva-Lena drog med möda igen locket över sig så gott hon kunde.

Totalt mörker. Total tystnad. "Håll i varandra och håll i mig" sa Johan. Anna kände Eva-Lenas hand som grep tag i ryggen på jackan. Själv tog hon tag i Johans luva. De trevade sig framåt. Ibland stötte knogarna i en hård stenvägg, ibland fuktig jord eller lera. Det lät som att de gick på grus men ibland blev stegen dämpade som om de gick på mjuk mark. Tunneln, eller vad det var, slutttade svagt nedåt.

Ett ihåligt skrapljud bröt av den fadda tystnaden i tunneln. De stannade upp och höll andan. Bakom sig hörde de ljudet av luckan som sköts åt sidan. Det gick snabbt. Den som kom efter dem hade inga besvär med lockets tyngd. Nu fanns det inget att fundera på. Här gällde det att snabbt undkomma vad som nu var dem tätt i hälarna. Skräcken satt som en stum klump i halsen, en isande stelhet i rörelserna. Hjärtat slog så hårt att de inte hörde något annat. Anna småsprang efter Johan. Ibland tappade hon taget om hans luva på jackan men fick snart fatt den igen. De vågade inte säga något till varandra. Ibland tyckte hon att hon hörde någon annans andetag, någon annans steg, tyngre, djupare... 
Hon kände hur Eva-Lena tappade taget om hennes jacka men att fick tag i henne igen. Nu gällde det att ta sig fram snabbt. 

Och så hände det som inte fick hända; Anna tappade taget om Johan för gott. Han fanns inte längre framför henne. Hon kände inte Eva-Lenas grepp i sin jacka heller. Det var mörker och springande steg men där fanns ingen. "Johan" viskade Anna skräckslaget men fick inget svar. Något greppade om hennes jacka igen och först blev hon lugnad men taget hårdnade. "Eva?" Inget svar. Greppet hårdnade än mer. Det drog henne bakåt. Ljudet av ett gurglande, morrande fyllde den stumma tunneln. 

Anna vrängde sig ur jackan och sprang i mörkret som en besatt. Hon stötte emot väggar, skrapade sig, snubblade men sprang och sprang. Bakom sig hörde hon det mest ohyggliga ljud man kan tänka sig och hon skrek till slut av fasa så att lungorna värkte. 

Hon orkade inte mer, hon måste ge upp. Nedåt och nedåt hade hon rusat och tyckte kanske att hon fått en viss distans till vad som nu än följde efter henne. Hon ramlade handlöst framåt - och väggen gav vika. Hon var ute! Det var någon slags dörr hon ramlat emot och nu stod hon plötsligt ute, nedanför backen, långt nedanför allting. Det var grå gryning och hon drämde igen dörren efter sig och snubblade vidare bort, bort från alltihop. 

Räddningsmanskapet hittade en jacka i militärförläggningstunneln efter ett dygn. Den var illa tilltygad och när Anna fick se den så kände hon igen den som sin. Johan hade hittats innanför den dörr där hon själv tagit sig ut. Hans fötter och ben var fullständigt upprivna. Hans händer var nötta av att ha försökt få upp dörren. Av Eva-Lena fanns inte ett spår...

Vilse - del ett

De var ohjälpligt vilse. Nu gick det inte att bortse från det längre. Det som börjat som en oskyldig vandring hade nu urartat till ett febrilt sökande efter tak över huvudet. De hade beräknat tiden till att precis i skymningen nå fram till vandrarhemmet i änden av fjället men skymningen var i starkt antågande och något vandrarhem såg de inte till. Inte ens det minsta tecken på civilisation.

Så noga de hade varit först att följa vandringsleden. Men så hade de kommit i intensivt samspråk över någonting så ingen av de fyra kontrollerade att de var kvar på leden. Det var bara gräs och kala vidder åt alla håll. Ibland gick de igenom små dungar av krokiga låga björkar eller torra granrakor. Det måste varit vid någon sådan de kommit bort från markeringarna och förirrat sig åt fel håll.

Det var Ove som börjat prata om den där varelsen som man sett skymten av ibland på filmsnuttar och annat. Eller som tveksamma vittnen berättat om i skumma sammanhang och som ingen egentligen fäst sig vid. På ett foto taget mot träden syntes en stor oformlig massa skymta mellan huvudena på de som var ämnade att verkligen hamna på fotot. Oves entusiasm gick inte att ta miste på och det här provocerade Anna som inte för ett ögonblick trodde på dylika dumheter.

"Det finns ingen 'varelse' nånstans, det är vanligt folk!" rappade hon i. "Det är vad du tror" replikerade Ove, " I Australien, i bushen, där var det en guide som ledde ett gäng forskare och han sa att de hörde ljud på natten som han aldrig hört varken förr eller innan. Han kände skogens alla ljud, men det här, det här..." 

Det var här någonstans i diskussionen som de andra började titta sig runt och insåg att de hamnat av leden. Nu nån timme senare var de alltså vilse. 

Eva-Lena såg något avteckna sig mot himlen. Stora byggnader och torn, vidunderliga tentakler och spröt. Det visade sig, när de kom närmare, att det var en liftanläggning och någon slags fjällräddningsstation. Så här i barmarkstider var den inte i bruk. Av förfallet att döma hade den nog inte varit i bruk på många år. Det fanns en kur i änden av en lång flat backe och från den löpte linor och liftar upp till en större byggnad längst uppe på krönet av backen. Där fanns också för vad de kunde se - ett högt torn med utlöpare åt olika håll. 

"Det är nog vi bäst vi går upp dit" föreslog Johan som var förnuftets röst bland de fyra. Men Ove skulle prompt se vad som fanns i den lilla kuren först. Utan att vänta på svar ryckte han upp den gamla dörren och klampade in i kuren. I dunklet syntes inte mycket men ett skrivbord och en telefon fanns där. Han lyfte på luren och stod alldeles stilla. "Krr... krr... krr..." lät det i luren. "Jag slår vad om att det finns en likadan däruppe" sa Ove tvärsäkert innan han lade på luren igen och gick ut från kuren. Han stängde dörren så gott det gick efter att den blivit uppsliten och så vandrade de alla fyra upp mot den större byggnaden med tornet. 

Däruppe var det lite knepigare att ta sig in men Anna lyckades klänga sig in genom ett fönster och regla upp dörren åt de andra. "Vi har tak över huvudet i alla fall" sa Eva-Lena. 
"Där, sa jag inte det?" Ove pekade mot en telefon som satt på väggen. Han stegade triumferande fram till den och så gjorde han en konstpaus och höll upp handen mot de andra. Anna himlade med ögonen. Han pekade på en liten lampa som lyste på nummerskivan. "Det var för jag lyfte på luren där nere. Det är bara envägskomunikation på sådana här." Han lyfte luren och lyssnade spänt. "Krr... krr...krr". Han höll ut den mot de andra så de också kunde höra. 

"Ja vi hör, sa Johan, men vad hjälper det när vi inte kan ringa ut på den?"

Ove fick lov att släppa telefonen och tillsammans gick de uppför en trappa som vette mot tornet. Det var en ganska stor byggnad de befann sig i. Även om mörkret nu lagt sig så kunde de skymta backarna och fjället nedanför. De försökte göra något slags nattläger i en skyddad vrå strax ovanför trappan. Ingen kom sig för att säga något. Bara vinden ven försiktigt i trasiga fönsterrutor och otäta dörrar. 

Plötsligt hördes en skarp ringsignal. De hoppade alla högt. En skräckfylld tystnad belägrade sig bland de fyra innan Anna sa: "Vad gör du Ove?!" Han stirrade frågande på henne. "Vaddå?"

Johan pekade ner mot rummet med telefonen. "Jag tror det var därifrån". 

De snubblade nedför trappan allihop för ingen ville gå först eller sist och mycket riktigt; lampan lyste på nummerskivan. Ove störtade fram men Eva-Lena försökte förgäves hejda honom. "Lyft int..."
Ove höll luren mot sitt öra. Men så vidgades hans ögon och han höll darrande upp luren mot de andra. "Krrrrr... krrrrr.... grrrr... grrrrr...mmmmmmm..." De stirrade med fasa på honom, på varandra och på telefonen. Ove kastade på luren och slet åt sig händerna som om det kommit slingrande ormar ur den. 

"Hörde ni, hörde ni?!" Hans röst var i falsett. 

De trängdes med varandra för att försöka se ner mot kuren i dalen genom de usla små fönstren. Det var idel mörker. 

Vad skulle de ta sig till?

*

Forts i morgon... 

Insikter professional

Två personer, två infallsvnklar, insikter och två sätt att vara nära döden. 

Jag tittade på "Min sanning" med Alexander Bard och Leif Silbersky. Det var väldigt intressant. Båda berörde lite samma områden fast från olika håll. 

Till exempel det faktum att man måste kunna hålla isär vissa saker. Och att de båda varit nära döden vilket gjort dem till bättre människor än innan. 

Vissa människor, tror jag, är här bara för att rycka upp oss, ruska om oss, få oss att tänka och fatta. De är inte här för att själva vinna några poäng utan för att ge oss poäng. 

Alexander Bard är en sådan människa. 

Det är många som inte tycker om honom men det spelar ingen roll. Han säger bra saker. 

Detalj på Vassärans (egentligen Ståles som han fick av mig) mössa

Jag mår inte bra. 

Jag är rädd, har ont, besvär och elände. 

Mitt livs utmaning är konstant att trotsa rädslor och göra saker som jag vill göra fast skräckens korpar drar åt andra hållet. 

Vad jag än gör så måste jag besegra mig själv först. 

Det är rätt drygt. Det tar så mycket mer energi att bara göra de simplaste sak än vad det skulle behöva göra. 

Min hjärna är inlärd på att allt är föränderligt, ingenting är konstant utan allt kan i ett slag se helt annorlunda ut och då är det undantagsläge som gäller. 

Det är en otrygg plats. 

Därför har jag ett makalöst behov av att hela tiden veta vad som har hänt, vad som händer och vad som kommer att hända. 

Jag har ett behov av att veta vem som kommer att göra vad, vilken tid och hur. 

Och var.

Att släppa den här kontrollen har inneburit smärta, rädsla, skräck och ena jävla konsekvenser. 

Så att tvinga sig till att släppa kontrollen innebär ångest och ångest vill jag inte ha mer av så därför håller jag i. 

Men knogarna vitnar och fingrarna krampar. 

Jag måste släppa taget. 

Jag måste. 

Tåget

   Tågstationen låg öde och tyst. Den grå perrongen höjde sig som en grå sten ur ett nattsvart hav. Spåren nedanför  på bangården löpte tysta och rostiga bort mot kolsvarta gap av tunnlar eller oändliga mil av järnväg genom skog och trolsk vildmark. Ljussignalerna stod stumma på sina stolpar med döda ögon och gapande munnar av blekgult ljus, blinkande, blinkande långsamt och iakttagande. Bidande. 
   Plötsligt fick någon stolpe liv och de döda ögonen förvandlades till rasande röda ögon som tycktes febrilt stirra åt än det ena - än det andra hållet för att försöka få syn på någon. Vad som utlöst signalen visste man inte för här gick inga tåg mer. Det var länge sedan tågen slutat gå till malmbrottet i dalen. Men ibland ljöd tågsignalerna i alla fall och alla de som befann sig på perrongen för att invänta det enda och sena tåget till staden blev alltid lika förskräckta. Signalfel sa man. Eller spökerier. 

   Det var just en sådan här oförklarligt stilla kväll när Duncan stod ensam på perrongen och väntade på stadståget 23.05. Han var ny byn och hade anlänt för en vecka sedan med bil för att ordna med papperen i ett dödsbo. För en snabb återresa blev han tipsad om kvällståget. "Bättre än att vänta på opålitliga bilskjutsar" tyckte dödsboets krassa gode man och Duncan kunde inte undgå att hålla med honom. Bilar var inte att lita på. Särskilt inte så här långt från bebyggelse där milen mellan byarna var otäckt långa om något skulle hända. 

  Duncan studerade spåren som vävde sig fram, gick i varandra och som sedan drog åt varsina riktningar, stickspår eller dockningsplatser. Vissa spår kunde han bara följa med blicken knappa hundra meter innan mörkret uppslukade dem fullständigt åt båda håll. Det slog honom att han inte ens visste om han stod på rätt sida perrongen. Från vilket håll kom tåget? Åt vilket håll låg staden?

  Det började rista i rälsen. Det skar och gnisslade som om hela marken tycktes kvida i smärtsam kramp. Duncan greppade tag om sitt paraply och sin väska. Det hårda klinkandet från en ljussignal alarmerade obarmhärtigt om att tåget var på ingång och de röda ögonen stirrade vilt omkring sig. 

  Ett svart tåg dånade in bredvid perrongen på bangården. Så svart det var gick det knappt att urskilja varken fönster eller trappsteg. Ingen steg av och ingen annan skulle heller ombord så Duncan skyndade sig att äntra den första vagnen bakom loket. Han hann precis lägga väskan på hyllan och sätta sig när han hörde en vissling och tåget sattes åter i rullning. 

  Så förfärligt gammalt och gistet allting var. Han började fundera om tåget överhuvudtaget klarade av att vara i bruk så som vagnen riste av rälarna. 
  Duncan visste att resan skulle vara i minst två timmar så han satte sig att läsa. Men hur det var så fick han ingen ro och kunde inte slappna av det minsta. Alla ljud från tåget ryckte bort uppmärksamheten från tidningen och han såg sig omkring bara för att varje gång se samma svarta fönster, samma unkna säten och den vickande dörren in mot loket. 

   Efter en timme började han bli sugen på en kopp te. Han reste sig försiktigt medan han höll sig i sätena och började gå bakåt i vagnen för att leta sig mot serveringen. Dörren var svår att öppna men gav till slut med sig. Järnplattorna mellan vagnarna skavde hårt mot varandra och han såg den rusande rälsen där emellan. Det stänkte upp kallt vatten mellan järnplattorna och han förstod att regnvädret de talat om i byn nu hade nått in över dem. 
   Nästa vagn var tom den också liksom nästa, Han hade aldrig tittat hur många vagnar som tåget bestod av egentligen. När han tagit sig igenom sju vagnar började han misströsta på allvar. Här fanns ingen serveringsvagn. Alla vagnar såg likadana ut; mörka, dunkla och slitna. Framför allt folktomma. Var han den enda passageraren? I sin jakt på en kopp te och kanske också ett tecken på liv fortsatte han ändå in i nästa  men fick där sitt livs chock. Det var den sista vagnen på tåget! Ett rektangulärt regnstänkt fönster, svagt upplyst av blekröda lampor, visade den mörka rälsen som snabbt lades till kilometer efter kilometer bakom det svarta tåget. 

   Duncan blev förfärligt illa till mods. Han var mitt ute i vildmarken, på ett tåg som var totalt tomt på andra passagerare. Hur länge han varit ombord hade han nu börjat tappa orienteringen om. Smått förtvivlat började han arbeta sig framåt i tåget, vagn efter vagn. De skramlande kalla skarvarna mellan vagnarna var kusliga i att gå igenom men de tomma, öde, slitna kupéerna var ännu kusligare. Endast någon enstaka lampa lyste här och där och genom fönstren vindlade stora skogar med mörka stammar, eller långsträckta fält som slutade i mörka tomma ingenting. 

   Det tycktes som en oändlighet men äntligen nådda han fram till sin sittplats. Där var en dörr som skiljde från loket. Måtte den vara öppen. Duncan knackade på försiktigt men när ingen svarade ökade hans alltmer desperata knackningar till rena bankningar. När han inte heller då fick något svar så rev han upp dörren och stormade in i loket. Det fanns inte en människa! Det två stora fönstren framåt visade den svindlande rälsen som försvann in under tåget i en rasande hastighet. Ljuset från de svaga lamporna lyste upp en liten bit framför men resten var kolsvart. Det kunde vara en tunnel eller ett stup 50 meter framför tåget - han skulle inte se det. 
"HALLÅÅ! vrålade Duncan men det enda som hördes var dunket från vagnshjulen mot rälsen och regnets piskande mot rutorna. Det här kunde inte vara sant?! Han befann sig på ett skenande herrelöst tåg. 

   Så hördes något som bröt av alla andra ljud. Det om bakifrån, det kom från vagnarna han nyss gått igenom. Det var det omisskännliga ljudet av mellandörrarna i skarvarna som skiljde vagnarna åt. De drogs upp och gick igen med en smäll, för varje gång högre och högre. 

  Hela tåget ryckte till för varje gång som om det bromsats av en ohygglig tyngd, som om det knycktes på mitten. Duncan stod stel och skräckslagen innanför lokets dörr och stirrade förfärat mot den bakomvarande vagnens dörr. Vem skulle komma därigenom, vem... VAD?

   Han vågade inte se längre, han drog igen dörren in till loket och låste den. Något ryckte i den med vansinniga krafter. Duncan kröp ihop under fönstren medan tåget rusade igenom bortglömda marker Det sista han hörde var när låset till slut gav vika... och dörren flög upp med en smäll... 

En självritad gris

Det var -8.8 innan det slog om och blev grönt. Vitt menar jag. 

När Pluto åkte i svinottan somnade jag på soffan med Lejon på huvudet. Nåt ska man väl göra. 

Jag tittade på "Min sanning" med Carin Götblad - tidigare länspolismästare i Stockholm. Det var intressant. Jag måste erkänna att när jag sett och hört henne i media förut så har jag inte blivit tilltalad. 

Jag har ändrat mig. Hon har mycket klokt att säga. Hon berättar om psykvården, vården och de ofattbara brister och klumpighet man möter på när man som anhörig söker hjälp å en annans vägnar. Eller när man på någor sätt kommer i dess väg. Till exempel. 

Hon berättar om sitt chefskap och hur hon ofta gör tvärtom mot gängse idéer. Hon är inte rädd för att låta det bli "dålig stämning". Dålig stämning är bra. Det är först då det kan det hända saker. 

Se gärna "Min sanning".

En gris har ritat sig själv på kompostpåsen. 

Annars ska jag ägna de närmaste timmarna åt att hanka mig fram och göra det jag måste göra medan hjärnan och nerverna slåss nån annanstans.

Otroligt nog lyckades vi med både hö, vinterdäck, tvätt och mat igår. Och labbrapport om bakterietillväxt. Jag har otroligt taskig hjärnkapacitet och koncentrationsförmåga efter den där dängen i skallen. 

Minsta lilla blir rena rama överhettningen. 

Efter nyår... då rullar det utför igen. Inte så långt dit. 

Aldrig mer

Först ägnas hela sommarhalvåret till att dränka in jorden värre än en tvättsvamp i en hink. Sen: BOAHH så blir det en massa minusgrader så allt sprängs åt helsike. 

Uträkning. 

Nästan tio grader kallt i natt. Bra det, lugnt det, kung, vi hörs hej! Och i morgon kommer Armageddon över oss med snöblask. 
Jag vet en som sitter och stryker sig över skägget, tittar roat ner på oss med den andra handen på väderspaken och säger tyst för sig själv: "Nu ska vi se vad de säger om det HÄR!"

Och som om inte det vore nog så ska man uslas med klockan. Jag tycker inte om omställningar. "Vill ni vara så vänlig att högaktningsfullt ge jävulen i klockan?" "Ja men ogärna." 

Låten er icke luras av mitt dravel. Klart det kryper under söndagsskinnet idag. Det bästa botet mot den här förlamande läskighetskänslan är att bara beta av grej efter grej som ligger över en. Nu kräver det en hel del energi och mental styrka som vid den här tiden på dygnet inte infinner sig alls. 

Göra mat till exempel. Eftersom jag mår illa om morgonen så klarar jag knappast att göra mat nu. Men eftersom jag har en stek i kylen som kräver sin tid så MÅSTE jag. Jag måste även skriva ett antal labrapporter. Och se till att det kommer hit hö. Och byta däck. Och hämta tvätt. Köra in ved. Och nå mer skit. 

Det stramar över bröstet och klämmer i halsen. Är det skräck, hjärtat eller broskinflammation? Är det förkylning eller jävulen? Är det allt på samma gång? Eller...? Är det bara jag?

"Deep into that darkness peering, long I stood there, wondering, fearing, doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before.''

Späck

Kan man spruta botox i käkmusklerna för att sluta skära tänder om nätterna? 

Klart man kan, det är väl en annan sak om det hjälper. Eller gör åt. Men bevare mig väl för att end up som di där plastansiktena man kan se på katodstråleapparaterna de visade på världsutställningarna. TV heter det visst. Huvva.

Mardrömmarnas tid är här och snart är det fullmåne. Det susar hemskt i grantopparne och jag gör det jag kan för att hålla skräcken på avstånd.

Det går dåligt. 

Förresten tycker jag att affärerna inte skulle ta betalt för späck man köper till fåglarna. Det skulle de väl GE bort. Snålt. 

Vi var på kvasar-Ica igår. Som för att liksom boosta fredagsmyset (!). För det första hade jag sån vansinnig magkatarr så jag kunde knappt gå. Jävlar vad ont det gjorde. Och sved. 

Sen har jag svulstat ut så inga byxor går ihop längre så när jag pressade in mig i de enda rena och skapliga jeansen jag har så tryckte de på den onda magen PLUS pissblåsan så jag var konstant pinknödig också. 

Det här är alltså två av de värsta skittillstånd jag kan tänka mig. Katarr och pissnödig. 

Och de flesta vet väl hur affärerna ser ut på fredagar? Toppa det med idiotmusik i högtalarna så har vi psykosläge nånstans vid mjölken.

Folk som går i ultrarapid mitt i gången och blockerar tre hyllor med en vagn, folk som går fram till kyldisken och öppnar dörren och SEN funderar vad de ska ha... jag blir galen. 

Nej handla ska man göra i ottan på tisdagar. Men då är inte jag uppe. 

Äh. 

Pensionat ruggugglan

Undrar när den natt ska komma när man får sova lugnt, djupt och skönt utan att vakna för minsta knäpp, eller av sig själv eller för att man är galen. 

Fredagsmyset går om intet här. Magen är en geiser av saltsyra och lut. Vad äter man då? Gröt och omelett? Bah!

Om man kunde slippa av vara så förbannade nervös nån gång. Allt går ut på att bli så pass lugn att jag kan koppla av. När jag vaknar är jag rädd för dagen och på kvällen är jag rädd för natten. På natten är jag rädd för mig själv. 

Den enda stund på dagen som jag är någorlunda lugn är tre sekunder medan jag dricker morgonkaffe och tänder ljus och fem sekunder på kvällningen när hästarna har gått in och det inte riktigt är läggdags än. 

Gissa om det är påfrestande. 

Gissa om man blir slut. 

Gissa om alla system är på jämt. 

Det räcker med den minsta lilla grej extra, som att vi måste handla eller att det ska komma hö så skjuter den redan skenande stressen i taket. 

Och nu är jag rädd för att det ska bli kallt. 

På våren är jag rädd för att det ska bli hett, åska, ohyra och all sån skit. I mars - april kan man njuta sen hakar jävulens sig fast på ryggen. 

Måtte det blir en mild vinter. 

Mild för märg och ben. 

Mild för stock och sten. 

Mild för rädd och klen. 

"Vij" eller "Soldaten och häxan"

Nikolaj Gogol (1809-1852) var kosackättling från Ukraina. "Vij" är ett väsen i rysk folktro och sägs vara alla jordandars och spökens överherre. 

I Gogols berättelse så är tre unga studerande från Kiev ute på äventyr i den ukrainska landsbygden. En av dem, Khoma, avger ett förhastat löfte att böner för en ung kvinna som står lik i kyrkan. Kan hon möjligen vara identisk med den häxa som Khoma hetsat ihjäl tidigare?     Khoma vägrade först för han var livrädd att vara ensam med häxan, även om hon var död. Men efter påtryckningar och mutor med stora mängder vodka och guldmynt så gick han med på att läsa för henne.

   Det blev kväll och tre kosacker följde Khoma till kyrkan, önskade honom lycka till med sitt åtagande och låste sedan in honom. Studenten gick runt och tände alla ljus han kunde hitta. Sedan drogs han av sin nyfikenhet till kistan och såg ned på liket. Ansiktet på den unga kvinnan såg inte det minsta dött ut. Han rös. Han fick för sig att hon sneglade på honom under ögonlocken. Studenten hastade bort och satte sig några bänkar bort från kistan och läste. Hans röst lät fadd och han försökte höja den och hålla den stadig när han mässade bönerna ur bibeln. Han kunde inte låta bli att kasta ett öga på häxan där hon låg blek i den svarta kistan mitt i kyrkan. Några stearinljus fladdrade till ibland och varje gång kastades stora skuggor upp mot väggarna och taket högt däruppe. Medan han läste och vände blad sneglade han oupphörligt mot kistan och en ofrivillig tanke tycktes viska i hans öra: "Titta titta. Hon tänker sätta sig upp. Titta nu reser hon sig, nu ser hon på dig från kistan!"Men det var dödstyst i kyrkan och kistan stod orörd. De tända ljusen spred en orubblig ljuskrets. En kyrka som är upplyst mitt i natten, med en död i och inte en levande själ i närheten, är fylld av fasor. 

Studenten började sjunga psalmer för att jaga undan den skräck som låg på lur i hans bröst, men han kunde inte låta bli att mot sin vilja snegla bort mot kistan. "Tänk om hon sätter sig upp?" 

Om det bara funnits något annat ljud, någon annan levande varelse, men inte ens en syrsa kunde höras. Det var bara de fräsande vaxljusen som hördes och det mjuka ljudet när vax droppar mot golv. "Tänk om hon sätter sig upp?Hon lyfte på huvudet...

Häxan irrar väsande runt i kyrkan och letar blint efter Khoma. Hon slänger med armarna framför sig som om hon försöker fånga någon och i ilskan blir hon blygrå hela hon. "Som en som varit död i flera dagar". 

*

Den här berättelsen finns i en annan variant också; "Soldaten och häxan" som var med i antologin "Spöktimmen". Boken man stal på skolbiblioteket. Eller som man lånade menar jag. 

I "Soldaten och häxan" kommer en soldat hem till Kiev på permission efter att ha tjänat tsaren i 15 år. Han möter köpmannens dotter på vägen och skojar med henne. "Vacker är du min flicka men tyglad har du nog inte blivit än!" Då skrattar flickan och säger; Var inte för säker på det, för det blir kanske istället jag som tyglar dig!"

   När soldaten kommer hem till sina släktingar och berättar om detta blir hans farfar rädd. Han berättar att flickan är en häxa och att soldaten måste följa hans råd annars kommer han att vara död i morgon. Han får rådet att, när häxan kommer för att ta honom, så ska han först hinna säga; Ptroooo min märr!" innan hon säger något. Sedan ska han betsla henne och svinga sig upp på henne när hon förvandlas till en ilsken märr.    Soldaten gör det här och rider på den galna häx-hästen över stock och sten medan han slår henne i skallen med en påk tills hon faller död ner. 

   Därefter följer tre nätters predikningar över häxan som står lik i köpmannens hus. Varje natt far häxan upp och letar efter honom och han måste hitta nya ställen att gömma sig ända tills Den Onde själv kommer och lätt pekar ut hans gömställe: uppe på ugnsstocken med en stekpanna för ansiktet... 

Ja det är sånt här en annan har läst sedan barnsben så det kanske inte är så konstigt att man är som man är. 

En 20-centimetare

Inte så stor med andra ord. Svansen var lika lång (kort) den. 

Äntligen börjar det frysa på. Nu kanske man slipper åka båt här ute så fort man ska till stallet. Och hästarna slipper ha livboj. 

Kortisonsalvetuben och jag lever i symbios den här tiden på året. Jävlar vad eksemen blommar upp. Jag tål ingenting, Inte ens vatten. Nötning av alla slag som från tyger och sånt går bort. Splutt!

Den här nervgrytan som jag haft på långkok sedan förra fredagen börjar bubbla igen. Jag darrar i armarna och magen gör uppror. Huvudet svindlar och det kommer skräckvågor över mig. Inom mig sköljer ångestfyllda nervösa känslor och jag får dra efter andan och tänka så rationellt jag kan om det verkligen ÄR någon fara som hotar?

Jag har listat upp vad mina största bekymmer är nu. Det hjälper dåligt kan jag säga. Största delen beror på pengabrist och det kan jag inte påverka. 
Usch. 

Loostigaste har redan hunnit rymma en gång idag så jag måste väl göra en uppryckning hagwise. Jag slog i fyra stolpar i förrgår och idag värker nacken som om jag spenderat natten i ett skruvstäd modell större. 

Var är drängarna när man behöver dem?

Var god dröj - omskolning sker

Reinplåt tycker att vi ska skola om oss efter 50 år och börja jobba med annat. 

Klart att det KAN gå.

Men tänk er Stig-Ove född 1947  från Stora Skedvi, Orsa, Nyhyttan eller varför inte Fåsås. Han kanske gick i skolan till åttonde klass och klarade med nöd och näppe att räkna ut om han hade råd med bio, öl och bensin när det begav sig. Knappt ens läsa i tidningarna. 

Vid 16 års ålder, kanske 15 så börjar han arbeta och lärde sig hantverket. Det sitter i ryggraden. han kan sköta en maskin, köra en traktor, styra en travers eller vad det nu är i sömnen. 

Men han kan inte koka ägg. Eller steka pannkaka. Eller skriva sms. Inte läsa manualen till tv:n och dessutom har synen börjat jävlas. Han har ont i ryggen, eller höfterna, eller knäna eller nacken. Han kan knappt sitta ner på lunchen. 

Föreställ er denna man i skolbänken. Sitta många timmar, lära sig en dator, skriva och läsa, ta in saker, ny information. 

Tänk er att han mot förmodan tar sig igenom utbildningen. Den kanske är på några år. Han har nu studieskulder men möjligen en yrkestitel. 

Och så ska han börja söka jobb. Som alla andra nyutexaminerade slynglar av idag. Eller akademiker mellan 25 och 35. 

Tillsammans ska de konkurrera om de jobb som finns. 

Good luck. 

Jo jag är medveten om att jag drar det till sin spets men utan större ansträngning så kan jag komma att tänka på ett par personer och hur det skulle se ut om de skulle nyskola sig. 

Inte realistiskt.

Polkagrisdeg

Jag har precis färdigställt resultatet av vad som hände när jag bearbetade min  hjärna som en polkagrisdeg runt en metallpinne. 

Synapser och aktionspotentialer hit och dit. Om man inte har nån hjärna men ändå försöker läsa om vad som händer i den... det är på nåt sätt som att lära sig åka skidor medan man susar nedför en backhopparbacke. 

Eller nåt. 

Speciellt intressant när man springer mellan datorn och stallet för att ta emot än hö, än städa undan bråte inför halmleverans, än stänga ut hästarna från olika delar av världen och än slank han ner i diket. 

Det som är bra när man har köksbordsångest, som idag, är att intensivt läsande och skrivande motar skräck-Olle i grind. Men det går bara när skräck-Olle inte hunnit in genom grinden, utan när han liksom bara hänger där i grindhålet som ett besvärligt parti böckling utan några större intentioner att gå in. 

Men man känner ändå pressen. 

Annars? Jo jag fryser märgen ur benen och kan snart koka soppa på den. Fingrarna är som stålpinnar man haft i frysen och sen ställt ut i ett sånt där isregn mitt i vintern och hällt flytande kväve på. 

Brrrr. 

Spökdikt i kvällningen

Spela klippet..

...och läs!

Det är något som du fasar
det är nåt visst som hasar
över golvet över vinden
över sovande stryker kinden
i täcket otäckt frasar

*

Det är nåt som ger gestalt
åt ingenting - och åt allt
som vid din huvudände
som du i sömnen kände
nåt som isar hemskt och kallt

*

Det är någon där som brukar
höras, och som dukar
någon där som minns
någon där som finns
som bakom skuggan hukar

* 

Det är något som är gömt
som stilla och så ömt
rör vid dina sinnen
finns där ibland minnen
som av Hans hand är dömt

* 

I den mörkaste av höst
behöver du en tröst
att bakom vålnadsnatten
och djupa svarta vatten
finns en hoppfull röst

PÅ

Jag vaknade med skallen i en säck.
Vaknade ett otal gånger.
Vaknade och kände mig alldeles väck.
Jag vaknade till avgrundsdjupets sånger. 

10 år. Jag och Vassäran. Icke lämplig klädsel för ridning.

Det gäller att samla ihop alla lösa delar när stressen överväldigar en. 

Det finns stress.
Och det finns jäkt.
Jäkt är när man har mycket att göra och taskigt med tid.
Stress är när man blir jagad in i helvetets hålor fast man kanske inte ens har något som man måste göra. 

Jag är stressad. Sinnet är stressat. Hjärnan är stressad. Hela systemet är PÅ. 

Jag är en alltför hårt upp-pumpad gummibåt som jag bara väntar på att nån ska släppa luften ur. Ventilerna spänner så förbannat. 

Med halvlama armar försöker jag strukturera upp vad jag måste och innan vilka datum. Tjockt värre. 

Och ännu värre: vad som ska betalas... fy fan. 

Ensam i mörkret

Halv ett tänkte jag att det nog skulle kunna gå att sova. Strax efter två vaknade jag med ett ryck som att någon väckt mig häftigt. 

Rädd som en räka och med citat ur Ozzy's bok runt runt i skallen, musik från filmer och videoklipp, låtar, samma slinga, runt runt runt. 

Jag smög ner på toa, katternas närvaro lugnade ner mig, upp igen, svettandes/frysandes under täcket. Av med täcket. Hur ska jag kunna sova? Magen började bubbla, hjärnan gick runt, tröttheten kom. 

Somnade. 

VAKNADE med skräck.

Slumrade

VAKNADE med skräck.

Hästarna på motorvägen, jag ut med grimskaft som gick av, balsnören, en björn med sabeltänder bet efter Näbben, jag sprang utmattad i långt gräs, fick in alla till slut. Tror jag. 

Vaknade, rädd och knäpp. 

Jag stod på en brygga. Ringde till mamma och bad att jag kunde väl få bygga ett litet skjul där att bo i. Jag kunde inte bo någon annanstans. 

Vaknade. Pinknödig och ångestfylld. Klockan måste vara fem - sex?

Jag sprang i skogen. Som en fantom hoppade jag upp i träden och armklättrade upp som ingenting. Det var hästarna igen. Vid nån brant.... och grus. 

Vaknade. Trött, ångestfylld. Det kändes som att vara tidigt men jag måste på toa. Måste gå upp. Snart halv nio... så kaffet åkte på men jag har knappt klarat en kopp och en macka. Magen är i uppror, psyket likaså, nerverna och allting. 

Ett tänt ljus och en brasa. Obetalda skulder och räkningar radar upp sig. Inte tänka på dem nu. Det ska nog gå. Håller jag på att bli galen? Igen liksom. Om jag ska må så här, hur ska jag klara det jag måste klara?

Ogjorda göromål... nej inte nu. En söndag, en hel vecka, inga pengar och matlådor ska göras... inte nu.

Inte nu. 

Det har börjat släppa lite...

...men en lördag med tidernas ångestverkningar är ingen höjdare. Det började redan i går kväll, spökade under natten, jagade under morgonen och steg och steg och steg...

Om man darrar och svettas och mår illa bara för att försöka gå, flåsar av andnöd för att hals och bröst kramar åt - då är det otäckt.

Jag känner mig bredvid mig själv, en halvtrappa upp bakom mitt huvud, ett halvsteg utanför min tanke. Yr så in i helvete, magkatarren är värre än någonsin men nu när ångesten så sakteliga börjar släppa taget så börjar också magen lugna ner sig. 

Nu kan jag i alla fall sitta här vid datorn. 

Jag har försökt med alla upptänkliga jävla grejer för att distrahera hjärnan. Mocka till exempel och det gick riktigt bra. Men sen skulle jag ugnsbaka fisk och göra kalops samtidigt. Ja varför det, jo jag måste ta reda på kött och regnbågen var upptinad sen igår. 

Då var jag så yr så jag fick hålla i mig. 

Jag duschade hett och just då var det också lugnare. Men eftersom jag har eksem och klåda så kunde jag bara tvätta mig med såpa och jag har inte pengar till en ty kortisonsalve-tub. Hela jag är ett stort kliande torrt eksemskinn. Inklusive hårbotten. 

Sedan slog vi i "The Village" för jag tänkte att skräck på DVD skulle förta skräcken i huvudet. Då small det i köket. Och small, och small och small. Jag smög ut för att se vad i helvete... och då SMALL det precis när jag var vid diskbänken. 

Det lät som elkortslutningar. Med en trägaffel i vasken såg vi till slut att det var sköra glas som spruckit under tyngden av tallrikarna som ingen orkar diska. 

Vi fick avbryta filmen för att gå ner i stallet. Att klia Loostigaste och sätta näbben mot Näbben lättade upp. Nu är det lite bättre. 

Men jag är livrädd för natten. 

Ensam i mörkret. Ensam med förvridna tankar. Ensam med ångestfylld skräck för att tappa förståndet. Ensam med andnöd, illamående, magproblem och en sned bild av verkligheten. 

Usch. 

Social sjukdom

Social sjukdom är den problematik som följer med fattigdom. Missbruk, våld, psykisk ohälsa = social sjukdom.
Om man har det så pass dåligt ställt att man kommer utanför samhället, kommer utanför "normen" så medför det utan tvekan andra problem.

Psykisk ohälsa.

Kanske missbruk.

Kanske våld. 

Kanske hemlöshet.

Susanna Alakoski (Svinalängorna) berättade i morgonsoffan om hur hennes barndom präglat henne. De hade det mycket fattigt och hennes föräldrar blev "socialt sjuka" som hon säger. De drack, slogs och mådde dåligt - JUST på grund av fattigdomen. 

Den här skammen är väldigt stark och skadorna det fört med sig är väldigt stora. Det har påverkat Susanna Alakoskivs liv så till den grad att hon klappade ihop mentalt i slutet av 90-talet. Nu har hon skrivit en bok om det, en minnesdagbok - "Oktober i fattigsverige", om hur det egentligen var. Hon har gått igenom journaler från den aktuella tiden och har konstaterat att hon hade det sämre än hon minns det. 

Jag kan inte låta bli att dra direkta paralleller till vad som händer idag i Sverige. Med sjukskrivna, utförsäkrade, arbetslösa, Fas -3:are, och även sådana får som Pluto och jag. Med jobb och inkomst men som ändå inte klarar oss. Värme, bensin och mat... pengarna räcker inte. 

Utanförskap, relativ fattigdom, barnfattigdom och total fattigdom, det är verklighet idag.   

Som utförsäkrad och inskriven på Arbetsförmedlingen från januari 2010 till mars i år fick jag 3 300 kronor i månaden. 

Inget socialbidrag, ingenting annat, bara, endast och just den summan. Tretusen trehundra. Ett skämt som fastnar i halsen. 

Relativ fattigdom präglar åtskilliga svenska hem idag. Både med barn och en eller två föräldrar i hemmet. Jag tänker på vad som händer med alla dessa som inte orkar utan som kommer i andra svårigheter på grund av pengabristen och den ständiga ständiga oron för sin och barnens existens. 

Psykisk ohälsa, missbruk, våld?

Det ligger nära till hands. 

Och jag tänker; vad man sparar på att dra in ersättningen, det förlorar man på vad det kostar i insatser när det har gått åt helvete för långt. 
När folk har gett upp, kräver vård, slår omkring sig i förtvivlan, tar till flaskan för att uthärda eller blir satt på gatan och MÅSTE ha pengar från soc. 

"Nybyggarna" igår med arga snickaren som vrickar sig mellan barackerna och ser svår ut gör faktiskt en otrolig insats. Inte bara just för de som han hjälper utan att den lilla människans berättelser kommer fram. 

"Hur fan kan man tappa bort ett barn?" frågar han sig. "Hur kan det gå till så här i Sverige?"

Ja det är ju så här det går till. Men om man aldrig ser det så finns det inte. Och om man bara ser det på avstånd så tror man att de där knarkarna, fyllona, och kriminella människorna får skylla sig själva när de sumpar sina liv. 

Det är inte så enkelt. Om man är född i en knarkarkvart och soc har beslutat att man ska bo hos sina missbrukande föräldrar och man börjar röka braj vid tolv års ålder, tyngre grejer några år senare, man slutar skolan i mellanstadiet och ingen bryr sig... ja hur ska man då kunna skylla sig själv?

Det är det som jag tycker är så osmakligt med den moderata politiken, att de som inte klarar sig - de får skylla sig själv. 

Det finns ingen insikt i hur folk faktiskt har det. Hur de FAKTISKT har det. 

Att varje dag är en kamp. 

Herr Spell - en repris

Trollkarlen Spell.

denna märkliga kväll,

har lovat förtrolla

båd’ dam och gesäll.

I teatern den gamla

publiken sig famla’

i dimma och dunkel.

I salongen sig samla’.

Herre och brud

fick inbjudnings’ bud:

att inta sin plats

utan ett ljud.

Det gick knappt att se

Herr Spells entré,

men en  låg mjuk röst

 räknade tre

Och ett litet ljus

medan vindens brus,

och genom publiken

drog sällsamt ett sus

Han stod ensam på scen

i ljusets sken.

Och i den kusliga kvällen

vinden ven

I taket en bur

som byggd för ett djur.

Mot teaterns fönster

en smattrande skur.

Han famlade och grep

efter ett trosstjockt rep.

Sänkte så buren

medan munnarna knep.

Vad är det han vill?

Svårt sitta still.

Herr Spell sänkte buren

lite till, lite till…

Med ett illmarigt flin

ja ett elakt grin,

öppnade han buren

och klev orädd in.

I dunklet i dimman,

i den sent slagna timman,

greppade gallret,

och på fönstren imman...

I teatersalongen

hördes snart sången

av en mässande röst

som höll makterna stången.

I mörkret han gandar

och spöken och andar

från sina hålor

på teatern de landar.

Publiken förskräckt

för i lokalen släkt

hörs hemska ljud

och iskall fläkt.

I buren Herr Spell

ej längre så snäll,

slår hårt i gallret

med våldsam smäll

Men det är försent.

Hans försvar är för klent.

Det var inte så här

kvällen var ment.

Men som sagan är sann

knappt någon som hann

se när Herr Spell

skrek gällt och försvann.

Långbänk

Ståle kunde inte hålla sig för skratt utan halade kiknande upp ett minimalt ihopvikt A4 och deklarerade: "Lapp från skolan."

Lappen

Vassäran fick skriva på och sen veks papperet ihop igen till samma storlek. Man hämnas på det sätt man kan. Om läraren skickar med lappar så kommer de tillbaka i det skick de förtjänar.

Mamma har slutat färga håret och börjar anta helt nya dimensioner av grått färgspektra i huvve't. 

Ståle frågade vad hon hade för färg egentligen och mamma kontrade med att det var "grävling". 
Slutsatsen blev att de nya nyanserna i hårfärgsutbudet är Mamma, Grävling och Ronnie james Dio. 

Dio

Pappa den gamle ökenräven har varken antydan till flint eller just så mycket gråa hår. Jag tycker att om inte annat så skulle färgen ha BLEKTS bort men nej...  Tidernas kalufs. 

En del

Klockan fem i morse vaknade jag av att skallen, ansiktet, tänderna och delar av nacken höll på att gå i bitar. Aj aj aj. Att leka stenkross med sin käft om nätterna är ingen lek. Det gör förbannat ont. 

Och varje dag går ut på att dväljas och gömma sig, skapa sig rum och trygghet professional. Jag klarar inte av att möta världen. Det räcker väl med att den hänger över mig ändå och pressar på. 

Uff.

Oroligt värre

Medeba's Mindy, min schäfertik som gick bort 2007, 12 år gammal. Livmoderinflammation. Onödigt på en så fin hund. Inte rädd för någonting. 

Om man ser en fyra och säger att det är en tvåa så är nog fan lös. Så här är det genomgående varje dag. Skallen fungerar inte. Jag har klara problem med att tänka och prata. Äh!

Härligt väder annars. Som att gå in i en labyrint av gigantiska sprinklers ställda på alldeles för högt tryck i stark motvind och fem grader över nollan. 

Hästarna fick nyss gå in. 

Nerverna uslas. Hela tiden hänger den där skräck-gamen över mig. Och jag får ingen luft heller. Svalget är svullet på nåt bisarrt sätt. Jag sväljer och sväljer och drar efter andan... fy fan. Och hela tiden vägrar jag ta in att det är nåt annat än psykosomatiskt. 

Psykosomatiskt eller ej - det är obehagligt och otäckt likafullt. En inbillad smärta är inte mindre smärtsam bara för att den är inbillad. 

Sa Långben och drog ut ett symboliskt spett ur benet. 

Om jag bara kunde få ur den skenande, stampeedande elefanhjorden ur magen och få bort säcken med kryllspindlar som väller över ryggen på mig så skulle det faktiskt gå skapligt. 

Tror jag. 

Super Metroid speedrun jagar skräcken tillfälligt på flykt. Eller nåt. 

"Gör ingenting under helgen...

...som du kan spara till den ångestfyllda söndagseftermiddagen."

Så säger ordstävet varför jag bjussar på en listjävel utan större krusiduller. 

1. Vad kallas du?
Svar: Pipan. Har blivit kallad för det sedan jag var bäbis i princip och sedan har alla sagt det. Lärare, kompisar - ALLA. 

2. Jag är bra på:
Svar: Läsa människor, se behov och känna av stämningar. Förklara, summera, se samband.

3. Jag är sämre på:
Svar: Sy. Prata i telefon. Handla. Orka. Vara social. Sitta i långbänk. 

4. Detta är jag rädd för:
Svar: Att någonting ska hända min Pluto. 

5. Detta packar jag i handväskan på morgonen.
Svar: Om en apotekspåse räknas som handväska så har jag i plånbok, läppbalsam, lavendelolja och pastillburken om jag ska nånstans. Fast inte på morgonen.

6. Detta finns i min handväska:
Svar: Det jag lade i den (!). 

7. Detta tycker jag om att göra:
Svar: Skriva, läsa, måla/rita, rida, lära ut.

8. Detta uppskattar jag hos min partner:
Svar: Att han är så ärlig och pålitlig. Jag behöver aldrig vara svartsjuk eller rädd. Han är min bästa vän och min stora kärlek, min Pluto. 

9. Följande saker vill jag göra innan jag dör:
Svar: Rida en dressyrkür till Sagan om ringen - musik. Åka till Irland. Vila.

10. Något jag vill ha i present. 
Svar: En sjufan till kamera. 

11. Detta har jag på mig just nu:
Svar: Landstingsbyxor (70-80 kg) och en kortärmad tröja. 

12. Musik jag gillar:
Allt med en melodi eller känsla som jag fastnar för. Sedan kan det vara opera, dödsmetal eller country - spelar ingen roll. 

13. Favoritlåt just nu
Svar: "Life will go on - Chris Isaak" , "Envy - Chevelle"

14. En bok jag gillar.
Svar: Ja EN av dem är Bränt barn av Dagerman. Den har följt mig sedan tonåren. 

15. En film jag gillar.
Svar: Sagan om ringen. Den är FÖR bra egentligen. Hela trilogin. Den är för bra för att man ska kunna ta in allt. Om man bara skulle studera skådespeleriet så får det toppbetyg. Musiken, kostym, effekter... nej den är FÖR bra. 

16. Favorit TV-program
Mannen som talar med hundar. Det okända, Trinny och Susannah, Partaj. Lillyhammer, Hollywoodfruar, Ghost adventures, Överleva. 

17. Favoritdoft?
Svar: Lavendel

18. Detta äter jag gärna:
Rökt regnbåge

19. Dricker helst:
Svar: Kaffe, mumma, vin om det är gott. Till mat. 

20. Favoritgodis?
Svar: Sura skallar, hallon- lakritsskalle. Trillingnöt. 

21. Hit vill jag gärna åka på semester:
Svar: Irland. 

22. Färg på mina ögon:

23. Min längd:
Svar: 167,5 cm. 

24. Jag tror på:
Svar: Att vi inte kan se allting och de som ser blir inte alltid trodda. Men alla kommer förr eller senare att se. 

25. Människor jag beundrar
Svar: Folk som kan mycket, stora pedagoger eller folk som står upp för sig själva eller andra när det gäller. 

26. Så här bor jag:
Svar: I en tepåse i slutet av kilometerlånga åkrar med skog runtom. Men jag trivs. 

27. Antal krukväxter hemma.
Svar: 20 ungefär. Obegripligt att de fortfarande är vid liv. 

28. Favoritfärg?
Svar: Grön.

29. Favoritcitat?
Svar. "Stå som ni står då, herregud - nu spelar jag!"

30. Den bästa present jag fått?
Svar: Mitt döskallehalsband (Bagge) som jag fick av Pluto)

31. Om jag vann en miljard skulle jag:
Hjälpa folk. Och bygga ett ridhus med limträstomme och inte gå ut därifrån. 

32. Vad gör du just nu?
Svar: Lyssnar på Moody Blues, puttrar en stek och kokar potatis. 

33. Vad ska du göra idag?
Svar: Göra den där fördömda hemlaborationen i naturkunskap. Ta in hästarna. Spela Tetris. Mocka har jag gjort.

34. Vilken är din favoritrestaurang?
Svar: Ha ha ha!!

35. När badade du i en pool senast?
Svar: Haaa ha ha ha!

36. Har du varit med i någon skolpjäs?
Svar: Fy fan, eller jag menar ja visst. En oändlig publikvrängare om medeltiden i mellanstadiet som vi dessutom skrivit själva.

37. Har du gått någon modevisning?
Svar: Ja. En gång när jag var två år med mina systrar och en gång när jag var 17 bara för att man fick jeansen man hade på sig. Levis = 700 spänn. Då. 

 
38.Vilket musikinstrument ogillar du?
Svar: Saxofon. Lika Åsa men jag tål inte saxofon i någon form. Eller trumpet med en sån där dämpar-grej på.

39. Har du bestämt vad du ska rösta på i valet?
Svar: Ja.

40. Har du åkt moped någon gång?
Svar: Åkt, skjutsat, BLIVIT skjutsad, sprungit bredvid, bakom, framför, tolkat med cykel...

41. Har du skjutit någon gång?
Svar: Luftgevär i flera år som liten gris. Jag och Fredrik var med i skytteklubben och hade det som tillval i skolan. Sen fick jag skjuta med min kompis Arnes nya älgstudsare på skjutbanan. Skapligt tryck. 

42. Får du ofta felparkeringsböter?  
Svar. Aldrig fått.

43. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa fallskärm/bungyjump
Svar: Aldrig i helvetet. Över döda KROPPEN!

44. Vilken är den bästa film du sett den senaste månaden?
Svar. Pirates of the Carabbian. 

45. Favoritpizza?
Svar: Capricciosa med kebabkött och vitlökssås.

46. Chips eller popcorn?
Svar: Jag tål popcorn bättre än chips men chips är godare så: inget av det. 

47. Vilken färg på läppstift använder du?
Läppglans med brunröda färger. Om jag hittar nåt nån gång. 

48. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Ha ha ha! "Galanten i från vidderna-tävlingen"? Stallkängor och landstingsbyxor och "under mössan-frisyr"? 

 49. Har du vunnit något pris någon gång?
Ett hemmabiosystem värt 8000 i en Sagan om ring-tävling. Jag målade av Saruman och skrev ett Gollum-rim. Sedan har jag vunnit en massa produkter och locktång osv från Barnängen. En hel jäkla kasse med grejer. Jag kunde inte använda det för det var för starkt parfymerat (!). Locktången har jag kvar men katterna har pinkat på den. 

50. Är du bra på matlagning?
Ja. jag har en bra "smakpalett" som det heter. 

 51. Vad var det senaste du handlade?
Ost.

52. När var du på sjukhus senast:
För två veckor sen när jag blev inlagd för hjärnskakningen och vävnadskross i huvvet.

53. Det första du gör när du vaknar:
Langar upp mobilen och slår av alarmet om inte det är det som väckt mig. Är det så så langar jag upp mobilen och slår av alarmet. 

54. Vad är du tacksam för idag:
Att jag slipper ligga på sjukhus.

55. Har du varit i tidningen?
Usch ja. Men man får skylla sig själv.  

56. Dröm jag har just nu:
Att bli författare och ridinstruktör på heltid. Båda grejerna är asroliga. 

57. Hemlig last:

Den är hemlig.